Tunia

Häromkvällen fick jag tillfälle att prova den toskanska producenten Tunias viner. Jag hade också förmånen att få prata med Chiara och Francesca som driver verksamheten. Eller ja, det var såklart mest de som pratade och jag som lyssnade. Möjligen fick jag in ett och annat stickord som Chiara och Francesca sedan associerade kring.

Början och bakgrund

"Vi drog igång verksamheten 2008 när vi köpte gården. Jag, Francesca, är utbildad enolog och arbetade som anställd bl a på Sardinen innan vi startade Tunia för sju år sedan. Chiara är ekonom och arbetade tidigare inom banksektorn i Milano. Hennes huvudansvar är att sköta den kommersiella sidan med ekonomi, kommunikation och marknadsföring. Min bror Andrea är också involverad och hjälper med det finansiella. Han bor dock inte på gården och är inte direkt involverad i det dagliga arbetet. Vi har dessutom två anställda som arbetar i vingården

Vi hade en klar idé redan när vi började. Vi visste att vi ville göra saker ordentligt. För oss betyder det att produktionen måste vara hållbar. Vi arbetar ekologiskt sedan starten. Det betyder också att hålla en hög och jämn kvalité, att vara noggrann i allt. Jag studerade vid lantbruksuniversitetet i Pisa och har fortfarande ett samarbete med dem. Det är viktigt att värna om både tradition och utveckling.

Vi visste också från början att vi ville till trakten runt Arezzo och det gick faktiskt rätt lätt att hitta det vi letade efter. Gården är på 15 ha. !1 ha planterades 1970 med sangiovese, trebbiano, vermentino, colorino och canaiolo. 4 ha planterades bara några år innan vi köpte. Där odlas bara cabernet sauvignon. Vingårdarna var i princip övergivna när vi tog över och det krävdes rätt mycket jobb för att få det i bra skick. Markerna ligger på c a 300 m ö h.

Källararbete

Jag vill göra naturliga viner och den enda tillsatsen vi använder är en liten mängd svavel vid buteljeringen. Lagringen sker på stora 25-hektolitersfat och på ståltank. För många innebär ordet naturlig att man också undviker all ny teknologi. Så tänker inte jag utan vi använder oss t ex av cryomaceration för vårt vita vin. Vi filtrerar också våra viner lätt. Jag tycker inte att termen "naturlig" ska användas för att ursäkta defekter hos vinet. För mig handlar naturligt vin om att göra ett så bra vin som möjligt utan att tilsätta något.

Transparens är också viktigt. Jag är helt öppen med vad jag gör och inte gör och välkomnar besökare.

Chianti

Vi har rätt att klassificera vår sangiovese som Chianti men har valt att inte göra det. Vi följer det traditionella sättet att göra vin på med en del colorino och canaiolo i blandningen. Trots att vi odlar cabernet sauvignon så bestämde vi oss direkt för att vinifiera den separat. Cabernet är en dominerande druva och även en liten del kan göra att smaken tar över. Jag är inte säker på att Chianti-konsortiet skulle godkänna vårt traditionella vin.

Chianti är idag heller inget bra varumärke. Åtminstone inte för ett ungt, nytt företag utan en lång tradition att falla tillbaka på. Mycket modern Chianti är anpassad för den amerikanska marknaden, innehåller internationella druvor och lagras på ek. Vi tror inte riktigt att vårt vin är vad kunden väntar sig när man köper en chianti. Därför valde vi att klassificera vinet som IGT

Vinerna

Vi gör fyra viner men har i nuläget bara tre på marknaden. Vi gör också lite olivolja och även små mängder grappa.

Chiarofiore är vår vita vin, eller snarare orangea. Det är gjort på 70% trebbiano och 30% vermentino. Trebbianon är av en gammal variant som ger små, tjockskaliga druvor som blir nästan rosa när de mognar. Skördar man när den är riktigt mogen ger den rätt låg syra. Vi har därför valt att arbeta på ett lite speciellt sätt. I augusti skördar vi en del trebbiano innan den är ordentligt mogen och den delen vinifieras utan skalkontakt. I mitten av september skördas vermentinon. Mot slutet av september skördar vi perfekt mogen trebbiano och sedan i oktober/november avslutar vi med botrytiserad trebbiano. De skördarna får alla en månads skalkontakt. Vinet lagras ett år på ståltank och vi gör 8 - 10.000 flaskor per år.

