Nocino

En envis förkylning har gjort vindrickande till en tämligen meningslös sysselsättning. För min del skulle det varit omöjligt att skilja på Chianti och Chablis.Total nästäppa kräver något mera kraftfullt och penetrerande . Som t ex en första provsmakning av årets hemmagjorda nocino( uttalas nåtjino), en digestiv gjord på gröna valnötter och kryddor som legat i sprit.

Mitt första bekantskap med nocino stiftades i Italien år 2000. Efter en fyratimmars mat- och vin-maraton med fler rätter och viner än vad jag normalt konsumerar under en vecka plockade min värd fram en dammig men oöppnad magnumbutelj med handskriven etikett "Nocino 1992". "Du ser ut att behöva hjälp" sa värden, "drick det här". Han pekade på dricksglaset framför mig där han hällt upp en tumme trögflytande svartbrun, svagt grönskimrande vätska. För omtöcknad för att ställa några frågor förde jag glaset till mun och smakade. Med ens skärptes mina avtrubbade sinnen. Detta liknade inte något annat jag smakat. Mjukt, runt, sött, kryddigt och samtidigt explosivt och kraftfullt. Därefter kom en andra chockvåg i form av den drygt 50-procentiga alkoholen. Som en stålnäve i en sammetshandske. Strax fylldes jag av ett allmänt välbefinnande. Efter det att glaset tömts var sviterna av den hedonistiska måltiden behagliga. Jag bad om och fick både påfyllning och ett recept som genast provades. Resultatet blev en besvikelse, gott men inte som den ursprungliga upplevelsen. Min läromästare drog på svaret och sa "Du måste sätta sätta din egen prägel på nocinon och den ska sparas länge".

Efter några års laborationer har jag hittat mitt nocino-recept som är och förblir hemligt. För den som vill prova finns lite olika varianter här (http://www.ordinedelnocinomodenese.it/). Det finns också en rad komersiellt framställda nocinos på marknaden. Ingen jag har smakat kommer i närheten av den äkta varan.

Smakprovet av nocino 2007 var mycket lovande. Så här tidigt, två månader efter det att valnötterna silats ifrån har smakerna inte gift sig. Det spretar åt alla håll och smaken är något kärv. Till våren är den perfekt och om ett decenium gudomlig. Redan nu gör den dock underverk med min förkylning, ett resultat som inget nässpray i världen kunnat åstadkomma.

2008 Nocino

För ett drygt år sedan skrev jag ett inlägg om nocino, den söta likören gjord på gröna valnötter Bland annat skrev jag om att nocino vann på lagring. Detta har visat sig vara en sanning med modifikation. Min variant utvecklas under kanske två år, håller stilen ytterligare ett och efter fem år är den helt odrickbar. Jag misstänker att detta berör på alltför dålig filtrering, att det blivit kvar för mycket krydd- och skalrester i den buteljerade likören. Jag och herr K har under de senaste 7 - 8 åren gjort en fyra - fem liter per år och jag har varje år satt undan en halvflaska. När jag bestämde mig för att göra en vertikalprovning så visade det sig att de äldsta flaskorna smakade terpentin. Detta dystra resultat ledde till att jag inom bekantskapskretsen delade ut allt som var äldre än två år för att inte flera flaskor skulle förgås.

Idag var det dags att prova årets omgång. Jag och herr K bestämde oss i somras för att lämna vårt beprövade recept och försöka något nytt. Dels hade vi båda kvar såpass mycket av 2007-års nocono att det fanns utrymme för ett misslyckande men det kändes också som att det var dags att prova något nytt.Vi gjorde en mindre söt variant och minskade sockermängden rejält. Den traditionella kryddbladningen utökades med malört.

Nocinon ser vid ett hastig okulär besiktning alldeles svart ut. Tittar man mera noggrant ser man att det finns en del grönt reflexer i vätskan. Den har en tjock, lite trögflytande konsistens. Doften är mycket komplex med inslag av citrus, örtkryddor, kryddpeppar och valnöt. Smaken är mycket intensiv och hettande. Alkoholhalten ligger på dryga 50% och den minskade sockermängden gör att smaken känns skarpare. Smaken följer doften väl men likören är ännu något ung och de olika elementen har ännu inte riktigt gift sig med varandra. Framförallt behöver malörten och smaken från de gröna valnötsskalen integreras med de övriga inslagen. För att ge en idé om hur denna nocino smakar så tänk dig en blandning av Fernet Branca, Unicum och Gammeldansk. Fast bättre. Redan nu är det en alldeles förträfflig digestif och den kommer att bli bättre.

