2004 Cascina Cucco Barolo Cerrati

Kvällens vin blev hela bloggosfärens darling i höstas. Begrepp som gruppeköb och tilbud letade sig in i bloggarvokabulären . 2004 Cascina Cucco Cerrati var som en storögd, vattenkammad gossopran på besök hos ett gäng ogifta mostrar.

Det är lätt att förstå att det blev som det blev. De första rapporterna satte igång stor aktivitet och det företogs långväga resor för att handla superbarolo för 132 DKK/flaska. Kombinationen av riktigt bra vin till riktigt bra pris och en dos smugglarromantik var och är oemotståndlig När flaskorna nådde sina beställare via inofficiella distrubutionskanaler kom de med historier om hemliga möten på obskyra parkeringsplatser och annat spännande. Man kan se framför sig hur historierna om Barolo-expressen i framtiden kommer att anta Algoth Niska-liknande proportioner.

Själv var jag nära att missa tåget och när lådan väl dök upp kände jag att flaskorna måste svalna och hypen lägga sig innan det gick att smaka vinet. Det är inte utan ett visst mått av förväntningar som jag korkar upp. Förväntningar som faktiskt infrias och det med råge.

Vinet går i en mörkt tegelröd nyans. Doften är bland de häftigaste nebbiolokickar jag har haft förmånen att uppleva. Den är stor, komplex och verkligen spännande. Först ut är en massiv vägg av mogna solvarma jordgubbar. Sedan fyller det på med alla de klassiska nebbioloaromerna på ett närmast kaleidoskopiskt sätt. Varje gång man tar en sniff dyker det upp något nytt. Av komponenter som målarfärg, mandelmassa, vildhallon julkryddor och körsbär bildas hela tiden nya mönster.

Smaken är stor och maffig med intensiv frukt. Vinet är riktigt kraftigt med en viss eldighet. Aromerna dyker upp som på ett pärlband och det är bara att pricka av dem. Med lite tid i glaset blir kryddigheten mera påtaglig och det dyker upp en del söt, torkad frukt och mörk choklad i eftersmaken. Fin syra och markanta men synnerligen väluppfostrade tanniner rundar av.
För en gångs skull ett vin som även jag kan ha en lång stund i glaset. Det här går liksom inte att hälla i sig utan en skvätt varar länge.

2004 Cascina Cucco Barolo Cerrati lever upp till hypen och det med råge. När ett vin håller den här klassen känns diskussioner om modernister och traditionalister inte särskilt intressant. Det här är ett fantastiskt vin. Definitivt inget jag skulle vilja dricka sju dagar i veckan utan något som ska plockas fram vid väl valda tillfällen.

2007 Chinon Les Picasses

Trisse ägnar sig åt att återuppta kontakten med gamla bekantingar medan jag blandar försök till fördjupning med speed-dating. Låter det neurotiskt ? Det är inte helt lätt att få till och risken är väl stor att det inte slutar lyckligt.

Det är spännande att närma sig ett nytt vinområde och en ny druva. Att gå en i en relation utan några förväntningar eller förutfattade meningar. Att skriva om upplevelsen är inte alltid lika enkelt när man helt saknar referensram och inte riktigt vet hur vinet ska smaka.

Cabernet Franc är en druva som oftast är hänvisad till att spela andra eller tredjestämma. På något enstaka Bordeaux-slott tillåts den dominera. I Loire, och faktiskt även ibland i Friulien, tillåts den spela solo. Jag kan bara minnas att jag provat ett rött Loire-vin tidigare. Även den gången från Chinon men då med ett bäst-före datum som gått ut för ungefär ett decennium sedan.

Jag vet ingenting om producenten Etienne de Bonnaventure mer än att han kör ekologiskt och att vinet är gjort på 100% Cabernet Franc. Färgen är lite märklig. Kanske är det inte så respektfullt att kalla den bordeaux-röd men det ligger rätt nära till hands. Brunröd med lite blå refelexer.

