onsdag 18 mars 2009

Solo i Sežana (2007 Boris Lisjak Kraški Teran)

Plötsligt befinner jag - Trisse - mig ensam i Sežana, en stad i den slovenska delen av Karst. (Kras säger man på den här sidan gränsen.) Esping & G har begett sig av på nya äventyr söderut.

Sežana är inget insmickrande ställe. En lång gata sträcker sig genom staden mot vad man tror ska bli ett centrum, kanske med ett torg vid en kyrka och däromkring några trivsamma kvarter. Men något sådant händer inte och till slut förstår man att det inte blir roligare. Den förste jag möter längs den långa gatan är en man som vinglar betänkligt längs trottoaren och tar snedsteg ut i körbanan. Det är sen eftermiddag och här är nästan folktomt, känslan av övergivenhet är definitiv. Den omsorg om byggnaderna och den upprustningsiver vi sett på andra håll i Slovenien lyser med sin frånvaro. Det är som att slungas tjugo år tillbaka i tiden, till vilken anonym stad som helst bakom järnridån.

Nå, kanske inte riktigt. Det som en gång varit stadens värdshus, inrymt i ett stort gammalt stenhus som håller på att vittra sönder, verkar vara helt tillbommat. När jag kikar in genom de dammiga rutorna ser jag att borden och stolarna står kvar, och jag kan nästan inbilla mig att jag ser kyparen i vit skjorta, fluga och svarta byxor röra sig med bister uppsyn i sitt lilla kungarike. Han serverar de relativt fåtaliga gästerna öl och onyttiga kötträtter utan tillstymmelse till grönsaker (nå, kanske en "mix salad" med en halv tomat och lite riven vitkål). Rummet är skarpt upplyst av lysrör. Menyn, skriven på en gammal manuell skrivmaskin, innehåller en mängd rätter varav inte så många finns i verkliga livet. Mängden kött specificeras i gram. Ölet kommer i bruna halvlitersflaskor och är ljummet, men med god vilja ändå drickbart. Framåt kvällen, särskilt i den angränsande vinstugan tvärs över gården, kan det gå ganska vilt till.

Det där är en svunnen tid. Nu finns här istället casinon i stan – eller i alla fall skyltar som utlovar sådana - och en mängd barer, de enda ställen där man bakom mörktonade rutor skymtar människor. Jag gissar att det nästan uteslutande är män som sitter där i halvmörkret och låter livet passera revy. Jag känner mig inte särskilt lockad att gå in, fastän ett vattenhål har den goda smaken att kalla sig ”Dylan”. När det skymmer blir det än mer folktomt och jag undrar var jag ska hitta det där hotellet jag hört ska finnas här.

När staden verkar vara på väg att sluta i ett landskap av breda vägkorsningar och bensinmackar stoppar jag en kille. Jodå, Hotel Tabor ligger en bit fram till vänster i den riktning jag går. Jag frågar om det finns något centrum och då pekar han åt samma håll. Centrum har flyttat sig ditåt menar han. Visserligen passerar jag några modernare byggnader med funktioner som jag inte blir riktigt klok på, och som kanske ska tjänstgöra som downtown, men mycket mer liv är här inte. I huset intill en svartglänsande struktur som rymmer City Bar rör sig en klunga män in och ut på något slags balkong. De är tystlåtna i skumrasket och verkar dricka sprit. Den avbalkade balkongen och rummen som skymtar därinnanför kan mycket väl vara ett hotell. Men ingen skylt utlovar Hotel Tabor, vilket jag i och för sig är ganska glad för.

Tabor hittar jag till slut nära den ödsliga järnvägsstationen, i ett huskomplex från Tito-tiden. Ena änden av byggnaden upptas av Casino Corso, som utlovar spel och dobbel dygnet runt men som är lika igenbommat som det gamla värdshuset. Kanske var Sežana en rumlarstad för spelsugna italienare strax innan eller efter att den närbelägna gränsen öppnade. Kanske är den det fortfarande, på andra tider av året eller dygnet. Men jag är definitivt för gammal för att stanna ute på gatorna och ta reda på hur det ligger till med den saken.