Nyårs-extravaganza hos Esping

Jag ser tillbaka på - och därför även fram emot - extravaganzorna hos Esping med skräckblandad förtjusning. Senast det begav sig, i somras någon gång, slutade det med att landsvägsbussen sent på kvällen hällde ut mig utanför Lindabs anläggning i Grevie. Sedan låg jag med näsan i gräset en lång stund för att hämta krafter inför cykelfärden hem, bara för att en kort stund senare finna mig grubblande över varför jag liksom ryckte till med jämna mellanrum. Det visade sig att jag cyklat in i ett elstängsel till en hästhage och fastnat i det. Innan jag kom loss och hem... ja, ni fattar.

Den här gången blir det inte så illavuret. Vi har fått sällskap av Herr och Fru Italienska viner samt Espings gamle vän R. Det har en viss dämpande effekt. När det gäller själva provningen sätter Italienska Viner standarden direkt, vid fördrinken. Esping har hällt upp en slamkrypare (fast det kan man inte tro när man ser den gyllene, klara drycken i glaset), men den är ingen match för Herr IV som tar en sniff och placerar vinet i Alsace. Fru IV menar å sin sida att det kan vara chardonnay. Vilket sammantaget visar sig alldeles korrekt. Det vi njuter av är Domaine Zind-Humbrecht Z004, som Finare Vinare skrivit uppskattande om här. Riktigt, riktigt gott, med grönt gräs i doften och en klart klingande syra i munnen. Här finns också en lite sötaktig mandelmasseton, som för tankarna till riesling. Redan i detta första lilla knep & knåp med bestämningen visar sig min otillräcklighet i full sving: den första sniffen låste fast mig vid sauvignon blanc och sedan kom jag inte vidare i tankebanorna. Och värre skulle det bli.

Esping hade foliepackat fyra flaskor. Det var alltså dags för mitt livs första helblinda provning. Esping var godhjärtad nog att upplysa om att den röda tråden var Italien. Det gjorde mig inte mindre svettig om handflatorna, då mina kunskaper om halvöns viner är ytterst rudimentär om det inte handlar om billigare tjut från Valpolicella och dylikt. Här förstod jag snabbt att något sådant var det inte fråga om här. Samtliga glas uppvisade alla tecken på att innehålla äldre viner, men medan jag gissade på ett spann mellan 2000 och 2002 var sanningen att årgångarna var 1997 till 2000.

Jag hade inte en susning, förutom att det var verkligt goda viner i åtminstone tre av glasen (glas nummer 4, som var en barbera d'Asti från 1997, lyfte inte till samma höjder). Självklart blev mitt bryderi inte mindre av att Esping berättade att jag druckit två av vinerna tidigare. När folien föll från flaska två och det visade sig vara Bressans Pignol från 1998 - ett vin vi drack hemma hos familjen Bressan vid besöket där - borde jag ju genast begått något slags rituellt harakiri genom att kasta mig på ett trasigt vinglas eller nåt. Men det hade blivit så slabbigt och hade förmodligen förstört den goda stämningen runt bordet.

Istället nöjer jag mig med att här erkänna mitt bristande kunnande. Och tacka för en minnesvärd och lärorik provning i trevligt och kunnigt sällskap. Esping redogör här, i både utmärkt text och bild, för den på ett mer adekvat sätt. Svårt att säga vilket vin som blev min favorit. Men det får ändå bli Bressans personliga, intrikata och samtidigt mycket matvänliga pignol, tätt följd av 1998 Barolo Cannubi från Fennochio. Med dryga tio år på nacken visar de inga tecken på att mattas, och Bressans löfte om att hans viner lever många år i vila tycks hålla. Nu är det årgång 1999 av pignol som är ute på marknaden - Fulvio släpper inte ifrån sig dem i förtid precis.

När vi festade loss på Espings boeuf bourgignon fick vi smaka 2007 Barbera d'Alba Ginestra från Paolo Conterno, till historien om Italienska Viners besök på vingården. Det blir ju så mycket roligare att dricka viner som det finns en berättelse kring. Det här är dessutom ett utmärkt exempel på ett friskt, extremt användbart och tillgängligt vin.

