Costières de Nîmes revisited

Costières de Nîmes… hm, visst har den där appellationen varit på tapeten innan den var dark horse i Secret Wines tävling? Jag minns en AMEP i Sjörröd i början av 2010 då vi på förekommen anledning konsulterade vinatlasar och annat för att lokalisera området. Egentligen inte konstigt att appellations-mästaren kunde pricka in rätt svar...

Nu rotar jag i gömmorna och drar fram några gamla bekanta. Den sista flaskan 2007 Château Saint-Bénézet Cuvée Prestige är på sitt allra bästa humör en småkylig men solig oktoberlördag på landet. Efter upphämtning från källaren får flaskan stå en stund i stugvärmen, men inte särskilt länge. Redan mitt på blanka eftermiddagen måste jag ta ett litet glas, medan rishögen brinner på åkern

Svalt är bra för det här vinet. En frisk doft av örter och solvarma björnbär och söta körsbär slår upp ur glaset, lite blyerts i kanterna. Sötfruktigt och väldigt drickvänligt, inget som stör. Strömlinjeformat på ett bra sätt: nerrullade rutor på en öppen landsväg, vinden i håret och sommardofterna i näsan. Tjohej så var den flarran all, till ett lass pasta bolognese på kvällskvisten. Inte ett vin som rubbar jorden ur sin bana eller ens välter minska kiosk, bara okomplicerat gott. Billigt som bara den i reasortimentet för något år sedan.

2004 Château Lamargue Grande Réserve gör på alla vis mer väsen av sig. När jag öppnade det på torsdagseftermiddagen i veckan kom jag inte alls överens med det. Alkoholstickigt, spretigt och endimensionellt på samma gång, fruktdrivet och med en besk eftersläng. Senare på kvällen, tillsamman med en rosa lammstek och klyftpotatis, kom det mer till sin rätt – en fet potatisgratäng istället och vi hade nog blivit kompisar i en orgie av fet grädde och söt frukt.

Ett par dagar senare har vinet snackat sig samman och visar upp en helt annan sammanhållning, som ett arbetslag som varit på framgångsrik teambuilding. Här är samma kryddiga örtdofter om i Saint-Benézét, samma björnbär och körsbär, men också en rå köttighet som jag inte la märke till i det inledande alkohol- och fruktbombardemanget. Mörkare i färgen – mer svart än rött – och mörkare i smaken. Inte subtilt eller sublimt för fem öre, och helt klart ett vin som flaggar för kommande huvudvärk lång väg. 14,5 % är för det mesta i mesta laget.

Det enklare vinet är mer användbart för vardagligt drickande, men också vid lite festligare tillfällen. Château Lamargue kräver sitt tillfälle, och då finns det många andra, mer spännande och komplexa grejer att ta till i prisklassen runt 200 spänn. Ett vin som nog passade mina preferensramar så som de såg ut för ett år sedan, ramar som helt tydligt håller på att förskjutas.