West Broadway / East 12th Street

En vistelse i New York har ägnats åt allt annat än att botanisera i den lokala vinvärlden. Det finns förstås hundratals vinbutiker och –restauranger att besöka, men också en massa annat att göra för förstagångsbesökaren. Vinturistandet får bli en annan gång.

Frankly Wines tittar jag in hos en kväll, affären ligger bara en liten bit ner på West Broadway från hotellet räknat. En engelsman vars namn jag tyvärr inte lägger på minnet visar runt. Det går snabbt att få en överblick, det är en pytteliten lokal, men det finns mycket intressant på hyllorna. ”We are the funky little neighborhood wineshop”, säger mannen.

Ägaren, Christy Frank, jobbade länge för Moët-Hennessy men tröttnade och öppnade eget. Det verkar gå rätt bra, kunder kommer in hela tiden. Ja, just nu hjälper det förstås till att Eric Asimov – som skriver om vin för The New York Times och gör bloggen The Pour (se blogglista i högerspalten) – nyligen skrev om Frankly Wines i sin spalt och i ett blogginlägg. Minst hälften av kunderna som kommer in nu är nya. Likadant är det om Parkers Wine Spectator skriver upp ett vin – då kommer alla rusande och vill ha det. Hm. Kanske är inte skillnaden från hemma i Svedala så enormt stor, ändå.

Utbudet går från billiga vardagsviner för $10 till ”high-end stuff” för $80-100 och däröver. En hel del från Sydamerika men övervägande delen från Europa: Frankrike och Italien. En trevligt prissatt dolcetto från Roagna - men barolon har nog sålt slut, tyvärr - flera sancerres som jag inte skulle ha något emot att prova och mycket mer... Tribeca är ett välbärgat område, folk vet vad de vill ha och har råd med det också. Nu är det dessutom Passover, en stor judisk högtid, och koshervinerna har gått åt som smör i solsken.

Frankly Wines verkar måna om kvaliteten på sina varor, oavsett prisklass. Att få korn på intressanta producenter tycks inte svårt: de eller deras importörer kommer förbi affären, ett flertal i veckan, med sina varuprover. New York är, förstår jag, en verklig korsväg – en viktig nod i det globala vinnätverket.

Jag är inte fullt koncentrerad på sortimentet. Det är inte läge att köpa hem något kul till hotellrummet och dricka ur plastmuggar, det har jag gjort tillräckligt. Mannen nämner att de dagen därpå ska korka upp några flaskor framåt kvällen. Det låter trevligt, men när den tiden kommer är jag någon helt annanstans på Manhattan. Så det får bli en annan gång.

Förmodligen är jag cykelburen när buteljerna öppnas hos Frankly Wines. Jag hyr en hoj över dagen och stångar mig upp och ner för avenyerna. Hejdlöst roligt, kan rekommenderas (liksom att använda hjälm). Och när cykeln är återlämnad hamnar vi på Hearth på East 12th Street vid Första Avenyn. De har gott käk och vinlistan är nästan lika diger som lokaldelen för 0431-området. Den orkar jag inte sätta mig in i, fortfarande adrenalinspattig och hungrig efter cykelturen. MSÄ hittar en grüner veltliner från Kamptal, som är ganska försiktig men helt OK till charkuterierna och den salviaspäckade kycklingen som smälter i munnen. Jag tar trerättersmenyn Cucina Povera - "humble cooking", eller varför inte fattigmansmeny? - med tillhörande vinförslag. Först är det en tysk riesling till salladen med valnötter, sen en sydamerikansk malbec serverad från tetra (!) till kalvbringan och polentan – som påminner om käket vi fick hos Klinec i Slovenien, gott! - och sist något spanskt sött till vaniljpuddingen med inlagda körsbär. Det är gott men på inget sätt spektakulärt, ändå mer än vad man kan förvänta sig till priset av $15. Självklart skulle jag ha pluggat vinlistan i förväg, eller så skulle vi ha fortsatt till den vidhängande vinbaren Terroir några meter ner längs gatan. Det får bli en annan gång.

Istället kommer killen som väljer vinerna på Hearth och Terroir, Paul Grieco, förbi bordet och säjer hej. Kanske har Marco Canora, innehavaren av Hearth som tittade förbi tidigare och pratade rustik mat av udda styckdetaljer, nämnt att det är gäster från Sverige. Hursomhelst är Paul soccer-fan och känner till MFF. Visst har de spelat i en europeisk cup en gång? Det stämmer, det var väl Europacupen någon gång på 80-talet. Så vi pratar lite Ibra och cykling i New York, som Paul menar faktiskt har blivit bättre under borgmästare Bloombergs regim. Gång- och cykelbanor runt Times Square, vem hade kunnat tro det – och från en sån företagarsnubbe som Bloomberg?

