"Rea" + en krönikeliknande text

Samtidigt som det släppts ett stort antal nya viner 1/11 passar Systembolaget på att sälja ut lite gammal skåpmat. Vad sägs till exempel om 2006 Château Haut-Brion för 4 995 :- (har tidigare kostat 7 110 :-) eller 2006 Château Cheval Blanc för samma pris (tidigare 6 810 :-)? Det finns några pavor kvar i vinkällarbutikerna. Även en Mouton Rotschild kan man få för fem laxar. Överhuvud taget finns det gott om franska röda som nu betingar mellan en och två tusingar, i regel prissänkta med 20 - 25 %. Säkert finns här bra köp att göra för den kunnige och penningstarke spekulanten. För vinälskaren med blygsammare budget finns mycket få nya frestelser i reabackarna denna månad.

Just nu är det mycket fokus på "lyxviner", det vill säga dyra grejer. Tomaz Grehn i GP föreslår de läsare som brukar handla boxar att istället köpa en Domaine du Grand Tinel för samma pris (dryga två hundringar). Man får, menar Grehn, bara fjärdedelen så mycket vin som å andra sidan är minst 40 gånger så gott. Det är ett vanskligt resonemang på många sätt (Hur kommer man till exempel fram till att ett vin är just 40 gånger så gott som ett annat? Vad är gott? och så vidare), men han har förstås en poäng som vi "upplysta" vindrickare lätt kan köpa.

YPK*-konsumenternas köp- och dryckesvanor är förstås ingenting för den som har god smak. God smak har inte bara att göra med hur vinet i en objektiv mening smakar utan också vad man bör tycka är gott. Här kan man göra iakttagelsen att de flesta vinjournalister närmar sig en mer "folklig" smak, i alla fall i sina spalter. Måhända har de en agenda att på detta sätt smyga på läsaren lite bildning och lust att göra nya upptäckter. Få vågar i alla fall vara så rättframma som Grehn.

De flesta vinbloggare - å andra sidan - skriver efter hand om mer extrema viner, både smak- och prismässigt. Hur kommer det sig? Jag kan bara utgå från mig själv. Från början var jag inte överdrivet nyfiken av mig, men i takt med att jag stött på mer intressanta viner har också nyfikenheten ökat. För att skrivlusten ska anmäla sig krävs numera att det är något som sticker ut, vilket inte behöver betyda att det är ett extra gott eller dyrt vin jag smakat men att det skiljer sig från mängden på något sätt. Det är en stor skillnad mot vinjournalistens uppdrag. Jag har ingen redovisningsskyldighet. Däremot vill jag gärna göra en skillnad för läsaren - annars kunde jag lika gärna strunta i att offentliggöra mina iakttagelser. Det handlar mycket om att försöka väcka andras nyfikenhet: på ett vin, en producent eller en region. Något slags upplysningsarbete, alltså. Det må vara förmätet - och resultatet kan absolut diskuteras - men så ligger det nog till när jag rannsakar de motiv som driver mig.

Här uppstår då själva kruxet, för påverkansgraden av vinbloggarnas verksamhet i de breda konsumentlagren är förmodligen knappt mätbar. Vi skriver mest för varandra och en snäv krets läsare - till inte ringa grad därför att vi dricker och skriver om konstiga, svåråtkomliga och skitdyra viner som de flesta inte ens skulle komma på tanken att jaga rätt på och köpa på vinst och förlust. Men alternativet, att enträget dricka sig igenom Systembolagets sortiment i 70 - 100-kronorsklassen - för att inte tala om boxvinerna - lockar inte nämnvärt. Livet är för kort för det.

Ibland gör jag ändå små försök i folkupplysningsgenren. Ett av de få varuprover som kommit min väg var Fresita, det billiga bubblet från Chile som innehåller jordgubbspuré. Jag tyckte jag var så där chict syrlig och ironisk som man ska vara, men ser nu att jag skrev ord som "semesterpartykänsla" och "billig, färdigblandad drinkmix". Rena reklamen - hade Fresita kommit i pocketupplaga hade det kunnat stå som citat på etiketten. Självklart hamnar Fresita-inlägget på topplistan över de poster som fått mest träffar i Billigt Vins historia, tillsammans med en om penicillin och alkohol och en av de tidigaste som avhandlade Selvarossa Salice Salentino. Men inte har det avskräckt massorna att köpa skräpet. Ett mail från PR-Caroline på Philipson Söderberg i förra veckan meddelade stolt och glatt att man sålt 150 000 flaskor Fresita under sommaren. Helvete vad många! "'Otroligt' tänker förmodligen de som inte provat än", skriver Caroline. "Otroligt", tänker jag, som faktiskt provat.

Vad ska man säga, vad ska man göra? Det hjälper ju inte att ondgöra sig över folks smak. Inte heller att framhålla andra alternativ, verkar det som. Supa ner sig på alla de där snobbvinerna i källaren för att glömma verkar inte heller vara någon bra utväg. Bäst att inte grubbla för mycket över det där och bara fortsätta göra det som känns kul, antar jag.
_______________
*Yrsel Per Krona