2008 Principiano Coste Langhe Nebbiolo

M är en fena på parfymer. Nu har hon upptäckt att även vin har dofter (och där kan jag ta åt mig en del av äran). Hon har redan insett - precis som fallet är med parfymerna - att just sökandet efter vinvärldens tilltalande dofter kan bli ett kostsamt äventyr.

Till den, som det skulle visa sig, dystraste valvakan i mannaminne hade jag med mig en Langhe Nebbiolo av Piemonte-producenten Principiano, vilken ges en liten introduktion av Italienska Viner här. I den posten provar I. V. Principianos dolcetto Sant' Anna, vilket resulterar i en dolcetto-diskussion i kommentarstråden mellan andersuw och Patrik. Följ gärna den tråden om du inte redan gjort det. Den är ett exempel på vad som nog är vinbloggosfärens skojigaste bieffekt, det interaktiva och i bästa fall initierade samtalet mellan bloggare och läsare.

Precis som dolcetton är förstås Langhe Nebbiolon uppfiskad ur Magnus Gerbolas fredriksbergska bunker. Likt blodhundar har Ingvar och Patrik - dock icke utan besvär - nosat sig hit tidigare. När I. V. förra lördagen tog med MSÄ och mig till LI Brandes Allé var det därför lätt som en plätt att förstå, att den där gistna luckan i marken mellan husen och den trånga och fuktiga betongtrappa den dolde inte ledde till Köpenhamns kloaker utan till ett vinlager.

Gerbolavin kan man väl med fog kalla en mikroimportör, med tio norditalienska producenter i sin katalog och hela varulagret staplat utmed och uppåt väggarna i den lilla kupolformade, underjordiska bunkern. Just denna omständighet har på senare tid ställt till en del problem. Regnvatten har tagit sig in genom en lucka i toppen av kupolen och orsakat översvämning, vilket i sin tur lett till att kartongerna med vin delvis hamnat under vatten. Magnus har nu en "opryd-udsalg" (eller något i den stilen) för att få undan en del av lagret.

Om Principianos Coste säger Magnus att det är en bra introduktion till barolo. Vinet - menar han - är lättillgängligt och visar samtidigt vad nebbiolon har för potential. Vad säger då M när hon drar en sniff? Först att hon inte förnimmer någon doft alls - vilket är oroväckande. Nu hör till saken att vi dricker ur gamla fina, graverade kristallglas, som emellertid har den egenheten att de är vida i öppningen och sedan smalnar av i en graciös inåtsvängd kurva. Jag har provat vinet hemma tidigare, då ur rödvinsglaset i Orrefors servis Merlot. Då doftade det betydligt mer intensivt, även om det inte direkt slog på stora trumman utan hade en relativt försiktig framtoning.

Efter ett tag säger M: "Det är saftigt... och något slags bär, kan det vara hallon?" Hon sniffar vidare. "Men där - lakrits!! Det var som tusan!" Efter ytterligare en stund kommer hon fram till att det nog är mer körsbär än hallon. Men när hon och en annan valvakegäst, P-A, smakar på vinet är de rörande överens om att det är hallon det smakar. Samt att det är lite strävt. Som en referens ska sägas att M senare - när ett Rioja-vin kommer i glaset - utbrister: "Nu börjar det likna nåt!!" Kanske betyder det att Rioja-viner kommer mer till sin rätt i glas med vid öppning?

När det gäller det piemontesiska tjutet var just ordet "saftigt" det som först dök upp i mitt medvetande när jag drog en första sniff (och då var korken just dragen ur flaskan). Nå, i ärlighetens namn var "mögel" det första ord som dök upp, ty det står en tydlig mögellukt kring flaskor från Gerbolavin. Det har med fukten och de ruttnande pappkartongerna i bunkern att göra. Men den förflyktigas efter ett tag, mögellukten alltså.

Åter till saftigheten: jag finner det ofta svårt att i ett vins doft hitta associationer till vissa bestämda frukter, mineraler, kryddor, exkrementer och liknande, för att inte tala om att sedan i ord beskriva dem (vilket ju är ett klart minus i det här sammanhanget, att skriva om vin). Jag avundas dem som har förmågan. Just ordet "saftigt" säger ju inte så mycket, samtidigt som det kanske gör det - M fick ju direkt samma association. Så vad säger det? Till att börja med vad vinet inte är, alltså att det är något annat än tungt, ekat, kraftigt. Det ger en vink om vinets förväntade kropp, en association till något slankt, rent och friskt (alternativt spinkigt, om man får en negativ association). Intrycket samspelar med den transparent röda färgen som - om jag minns rätt - drar en aning mot brunt i kanterna.

Just då var det en välkommen doft, precis vad jag önskade mig. Sådant spelar förstås också en roll. Ah, körsbär och körsbärskärnor, tänkte jag, kanske mest för att det var vad jag tänkte att jag borde hitta där. Det där med hallon märkte jag inte så mycket av, förrän förstås senare när M och P-A så ovillkorligt slog fast detta. Och lakrits? Det är nog en av de där doftassociationerna jag söker efter utan att finna den, en komponent som ofta finns där men som jag inte har kläm på riktigt. Som "tobak". Eller "vit persika" när det kommer till vita viner.

2008 Principiano Coste smakar som det doftar. Löftena om ett saftigt, medelfylligt och kärnfriskt vin infrias. Här finns en liten fruktig sötma i bakgrunden och gott om finkalibriga tanniner i svansen. Till pasta med pesto från roliga italienska varuhuset Supermarco vid Fisketorvet och en bit oxfilé satt det som en smäck. Jag antar att Magnus Gerbola har rätt: det här kan vara en farlig inkörsport till de tyngre drogerna från trakten.

(14 % är ju heller inte att leka med i alkohol-väg. Märks inte av precis, men 13 % hade absolut kunnat räcka. Kostar 120 danska hos Gerbolavin.)