söndag 19 juli 2009

Min semester är inne på upploppet men istället för att lägga på en spurt innan målgång försöker jag nu få sista dagen att vara så länge som möjligt. Merparten av ledigheten tillbringades med familjen i Italien med både bad och bergsturer, lågt tempo, deckare och en hel del jazz men inte så mycket minnesvärda viner. Mitt semesterdrickande har varit på ungefär samma ambitionsnivå. Ett par producentbesök blev det dock, ett lätt förvirrat möte med en italiensk MW och vid några tilfällen vin som fick mig att plocka fram blocket.

Först ut en 2006 Piave Sante Merlot från Cecchetto. Piave är ett distrikt som ligger lite nordost om Venedig. Såväl område som producent är mest kända för den lokala druvan Raboso. Denna vingårdsbetecknade Merlot har fått en hel del utmärkelser i Italien och har flera gånger tilldelats två glas av Gambero Rosso. Vinet har en intensiv och tät rubinröd färg. Doften ger till en början plommonb och körsbär, tobak och kryddor. Smaken följer aromerna väl, vinet är balanserat med viss strävhet och lång, god eftersmak. Ett rätt kraftfullt men ändå elegant vin.

2005 var på många håll ett katastrofalt år för röda viner i Friuli. En del producenter valde att köra på som vanligt medan andra, t ex Bressan, inte gjorde några viner alls. Ytterst kvalitetsmedvetne Davide Moschioni valde en medelväg. De skapade en ny blandning där druvorna som normalt blir till deras tre toppviner Pignolo, Schioppettino och Rosso Celtico (merlot och cabernet sauvignon) ingick. 2005 Rosso Bisest säljs nu till ungefär halva priset av vad toppvinerna normalt kostar. Ett rätt sympatiskt sätt att hantera en problematisk situation. Resultatet är dessutom helt oproblematiskt. Bisest är ett vin med djupt mörkröd färg. Doften är intensiv och mycket frisk. Jag hittar svarta körsbär, skogsbär och plommon tillsammans med en lätt pepprighet. Smaken är också den mycket intensiv med frukten i högsätet. Bra syra, viss strävhet och en eftersmak som hänger kvar länge. Jag önskar att jag hade några flaskor till...

Giordano Sirch är en friulansk producent som lyckats med konststycket att hitta en svensk importör. Det är Vinovativa som har två av Sirchs viner, Friulano och Pinot Grigio, tillgänliga för privatimport. Jag provade två av deras viner. 2008 Friulano är ett väldigt bra vin och ett av de bästa Tocai Friulano-viner jag druckit. Vinet är mycket ljust gult till färgen. Doften är frisk med de druvtypiska aromerna av plommon, krusbär, nötter och blommor. Men det finns mer än väntat. För det första är aromerna ovanligt intensiva, det är ett rejält tryck i doften. Här finns också mycket tydliga mineraltoner som gör vinet än mer intressant. Första sippen är minst sagt omtumlande. Jag var inte beredd på den friska syran som förmodligen kommer sig av att vinet inte genomgått någon malolaktisk jäsning. Vinet har den den där typiska feta oljiga konsistensen som blir än mer intressant av den höga syran och de friska citrustonerna. När sedan plommonfrukten och den druvtypiska beskan dyker upp så har jag fått ett nytt favoritvin. Otroligt användbart till både, fisk, skaldjur och charketurier.Vinovativa säljer vinet i 12 pack för c a 130 kr/flaska vilket är ungefär en tia mer än vad jag betalde hos en italiensk vinhandlare. Årgång 2007 fick tre glas av Gambero Rosso och utsågs dessutom till mest prisvärda vin.

Till sist en liten kuroisitet. Jag har aldrig druckit något kanadensiskt vin och mest hört talas om att man producerar högklassigt eiswein. Till lunch blev jag en dag bjuden på kanadensisk syrah, 2007 Coyote Bowl Syrah från Church&State Wines en egendom belägen strax söder om Vancouver. . Jag var rejält syrah-abstinent och gick igång direkt på doften. Den var nästan som en grotesk karikatyr av syrah från Norra Rhone. Allt fanns i drivor. Tjära, peppar, skogsbär, svarta vinbär, peppar och bacon. Tyvärr så var det en rejäl skopa vanilj över hela härligheten. Smaken gick på i samma stil. Vinet var hettande, fylligt och mycket smakrikt. Mer svarta vinbär än i doften. Ett märkligt glapp i smaken där det blev helt tomt innan det kom en eftersmak som var klockren svartavinbärs-Vick. För tungt, obalanserat, för alkoholstarkt (etiketten sa 14.5 %, jag säger minst 15.5) men ändå intressant.

1 kommentar:

trisse sa...

Esping! Välkommen tillbaka till bloggen!