Sedan blev det ostar, fruktkaka, moustarda och Philippe Gimels 2004 St Jean du Barroux Cuvée Oligocène från karaffen. Och javisst, ett litet litet glas av Espings 2008 Nocino, valnötslikören som tillreds enligt hemligt recept. Esping avslöjar så mycket som att i den här upplagan har han och Herr K experimenterat med malört. Förvånansvärt mjuk i smaken ändå, denna fernet branca-liknande likör, oljig men med ett otvetydigt bett. Mycket bra för matsmältningen, välkommet efter eftermiddagens excesser, och en färdknäpp som bäddade in tågfärden söderut i ett behagligt dis.

Kitchenchair Boogie

"Drinking in the morning...Mama Don't you scold

That's the best time to drink...That's when it takes a hold"

Michael Hurley

I söndags var det dags att fira Billigt Vins hundrade inlägg. Trisse kom upp från Malmö och Herr K var inbjuden som hedersbloggare. För att balansera de stundande enogastronomiska excesserna inledde jag dagen med en dryg mils löpning och därefter dusch och grötfrukost. En bra grund för att stå emot. Dagens rödviner korkades upp, ett vin på dekanterades och ett fick vara kvar i sin flaska. Trisse anlände vid tolv och vi skålade för bloggen i 2003 Vitovska från Zidarich. Michael Hurley vet vad han talar om. Det är något speciellt med att börja i tid, det slår an en viss ton, sänker ambitionerna och får en att spänna av. Det blir liksom tydligt med en gång att idag ska det inte skötas något ordentligt, ramen handlar om att vara, inte om att göra.

Efter den inledande avsmakningen skötte den förvånansvärt IT-kunnige Trisse om lite teknikaliteter med bloggen medan jag tog tag i matlagningen. När den ständigt försenade Herr K anlände fick även han ett glas Vitovska och därefter ställdes baconlindad lammfilé kryddad med rosmarin och vitlök på bordet tillsammans med le puy-linser kokta i rödvin med fläsk och vitlök, blomkålspuré (tack till finare vinare för inspirationen)och ugnsstekt potatis på bordet. Vi åt länge och mycket.

Sedan kom ostarna. Pecorino. Spansk ost på get-, får- och ko-mjölk. Gorgonzola. Brie. Efter osten följde en lång paus och sedan Herr K's skånska äppelkaka med gräddstinn vaniljsås. Kaffe och digestifer. Nocino och päronbrännvin. Eftermiddagen övergick i kväll och efter nästan sju timmar bröts taffeln för att Trisse skulle hinna med Malmö-tåget.

Billigt Vins hundrade inlägg kunde inte ha firats på ett mycket bättre sätt.

Vad vi drack och hur det smakade ? Vi började med 2003 Vitovska från Zidarich. Vitovska är en vitvinsdruva som i stort sett bara odlasi sydöstra Friuli, i trakterna runt Trieste. Vinet är ljust och lätt grumligt, lite cideraktigt. Det präglas av mineraler, citrus och bra syra. Efter hand som eftermiddagen gick utvecklades vinet alltmer, blev mer aromatiskt och komplext. En klart annorlunda vinupplevelse. Nästa flaska ska få vara en stund i karaff.

På detta följde en annan udda druva, en Raboso från Confraternita di Raboso. Raboso är en druva som bara odlas i allra östligaste Veneto runt Treviso. Vinet har odlats i dessa trakter sedan urminnes tider och var länge den dominerande druvan. Under 60- och 70-talet försvann Raboson nästan helt från fälten för att ge plats åt Cabernet och Merlot. Den traditionella Raboson har vad vinskribenter brukar kalla volatila syror. Med moderna vinmakartekniker har man lyckats tämja syrorna och fått fram ett modernt men ändå mycket personligt vin. För att försöka ge Raboso di Piave DOCG-status har en grupp odlare bildat Confraternita di Raboso som ägnar sig åt marknadsföring och utveckling av druvan. Varje år väljer man ut ett vin, det som man anser bäst speglar årgången och säljer det under brödraskapets etikett. Vi drack Selezione 2002, gjord på druvor som skördades 1998. Här kan man tala om ett vin som stod på topp. Såväl färg som doft talade om ett moget vin. Tegelfärgat med dragning åt det bruna hållet i kanterna. Moget med det mesta av frukten intakt, solmogna björnbär, plommon viol och tobak . Runt och fylligt med en lång eftersmak. Tyvärr var det sista flaskan som gick men det var definitivt rätt tillfälle.