Doften är ljuvlig med bedårande bärfrukt. Den är lätt parfymerad med hallon och vita vinbär men här finns flera andra aspekter som gör att vinet blir mer än trevligt. Bakom bäraromerna finns en lätt jordighet, grön paprika, stendamm och en animalisk touch. De här aromerna ligger och lurar i bakgrunden. Mera framträdande är närvaron av nyvässad blyertspenna.

Smaken är mycket ung, frisk, pigg och livlig. Vinet känns relativt lätt men har mycket hög intensitet. Det råder perfekt balans mellan hallonsötma och frisk syra. Även de övriga aromerna går igen. Tanninerna är mycket finkorniga och slutet är förvånansvärt långt. I eftersmaken finns ett lätt stråk av vanilj.

Jag gillar verkligen 2007 Les Picasses. På ytan lätt och charmigt men med djup och struktur. Dessutom ett utmärkt matvin. Finns att beställa via Vinminvin som även har några andra röda Loire-viner i sitt sortiment.

2006 Bressan Verduzzo Friulano - Friulienprojektet del 5

Förra gången jag drack Bressans verduzzo var för ett drygt år sedan. Då befann vi oss hemma hos familjen Bressan på farstubron till en friggebodsliknande stuga. Vi åt hemmagjord lufttorkad skinka, lokalt producerad ost och pratade med tre generationer Bressan under en oförglömlig eftermiddag. När jag nu korkar upp 2006 Verduzzo Friulano är det ofrånkomligt att upplevelsen vevas på den inre biografen.


Verduzzo är en av många lokala druvsorter i Friuli-Venezia Giulia med en lång tradition. Den mest kända varianten är det söta och DOCG-klassade Ramondolo. Ibland ingår verduzzo i torra blandningar och några få odlare gör helt torra varianter.

Bressans variant odlas i DOC Isonzo men den är IGT-klassad som en protest mot vad Bressan anser vara alltför slappa DOC-regler. Druvorna skördas vid optimal mognad. Musten får en två dygns skalkontakt innan jäsningen på på ståltank tar vid i 20 - 25 dagar. Vinet lagras sedan sur lie på använda barriquer av slovensk ek i minst åtta månader. Därefter får vinet ytterligare en tid på ståltank inna det buteljeras.

Vinet har en djupt guldgul färg. Det har kraftfulla aromer och stor komplexitet. Frukten är verkligen intensiv med äpplen, aprikos och päron. Här finns en häftig kryddighet med kanel och nejlikor som tillsammans med apelsinskal ger lite julkänsla. Någonstans fångar jag också något som påminner mig om cognac. Doften är verkligen massiv utan att på något sätt kännas tung.

Fulvio Bressan beskriver sin verduzzo som ett rött vin i ett vitt vins klädedräkt. Precis så känns det att dricka. Det är fylligt och kraftfullt med mycket intensiv smak med en lätt strävhet. Smaken följer aromerna väl med gula äpplen, plommon och aprikos. I nästa våg kommer citrustoner ochkryddigheten. Sedan lyfter syran hela kalaset till ett långt slut med en lätt bitterhet. I eftersmaken dyker cognacen upp igen. Det handlar absolut inte om något alkoholgenomslag utan om något slags mångfacetterad aromatik. Sötman som man skulle kunna vänta sig dyker aldrig upp utan vinet är knastertorrt. Det här är mycket personlig och väldigt fascinerande vinmakarkonst på högsta nivå. Jag hoppas någon gång få tillfälle att smaka en vällagrad variant men tror mig inte om att kunna hålla korkskruven i styr.

Att hitta någon matmatch till torr Verduzzo är inte det enklaste. Jag dricker det gärna utan mat och låter mig fångas av vinets komplexitet. Funkar bra till feta charketurier och var fantastiskt till en bit gruyere. Fulvio Bressan rekommenderar att hans verduzzo dricks sval men inte kall och hotar att bryta armarna av den sommeliere som inte följer hans rekommendation. För den som vågar finns vinet att köpa hos danska Winewise

2008 d'Arenberg The hermit Crab Marsanne Viognier

Uppdateringarna från Billigt Vins södra utpost har på senare tid krympt till en rännil. Det betyder inte att intaget av vin gjort det, i stort sett är det väl samma svamp- eller möjligen trattbeteende som vanligt på den här fronten. Men periodvis är det glest mellan inspirationen och infallsvinklarna som skulle kunna göra en post intressant, och annat kan komma emellan.