Vinet då? ”Ah, wine is secondary”, säger Paul men av någon anledning är det svårt att tro honom när han säger det. Han berättar att de ska öppna en vinbar till, i Tribeca. Inte bara vin utan även vinbarer handlar om terroir, säger han. Även om vinerna är desamma blir presentationen annorlunda beroende på läget. Här i East Village är det punk och rock’n’roll, det ska synas i vinlistans grafik och fonter (det gör det också, kolla själv, på egen risk). I Tribeca blir det något annat, exakt vad återstår att se. Riktigt hur det där hänger ihop – annat än som marknadsföringsknep, om nu vinerna är desamma – blir inte riktigt utrett, på djupet. Kanske drar han oss i benet, kanske inte. Men jag tror jag greppar vad mannen säger, mer eller mindre. Ett ställe måste representera och spegla sin plats. Det går inte att ha en Möllan-sylta i Västra Hamnen, på samma sätt som det inte går att ha en fancy-schmancy bar vid Värnhem. Men det hade varit intressant om också dryckeslistan matchade platsens terroir. Vad skulle det då vara på menyn i Tribeca? Kanske läge att fråga Frankly Wines?

Nåväl. Vi snabbspolar till tetravinet, en överraskning på en bättre restaurang som denna med en konnässör som vinmästare – eller? Nej, Paul menar att det faktum att det finns här är exakt det han menar: vin ska inte handla om fisförnäma förpackningar eller konventioner. Är ett vin bra så är det och 95 % av allt vin som köps i USA konsumeras inom tre dagar. Tetran är miljövänligare, den har många fördelar vid transporten och vinet håller sig tills det dricks upp. Paul erinrar sig en artikel av New York Post-skribenten Tyler Colman och hastar iväg för att hitta den. När vi precis börjar tro att han glömt bort oss kommer han tillbaka med en utskrift av artikeln, Drink Outside The Box. ”Anyway, we should drink more wine from the box”, avslutar han vår lilla konversation och försvinner iväg. Så mycket att fråga om, om jag hade varit förberedd – men det får bli en annan gång.

Kvällen på Hearth blir vår sista i NYC. På planet hem hamnar jag bredvid en gentleman som har en lägenhet på Söders höjder i Stockholm men för det mesta bor på 3:e avenyn på Manhattan, i höjd med Östra 73:e gatan. Han dricker det röda vin som ingår i servicen på flighten, men fryner på näsan när han ser att det kommer från Kalifornien. Han dricker bara franskt vin. ”Ah”, försöker jag när jag ser att det är en blend på syrah och grenache, ”de har de här vinerna i Rhône-dalen som…” Men nej, mannen dricker inte vin därifrån, det är inte bra. Han dricker bara vin från Bordeaux, företrädesvis från Médoc och Haut-Médoc. Han menar att man kan hitta bra Médoc från mindre slott för $13 dollar i New York.

Nu ska min sätesgranne till Paris i affärer. Där har han en vän som får hem ett par hundra flaskor årligen från ett Bordeauxslott för €6 per flaska. Nå, för att det ska löna sig att ta hem dylika viner från Europa, med tanke på transportkostnaden, skulle Manhattan-kisen vid min sida behöva beställa ett par tusen flaskor. Han skulle kunna göra det, men var skulle han då förvara dem?, frågsar han sig. Han har ingen vinkällare.

Jag, å andra sidan, har en källare men inte pengar nog att fylla den med bordeaux-viner. Istället dricker jag min Faxe och kollar på Avatar i den lilla monitorn på sätet framför. Det är inte läge att starta en diskussion om förtjänsterna hos viner från Vacqueyras eller Lirac med en mycket bestämd Bordeaux-skalle på en transatlantisk flygning, inte heller att börja prata politik (mannen hinner nämna att Obama självklart är en katastrof för USA med sin sjukvårdsreform med mera, innan jag sätter på hörlurarna).

Bara för att jävlas, även om mannen inte kan ha en aning om det när han just nu förmodligen snarkar i en hotellsäng i Paris, har jag öppnat en flarra Collection du Rhône från Vignerons de Caractère. Kanske skulle han kalla den slampigt fruktig, eller frivolt publikfriande och pöbelaktig. Och kalla mig då gärna jetlaggad, bonnig, tölpig och ignorant, men jag gillar det. Ha, där fick du, Mr. Lägenhet-Vid-Södra-Sjukhuset-och-Central-Park-MF’ing-wanna-be-wine-connoisseur!