Chiassobuio är sangiovese med en liten del colorino och canaiolo från 45-åriga stockar. Här gör vi bara en skörd, vingården är planterad så. Det finns många olika kloner av sangiovese i vingården vilket är en fördel. Här är ambitionen att låta sangiovese komma till uttryck. Vinet lagras till hälften på 25-hl botti och till hälften på ståltank i cirka ett år. Sedan får vinet minst ett år på flaska innan det börjar säljas

Cantomoro är vårt "internationella" vin och den nu aktuella årgången är vår första. 100% cabernet sauvignon från unga stockar. Vingården planterades 2005. Det är en lågavkastande klon med väldigt små bär. Vi får c a 500 gram druvor per planta. Även här lagrar vi på en blandning av stora ekfat och ståltank. Cantomoro lagras ett år längre än Chiassobuio.

Vårt vin santo har ännu inte börjat säljas utan första årgången ligger fortfarande på caratello. Vi får se när det blir färdigt.

Mina intryck.

2012 Chiarofiore var det första av Tunias viner jag provade. Djupt guld gult i färgen. Fascinerande doft med gul frukt, lite oxidativa drag, mineraler, botrytis och honung. Fyllig smak med lite sötma som balanseras av frisk syra. Tydliga mineraltoner och tanniner som ger struktur. Verkligen spännande vin i en helt egen stil. Under kvällen dricker vi det till älgwallenbergare med sötsyrliga tillbehör och det fungerar väldigt bra.

Det har av någon anledning aldrig riktigt klickat mellan mig och sangiovese. 2010 Chiassobuio gillar jag dock rätt rejält. Körsbär, balsamico, kryddor, frisk syra och balanserade tanniner. Håller säkert för ytterligare lagring men passar min smak perfekt just nu.

2009 Cantomoro må vara Tunias internationella vin men det smakar otvetydigt Toskana. Visst finns här en del typiska cabernet-drag men vinet är elegant och återhållsamt. Doft med diskret svartavinbärston, viss gräsighet. Frisk syra, mineraler och distinkta tanniner.

Jag ser verkligen fram emot att få följa Tunias fortsatta utveckling. Riktigt kul att vara med från början. Vinerna importeras till Danmark av Cibi&Vini

NV Casa Belfi Prosecco Colfondo

Jag har länge väntat på att Col Fondo-prosecco ska bli en schlager och nu verkar det vara dags. Visst har det  funnits Col Fondo att tillgå, via privatimport men nu har den blivit tillgänglig för folket. Åtminstone för en kort stund. Och man kan säga vad man vill om systembolaget, och det gör jag gärna och ofta, men här har de onekligen fått till tajmingen prefekt. På en av årets få fina sommardagar, i fredags, släpptes Casa Belfi Colfondo. Jag hade missat släppet men den ständigt alerte Lessrof gjorde mig uppmärksam på nyheten. Jag lokaliserade snabbt närmsta monopolbutik som sålde, gjorde mitt inköp, åkte hem, kylde ner och korkade upp.


Casa Belfis variant är ekologiskt och osvavlat. Ljust gult och rätt grumligt. Doften är jästig och fruktig med äpple, citrus och vita blommor. Smaken är rak och tillgänglig. Frukt, jäst och mineraltoner. Lättdrucken, lättgillad och väldigt uppfriskande. Inga konstigheter alls. Funkar fint till och med till smörgåstårta. Borde säljas i sexpack.

En aspekt av Colfondo som jag tycker gör vinet extra kul är den variation som de olika producenterna visar upp. Jag har inte full koll på alla producenter men har provat en hel del från Carolina Gattis rustika, mineralstinna och nästan salta variant till Sorelle Broncas mera eleganta stil. Sedan har vi superfriska Ca dei Zago, Costadilás spännande orangevarianter och Zanotto med vänlig rondör.

Det här är bra och Casa Belfis Colfondo säljs till ännu bättre pris. Bara att bunkra. Kolla även in övriga Colfondo som finns via privatimport/direktförsäljning.

Carolina Gatti
Case Coste Piane
Ca dei Zago (vet inte hur det är med tillgängligheten men lägg ett mail till Pontus och fråga)
Zanottos Colfondo finns hos Terroiristen/Vinocultura.
Sedan kan väl någon vaken importör plocka hem Costadilá.