Vinet i karaffen var ett 2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva. Bara två år yngre än det förra men såväl färg som doft och smak talade om ett vin med en lång framtid framför sig. Doften var helt underbar med söta röda bär, björnklister och fat som dominerande inslag. Smaken speglade doften, lång, fyllig och med ett tufft slut. Rätt friska syror fick mig att associera till en riktigt bra, modern barolo. Ett superbt vin redan nu men de resterande flaskorna får nog ligga ett par år till. Jag räddade ett rejält glas till omprövning dagen efter vilket ytterligare stärkte min uppfattning att vinet bör ligga ett tag till.

Till herr K's skånska äppelkaka dracks 1983 Anjou Blanc Reserve du Fondateur, Moulin Touschais andravin som bara producerats vid ett enda tillfälle. Vinet fanns för några år sedan på systembolaget till det ytterst facila priset av c a 125 kr. Vackert bara att titta på med en djup bärnstensfärg. Underbar doft med vått ylle, viol och nötter. Smaken söt men med uppfriskande syror som balanserar sötman. Riktigt bra till en bit gorgonzola men äppelkakan var den perfekta kombinationen. Ett vin som detta behöver egentligen ingen ytterligare dessert. Det är en dessert i sig själv.

Vi hann med ytterligare ett vin, 2006 Due Leopardi Nero d'Avola IGT. Det var vinet som linserna koktes i och När Trisse och Herr K gjort tabberas på de övriga vinerna vändes deras glupska blickar mot resterna av kockvinet som de gjorde processen kort med. Ett bra om än lite väl ungt vardagsvin med god kryddighet och bra syra.

En lyckad söndag där det kändes som om vi lyckades omsätta de tankar som legat till grund för Billigt Vin i praktiken. Bra och personliga viner i ett måttligt överflöd. Mat som smakar bra men inte kräver alltför mycket uppmärksamhet varken att laga eller att uppskatta. Gemenskap, samtal och den samlade upplevelsen i centrum. Såhär i efterhand kan jag inte låta bli att förvånas över att vi aldrig lämnade köksstolarna på sju timmar. Vi kom aldrig på tanken att förflytta oss till bekvämare sittdon. Å andra sidan hade vi det rätt bra runt bordet med alla flaskorna inom räckhåll. Hmm, undrar om Vitovskan funkar till pecorinon och om jag skulle testa en bit brie till Raboson. Det var nog inte så konstigt trots allt.

Heja Sverige!

Esping har dragit iväg till Italien, Italien har tagit sig vidare till kvartsfinal. Det är bara att gratulera bådadera. Italien i mästerskapsyra är ett kul ställe att vara på. Sverige spelade mot Gli Azzuri i EM för åtta år sedan (tror jag det var). Den matchen såg jag, min själs älskade och den då inte tillstymmelsen till tonårige sonen på en hamnservering i en liten by på Sorrento. Fiskebåtar uppdragna på stranden, varm kväll, vin och massor av frutti di mare på uteserveringen. Familjens grabbar serverade och mamman stånkade vid spisen. En gammal tv hade rullats fram för matchen. Det var inte många gäster - kanske bara vi när jag tänker efter - och grabbarna kollade mest på matchen med sina förbipasserande polare. Med utsökt hövlighet applåderade de också svenskarnas insatser, och det kunde de förstås kosta på sig för Sverige spelade tämligen tafatt och fick vederbörligen stryk. Vi fick ett glas grappa som tröst. Sen lomade vi hem till pensionatet, släpande på krossade EM-drömmar som på ett trasigt fiskenät fullt av tång och drivved och annat värdelöst bråte.

Det var med andra ord ungefär som vanligt, ungefär som nu när Sverige åkt ur på gruppspelsnivån. Stora förväntningar och ett platt fall. Jag och arbetskamraterna såg ryss-matchen på storbild i en stor lokal, tillsammans med en massa andra människor i varierande grad av gul-blåa kroppsutsmyckningar. Där kunde man äta taco-buffé och få en stor stark innan matchen. Det var ganska slabbigt och taffligt, ett billigt koncept för att krana ut det mesta möjliga ur fotbollssugna malmöiter med så lite ansträngning som möjligt.

