Speed-dating i Nîmes

Poliseskort till Domaine Scamandre

Jag ska försöka sammanfatta första dagens upplevelser i den lilla lucka som just nu uppstått mellan lunch och middag. Gårdagen var en synnerligen omtumlande dag, där vi lyckades stappla hem till hotellet någon gång efter midnatt. Väl där väntade en låda vin på oss i receptionen. Det var vinerna som vi inte hunnit smaka.

Vi anlände till Nîmes med TGV från Paris vid halvtre. Lätt trainlaggade hämtade vi vår hyrbil, försökte hitta till hotellet och upptäckte att vi genast var tvungna att ge oss av till vårt första inbokade besök. Vi skulle till Domaine Scamandre beläget utanför Vauvert, sådär 35 km utanför Nîmes. Kortaste vägen är bäst att tillägga. Vi fick en handfast lektion i att även en GPS har sina begränsningar. Åtminstone i våra händer. Efter diverse felkörningar runt Camargues träskmarker anlände vi hursomhelst till Domaine Scamandre med poliseskort.

Domaine Scamandre drivs av ett tandläkarpar från Paris som såg områdets potential och uppförde en anläggning där den anställde vinmakaren Stéphane Beuret var med från början och utformade byggnaden från grunden. Produktionen är helt ekologisk och man odlar i huvudsak de typiska sydfranska druvorna.

Vi provar domänets basvin Scamandre (c a 22 euro i butik) i tre årgångar. Alla tre årgångarna är imponerande vinbyggen med tydlig syrah-karaktär. Här finns massor av mörk frukt och rostade fattoner i doften. Smaken är kraftfull och rätt tung med rejäla tanniner. Det är väldigt mycket ett vin gjort i källaren. Modernt, internationellt och slipat. Proffsigt till tusen och väldigt välgjort men inte riktigt vår påse längre.

Vi lämnade Domaine Scamandre med stor brådska men utan större saknad för att bege oss till Le Cheval Blanc, vinbaren i centrala Nîmes. Vi anländer sena, svettiga och allmänt uppjagade efter bilturen och finner att en maratonsittning väntar oss. Fem timmars intensivt smakande, ätande och provande gav oss något slags bild av vad regionen har att erbjuda. Det är svårt att inte bli imponerad. Vi provade ett tiotal blandningar av årgång 2007 som alla innehöll syrah och grenache, en del med tillägg av mourvèdre och/eller carignan. Stilarna varierar mellan lite friskare varianter från de norra delarna och tyngre och kraftfullare från de södra. Genomgående hög kvalité och mycket bra i förhållande till priset.

Provningen leds av Nicolas Ponzo som är chef för Costières de Nîmes-konsortiet. Han berättar att man medvetet satsat på att nå ut och marknadsföra sig via vinbloggar, eftersom det varit svårt att få traditionella medier att skriva om området. Nicolas säger också att man exporterar en rätt stor andel av produktionen till marknader som har större öppenhet än den franska.

Vi spräcker alla tidsramar och sitter plötsligt till bords med två vinmakare, Alexis Cornut från Château Guiot och Marie Muller från Cave du Vignerons Createurs. Till middagen provar vi ytterligare ett tiotal viner. Återigen genomgående mycket hög kvalité med ett extra stort utropstecken för den syrah-dominerade 2007 Numa från Château Guiot.

Här någonstans tar mina anteckningar slut, men vi kom lyckligt hem till hotellet där som sagt ytterligare ett dussin flaskor väntade. Samma viner vi provade med Nicolas Ponzo fast nu i årgång 2005... Fortsättning följer...

Snabbprovning av 2007:or, ledd av Nicolas Ponzo.

Marie Muller från kooperativet Cave des Vignerons Créateures.

Alexis Cornut från Château Guiot korkar upp.

Medan vi åt och provade vidare på Le Wine Bar hade Nicolas Ponzo sett till att de flaskor vi inte hann bekanta oss med hade levererats till hotellet.

Costières de Nîmes

Billigt Vin-redaktionen kommer den närmsta veckan att utlokalisera sin verksamhet till Costières de Nîmes, en appellation i södra Frankrike. Intensiva fältstudier kommer att bedrivas, bestående av provningar i restaurangmiljö och ett flertal besök hos producenter. Alltihop som ett resultat av att Billigt Vins appellations-mästare Ingvar var den förste att skicka in rätt svar i en tävling – Secret Wine - som gick av stapeln i höstas.

