En Hibernation Ale från Great Divide Brewing Co och kommissarie Rebus sista fall - vad kan väl passa bättre en kulen novemberkväll?
På pappret en bra idé. Jag tänker mig tillbakalutat läge, små eftertänksamma sippar och att sakta dras in i Edinburghs skuggvärld.
Att återvända till Hibernation Ale är en mini-thriller i sig. Esping höjde ett varnande finger förra året, men jag testade med välbehag säsongen 2007. Hur blir det nu?
Färgen är härlig, mörkt brun med rubinröda reflexer. Och jag gillar verkligen doften. Smörig och rund, julkryddor, engelsk apelsinmarmelad och bränd knäck. De första små klunkarna är också intressanta. Mycket citrus och en frän beska. "Malty & robust" står det på etiketten och det stämmer väl. Men de brända övertonerna och det sötjolmiga inslaget tar snart överhanden och det blir alldeles för mycket av allt. Alkoholgenomslaget är överväldigande och läpparna klistras samman av den klibbiga sötman. Alla de 8,7 volymprocenten rusar rätt upp i skallen och åstadkommer huvudvärk. Tusan också, jag måste ge Esping rätt - det här är inte nyttigt.
Någon vidare koncentration på läsningen blir det inte, och jag känner mig snarast som Rebus - den gamle alkade snuten - när han vaknar i gryningen i sin fåtölj efter att ha somnat med det sista whiskyglaset balanserande på armstödet. Whisky-flaskan står halvtom på golvet, ljuset är blaskigt grått och Let It Bleed går på tomgång på vinylspelaren.
4 kommentarer:
För att dricka i sann Rebus-anda så skulle du väl ha druckit en Twisted Thistle IPA med en Highland Park-chaser. Håller annars med dig i beskrivningen av Hibernation Ale. Det är ett slags instant bakfylla
Redan på sidan 23 slår sig Rebus ner i länstolen. "Han hade en flaska whisky också - artonårig Highland Park, som han köpt förra helgen och som det var ganska mycket kvar av. Cigaretter och whisky och lite nattmusik." Musiken är John Hiatt, nedslående nog.
Twisted Thistle fanns för ett tag sen på kran på Pickwick, en anständig ale.
John Hiatt har väl inte så hög hipfaktor men det är inte så nedslående som det kan låta. Musikvalet kan tyda ett visst mått av integritet. Klart bättre än den lite väl populistiske Peter Robinson-hjälten. Twisted Thistle är väl just anständig. När det gäller IPA föredrar jag oanständig. Det var dock den enda brittiska jag kom på.
19-årig Highland Park är väl så rätt det kan bli. Ingen nördig specialtappning men väldigt bra. Rankin är bra på att träffa mitt-i-prick.
Engelska titeln är ju Exit Music och Hiatt-låten som spelades var Turn Every Stone eller nåt ditåt. Passande för Rebus sista vecka i tjänst.
Jag tror Twisted Thistle-varianten på Pickwick var en annan än standard-IPA:n. Jag gillade den efter jobbet nån gång i oktober.
Skicka en kommentar