Och till sist en låt vars titel fångar precis vad det handlar om

.

2013 Jonathan Didier Pabiot Pouilly Fumé & 2011 Ronc Soreli Sauvignon Vigna dei Peschi

Jag gillar sauvignon blanc. Tror att det utvecklades en tidig sympati då det var en av de första druvor jag lärde mig att känna igen. Förmodligen har det också att göra med sauvignon blancs lite lägre status, den spelar inte riktigt i samma liga som riesling och chardonnay. Det är väl heller inte så många sauvignon blanc-viner som har renderar några högre hipster-poäng. Man slipper med andra ord en massa brus när man dricker sauvignon blanc och får liksom ha sin vinupplevelse i fred. Passar mig fint.

Jag var på väg att skriva om Pabiots 2013 Pouillyy Fumé häromveckan men fick besked från impotören Bristly att den sålt slut direkt. Igår kom beskedet att vinet blir tillgängligt igen nästa vecka. Således läge att öppna sista flaskan för en ny provsmakning och plötsligt blev det meningsfullt att skriva några rader om vinet. På något sätt så säger redan etiketten allt som behöver sägas. Rent, klassiskt, stilfullt och avskalat. Allt som behövs finns där, allt onödigt bortplockat. Doften känns initialt nästan chockerande sparsmakad, motsatsen till nidbilden av aggressiv sauvignon blanc. Här finns framförallt citrus och mineraler. Smaken är elegant och i perfekt balans. Känns nästan viktlöst samtidigt som vinet har pondus. Fina syror, mineraltoner och lång ren eftersmak. Jag gillar verkligen det här och kommer definitivt att fylla på när nästa sändning blir tillgänglig. Ett par flaskor för konsumtion i sommar och ett par att spara

Som en jämförelse öppnar jag 2011 Ronc Soreli Sauvignon Vigna dei Peschi från Colli Orientale. Här har vi att göra med ett helt annat uttryck.  Vinet har lagrats nio månader sur lie på betong och ståltank.Vinet är guldgult i färgen. Doften är aromatisk men inte aggressiv. Här finns honung och topisk frukt som möter grön paprika, tomatblad och örtkryddor. Mycket tydliga, områdestypiska mineraltoner. Smaken är fyllig, kraftfull och speglar doften väl. Lagringen har gett vinet en viss rondör och slipat kanterna. Fortfarande bra syra och nästan salt avslutning. En verkligen klassisk friulansk sauvignon

Två väldigt olika sauvignon blanc-viner. Båda tilltalande och det är skönt att inte behöva välja... För stunden känns det dock som att SB från Loire definitivt är något jag ska gå vidare med. Har någon lite bra tips lyssnar jag gärna.

Upptäckte just att vinet finns i beställningssortimentet men bara för leverans inom Västra Götaland via importören Samott.

2013 Domaine Vinci Roc

Vilken häftig vinkick. Här har vi en flaska från en för mig tidigare helt okänd producent, öppnad lite på måfå en kväll mitt i veckan. Till en början kändes det som ännu ett trevligt vin de soif. Charmigt trevligt och lättklunkat. Rätt snart visade det sig att vinet hade betydligt mer att erbjuda än rak, enkel charm.

2013 Domaine Vinci Roc är gjort på 40% carignan och 60% grenache från gamla, lågavkastande stockar som lagrats tio månader på ståltank. Osvavlat, ofiltrerat och med 12.5% alkohol. Doften är rejäl och rustik med saftig frukt och ett vilt, lite animaliskt stråk, sådär som vilket sönderkramat naturvin som helst men här finns mer. Mineraler, kryddor och piptobak. Smakmässigt funkar vinet på precis samma sätt. Här finns en charmig lättillgänglighet med bra frukt och fin syra men också ett intresseväckande djup. Framförallt i avslutningen med distinkta men inte det minsta jobbiga tanniner och lång, läcker eftersmak. Ett vin som har något för både hjärta och hjärna.

Jag misstänker att vinet ingick i någon leverans från Vinlådan och visar väl på konceptets styrka och svaghet. De ger en fin möjlighet att prova sådant man annars inte skulle ha sprungit på men de ger ingen möjlighet till påfyllning eller prova på annat från producenten. Jag vill definitivt ha påfyllning och hemskt gärna prova resten av Domaine Vincis sortiment.