Istället går jag till ett Spar-snabbköp jag sett och köper lite skinka, ett bröd och en flaska mineralvatten. Jag blir stående framför vinhyllan. Här finns några kända märken: J P Chênet, Casillero di Diablo, Campo Viejo och liknande. Jag tänker på vilka enorma mängder av dessa viner som måste produceras och minns vad Fulvio Bressan sa: en vinmakare som producerar mer än 80 000 eller kanske 100 000 flaskor om året kan inte behålla kontrollen över sitt vin. Också Paolo Vodopivecs ord ekar i mitt huvud: de flesta viner från större producenter smakar alltid likadant år från år, varför? Jo, man tillsätter kemiska smaktillsatser som gör att smaken blir lika mellan årgångarna.

Jag kollar in hyllan med lokala viner. Här finns några från Medana - Kristančič och Ščurek - men även några teran-viner från Kras. Jag frågar en man som passerar i gången, och han pekar på ett vin från Boris Lisjak i Dutovlje. Flaskan är utformad av en lokal konstnär, Oskar Kogoj. ”Det är bra, och det är alltid bäst att välja en producent från trakten”, säger mannen. Så jag tar det, även om 10€ var mer än jag tänkt betala för kvällens rödtjut.

När jag checkar in på hotellet – som bjuder på ännu en nostalgitripp direkt tillbaka till Belgrad eller Prag anno 1989 – frågar jag den vänlige mannen i receptionen om en korkskruv. Han visar mot restaurangavdelningen. Där bakom baren – i en mycket stillsam, ja helt öde lokal – står en annan trevlig kille som gärna står till tjänst med att öppna flaskan. Jag ber om ursäkt att jag inte stannar och dricker av hans viner, men han ler stort och skakar på huvudet: ”Det här är ett bättre vin – de som vi har här i baren är bara de som hotellföretaget vill att vi serverar”. Jag får med mig ett glas också, visserligen en liten långsmal endeciliters historia men bättre än plastglaset från toaletten.

Vinet är mörkrött, som outspädd svartvinbärssaft eller blod, och ser helt kompakt ut i sitt lilla glas. Črno vino, svart vin, är en passande beskrivning på denna kraški teran. Enligt det medföljande lilla bladet kommer namnet Teran, eller Terrano på den italienska sidan, av det latinska terra med hänsyftning till att vinet påminner om Karsts röda jordmån. Vidare har det kraftfulla, läkande egenskaper på grund av sina höga halter ”lactic acid and iron”, faktiskt äger drycken ”incredible healing powers and restores health and vital forces”. Osti jarej – stay young! står det ingraverat på flaskan.

Nå, hur det än är med de magiska egenskaperna doftar vinet inte särskilt mycket, men det kan bero på glaset eller att jag har resdamm i näsan. Smaken, däremot, är kraftig och mycket syrlig, som en uppgraderad version av saft på körsbär, röda vinbär och slån. Eller ekfatslagrad Blutsaft med lite roligare egenskaper. Jag behöver inte ångra att jag valde bort storproducenten Vinkopers utbud och de här skojiga buteljerna i hyllan:


Boris Lisjaks skapelse är klart drickbar till skinkan och brödet, med en inte oangenäm liten strävhet i eftersmaken när man kommit över syrachocken. Kanske slutar det med att jag ger mig av till Dylan-baren i alla fall, för att se om jag kan hitta någon lokal meningsfrände som kan spela Forever young på sitt soundsystem.

(Åter i den svenska bloggosfären upptäcker jag att Nettare e gioia med sedvanlig stilistisk ackuratess skrivit om Lisjaks teran här. Komplett med snygg bild på flaskan.)

1 kommentar:

Finare Vinare sa...

Trisse! Nu har vi fått smaka - genom Nettares försorg - och jäklar vilket gott vin. Tänk om man kunde få Lisjak att skicka upp några lådor till höga nord...