Var ligger då Costières de Nîmes? När det på en extravaganza i Sjörröd för ungefär ett år sedan dök upp ett vin härifrån – Château Lamargue, som då gästade Bolagets tillfälliga sortiment - fick vi plocka fram vinatlasen. Centralorten är förstås Nîmes, som är huvudstad i departementet Gard. Det är här vi kommer att ha vårt basläger under äventyret. Ganska nära staden flyter floden Rhône, som när den närmar sig utloppet i Medelhavet bildar ett delta. Kanske kommer vi att fara vilse i Camargues träskmarker i vår jakt på traktens funkigaste viner.

Annars verkar förutsättningarna för vinodling påminna om Rhône. De rödvinsdruvor som odlas här är till största delen syrah och grenache, med ett intressant inslag av carignan och mourvèdre. Numera räknas appellationen till Rhône, men tycks utgöra ett flytande gränsland mellan Languedoc-Roussillon och Rhône. Costières de Nîmes, som fick egen appellationsstatus 1986, opererar lite i skymundan av dessa båda inflytelserika regioner. Men här finns 12 000 hektar planterade med vinstockar, varav 4 500 AOC-klassade. Säkert finns här mycket spännande att upptäcka. Det är det Billigt Vin, med öppet sinne och GPS-utrustad bil, är här för att ta reda på.

Programmet som vi fått oss tilldelat är späckat och lämnar få utrymmen till felkörningar och djupdykningar i galen fourdre. På begäran kommer ett par av besöken att göras hos producenter med biodynamisk och organisk inriktning. Marc Kreydenweiss i Manduel är en av dem.

För den svenska publiken är tillgången på vin från Costières de Nîmes sparsam. Château Lamargue – som också gör Cuvée Aegidienne, det enda vinet från appellationen i det ordinarie sortimentet – finns tyvärr inte med på programmet. Däremot kommer vi att dinera med Nicolas Ricome från Château Valcombe, vars viner åtminstone gästspelat på monopolet, och besöka Château de Campuget som är representerade i beställningssortimentet.

Efter ett mycket kort stopp för att slänga in bagaget på hotellet, beger vi oss av på den första utflykten i environgerna. Målet är den ekologiska vingården Scamandre, utanför byn Vauvert, där vi ska träffa en av grundarna, Nadine Renouard.

Det är som sagt den första av många punkter på agendan och vi har inga ambitioner att hinna uppdatera med heltäckande rapporter under resans gång. Planen är dock att löpande komma med små lägesbeskrivningar och snabba kommentarer. Välkommen alltså att hänga med på sydfransk safari!

Källarplock

Så har ännu en vinter förflutit i källaren, även denna ganska dramatisk. Snön och kylan kom tidigt till Skåne, i november, och kopplade ett långlivat grepp om oss. Vid juletid peakade det med neråt tjugo minus och påfyllning på drivorna. Vattnet frös i ledningarna i krypgrunden, så julhelgen tillbringades delvis i densamma med ficklampa och värmepistol. I källaren kröp temperaturen farligt nära nollstrecket och det lilla lagret vinflaskor fick bärgas upp i den relativa stugvärmen.

För ett par år sedan hade jag fått kånka upp en hel del grüner veltliner. Så är det inte längre. Delvis för att g v - läs: Leth - är något vi köper och dricker ganska omgående, men också för att den österrikiska stoltheten hamnat i bakgrunden för andra vitvinsförälskelser. Egentligen är det bara några förskrämda flaskor Schloss Gobelsburg Kammerner Renner från 2008 som finns kvar.

Färgen är friskt gulgrön. Efter ett dygn i öppnad flaska skvallrar doften om ett vin med hög syra och fossil mineralitet. Här finns också lime och päron och en näpen, aromatisk blommighet. Och vitpeppar, förstås. Det är riktigt trevligt att sniffa på och hela paketet går igen i smaken. Den gamla liknelsen att dricka bra grüner veltliner påminner om att slicka på en gråsten är inte helt malplacé här. Den torra syran är riktigt på hugget, men här finns också begynnelsen av en liten fruktsötma. Det lönar sig att ha tålamod även när det gäller grüner veltliner, och det här är en påminnelse om varför vi drack så mycket av den här varan för ett par tre år sedan.

