Riesling och jag

Jag är rädd att jag tröttnat. Jag har försökt hela sommaren att hitta den upplyftande glädjen i att läppja på en sval och livgivande, gärna ung riesling. Sökandet har gått hårt åt lagret av 2006 Hiedler Urgestein och 2007 Loimer, de båda trevliga österrikarna.

Loimer har varit den bästa kompisen, vid mycket god vigör och hamstrad någon gång i vintras till vrakpriset 79 kronor på rea (aktuella årgången 2008 får man pröjsa 109 spänn för och den är i det närmaste slut). Och visst har det blivit några trevliga stunder med Hiedler, som här ovan efter en vandring längs Skäldervikens kust och ångbastun på Torekov Hotell.

Däremot har 2006 Anton Zimmerman Bernkastel-Kueser Rosenberg Riesling Kabinett Trocken (som också tidigare givit upphov till kluvna känslor) inte kunnat hålla uppe mitt intresse mycket längre än vad det tagit att uttala hela dess namn. 2007 Riesling Federspiel 1000-Eimer-Berg var vid ett test inte heller någon omedelbar stämningshöjare, men resterande flaskor ska jag försöka spara några år och se vad som händer med dem.

Vad är det då som fallerar? Jag har för tillfället räknat bort att förhållandena i källaren påverkar det som ligger där i alltför stor utsträckning. Det troligaste är väl att jag kommit över nyhetens behag och (temorärt?) tappat lusten. Men jag kunde redan efter Slovenien-trippen - då sinnena överrumplades och omtumlades av alla dessa naturliga viner - märka ett oroväckande tecken. Jag tror jag provade en av Hiedlers snofsigare rieslingar (prisnedsatt, gubevars) och fann den ganska ointressant i jämförelse.

I akt och mening att utforska saken vidare ville jag se om jag kunde chocka sinnena med något mer substantiellt, och valet föll på 2004 Josmeyer Les Pierrets Riesling från Alsace, en tillfällig augustinyhet som fick välvilliga omdömen av kritikerna. Det var alls inget fel på den, särskilt doften var hur trevlig som helst och det fanns lovande honung- och petroleumtoner i smaken. Men eftersmaken föll platt till marken efter alltför kort stund - här fanns inget som (för 216 kronor) lockade tillräckligt. Visst kunde jag ha sparat den andra flaskan 4-5 år, men det gick också bra att lämna tillbaka den och få pengar fria att använda till annat (mat till exempel). Så i skrivande stund finns förmodligen den enda flaska som är listad som Hansakompaniets lagersaldo i verkliga livet, om någon vill bilda sig en egen uppfattning.

Nu upptäcker jag att jag till och med lyckats radera bilderna jag tog, det var riktigt onödigt för - som sagt - det var inget fel på vinet och etiketten var snygg med små silverfåglar på och allt.

Det sista som överger människan är som bekant hoppet. Därför upptäckte jag - med viss förvåning, med tanke på alla de märkvärdiga (i ordets bästa bemärkelse) viner vi fick smaka - att det jag hade med mig hem från Terroiristen - se här och här - var några flaskor av producenten Isimbardas enkla men välgjorda vardagsriesling. Den har jag sedan med stor glädje druckit till en bit lax.

Och de här båda godingarna (där en chilensk sauvignon blanc har smugit sig in som en katt bland hermelinerna, inför en omfattande lagerrensning hos Esping) ser jag trots allt mycket fram emot att träffa igen någon gång på mina irrfärder: