Veteöl

På middagsagendan stod drakbollar - små färsbiffar med krabbkött - och en salad på glasnudlar. Min själs älskade var inne på engelsk cider och jag hängde på till ölavdelningen. Vilken öl går till asiatisk mat? Weissbier, tydligen, i alla fall enligt rekommendationen på hyllkanten.

Erdinger Weissbier Kristallklar (nr 1505) har jag svårt att se skulle gå till något. Att dricka rätt upp och ner var det i alla fall värdelöst. "Die Prickelnde Frische" har det som epitet - och nog var det prickligt kolsyrespritsigt så det räckte. Till det en urlakad, avslagen doft och en såpigt vattnig eftersmak, som den sista och onödigaste stora starka när alla barens lampor redan tänts och alla som inte haft vett att gå hem än hänger som bleka mjölpåsar över disken. Med ens erinrar jag mig svagt att jag haft liknande erfarenheter av just denna weissbier tidigare och förbannar mitt dåliga minne.

Dest trevligare är Paulaner Weissbier Kristall (nr 1530), så mycket rundare och med mustiga aromer av vete tillsammans med lite syrligare citrusfrukter. Lätt som en plätt, förstås, men helt ok till de ganska milt kryddade köttbullarna och den lite limesyrliga salladen.

Dagen efter testade jag Wisby Weisse (nr 1564). Den grumliga varianten, som i doft och smak visade stora likheter med Paulanern. Möjligen en aning mer beska och gnuttan mer sprits, men samma tilltalande, vetemättade fruktighet som hos bayraren. Än en gång står det klart att man inte längre måste gå över ån efter vatten när det gäller öl (nå, i det här fallet kanske, eftersom det kommer från Gotland). De svenska mikrobryggerierna har hög svansföring och har inget att skämmas för vid internationella jämförelser.