A Hard Day's night

Efter att under en hel dag ha spottat ut en rad förträffliga viner känns det bra att få följa sin instinkt och faktiskt svälja. Samtidigt känner jag en viss bävan när Patrik med ett leende som antyder minst en räv bakom vardera öra talar om att vi ska prova vinerna blint. Men jag har ju redan bekänt färg hos Italienska viner när jag missat att pricka in viner jag själv plockat med mig och placerat amarone i flera olika världsdelar samtidigt.

I glas nummer ett finns ett transparent men djuprött vin. Doften är rejält parfymerad och sötsyrlig. Här finns hallon, lingon och tranbär. Väldigt intressant och påminner inte riktigt om något annat. Smaken är också den intressant. Här finns samma sötsyrlighet som i doften. Initialt är bärsötman påtaglig och sedan kommer syran och lyfter smaken. Associationerna far iväg till svunna tiders hallon-igloo. Mot slutet dyker det upp oväntat kraftiga tanniner. Med utgångspunkt från i vems hem jag befinner mig i drar jag till med dolcetto.


Rätt svar är 2009 Maque Perricone från Porta del Vento. Jag hade det på tungan men att det här skulle vara en Perricone föresvävade mig aldrig. Måste vara en väldigt atypisk perricone. Nej, sanningen är att Patrik med en elegant kroppsfint värdig en Garrincha i högform skickade mig huvudstupa till Piemonte när vi i själva verket befann oss på Sicilien. Porta del Ventos vita viner har ju tydligen provocerat en del vinbloggare. Den som blir provocerad av detta vin borde söka hjälp för det är verkligen rart, ämabelt och en njutning att dricka.

När Mature-kuporna plockas fram till nästa vin börjar jag ana vad som vankas. När de dessutom fylls med en transparent rödbrunorange vätska så krävs det bara en lätt sniff för att säga mogen nebbiolo. Så mycket mer säger jag inte även om Patrik gärna vill veta producent, årgång och vingård vilket är överkurs för mig. Vinet är hursomhelst en njutning att dricka. Doften är rejält mogen och mycket elegant. Jag har aldrig känt tjärdoften så tydlig som här. Någon gång under kvällen är det nästan Islay-stuk på den. Det tittar även förbi rosor och picanell tuggtobak och det är bara så härligt att sniffa på. Smaken är det heller inget fel på. Mogen men fortfarande vital med bra syror, finkorniga men distinkta tanniner och bra längd. Supergott.



Det handlar om 1998 Aurelio Settimo Barolo Settimo. Ytterligare en för mig okänd producent att lägga på minnet alltså.

Det sista blinda doftar sump och skogsbär. Eftersom det första inte var från Piemonte håller vi väl oss kvar där. Första klunken ger mer av den trevliga frukten, pigga syror men inga tanniner. -Vi är inte i Italien säger Patrik. Inte i Frankrike heller tänker jag och drar till med tysk spätburgunder.


Vilket ju såklart visar sig vara helt fel. Vi har just smakat 2007 Caruntum från firman Muhr-van der Niepoort. Inte dumt alls fakVtiskt.


Vi fortsätter med ett par öppna viner, Rosa Boscos 2007 Sauvignon och Villa de Puppis 2008 Refosco Cate. Jag fokuserade då på att trycka i mig så mycket Vitello Tonnato och saltimbocca som möjligt istället för att föra anteckningar. De vinerna var också klart drickbara. Stort tack till Patrik och Linda för storslagen gästfrihet.