2008 d'Arenberg The hermit Crab Marsanne Viognier

Uppdateringarna från Billigt Vins södra utpost har på senare tid krympt till en rännil. Det betyder inte att intaget av vin gjort det, i stort sett är det väl samma svamp- eller möjligen trattbeteende som vanligt på den här fronten. Men periodvis är det glest mellan inspirationen och infallsvinklarna som skulle kunna göra en post intressant, och annat kan komma emellan.

Som, den senaste veckan, en besvärlig förkylning. Inte förrän igår skedde en förändring. Jag pratade med en man som en gång i tiden arbetade på det världsomspännande - men nu sedan snart trettio år nedlagda - räkneapparatsföretaget Addo. Bland annat hade Addo fabriker i Brasilien, och i Örkelljunga där man gjorde multiplikationsmaskinen Multo.

Då denne vänlige man märkte att jag var förkyld ordinerade han genast whisky. En sådan vishet! Att jag inte tänkt på det själv! För vad är det herrar kommissarier Banks och Rebus tar till när det känns tungt (och annars med, för den delen)? Självklart: whisky. Rebus slår sig ner i favoritfåtöljen med flaskan inom bekvämt räckhåll för kontinuerlig påfyllning av glaset. Banks, något mer sofistikerad, brukar hälla upp två fingrar och vid tjänlig väderlek gå ut och ställa sig vid stenmuren mot bäcken som porlar förbi hans stuga.

Jag följde Banks tvåfingrarsprincip och hällde ner mig i ett varmt bad. Men spriten var i Rebus' anda: 12-årig Highland Park. Lite rökig, ändå mild i den såriga halsen. Vederkvickande - genast återvände i alla fall en del av livsandarna.

Innan förkylningen drabbade såg jag plötsligt en dag en gammal bekant i hyllan på Bolaget: The Hermit Crab, i ny årgång (2008). Vips hade jag köpt på mig en flaska.

Efter den lite tråkiga 2007:an var mina förväntningar inte så höga. Det har ju också flutit en del vin under broarna sen sist. Det blev ett glatt återseende ändå. Den mineralrika snäckskalsdoften blandad med tropiska fruktaromer. Den runda, småfeta och lite beska smaken. Rejält med god frukt, kunde varit lite krispigare och syrarikt. Skojigare än 2007:an och inte i höjd med 2006:an, men jag är rädd att den årgången av Eremitkräftan för mig har börjat anta mytologiska proportioner.

Inte heller som att möta en gammal dödspolare eller någon superspännande ny bekantskap där sinnena skärps. Men som att träffa en bekant det är kul att småsnacka med en stund om väder och vind. Rätt fyndig och välformulerad den där tjommen, hinner man tänka, kanske skulle vi börja umgås lite mer när allt kommer omkring. Sedan skiljs man åt utan att tänka alltför mycket på det hela, tills man möts igen något år senare och då är det samma sak på nytt.

Tycks som om priset ökat från 89 till 99 kr sedan lanseringen av nya årgången i november i fjol. Det försvårar ju också ett fördjupande av vänskapen något.