Just nu finns 2009:an på Bolaget för 159 kronor, vilket väl är ungefär vad Kammerner Renner kostade i fjol också.

Nyligen drack Herren, som gör bloggen VPK2881, 2005 Château La Reyne Le Prestige utan att bli ett dugg imponerad. Ett bra tillfälle att kolla vad som hänt med mitt kvarvarande restlager, således. Sist, i april 2010, gillade jag det. Jag trodde att det var på toppen då och att det inte skulle vinna på att ligga längre.

Det beror lite på hur man ser på saken. Doften - stall, läder, svarta vinbär, en metallisk mineralitet och örtkryddor - lovar kanske lite mer än vad smaken lyckas leverera. Det hela är mer nedtonat än förut, måhända inte lika framfusigt och bråkigt intressant. Men om det tidigare var frukt och tanniner som kämpade med varandra om uppmärksamheten är det nu den ännu vitala syran som träder i förgrunden. Syrliga körsbär, röda vinbär, en klädsam slånbärssträvhet och bitterhet i svansen. Mer avslipat och fokuserat, mer matvänligt. Till entreôte och portobellosvamp gratinerad med mozzarella funkar det bra.

Det är inget stort vin - kolla: 95 spänn på Bolaget nu, kanske 85 när 2005:an var aktuell - men jag gillar det fortfarande. Men härifrån, kan man befara, är det nog ett sluttande plan.

Flying Dog Gonzo Imperial Porter

Av någon anledning har det inte blivit så mycket skrivet om öl på bloggen. Det beror inte på att vi slutat dricka öl om nu till äventyrs trodde det.

I dag trillade det in ett varuprov från Wicked Wine. En flaska Gonzo Imperial Porter från favoritbryggeriet Flying Dog. Bryggeriet som alltid stått nära gonzo-journalistikens fader Hunter S Thompson var tidigare beläget i journalistens hembygd i Coldorado. Efter Thompsons död har man flyttat verksamheten till Maryland. Om det finns något samband mellan händelserna vet jag inte.

Gonzo Imperial Stout är hursomhelst en dryck helt i Thomspons anda. Tillsynes helt utflippad med för mycket av allt men någonstans när allt bara verkar snurrigt så träder plötsligt en klarhet, en verkligare verklighet fram.

Vid uphällningen bildas snabbt ett högt gråbrunt skum över den brunsvarta drycken. Skummet sjunker snabbt ihop. Doften är verkligen maxad. Söt maltighet krockar med friska humlearomer. Tydliga inslag av brun farin, choklad och kaffe.

Smaken går i exakt samma stil. Den är mycket fyllig och kraftig. Först träffas man av sör karamellig malt, sedan kommer en våg av kallt, lite syrligt kaffe. Direkt därpå kommer ett lager mycket mörk, bitter choklad innan allt samlas ihop av en lång och läcker efterbeska. När man svalt minglar kaffet och chokladen kvar en stund innan de troppar av. Då är det dags för nästa klunk. Etiketten talar om 9.2% alkohol men det är inga tomma procent. Alkoholen slår aldrig igenom utan bär smakerna till stor komplexitet.

En väldigt välgjord och faktiskt perfekt balanserad porter. Särskilt traditionell är den dock inte. Lanserar på Systembolaget den 1/4 och kostar 29.70. Värd varenda krona om du frågar mig.

2008 Puech Auger Les Dolomies

2008 Puech Auger Les Dolomies, ett av förra årets bästa reafynd. Producenten finns i Montpeyroux, Languedoc, en by som tycks ha egen appellationsstatus inom AOC'n Terrasses du Larzac.

Vinet är tätt rött, nästan svart i glaset. Sega tårar rinner längs glasets insida och näsan fylls av en öppen, tilltalande doft - dov, köttig, med viol, peppar och söta frukter. Det är barrskogskryddigt och inbjudande, med en lite stickig fatton som dock inte tar överhanden. Man blir riktigt sugen på att ta en klunk.

