Friulienprojektet del 4 - Friuli-Venezia Giulia

Friulienprojektet var en stundens ingivelse men som så många andra sådana hade förmodligen denna legat och lurat i det undermedvetna en tid. Om tiden mellan medveten idé och genomförande hade varit något längre än den det tar att korka upp en Zidarich Malvasia så hade jag kanske hunnit med att fundera ut något slags struktur. Givetvis borde jag som inledning ha gjort något slags övergripande presentation av regionen och de viktigaste vinproducerandeområdena. Den kommer istället nu. Jag börjar med att ge lite information om området.

Friuli-Venezia Giulia, som är regionens fullständiga namn är en av Italiens mindre, ytan uppgår till ungefär 2/3 av Skånes eller 7.900 kvadratkilometer. Folkmängden är ungefär densamma som Skånes, c a 1.2 miljoner.

F-V G ligger i nordöstra Italien och gränsar till Österrike i norr, Slovenien i öster, Venetien i väster och medelhavet i söder. Det relativt lilla området erbjuder m a o ett mycket skiftande landskap, alplandskap, sandkust, klippkust, slättland och böljande kuperade områden. Det görs vin i alla delar av Friulien som klimatmässigt tillåter vinproduktion. De bästa och mest intressanta vinområdena ligger i regionens sydöstra delar. Jag kommer att begränsa mig till de fyra östligaste DOC-områdena. Isonzo, Colli Orientale del Friuli, Collio (Goriziano) och Carso. Det finns enstaka bra producenter även på andra håll i regionen men det är i öster de flesta av de bästa finns. Jag kommer att ge vart och ett av områdena en närmre presentation längre fram.

F-V G har en mycket intressant historia som är väl värd att läsa in sig på. Området har tillhört såväl det Habsburgska väldet som Venedig. Trieste var en väldigt viktig hamn för östra centraleuropa och området således en transportled. Det passerade mycket varor och människor vilket satt sin prägel på F-V G. Maten har hämtat influenser från såväl centraleuropeiska kök som mellanöstern och de slaviska länderna. Samma sak när det gäller vin. F- V G var först i Italien med Merlot någon gång i mitten av 1800-talet och bland de första med flera andra internationella druvsorter som chardonnay, cabernet sauvignon och sauvignon blanc. I samband med vinlusens härjningar planterades många vingårdar om med internationella sorter. Parallellt med denna öppenhet mot omvärlden har man hela odlat en rad inhemska druvor med Tocai Friulano och Ribolla Gialla i spetsen. Även druvorna kommer att få ett eget avsnitt.

F-V G fick ett rejält uppsving för sina viner under 1970-talet. Pionjärer som Livio Felluga, Mario Schiopetto och Silvio Jermann började med hjälp av tyska metoder, jäsning och lagring på ståltank producera, friska, fruktiga och rena viner som då var relativt ovanliga i Italien. De fick snabba framgångar och många efterföljare. Priserna steg snabbt och F-V G drabbades av en backlash när andra områden upptäckte att det gick att kopiera den framgångsrika formeln. På senare år har man fortsatt kvalitetsarbetet med låga skördeuttag. Man har också börjat intressera sig alltmer för de gamla lokala druvsorterna.

Det finns också en skara som jag skulle vilja kalla för neotraditionalister. En grupp odlare med Josko Gravner i spetsen har kombinera biodynamisk odling, extremt tätplanterade vingårdar och mycket låga skördeuttag med traditionella metoder. De vita vinerna får ofta lång skalkontakt, de lagras på stora ekfat och en del odlare använder terracotta-urnor. Många odlare har låtit sig influeras av neo-traditionalisterna utan att ta steget fullt ut.

F-V G är ju mest känt för sina vita viner. Förklaringen ligger naturligtvis till stor del i att det var här man kom med något verkligen nytt på 70-talet. För min del tycker jag att de röda är lika spännande och här finns massor att upptäcka för den nyfikne. Men mer om allt detta längre fram