Som, den senaste veckan, en besvärlig förkylning. Inte förrän igår skedde en förändring. Jag pratade med en man som en gång i tiden arbetade på det världsomspännande - men nu sedan snart trettio år nedlagda - räkneapparatsföretaget Addo. Bland annat hade Addo fabriker i Brasilien, och i Örkelljunga där man gjorde multiplikationsmaskinen Multo.

Då denne vänlige man märkte att jag var förkyld ordinerade han genast whisky. En sådan vishet! Att jag inte tänkt på det själv! För vad är det herrar kommissarier Banks och Rebus tar till när det känns tungt (och annars med, för den delen)? Självklart: whisky. Rebus slår sig ner i favoritfåtöljen med flaskan inom bekvämt räckhåll för kontinuerlig påfyllning av glaset. Banks, något mer sofistikerad, brukar hälla upp två fingrar och vid tjänlig väderlek gå ut och ställa sig vid stenmuren mot bäcken som porlar förbi hans stuga.

Jag följde Banks tvåfingrarsprincip och hällde ner mig i ett varmt bad. Men spriten var i Rebus' anda: 12-årig Highland Park. Lite rökig, ändå mild i den såriga halsen. Vederkvickande - genast återvände i alla fall en del av livsandarna.

Innan förkylningen drabbade såg jag plötsligt en dag en gammal bekant i hyllan på Bolaget: The Hermit Crab, i ny årgång (2008). Vips hade jag köpt på mig en flaska.

Efter den lite tråkiga 2007:an var mina förväntningar inte så höga. Det har ju också flutit en del vin under broarna sen sist. Det blev ett glatt återseende ändå. Den mineralrika snäckskalsdoften blandad med tropiska fruktaromer. Den runda, småfeta och lite beska smaken. Rejält med god frukt, kunde varit lite krispigare och syrarikt. Skojigare än 2007:an och inte i höjd med 2006:an, men jag är rädd att den årgången av Eremitkräftan för mig har börjat anta mytologiska proportioner.

Inte heller som att möta en gammal dödspolare eller någon superspännande ny bekantskap där sinnena skärps. Men som att träffa en bekant det är kul att småsnacka med en stund om väder och vind. Rätt fyndig och välformulerad den där tjommen, hinner man tänka, kanske skulle vi börja umgås lite mer när allt kommer omkring. Sedan skiljs man åt utan att tänka alltför mycket på det hela, tills man möts igen något år senare och då är det samma sak på nytt.

Tycks som om priset ökat från 89 till 99 kr sedan lanseringen av nya årgången i november i fjol. Det försvårar ju också ett fördjupande av vänskapen något.

Friulienprojektet del 4 - Friuli-Venezia Giulia

Friulienprojektet var en stundens ingivelse men som så många andra sådana hade förmodligen denna legat och lurat i det undermedvetna en tid. Om tiden mellan medveten idé och genomförande hade varit något längre än den det tar att korka upp en Zidarich Malvasia så hade jag kanske hunnit med att fundera ut något slags struktur. Givetvis borde jag som inledning ha gjort något slags övergripande presentation av regionen och de viktigaste vinproducerandeområdena. Den kommer istället nu. Jag börjar med att ge lite information om området.

Friuli-Venezia Giulia, som är regionens fullständiga namn är en av Italiens mindre, ytan uppgår till ungefär 2/3 av Skånes eller 7.900 kvadratkilometer. Folkmängden är ungefär densamma som Skånes, c a 1.2 miljoner.

F-V G ligger i nordöstra Italien och gränsar till Österrike i norr, Slovenien i öster, Venetien i väster och medelhavet i söder. Det relativt lilla området erbjuder m a o ett mycket skiftande landskap, alplandskap, sandkust, klippkust, slättland och böljande kuperade områden. Det görs vin i alla delar av Friulien som klimatmässigt tillåter vinproduktion. De bästa och mest intressanta vinområdena ligger i regionens sydöstra delar. Jag kommer att begränsa mig till de fyra östligaste DOC-områdena. Isonzo, Colli Orientale del Friuli, Collio (Goriziano) och Carso. Det finns enstaka bra producenter även på andra håll i regionen men det är i öster de flesta av de bästa finns. Jag kommer att ge vart och ett av områdena en närmre presentation längre fram.