2012 Gino Pedrotti Chardonnay

I februari besökte Giuseppe Pedrotti Ängelholm och presenterade fyra av hans torra viner. Av någon anledning valde jag bort hans chardonnay. Rannsakar jag mig själv lite grann så var nog anledningen en skepsis mot fatad, norditaliensk chardonnay. Nu, med facit i hand så att säga, så börjar jag fundera på när jag ska lära mig det jag ju egentligen redan visste. Finns det i Cibi e Vinis sortiment är det alltid värt att prova. Och i det här fallet definitivt värt att köpa. Jag skrev för ett tag sedan att Giuseppe Pedrotti gör vänliga viner. Fylliga viner gjorda på sent skördad frukt, slösande rika utan några skarpa kanter. Det omdömet gäller även hans chardonnay.

2012 Gino Pedrotti Chardonnay är djupt guldgult i färgen och bär tydliga spår av en tids skalkontakt. Doften är rik, intensiv och fyllig med mogen tropisk frukt, gula äpplen och honung. Smaken är fyllig och generös med massor av riktigt mogen frukt och honung. Förvånansvärt frisk syra balanserar upp och lite lätta tanniner i avslutningen.

Det här är riktigt bra, faktiskt det av Pedrottis viner jag gillar allra bäst. Rekommenderar varmt ett blandat sex-pack som bör innehålla ett par chardonnay och minst en schiava nera.

2014 Domaine Grosbois La Cuisine de ma mère

Så, nu har även jag blivit Caviste-kund. Av någon anledning har jag aldrig blivit färdig att beställa förrän nu.

2014 Domaine Grosbois La Cuisine de ma mère representerar en typ vin som jag har svårt att värja mig mot. Italienarna talar ju ofta om vini da meditazione. Det här måste vara ett exempel på motsatsen. Ett fullständigt rakt, okomplicerat och kravlöst vin. Ett vin som snarare manar funderingar, åtminstone dystra sådana, på flykt. Här finns inga dolda hemligheter. What you see is what you get. 

Och det man ser är en tät blåröd skapelse. Det doftar purungt. Massor av bär i doften, mineraler och lite grön paprika. Smaken är frisk och saftig. Lite sötma från den generösa frukten, balanserande syra och en del tanniner. Perfekt kombination av busig ungfruktighet och , faktiskt, en viss elegans. De tre flaskorna i lådan kommer inte att bli långlivade. Synd att det inte går att fylla på.

2011 Borgo del Tiglio Collio Bianco

Efter den grekiska utsvävningen är det dags att återvända till hemmahamn för en avstämning. Av någon anledning har jag inte bloggat om Nicola Manferrari och hans Borgo del Tiglio trots att jag besökt egendomen och verkligen gillar vinerna. Kanske är det värt att stanna upp ett ögonblick och fundera över hur det kommer sig att en producent som Borgo del Tiglio nästan verkar ha fallit i glömska. Här har vi att göra med en av Friuli-Venezia Giulias verkliga pionjärer som gjort kvalitetsviner i dryga 30 år, som hållit fast vid sin ursprungliga vision om hur man gör lagringsdugliga och komplexa vita viner. Grundreceptet, kanske inte det mest trendriktiga,  har hela tiden varit stor nogrannhet i alla moment, sen skörd och lagring på fat.

Collio Bianco är ett av Borgo del Tiglios instegsviner. Såväl pris som kvalité talar för att instegsvin  egentligen borde stå inom citationstecken. Vinet är gjort på 50 % tocai friulano, 40% sauvignon och 10% riesling, f ö samma blandning som Borgo del Tiglios toppvin Studio Bianco. Det har jästs och lagrats tio månader på använda barrique. Färgen är ljust guldgul med lite gröna stick. Doften är rätt återhållsam och mer elegant än in your face. Här samsas den typiska Collio-mineraliteten med persika, aprikos och en diskret blommighet. Smaken är en bra spegling av doften. Mineraler och diskreta fattoner bildar fond för den mogna frukten att breda ut sig på. Det är en rik, komplex smak med pondus, elegans och balans.

Oj så gott det här vinet är. Och så gott det kommer att bli. Och så kul att Enjoy importerar till riktigt bra pris.