Säsongens öl - återigen

Billigt vin rör sig i viss mån i cykler, och följer i detta årstidernas växlingar. Redan har ett år förflutit sedan starten och det lackar åter mot jul. Ett säkert tecken är Systembolagets lansering av julöl, och idag - 19:e november - är det dags. På väg hem från jobbet stannar jag till vid mitt lokala bolag, det vid Triangelen i Malmö.

I början av nittiotalet - då Brödraskapet Runt Oskarssons Tapetbord (B.R.O.T) hade sina mest intensiva verksamhetsår - var det fortfarande vin- och spritförsäljning över disk på det här bolaget. Men redan då var det självbetjäning på öl, och det var denna avdelning som lockade den devote B.R.O.T-medlemmen.

B.R.O.T. var ett homosocialt och grabbigt (och mycket underhållande) sällskap som samlades då och då och provade öl. Vid bildandet var Bolagets ölsortiment inte så välutvecklat och vi betade raskt av det de första sammankomsterna. När någon medlem varit på resa och hade med sig någon godsak från Tjeckoslovakien, Belgien eller Tyskland gick det som ett sus genom församlingen. Det var väl bara vid ett tillfälle, då en broder varit i Polen och presenterade för oss andra en ävja som mest liknade och smakade som Wislas grumliga vatten, som den bistra verkligheten överskuggade förväntan. Ofta företogs expeditioner till Köpenhamn, där det fanns en välsorterad butik på Gammelstrand med exotiska sorter som Delirium Tremens och Chimay.

Så småningom kom det nya spännande tillskott i systemets utbud, i takt med att allmänhetens ölintresse närmade sig B.R.O.T.'s nivåer. Sammankomsterna blev efter hand mer tematiska, kanske ägnades en provning åt mellaneuropeisk pilsner och en annan åt ale, vilket kanske var mer stringent men inte lika halsbrytande. Effekten av att blanda porter, belgisk klosteröl och allsköns andra sorter under en kväll låter sig svårligen beskrivas.

Jag minns - och påminns där jag nu står framför hyllor fyllda av svensk och utrikisk säsongsöl - med skräckblandad förtjusning en sammankomst dedikerad åt julöl. Kanske hade vi medvetet begränsat oss till den svenska, sötsliskiga varianten och valt bort klassiker som Young's Winter Warmer eller Anchor Christmas Ale, vilka var med redan på den tiden. Jag har alltid haft ett avvaktande förhållande till den svenska julölen från bryggerijättarna, och efter denna kväll dröjde det ett bra tag innan jag närmade mig den överhuvudtaget. Ett femtontal sorter på raken, varav vissa synnerligen osmakliga, är inte att leka med.

Trots vårt grundliga arbete hann vi bara utforska en liten del av öluniversat, och verksamheten ebbade ut ungefär i samma veva som mikrobryggerier började etablera sig runt om i landet och utomlands. Den sista gången vi samlades i mer organiserad form gick turen till det då nyligen etablerade färskölsbryggeriet i Ystad, där vi visades runt och provade de lokala brygderna.

När jag nu försöker välja är det slående hur marknaden utvecklats sedan B.R.O.T.'s insomnande. Vilken dag som helst kan man gå in på Triangelen och hitta Oppigårds Golden Ale, Bedarö Bitter och många andra trevligheter. Säsongsbetonad öl och ale har blivit en viktig försäljningsnisch och många slåss om uppmärksamheten. Oppigårds, Nynäshamns Ångbryggeri, Jämtlands bryggeri, Nils Oskars med flera är självklara utmanare till de stora märkena och sticker också ut genom snyggare och mer personligt utformade produkter.

Det finns också ett brett, närmast förvirrande utbud av internationella sorter, från franska Saint Landelin Spécial Noël till The Shipyard Longfellow Winter Ale. Ändå saknar jag flera av förra årets godingar, som Bad Elf från Shelton Brothers. Mitt urval måste bli begränsat, och tyngdpunkten för min del hamnar på ale-sorter utan direkt julkoppling. Jag värjer mig mot att köpa en flaska med tomte eller ren på etiketten redan nu.

Denna premiärkväll blir det ett heat mellan Midvinternattens Mörker från Sigtuna Brygghus och Oppigårds Winter Ale.

Midvinternattens Mörker. Etiketten är stilren och enkel. I glaset är drycken verkligen svart som vinternatten. Skummet ser till en början lovande krämigt ut men krymper snabbt ihop och försvinner. Doften är minst sagt julig, sötaktig med pomerans och kryddnejlika som mest framträdande av alla de där julkryddorna som signalerar julstämning. Inte kvalmig utan mer åt det syrliga hållet, men lite mer julölsvarning än vad jag hade hoppats på. Smaken är bränd, ganska påträngande och lång som en följetong men ändå tämligen platt och spritig. Om man gillar den är det ju ett plus, om man inte blir så förtjust är det en plåga. Jag blir inte särdeles förtjust. Jämfört med mången svensk julöl må Midvinternattens Mörker vara friskare, och till doppet i grytan skulle det kanske funka, men efter ett halvt glas är jag mer än nöjd. Alldeles för mycket alkohol, risk för redlöshet innan tomten hunnit innnaför dörren.

Oppigårds Winter Ale. Ok, jag är partisk genom att ha goda erfarenheter av Oppigårds, men redan vid upphällningen får denna ale ett försprång - mörkt med en djupt brunröd nyans, ett skum som fyller glaset och bildar en långsamt sjunkande krona. Doften är klassisk, metalliskt syrlig och citrusfruktig. Och smaken: en närmast chockartad beska, mer extrem än brukligt från Dalabryggeriet. En riktig rackare! Jag föredrar i normala fall min ale med mer frukt, något som utlovas i doften men som inte infrias. Ändå greppar jag poängen, det här är en kompromisslös kompis till den feta julmaten. Eftersmaken tumlar runt länge och skulle bränna ren flabben från alla julbordsrester, men här finns inte ett uns av den klibbiga sötma som konkurrenten från Sigtuna sölade ner med. Det här kan man lätt dricka några flaskor av och bli go' och gla' när tomten kommer.