I baren utanför lokalen fanns en del pumpöl, bland annat Paulaner Hefe-Weissbier. Tyvärr tappades den upp på ett synnerligen oengagerat och slapphänt sätt av barpersonal som absolut inte hade något intresse för eller kunskap om att göra det på rätt sätt. Den var i alla fall trevligare än den menlösa svenska fatölen.

Ett nerköp? Tja, allt är relativt och skillnaden mellan att känna sig lurad och nöjd ligger i ett par mål åt ena eller andra hållet. Nu blev det det där jävla nätet man fick släpa hem igen. Fördelen med Sorrento är att där är så mycket vackrare att vakna upp morronen efter en sådan nesa.

På tal om Italien: någon har låtit översätta Billigt Vin till italienska. Där heter vi Vino a Buon Mercato - irrfärder nel mondo del vino. Kanske är det Espings inlägg om nocino som utlöst detta initiativ. När han skrev det var han förkyld och nämnde bland annat total nästäppa som krävde något mer kraftfullt och penetrerande än vin: " Total nasale richiede qualcosa di più potente e penetrante" blir det. Rubriken "Dolly-fuel" blir "Dolly-carburate". Och så vidare. Trisse kallas i italiensk översättning puleggia, vilket inte ska förstås som "räli' pugga" utan - enligt den mångkunnige Esping - trissa, det vill säga något slags redskap. Eller min feminina sida, den som skiljer mig från riktiga karlar som kan ta sveriges undermåliga prestationer i schlager- och fotbolls-EM som en man.

2005 Simcic Rebula

bild och recept från utmärkta matbloggen www.weareneverfull.com
Kvällen bjöd på en spontan middag hos herr K. Vi satte årets nocino och efter väl utfört arbete fixade herr K en snabb kvällsmat. Vi åt fetaspäckade kalvfärsbiffar, casunziei och sallad. Efter lördagens bersåsittning med Rojacs Stari d'or Belo ville jag prova ett annat naturligt vin och valet föll på slovenska producenten Simcics 2005 Rebula. Vinet är odlat precis i gränslandet mellan Friuli och Slovenien. I Italien säger man Collio , i Slovenien Goriska Brda. Druvan heter Ribolla Gialla i Italien och Rebula i Slovenien. Druvorna till just detta vinet kommer från vingård med gamla stockar. Vinifikationen är speciell. Sex månaders maceration i 3000-liters ekfat. Därefter två års lagring på stora ekfat. Natujäst och helt utan tillsatser

Vinet var nästan lika guldgult som Stari d'Or Belo, kanske en liten aning ljusare. Väldigt vackert och man kan lätt föreställa sig att det är ett vin utan kunstige stoffer. Doften är frisk och inbjudande. Jag asscoierar till väl mogna, källarförvarade vinteräpplen, bergamott(tänk earl grey) och rostat bröd. Smaken är rätt märklig för ett vitt vin. Vinet känns mer rött än vitt. Här finns en fyllighet och en struktur man sällan hittar hos ett vitt vin. Det är friskt, fylligt, har bra syra och en lång eftersmak. Riktigt bra till maten och ännu bättre an njuta av i ensamt majstät på Herr K's balkong medan solen går ner.

En del av Simcics viner finns numera i systembolagets beställningssortiment via NJ consulting & import. Rebula finns hos danska winewise. Där hittar man även flera av Simcics andra viner till väldigt bra priser.

Äntligen ett varuprov - Fresita!

På senare tid har det diskuterats en del om att de stora bloggarna börjat få varuprover från importörer - underförstått i utbyte mot att de ska skriva om vinerna - och hur oberoende och opåverkade av denna kärleksbombning skribenterna egentligen är. Transparensen för läsaren har också varit på tapeten, det vill säga att det inte alltid är tydligt om bloggaren inhandlat vinet för sina surt förvärvade slantar eller fått det av någon, i vars intresse det ligger att det skrivs om vinet ifråga.

Jag har mest varit avundsjuk för att Billigt Vin inte har sett röken av några varuprover, förutom en gång då Esping lyckades lura med sig en flaska hem från en butiksrunda i Helsingör. Men nu har det hänt! Med expressbud kom det en flaska Fresita, som lanseras av importören Philipson Söderberg. Det är, enligt mailet Billigt Vin fick av PR-ansvariga Carolin Låftman, "ett mousserande vin smaksatt med riktiga jordgubbar". Det har tydligen redan gjort succé i Sydamerika, Australien och Norge. "Jordgubbarna", skriver Caroline, "är från Patagonien (världens ände). Och 100 % naturligt betyder inget tillsatt socker, inga kemikalier och ingen konstig bismak. /.../ Fresita är perfekt till grill-, pool-, för- och efterfesten. Picknicken, bröllopet, studenten och ja, ni fattar. Saker man går och längtar efter helt enkelt". Själva vinet är från chile och består till största delen av muskat.

