Två septembernyheter

Det är förkylt. Elände. Whiskyn - som är ämnad just för sådana här krislägen - har blivit kvar på landet. Dubbelelände. Under rådande omständigheter blir vinprovandet mer svajigt än vanligt, men vad gör man inte för att försöka hålla koll på vad som händer?

A bjöd på middag: förrättsmacka med chèvre och honung, ugnsstekt kyckling med rostade potatisar, paprikor, zucchinis, lökar. Mycket gott. Jag hade läst på i vinspalterna och bestämt mig för två tillfälliga nyheter som Thomaz Grehn i GP givit fem fyrar och även Kronstam i DN gillar. Det ena en chenin blanc från Stellenbosch, 2007 Fort Simon Chenin Blanc (nr 96333), det andra en pinot noir från Southern Highlands, Australien: 2006 Cuttaway Hill Estate Pinot Noir (nr 97690).

Jag hade höga förväntningar på Fort Simon, men den här kvällen fick det mig inte på fall. Försumbar doft - vilket i och för sig kan ha att göra med att min näsa är igenproppad - och tämligen ointressant smak. Välgjort, definitivt, men inte hänförande eller värst spännande enligt mitt förmenande. Jag måste ha missat det fina i kråksången, om det finns där. Kanske får jag ge det en andra chans någon gång. Min Själs Älskade, som höll sig till det under hela middagen, bad återkommande om påfyllning - och hon är inte den som dricker vad för skit som helst.

Att mitt luktsinne och mina smaklökar inte var helt utslagna visade sig när pinot noiren kom i glaset till kycklingen. En bärig doft av cassis är det första som slår upp ur flaskhalsen, sedan kommer det lite kryddor i undertexten. När jag snurrar vinet i glaset kommer det fram fattoner och en friskare bärighet. Smaken är varm och härlig, en myckenhet röda saftiga bär. Vinet balanserar på den rätta sidan gränsen mot syltigt och svulstigt, snarare är det finlemmat och finessrikt. Skojigt att dricka, mycket tillgängligt och innehållsrikt. Ej att förglömma färgen, som är gnistrande rubinröd när glaset hålls upp mot ljuset och svagt rödbrun, nästan genomskinlig i kanterna när glaset lutas. Faktiskt hade jag och MSÄ tjuvstartat med ett exemplar redan kvällen före, till ugnsrostad fläskfilé med rotselleripuré, med samma positiva resultat. Då var jag om möjligt ännu mer tilltäppt.

På sluttampen av kvällen kom det fram en flaska 2004 Cappello di Prete (nr 2727), en negroamaro från Salento. Säkert inget fel på den prästahatten, men efter pinot noiren upplevde jag den för grovt tillyxad med sin jordiga och svettiga läderframtoning. A - som varit på ridtur tidigare under dagen - tyckte sig förflyttad tillbaka till stallet. Det här var förstås fel sammanhang för att det skulle komma till sin rätt, tillsammans med en mustig köttfärssås skulle det kunna vara en annan femma. Vinet produceras av Candido, en kär gammal leverantör av rödtjut som också gör klassikern Salice Salentino.