Tacka vettja Etna

Så var det äntligen dags att bege sig till Sjörröd igen. När IV-Patrik tutar i luren och lockar med full hand i det bästa Etna har att erbjuda är det bara att släppa vad man har i händerna och komma. Patrik har redan på ett förtjänstfullt sätt avhandlat vad som utspelade sig under några allt för få eftermiddagstimmar ett stenkast från Finjasjöns stränder. Ett stort tack till värdparet för supertrevligt sällskap, charketureier som transporterade oss till Toskana, den bästa lasagnen norr om Alperna och Gilberto/Getz i bakgrunden. En bättre inramning kan iallafall inte jag tänka mig.

Vi går igenom nästan hela Tenuta delle Terre Neres sortiment spetsat med ett par jokrar från Calabretta. I sitt inlägg fokuserar Patrik på skillnader. Jag skulle vilja börja mitt med att säga något om likheter. Jag har fortfaramde inte blivit besviken på något Etna-vin jag provat. Genomgående har jag fascinerats av de fantastiska bäraromerna av jordgubbar, körsbär och hallon i dessa viner liksom av mineraltonerna. Jag älskar kombinationen av lätthet, kraft och struktur. Att prova sig igenom de olika vingårdsbetecknade vinerna från TdTN är en uppvisning på temat "same...but different". Även om det finns stora variationer i jordmånen på Etna och skillnaderna mellan två närliggande växtplatser kan vara lika dramatiska som i bourgogne kom den största skillnaden för mig att handla om källararbetet.

2008 Etna Rosso har en mycket ren och frisk doft. Jag hittar körsbär, hallon, god kryddighet och mycket tydliga mineraltoner. Det känns så levande, ungt och vitalt att man nästan rodnar. Smaken helt i linje med doften fram tills dess att tanninerna träder in i bilden och tilsammans med en kristallklar syra stramar upp det hela. Det här är urläckert.

2007 Etna Rosso Guardiola har en mer komplex doft. Den kompletteras med en förförisk blommighet och lite rostade ekfat. Det dyker upp en lätt pust målarfärg och en klick målarfärg. Smaken är lite fylligare och frukten sötare. Trots yppigheten upplever jag även detta som mycket stramt och elegant.

2007 Etna Rosso Santo Spirito är lite kryddigare. Jag hittar kryddnejlika och kanel som komplement till den välbekanta frukten och mineralerna. I munnen känns Santo Spirito lite kraftfullare med bestämda tanniner och rejäl syra

2007 Etna Rosso Feudo di Mezzo Quadro delle Rose har tydlig fatkaraktär. Doften ger citrusskal, körsbär, en viss örtighet och feta mineraltoner. Även i smaken är ekfaten rätt påtagliga. Riktigt läcker frukt, tydliga mineraltoner och långt slut.

2007 Etna Rosso Calderara Sottana är det vin jag upplever som det mest publika. Massor av sötfruktiga jordgubbar och en rejält inslag av aceton. Fin frukt och lite inslag av kaffe och kryddor i smaken.

2007 Etna rosso Prephylloxera La Vigna di Don Peppino är provningens i särklass dyraste vin och jag tror inte att någon av oss hade missat att plocka ut det i en blindtest. Doften har en extra växel med mer av allt. Doften är en intensiv bladning av söt frukt, aceton och fataromer. Smaken är lika intensiv den och har en imponerande längd. Naturligtvis är det här kanongott men precis som Patrik saknar jag något som bryter av mot perfektionen och gör vinet - jag tänkte skriva personligt men det blir fel för personligt är det- intressant

Nej, provningens stora personlighet blev 2006 Calabretta Nonna Concetta. Inte lika elegant och slickat som de vingårdsbetecknande TdTN-vinerna men det har en extra dimension. Här paras bärfrukten med lite råare och kantigare tongångar som jag känner mig mera hemma i.


Sammanfattningsvis en fantastisk provning med sju mycket intressanta och väldigt bra rödviner. Mina favoriter är faktiskt de två billigaste vinerna. Jag gillar hur TdTNs instegsvin visar upp Nerellon i renaste möjliga gestaltning och Calabrettas Nonna Concetta för den rustika men ändå eleganta och urtraditionella framtoningen.