söndag 17 maj 2009

Axplock - barbera, dolcetto, chardonnay, sauvignon blanc

På sista tiden har jag mest sysslat med rödtjut från Italien. Framför allt piemontesisk barbera från Alba och Asti, närmare bestämt Luigi Vogheras från 2007 och Ca' Biancas från 2006.

Båda har en helt ok prislapp, 89 respektive 88 kronor. Voghera korkades upp och luftades halvannan timme i flaskan innan det skänktes upp till smårätter med markant inslag av charkuterier. Ungt, åt det friskt körsbärskärva hållet med en kvardröjande men inte oangenäm strävhet i eftersmaken. Den framträdande syran behöver lättare kötträtter som sällskap för att komma till sin rätt. Kvalar in på en ganska kort lista över viner i segmentet 70-90 spänn att hugga tag i när det är tomt i förrådet och vänner är på ingång med kort varsel för en stunds opretentiös samvaro.

Det andra vinet - Ca' Bianca - har jag givit några chanser genom åren, utan att falla i farstun för det trots välvilliga omdömen från kritikerhåll. Efter sin yngre kollega framstår denna barbera som snarlik, men mer avrundad och med mer sötma i frukten. Syran är mer nedtonad och det är mer av frukt än kärvhet i eftersmaken. Vinet kommer fram i slutet av måltiden och funkar med sin mjukare, smått inställsamma stil bra att sitta och snacka till. Jag tycker överraskande bra om det denna fredagskväll, där lugnet efter ännu en avklarad arbetsvecka, god mat och goda vänners lag naturligtvis gör sitt till. Inga märkvärdiga viner, men habila och pålitliga.

Mer intressant är den 2007 Conterno Fantino Dolcetto d'Alba Bricco Bastia som jag dricker någon dag senare förra helgen, ungefär samtidigt som Finare Vinare testar sitt exemplar. Jag slog några halvintresserade lovar kring några av de tillfälliga nyheterna i maj, och det blev den här jag fastnade för eftersom jag har en viss faiblesse för dolcetto och denna druva inte precis överflödar den svenska markanden.

139 kronor är mycket pengar för en flaska vin. Man vill inte sitta och tänka på hur mycket man betalt när man dricker. Har en flaska legat några år i källaren har jag oftast glömt smärtan den orsakade när jag köpte den, men om den - som nu - är nyss inköpt gör sig såret i plånboken gärna påmint. Det gör det inte när det gäller Bricco Bastia, lika lite som fallet var med de billigare barbera-vinerna. Det är alltså ett gott betyg åt dolcetton som jag drack med välbehag, åter till smårätter med charkuterier som bas.

Middagen då den kom på bordet var en intensiv affär med många intryck, därför kan jag inte redogöra på något vettigt sätt för vinets karaktär. Bra till charkuterier, skulle säkert kunna funka till en lammkotlett med en mild bulgursallad. Jag håller helt med Finare Vinare i omdömet att det är ett mycket välgjort vin, med alla delar på plats utan att stjäla showen från maten. Inga bråddjup av komplexitet, inga fyrverkerier eller kanonader. Men gott. Jag märker inga spår i min flaska av de kolsyrejästa drag som gör Finare Vinare tvehågsna, och saknar dem inte heller. Vinet gör sig nog bättre helt tranquilo. Däremot skulle jag gärna stoppa ner en eller ett par flaskor i källaren och återvända till det framåt senhösten.

Några vita viner som jag inte tänker återvnda till i första taget är 2007 Roodeberg White och 2008 Simonsig Chardonnay. Den förra var helt forgettable, som Simon Cowell plägar etikettera särskilt ointressanta nummer i American Idol. Problemet med Simonsig var nog mer icke infriade förväntningar, årgång 2007 fick lysande omdömen här och var när den lanserades. Det är inget fel på vinet, men heller inget som håller intresset vid liv. Mer skoj vill jag ha för mina kronor, även om de bara var 85 stycken.

Inte heller 2008 Fleur du Cap Sauvignon Blanc Unfiltered blir någon ny, omedelbar favorit från Sydafrika. Visst gillar jag den rena syran och beskan som uppväger de nästan övertydliga sauvignon blanc-dragen, men det är något som inte klickar. Min Själs Älskade, som är inne i en tung grüner veltliner-period och har en sällsynt förmåga att slå huvudet på spiken, menar att det smakar kattpiss. Vilket ju stämmer, och inte alla är så korkade att de uppskattar att få munnen full av sådant.

Till slut kan jag konstatera att Masi Modello håller stilen som pizza-tjut, för sina 73 riksdaler skäms det inte för sig på något sätt.

6 kommentarer:

esping sa...

Trisse ! Där är du!!jag trodde du tagit en vit vecka eller nåt
!! Ang. Fleur du Cap är väl blandningen druvnamn den man ska satsa på

esping sa...

Blandningen UTAN druvnman skulle det ju förstås vara (15530 på SB)

trisse sa...

Esping! Nej för fan - som du ser av detta lilla axplock är det snarare så att jag borde fundera på en vit vecka.
Den där Fleur du cap du nämner har jag inte sett innan, verkar ju vara en skojig blandning. Men jag tror jag har fått nog av vitt tjut från Sydafrika på ett tag, om jag inte hittar nån bra chenin blanc till sommaren

esping sa...

Trisse ! Jag tror du har helt rätt beträffande Sydafrika. Låt sommaren tillhöra den gamla världen. Varför gå över ån efter vatten.

trisse sa...

Jo den där lilla utflykten stärker mig i övertygelsen om att det lilla hörn av vinvärlden vi besökte, plus några franska räjonger, rymmer tillräckligt för att räcka resten av livet. Ok, kanske något från Marlborough och Martinborough också då & då

esping sa...

Trisse!! gamla världen rymmer mer än Slovenien, Italien o Frankrike.