F-V G har en mycket intressant historia som är väl värd att läsa in sig på. Området har tillhört såväl det Habsburgska väldet som Venedig. Trieste var en väldigt viktig hamn för östra centraleuropa och området således en transportled. Det passerade mycket varor och människor vilket satt sin prägel på F-V G. Maten har hämtat influenser från såväl centraleuropeiska kök som mellanöstern och de slaviska länderna. Samma sak när det gäller vin. F- V G var först i Italien med Merlot någon gång i mitten av 1800-talet och bland de första med flera andra internationella druvsorter som chardonnay, cabernet sauvignon och sauvignon blanc. I samband med vinlusens härjningar planterades många vingårdar om med internationella sorter. Parallellt med denna öppenhet mot omvärlden har man hela odlat en rad inhemska druvor med Tocai Friulano och Ribolla Gialla i spetsen. Även druvorna kommer att få ett eget avsnitt.

F-V G fick ett rejält uppsving för sina viner under 1970-talet. Pionjärer som Livio Felluga, Mario Schiopetto och Silvio Jermann började med hjälp av tyska metoder, jäsning och lagring på ståltank producera, friska, fruktiga och rena viner som då var relativt ovanliga i Italien. De fick snabba framgångar och många efterföljare. Priserna steg snabbt och F-V G drabbades av en backlash när andra områden upptäckte att det gick att kopiera den framgångsrika formeln. På senare år har man fortsatt kvalitetsarbetet med låga skördeuttag. Man har också börjat intressera sig alltmer för de gamla lokala druvsorterna.

Det finns också en skara som jag skulle vilja kalla för neotraditionalister. En grupp odlare med Josko Gravner i spetsen har kombinera biodynamisk odling, extremt tätplanterade vingårdar och mycket låga skördeuttag med traditionella metoder. De vita vinerna får ofta lång skalkontakt, de lagras på stora ekfat och en del odlare använder terracotta-urnor. Många odlare har låtit sig influeras av neo-traditionalisterna utan att ta steget fullt ut.

F-V G är ju mest känt för sina vita viner. Förklaringen ligger naturligtvis till stor del i att det var här man kom med något verkligen nytt på 70-talet. För min del tycker jag att de röda är lika spännande och här finns massor att upptäcka för den nyfikne. Men mer om allt detta längre fram

Billigt Vins blygsamma bidrag till en bättre värld

Ibland kan jag fundera över varför jag håller på med det här bloggandet. Det går ju trots allt åt en del tid som kunde använts till något annat och kanske nyttigare. Men sedan händer det något som ger mening. Idag kom en läsare till bloggen via en sökning på "Bästa boxen 2010". Personen stannade kvar en stund för att sedan klicka sig vidare till en väldigt läsvärd sida. Plötsligt kändes det som att jag bidragit till något gott.

Tävlingsdags

När jag för ett par år sedan stod uppställd på startlinjen för att springa Göteborgsvarvet väcktes plötsligt frågor som Vad gör jag här ? och Varför utsätter jag mig för detta ?. Idag infann sig precis samma frågor när jag satt med sex tomma glas och ett svarsformulär framför mig och inväntade startsignalen för Regionfinalen i Munskänkarnas vintävling 2010. Blindprovning är ångestväckande grejer. Prestationsångesten dämpades något av det faktum att det handlade om två-mannalag. Man slapp med andra ord att bära ett eventuellt hundhuvud själv.

Tävlingsreglerna är enkla. Man provar sex viner helblint. För tre röda och tre vita ska druva, region och land anges. Man har 40 minuter till sitt förfogande. Rätt druva ger två poäng, rätt land och region vardera en poäng. Man får också ange andrahandsalternativ som ger halva poängskörden. Maxpoängen blir således 24 poäng. Jag och min lagkamrat kom överens om att fördela tiden mellan 20 minuters individuellt provande och 20 minuters resonemang.

