Trisse och Esping på exkursion - Rojac i Istrien

Mitt första möte med Uros Rojac och hans viner inträffade på den slovenska vinfestivalen i Helsingör i januari 2008. Jag kan dela in mitt liv som vindrinkare i ett före och efter Rojac, ett möte med konsekvenser skulle man kunna säga. Att prova Rojacs viner blev en skillnad som gjorde en skillnad. Jag hade egentligen fått nog, matt efter tre timmar med extremt intressanta viner, och på väg att så smått fyllna till lutade jag mig mot en vägg i väntan på att Trisse skulle slita sig från provandet. Då snappade jag upp något som väckte mitt intresse. Det var Uros Rojac som snoppade av en person som tyckte att han använde för mycket ek i sina viner. Jag minns inte exakt vad han sa men jag kände igen attityden: en kombination av intelligens, intensitet, integritet och arrogans. Jag hade mött den en gång tidigare. 1977. Då i en svettig skrubb, backstage på diskoteket Barbarella i Växjö, när Johnny Rotten skrämde slag på en lokal representant från den tredje statsmakten.

Jag bestämde mig för att testa Rojacs viner trots att jag hade fått nog, och det blev en omtumlande upplevelse. Lite som att se Sex Pistols live -77. En totalupplevelse som gav mig en känsla av att hitta min grej, något som inte behövde passera intellektet utan gick direkt på lustcentrat. Jag hämtade Trisse som också provade och blev lika såld. Vi lyckades köpa loss en låda av 2004 Stari D'Or Belo, det vin vi gillade mest, och fick en inbjudan till vingården.

Så, där har ni lite bakgrund som kan hjälpa till att förstå vårt tillstånd när vi väntar på taxin som Uros lovat att ordna till ett vänskapspris. Lite halvt omedevetet har vi lämnat neutraliteten hemma på hotellrummet. Som det äkta paret som ska roa sig var och en på sitt håll glömmer att ta på sig vigselringen. Vi tror att vi ska göra ett vanligt vingårdsbesök att rapportera om på vår blogg, när vi i själva verket är stjärnögda enogroupies som nog inte är så värst mycket mer kritiska eller nyanserade än ett par fjortisar utanför Darins hotellrum.

Taxin tar oss från kusten upp i det istriska höglandet på vindlande småvägar där vi säkert kört vilse på egen hand. Efter en halvtimmes färd är vi framme i Gazon och Uros hälsar oss välkomna. Vi går direkt till vinkällaren och hämtar en flaska mousserande vin. Uros berättar att det inte finns till försäljning utan något han gör enbart för husbehov. Vi lämnar källaren och beger oss upp i det nybyggda, stora avsmakningsrummet.

Uros granskar oss med sin penetrerande blick och fäller snabbt sina omdömen om oss. " You are too serious" säger Uros till mig och vänder sig sedan till Trisse med kommentaren: "You are my kind of guy, you like to drink". Uros är inte bara en stor vinmakare utan även en god människokännare. Vi samtalar om villkoren för Istriens vinmakare och dricker Rojacs basvin, en ung malvasia. Efter ett par glas går vi över till det mousserande vinet. Precis som Movias Puro är det inte desgorgerat men här löses detta helt utan ritualer. Fönstret öppnas och bottensatsen skjuts ut genom fönstret. Det fungerar lika bra. Till vinet äter vi ett par lokala ostar, bröd och lufttorkat fett fläsk. Orimligt gott.

Uros berättar att hans familj bott i Gazon sedan 1700-talet. Man har alltid varit lantbrukare och gjort vin för husbehov. Det var Uros pappa Bruno som började den målmedvetna satsningen på att producera kvalitetsviner under 80-talet. 1994 buteljerades första åtgången under etiketten Savrin och 2002 satte man för första gången familjens namn på etiketten. Uros själv jobbade tidigt tillsammans med pappa i familjeföretaget, samtidigt som han utbildade sig inom bioteknik och tog sin universitetsexamen 2003. 2005 avled Bruno och Uros tog över driften som 27-åring. Det året producerades inte mycket vin hos Rojac.

Uros berättar att han ofta känner en stor press. Han har mycket höga ambitioner när det gäller sitt vin och vill inte göra några kompromisser. Samtidigt är det många som är beroende av att vinerna genererar inkomster. Det är fyra generationer Rojac som ska leva av produktionen som de 12 hektaren ger och det finns några anställda. Odlingen är ekologisk med mycket lågt skördeuttag och tätt planterade vingårdar. De flesta av vinerna har lång skalkontakt och man har ingen temperaturkontroll vid jäsningen. Man jäser och lagrar vinerna på ekfat av varierande storlek. Man svavlar minimalt och filtrerar inte. Totalt ligger årsproduktionen på c a 35.000 flaskor.


Efter en stund i avsmakningsrummet ger vi oss ned i källaren, där vi stannar i åtminstone ett par timmar. Vi provar direkt från fat och får smaka var för sig de fyra viner som om någon vecka ska blandas och bli till 2006 Stari D'or Belo. Vi gör samma sak med beståndsdelarna till den röda blandningen Stari D'Or. Uros förklarar för oss vilken roll varje enskilt vin spelar för helheten.

Provningen går i högt tempo och Uros är lika generös med sitt vin som med sitt berättande. Det hela blir en mycket intensiv upplevelse där alla sinnen bombarderas. -This is how I capture my clients, now I've got you in my net, förklarar Uros. Och visst känns det så, åtminstone lite grann.

Vi fortsätter med olika årgångar av Refosk, både den enklare varianten från unga stockar och den mer exklusiva Renero från gamla stockar och de bästa lägena. Renero ska utläsas Re Nero, den svarte kungen. -This is dark, säger Uros med eftertryck och vi är inte sena att fånga dubbeltydigheten i det uttalandet. -I'm giving all the emotions I can.

Källarturen avslutas med några årgångar av Rojacs söta dessertvin gjort på torkade Muskat-druvor. I avsmakningsrummet väntar mat och mer vin.

Samtalet blir nu mer filosofiskt och kretsar kring vad det är Uros vill åstadkomma med sitt arbete. Han menar att vinet ska spegla såväl druvan som årgång och jordmån, men också den omgivande kulturen och vinmakarens personlighet. Rojacs viner ska vara kraftiga, originella och personliga. Uros är mån om att göra vinerna så naturliga som möjligt och han menar att tack vare detta så ger de ingen baksmälla. Ett påstående som vi bestämde oss för att testa sanningshalten i.

Klockan hade för länge sedan passerat midnatt när vår taxi anlände. Dags att avsluta ett av de mest intressanta och definitivt det mest omtumlande vingårdsbesök vi gjort. Beslutet att ta taxi kändes definitivt som ett av de klokaste vi fattat. Visst missade vi en del fakta och våra omdömen grumlades av ett för högt intag, men vi var båda helt överens om att det var ett nödvändigt ont för att få the full Rojac experience. Det visade sig också ligga en hel del i Uros påstående om de lindriga eftereffekterna av hans viner. Trots lite sömn så stod vi upp tidigt nästa dag, förmådde att förse oss väl av hotellets frukostbuffé och utföra ett gott dagsverke. Jag återkommer snart med smaknoteringar på de provade vinerna. Åtminstone på en del av dem.