Skåneexpressen

Med vinbloggandet följer det onekligen en hel del bonusupplevelser som åtminstone inte jag räknade med när Billigt Vin sjösattes för dryga tre år sedan. Jag har skaffat klippkort på Skåneexpressen, blivit du och tjenis med Hässleholms taxichaffisar och fått djupa insikter i det inre Skånes kulturgeografi. Ska man resa på tvären i Skåne så reser man nämligen buss. Tåg är för vanskligt i en region där kollektivtrafiken räknar allt som faller utanför komfortzonen 17 - 22 grader och medvind som nödväder. Med tåg missar man också att passera Bernstorp, Snäckebotorp, Harbäckshult, Djurabygget, Blaholm, Röke mosse och Äljalt. Vad är väl Route 66 i jämförelse med väg 114 och väg 24 ? Men framförallt är risken stor att man missar en provning hos Italienska Viner, eller åtminstone att man kommer försent. Hade man gjort det i lördags så kunde man bommat en av årets hårdaste öppningar.

Vi börjar nämligen med två trumfkort från Trinchero. Första vinet är Duemilasette Bianco, en blandning på arneis och malvasia. Vinet har den där speciella bärnstensoranga färgen som bara utdragen maceration kan ge. Till en början är doften rätt funky. Jag tänker på slammigt dikesrens och permanentvätska i skön förening. Detta försvinner med lite luftning och istället får man smörkola, aprikoser och torkad frukt. Vinet har den där typiska malvasiaparfymen och man börjar föreställa sig ett sött vin. Givetvis är det bentorrt, med frisk syra och finkorniga tanniner. Vinet utvecklas hela tiden i glaset och det är verkligen kul att följa. Tankarna far genast iväg till Friulien och Zidarich, Radikon och Gravner. Det här är absolut toppklass.


Vi fortsätter med Duemilasette Palmé som är gjort på 100% Chardonnay. Vinet går i nästan samma nyans. Doften är lite mindre flörtig men minst lika intressant. Här hittar jag persika och citrus tillsammans med utpräglad mineralitet. Sälta och våta stenar. Smaken är intensiv med smörkola, citrus och mineraler. Frisk syra och mera av de finkorniga tanninerna. Det här är kanske ännu bättre än det föregående. Inte lika direkt, öppet och inbjudande utan snarast gäckande och lite mystiskt. Smakar verkligen som Anything But Chardonnay. Dessa båda viner förtjänar egentligen egna inlägg för de bjöd på en av årets stora vinupplevelser.


Vi fortsätter med 2006 Burlotto Pelaverga Verduno. Trevlig och välkomnande, lite parfymerad doft med hallon, röda vinbär och lätta kryddtoner. Frisk, bärig smak. Ett, enkelt och sympatiskt matvin helt enkelt. Bra som en omställning för att komma ner på jorden efter turen med de båda Trinchero-vinerna.



Efter detta mellanspel äntrar nästa duo bordet. Vi provar två viner från sicilinska Occhipinti.
2009 SP 68, gjort på en blandning av nero d'avola och frappato, och uppkallat efter en väg som drar förbi Arrianna Occhipintis vineri. Vinet går i en klar, rubinröd nyans. Doften är ytterst charmerande och får mig att tänka på riktig bejoulaise. Jordgubbar, hallon och körsbär i kombination med mineraler och kryddörter. Smaken är pigg loch livlig med ungdomlig frukt och mineraler. Rent, friskt och balanserat. Ett vin som får sommaren att kännas något mindre avlägset. Trots mina Etna-upplevelser hade jag inte placerat vinet på Sicilien. Det känns betydligt mera svalodlat.



2005 Il Frappato är som namnet talar om ett endruvevin. Doften är betydligt mera komplex och "seriös". Här finns en del reduktiva inslag av blöt mossa och skogstjärn. Jag hittar piptobak och en del lösningsmedel. Samtidigt fins det en frisk mintkomponent och bärfrukt. Med tid i glaset vädras det reduktiva bort och ger en fascinerande blandning av mörka bär, tobak, lakrits och mineraler. Smaken är ganska fyllig med bra frukt och fin syra. Lång, elegant eftersmak. Hmm, ännu en siciliansk producent på uppåtgående.

Dags för en ny mellanakt. Denna gång är det 2002 Montelispida från Castello di Lispida. En flaska jag inhandlade på plats för ett par år sedan. Vinet är gjort på 100% Merlot som legat fyra år på botti och framställt så naturligt det bara är möjligt. Efter all elegans känns Montelispida mest tung och klumpig mer massor av mogen, söt och syltig frukt. Kraftfull och fyllig smak men inte så kul.


Dagens tredje duo är från den friulanske ståltanks pionjären Schiopetto. 2006 Tocai Friulano är ljust gröngul i färgen. Mycket tilltalande doft med fläder, päron, mandel och gula plommon. Jag tycker mig också ana en viss ekkomponent. Smaken överraskar med oväntat frisk syra, fläder och svarta vinbärsblad. Vinet uppvisar en del rondör och känns moget.

2006 Blanc de Rosis går i samma gröngula färg. Vinet är gjort på 40 % friulano, 20% sauvignon blanc, 20% pinot grigio, 15% malvasia och 5% ribolla gialla. Också det i huvudsak ståltankslagrat förutom malvasian som fått en ekkyss. Intensiv doft med en parfymerad blommighet. Fylligt, varmt och kraftfullt vitt vin med elegans och lång eftersmak. Faktiskt mindre sauvignon blanc-likt än det föregående.

Vi hann med en dolcett d'ovada också men vid det laget hade jag liksom fyllt intryckskvoten och nöjer mig att konstatera att det funkade fint till maten.Ett stort tack till Patrik och Linda för sedvanlig gästfrihet utöver det vanliga.