Vin 1 var mycket ljust gult till färgen, möjligen med lite gröna refelexer. Doften gav svarta vinbärsblad, krusbär, nässlor och en del mineraler. Smaken är mycket frisk med hög syra och nästan lite plåtaktig eftersmak. Sauvignon Blanc känns som ett rätt självklart förstahandsval. Ursprunget är svårare men vi resonerar oss fram till att vinet är för påträngande för att vara franskt. Nya Zeeland med Sydafrika som gardering.

Facit: 2008 Henry Boureois Sancerre Les Baronnes
Tusen också. Vi tränade med en Pouilly Fumé häromdagen och den var mycket mera återhållsam.

Vin 2 ger ett nästan identiskt synintryck. Ljust gult. Doften ger lite honungssötma, päronmer och en anings aning petroleum. Ren smak med mycket hög syra, gröna äpplen och citrus. Att det handlar om riesling kände vi oss helt säkra på men varifrån ? Vi utesluter Alsace p g a stramheten och chansar på Rheingau. Andrahandsvalet blir Chablis.

Facit: 2008 Riesling Hugel
Samma sak här. Vi provade en betydligt mera generös och fet Alsace-riesling på träning.


Vin tre är nästan identiskt med de två föregående. Doften är mycket aromatisk, blommig och sötaktig. Pommac, mogen banan och tropisk frukt står det i mina anteckningar. Min kollega hävdar Kalifornisk Viognier och jag tror benhårt på Pinot Blanc från Alsace.

Facit: 2009 Divino Nordheim Sommeracher Katzenkopf Silvaner Kabinett trocken
Inte en siffra rätt. Tror aldrig jag druckit någon Franken-sylvaner tidigare. Jag noterade att kunnigare personer än vi missade och satsade på Viognier.

Vin nummer 4 är det första röda. En rätt tät mörkröd färg med lite blått i kanterna. Doften bjuder på rostade fat, kaffe, choklad, körsbär och lite kött. Smaken fyllig och frisk med rejäl syra och kraftiga tanniner. Kryddigt slut med lite bitterhet. Vi är helt överens om att det är en toskansk sangiovese. Vi garderar med corvina från Veneto mest för att skriva något.

Facit: 2007 Fonterutoli Chianti Classico.
Första fullpoängaren, skönt.

Vin nummer fem har tegelröd färg och är helt transparent vilket leder in oss på vissa spår. Efter lite sniffande som ger mycket fatvanilj, torkad frukt och lite dill går tankarna snabbt till Rioja. Smaken är medelfyllig med hög syra och trista tanniner. Vinet känns tråkigt och för gammalt vilket konsoliderar vår ursprungliga hypotes. Vårt andrhandsval blev Brunello

Facit: 1998 Marques de Arienzo Gran Reserva.

Vin nummer sex har en väldigt tät blåröd färg. Doften nästan skriker syrah med vanilj, blåbär, björnbär och charketurier. Här finns också den urtypiska syrahparfymen. Smaken är fyllig och kraftfull och känns lika druvtypisk som doften. Vi har tränat på både amerikansk syrah och Hermitage de senaste dagarna. Det här känns definitivt som nya världen med mer kraft än nyans. Samtidigt är det ingen riktig bomb. Vi enas om Sydafrika med Australien som gardering

Facit: 2007 Tatachilla Shiraz
Klart att det var en aussie när vi bestämt oss för Sydafrika. Jag är kass på nya världen och borde såklart satsa på att lära mig mer. Samtidigt trivs jag så mycket bättre i Europa.

Sammanfattningsvis en lärorik eftermiddag som var mycket nyttig. Inte jättelätt men heller inte omöjligt att klara en del. Således fick både ödmjukheten och självförtroendet sitt. Jag hyser den största respekt för paret som håvade in 20 pinnar. Vi placerade oss någonstans i mitten med våra 15.5 pinnar vilket jag är nöjd med. Mest lättad är jag över att nattens mardröm inte besannades, att missa ett Collio-vin.