Glad över att ha blivit utvald att testa denna nya, tydligen mycket användbara produkt anordnar jag genast en liten fokusgrupp bestående av MSÄ, Å. som är på besök och mig själv.

Först betraktar vi förpackningen. Den är festlig och passar nog särskilt till för- och efterfesten, gissar vi. Baksidan bjuder på en liten historia om hur upptäcktsresanden Amédée Frézier snubblade över en unik jordgubbsfrukt när han genomfor Patagonien på 1700-talet, blev entusiastisk och levererade några plantor till det franska hovet. Det blev succé, och tydligen är vår nutida älskade jordgubbe frukten av ett förädlingsarbete som startade efter Fréziers insats.

Vidare får vi en noggrann instruktion om hur flaskan ska öppnas: 1) Chill well 2) Do not shake 3) Point bottle away from self and others 4) Remove hood 5) Twist cork out slowly by hand 6) Never use a cork remover.

Den här sortens tydliga instruktioner är bra, särskilt att man ska vända buteljen från självet. Inget navelskådande här, det är en social dryck det handlar om! I Carolines utskick står det att flaskan bör vändas försiktigt innan servering för att få en jämn spridning av det goda fruktköttet, men det står det tyvärr inget om på själva flaskan så det missar vi. Nu gör inte det så mycket, express-budet har nog skött om den saken. Inget fruktkött finns i alla fall kvar i botten på flaskan när den är tom.

I glasen är drycken rosaröd och lätt grumlig, påminner lite om jordgubbssaft faktiskt. Det mousserande momentet är modest. Å. gillar färgen, men påpekar att ingredienserna ju inte precis är närodlade. Däremot saknar hon i stort sett luktsinne, vilket ju är lite olyckligt vid deltagande i just en sådan här fokusgrupp (fast senare under kvällen lyckas hon identifiera körsbärsdoft i ett nebbiolo-vin från Valtellina). Sanningen att säga doftar inte Fresita särskilt mycket, i alla fall inte jordgubbar. Om man hoppas att det ska påminna om den pigga friskheten hos en fragolino (som görs på druvan fragola och doftar starkt av jordgubbar utan att alltså innehålla sådana) blir man besviken. Trots att vi nu fått veta att här inte finns några kemiska tillsatser doftar vinet artificiellt, som läsk med en massa e-ämnen i ungefär.

Läsk är också något man associerar till när man smakar. Dock inte jordgubbs utan blodapelsin. Överraskande nog finns det en liten bitterhet, och Å. tycker efter hand det blir allt strävare mot gommen. MSÄ tycker vinet har en splittrad smak som spretar åt alla håll och längtar efter en god moscato d'asti istället. Billig, färdigblandad drinkmix är ett annat omdöme, inte heller det med positiva förtecken. "Semesterpartykänsla" är MSÄ:s ordassociation - det kan vara positivt, men behöver inte vara det om det lockar fram bilder av flockar av ungdomar som raglar omkring på gator och torg och skrålar. Det mest positiva omdömet är att Fresita inte är så sött som man kunde vänta sig.

När jag vill sammanfatta produkten med epitetet "onödig" invänder MSÄ att det säkert kommer finnas en efterfrågan på vinet till sommarens grillfester och ungdomspartyn, så i den meningen kan man inte kalla det onödigt. Å. tycker att det kanske skulle passa i bålen, eventuellt utspätt med vodka eller Bon Gusto - den där 96-procentiga spriten man kan köpa på snabbköp i Italien och som gör allt från Nocino till 40-årskalas lite roligare. Med frukter infrysta i iskuber skulle det kunna bli en snygg bål.

Efter ett par glas är man sötklibbig runt munnen och strävt torr i halsen , en märklig kombination. Nej, Fresita kommer inte att bli ett standardinslag på våra grill- och efterfester framöver. Men vi ser fram emot fler varuprover att testa i konsumentupplysningens namn.

OBS! Reklambild