På besök hos Dorigo

Jag har bestämt möte med Alessandra Dorigo på stationen i Udine vid halvtiotiden på förmiddagen och anländer precis i tid. Jag hinner precis börja titta mig omkring utanför stationen när en vit VW Beetle med en mörklockig kvinna bakom ratten svänger in på parkeringen. Hon stiger ur, går utan någonsomhelst tvekan fram till mig och undrar om jag är Mr Johansson. Vi sätter oss i bilen och Alessandra frågar om jag är intresserad av att se vingårdarna eller om vi ska åka direkt till vineriet. Självklart vill jag se var druvorna växt och vi besöker familjen Dorigos båda odlingsplatser Ronc di Jura och Montsclapade. Jag måste erkänn att jag inte riktigt vet vad det är jag ska titta efter när jag strövar runt bland rankorna. Det spelar heller inte så stor roll för mig. Det är väldigt vackra omgivningar, inte helt olika Bjärehalvön och det känns bra att ha fått känna på jorden.



Dorigo är en av de mest premierade producenterna i Friulien med mer än 20 tre bicchiere-utmärkelser och massor av solar, blå och röda stjärnor, druvklasar och andra mer eller mindre fantasifulla symboler i de olika italienska guiderna. Produktionen är relativt stor med Friulanska mått mätt, man gör c a 250.000 flaskor om året. Efter några svåra år i början av 2000-talet bestämde man sig för att satsa på nytt och invigde nyligen en helt ny anläggning. Friulien är ju relativt nytt som kvalitetsområde och Dorigo har inte flera generationers vinmakande att falla tillbala på. Girolamo Dorigo och hans dåvarande hustru Rosa drog igång verksamheten 1966. Båda arbetade då som revisorer men hade ett brinnande intresse för vin. De arbetade till en början kvar i deras gamla profession parralellt med vinproduktionen. De gjorde studieresor till bordeaux och bourgogne för att lära och började undan för undan förstå att det fanns ypperliga möjligheter att producera högklassiga viner på deras marker. De franska druvsorterna har funnits i Buttrio sedan lång tid tillbaka och så även hos Dorigo. Idag odlar man merlot, cabernet sauvignon, cabernet franc, sauvignon blanc och chardonnay Samtidigt var man en av de första som insåg värdet av att satsa på de lokala sorterna. Girolamo Dorigo var den förste som odlade pignolo i större skala. Idag är just pignolo ett av Dorigos mest premierade viner.
Samtidigt som man satsade mycket på de lokala druvsorterna så ändrade man på mycket annat. Man använde tidigt franska barriquer och planterade vingårdarna mycket tätt med upp till 10.000 plantor per hektar.


När vi kommer fram till vineriet visas jag runt i lokalerna. En ny byggnad har lagts till den ursprungliga. Det är mer funktionellt än flashigt. Det är också svårt att föreställa sig hur de klarade sig i de gamla små lokalerna. Alessandra förklarar att renovering och tillbyggnad tärt på företagets kapital och att man ännu inte har haft råd att satsa på utsmyckningar. - Det får komma sen säger hon. Nu måste vi fokusera på att göra och sälja vin. Är det något som Alessandra förmedlar så är det just en sådan no-nonsense, väldigt jordnära hållning. Jag få som hastigast hälsa på Girolamo Dorigo, som vid 76-års ålder fortfarande leder företaget, och Alessio Dorigo som är vinmakare och en efterfrågad konsult. Girolamo berättar att han minsann läst Millenium-triologin och håller tummarna för att ryktena om en fjärde bok ska vara sanna.


Provningsrummet är väl det flashigaste man har att visa upp och där slår vi oss ner för att en genomgång av Dorigos produktion. Man gör totalt 17 olika viner fördelade på fyra olika linjer. Vi bestämmer oss för att skippa de mousserande och de söta vinerna för att istället fokusera på bordsvinerna. Vi börjar med de som kallas för Color line. De enklaste vinerna med ingen eller kort fatlagring som i butik kostar mellan 11 och 15 euro.

Provningen börjar med 2008 Ribolla Gialla. Det har jästs och lagrats på stål och har inte genomgått någon malolaktisk jäsning. Doften domineras av blommighet, en del päron, citrus och tropisk frukt. Mycket tilltalande och inbjudande. Smaken är ung, frisk och fruktig. Bra syra och lite mineraltoner i avslutningen. Enkelt och okomplicerat men väldigt gott.

Vi fortsätter med 2008 Sauvignon. Odlingsätt och vinifikation som hos ribollan Doften är inte lika omedelbart charmerande som den hos Ribollan. Här finns en del svarta vinbärsblad och tropisk frukt men här är mineralerna mera framträdande. Det finns ett tydligt inslag av örter som salvia och mynta och faktiskt lite grönt te. Smaken är rak, ren och fruktig utan några som helst krusiduller. Förvånansvärt lång eftersmak med tydliga mineraltoner. En väldigt typisk friulansk sauvignon.