Smaken är rena godisbutiken - blåbär, björnbär och lakrits. Det drar en aning åt det överlastat fruktiga, mörkt murriga och alkoholstarka hållet, egentligen en bag jag är rätt trött på. Men här finns tillräckligt med syra, mineralitet och pigghet för att vinet ska vara farligt drickbart. Det har en förvånansvärt len och smidig munkänsla. En initial bitterhet i svansen har smält in väl i helheten efter någon timme. Det är de vanliga misstänkta i sydfranska blandningar - syrah, grenache, kanske lite mourvèdre och carignan - säkert med betoning på syrah.

Ok - det händer inte så mycket mer, det finns inte så många fler dimensioner att sniffa och smaka sig fram till. Och det är inte heller poängen, det här är inte för att sitta och djupmeditera över. Till kryddig viltkorv, pasta och en tomat- och zucchinisalsa är det bra. Och medan jag snobbigt och magsurt tänker att det inte är tillräckligt komplext för att hålla intresset uppe, är vips det allra mesta av flaskan uppdrucket.

Förra exemplaret jag provade, kanske för ett halvår sedan, kändes lite tråkig. Det här är mest bara trevligt sällskap. Puech Auger Les Dolomies kostade strax över hundralappen när det lanserades, sedan reades det ut för 85 pix eller däromkring.

2009 Pardon & Fils Morgon La Croix Gaillard

Härförleden drack Jörgen Côtes-du-Rhône och funderade en del kring arbetarförfattare. Hur jag än anstränger mig så kan jag inte få till någon sådan association när jag dricker kvällens vin. Nej mina tankar far istället iväg till valda delar av Bodil Malmstens produktion (det gör de i och för sig rätt ofta nu) eller kanske ännu hellre till Olle Hammarlund. Lättsamt men heller inte utan allvar, kåserande men lärt och livsbejakande sådär i största allmänhet.

2009 Morgon La Croix Gaillard har en mycket ungdomlig blåröd färg. Doften är verkligen klassisk bejoulais med pigg, lite mörk bärfrukt, en aning skumbanan och gelégodis och rejäla mineraltoner. Efter en stund på karaffen försvinner det mesta av godiset och kvar blir en rak bärsaft och mineraler.

Smaken bjuder, tack och lov, inte på några överraskningar utan det blir precis så sympatiskt och intressant som doften påstod. Smaken är lättsamt mjuk och bärig. Den pigga frukten är på bästa lekhumör. Syran är föredömlig och vinet har en mycket lätt strävhet. Slutet är ytterst sympatiskt med förvånansvärt lång eftersmak där ett stycke dammig grusväg tar över efter den friska fruktigheten.

Ett alldeles utmärkt, friskt, läskande, saftigt och charmerande matvin. Farligt gott tillsammans med stekt kyckling och klyftpotatis. Det här med bra beaujolais håller på att bli mer än en passing fancy för min del. Jag är helt såld på kombinationen av bärfruktig lättsamhet, pigg syra och mineraler.

2007 Lichtlé Riesling Grand Cru Goldert

Idag hade jag ställt in mig på att hitta någon skyddad hörna på tomten där jag skulle kunna sitta och njuta av vårsolen, läsa nya numret av Vinforum och sippa på en riesling. Tyvärr satte ett grått molntäcke stopp för möjligheten att realisera planerna. Istället försökte jag fixa till lite vår inne med en bukett tulpaner, lax och sparris. Lyckligtvis slapp jag fejka vinvalet.

Jag har skrivit flera gånger tidigare om Fernand Lichtlé et Fils viner. Idag provade jag 2007 Riesling Grand Cru Goldert. Vinet går i en tjusigt ljusgul nyans. Doften är precis som jag vill ha den. Massor av mineraltoner, skiffer och sten. Det känns som en ännu inte fullt utvecklad petroleumdoft. Lite renare och mer precis jämfört med tidigare årgångar. Frukt finns det såklart också. Mogna tropiska tongångar vänslas med äpplen och citrus. Lite honungssötma rundar av.

Vinet har en rätt fet karaktär och lite oljig munkänsla. Den friska syran packas in i ett behagligt hull . Relativt fylligt och kraftfullt. Lång, god eftersmak på temat äpple, honung och citrus.

Svensk importör lär vara på gång. Själv hoppas jag att Eric Lichtlé kommer med lastbilen till Danmark relativt snart. Det här var sista flaskan från ett sexpack och 92 DKK är svårslaget när det gäller prisvärdhet.