Vi går vidare till de röda. 2008 Cabernet Franc är egentligen inte alls Cabernet Franc. Alessandra berättar att 90% av den Cabertnet Franc som odlas i Friulien i själva verket är Carmenere. Jag har hört precis samma sak gäller i delar av Veneto. Vinet doftar hursomhelst Cabernet Franc med röda bär, grön paprika och gräs. I bakgrunden finns en viss kryddighet. Smaken går i samma spår med bra syra och fin kryddighet.

Dorigos 2007 Schioppettino imponerar inte fullt så mycket. Doften är mycket druvtypisk med mörka bär och peppar. I bakgrunden finns lite inslag av grön paprika, lakrits och vanilj. Smaken är förvånansvärt snäll och mjuk. Vinet känns tillrättalagt och lite utslätat. Inga uppenbara fel men jag har provat många mycket roligare exempel på vad som går att åstadkomma med druvan.

Betydligt mer intressant är 2007 Refosco. Doften är kraftfull med massor av tät björnbärsfrukt och skogshallon. Det fyller på med peppar och andra kryddor. Smaken är kraftfull och fyllig med intensiv smak av skogsbär, kryddor och läder. Mycket fin syra och lång eftersmak.

Vi diskuterar vinerna i Colorline en stund. Alessandra menar att dessa sällan uppmärksammas av kritiker och vinguider och tycker att för mycket fokus hamnar på prestigevinerna.-Det handlar om olika viner för olika tillfällen. Jag tycker inte att man ska jämföra dessa vinerna med våra toppviner. I vissa sammanhang funkar enklare viner bättre säger Aleesandra och fortsätter: Cabernet Franc och kanske framförallt Refoscon är gjorda för den enkla lokala husmanskosten, La Cucina Povera, fattigmansmat. Här i Friulien har man tvingats ta till vara allt och nästan aldrig haft råd att äta nötkött. Det är mest fläsk och ganska fet mat som kräver ett vin som rensar munnen.


Med detta sagt ger vi oss i kast med de röda toppvinerna. Först ut är 2006 Rosso Montsclapade. En bordeauxblandning gjord på 40% Cabernet Sauvignon, 50% Merlot och 10% Cabernet Franc. Vinet har lagrats två år på en blandning av nya och ett-åriga barriquer. Flasklagring ytterligare ett halvår innan det släpps på marknaden. Fataromerna är mycket framträdande och ger vanlij, kokos och kaffe. Riktigt häftig frukt med svarta vinbärr, björnbär och hallon. Vinet är mycket kraftfullt, stramt och strukturerat. Härlig frukt, läckra tanniner och mycket lång eftersmak.

Det vin jag var allra mest nyfiken på var 2006 Tazzelenghe.Ytterligare en inhemsk druva. Namnet betyder "tungskärare" på dialekt och det är den höga syran och tuffa tanninerna som åsyftas. Ofta är Tazzelenghe "an aquired taste" och jag var väldigt nyfiken på vad Dorigo kunde tänkas åstadkomma med druvan. Man skördar så sent som möjligt, lagrar vinet två år på barrique och jag gissar att man tillämpar en del andra tekniker i källaren för att tämja den. Vinet har en tät djupt mörkröd färg. Doften får mig att associera till ett bra Rhône-vin med peppar, lätt rökighet, charketurier, lakrits, tjära och massor av bär. I munne är vinet en tuffing men faktiskt inte brutalt. Snarare är det ett slags burdus elegans som råder. Inbjudande frukt, rund och fyllig smak men rejäl syra och kraftfulla men balanserade och integrerade tanniner. Riktigt, riktigt häftigt. Dorigo rekommenderar minst fem års flasklagring innan konsumtion och jag vill verkligen testa ett moget exemplar

Till sist så kom då en 2006 Pignolo på bordet. Pignolo är kanske Friuliens mest spännande röda druva och Dorigo är den som har mest erfarenhet av denna erkänt svårodlade druva. Till en början känns doften väldigt knuten och det är mest fatlagringen som gör sig påmind i form av vanilj, tobak och kryddor. Med lite tid i glaset så kommer det fram en märklig blandning av fläder, hallon och slånbär. Vinet är mycket fyllig och elegant. Frukten är nu mer framträdande men fattonerna är också tydliga. Pigg syra och så då en vägg av finkorniga tanniner. Riktigt spännande att prova nu men tokungt. -Detta behöver minst fem år till menar Alessandra och jag säger inte emot.

För den som är intresserad av att prova Dorigos viner har Spendrup några i deras restaurangsortiment. Det finns också en dansk importör, Youandwine, som har ett bra utbud.