2006 Côtes du Rhône Villages

Jag håller med Esping om att söndagens hedonistiska utsvävning måste smältas innan den beskrives, och då kommer det onekligen saker emellan. Nya smakupplevelser, till exempel.

Efter jobbet hade jag vägarna förbi Möllevångstorget, för att hämta ut försändelsen från en internetbokhandel hos det lokala atg-ombudet. (Bokrean är inte som förr, men jag har lagt märke till att folk fortfarande flockas på de där ålderdomliga ställena de kallar bokhandlar.) När jag ändå var i krokarna gick jag inom hos kötthandlaren vid torget och köpte ett gäng lammkotletter. Hemma fanns potatis, morötter och matlagningsyoughurt, så det fick bli ugnsrostade rotfrukter och en kall youghurt-sås till köttet.

På den röda sidan var det skralt i lagret, men jag fann en Côtes-du-Rhône-Villages som kom på nyhetshyllan i februari. Ett gott och välkomponerat vardagsvin till den lite festligare torsdagsmiddagen, kryddigt strävt med syrliga smaker av lingon och svarta vinbär. Framför allt ett matvin, men ett glas slank utan problem ner även vid tillagningen. För 79 kronor är det ett bra köp, och enligt bolagets hemsida ska det finnas gott om flaskor kvar.

2006 Blauer Zweigelt Weinmanufaktur Krems

Nu kommer inläggen i kronologisk oordning då jag fortfarande håller på att smälta intrycker från söndagens 100-inläggsfirande. I kväll drack jag ett helt förträffligt österrikiskt rödvin, en Blauer Zweigelt från Krems i Niederösterreich. I glaset påminde det om hemgjord slånbärssaft. Doften var intensivt fruktig och väldigt inbjudande. Smaken innehöll Blåbär, körsbär och slånen som lånat vinet sin färg. Ett fruktigt saftigt vin med pigga syror helt utan strävhet. Stilen påminde lite om en enklare Pinot eller kannske ännu mer om en Dolcetto från Piemonte, ett väldigt användbart matvin.

I kväll dracks det till en lasagne som fått fått god tid på sig ugnen under min förlängda löprunda. Det satt som en smäck till pastan och funkande utmärkt till bröd, brie och paprika. Oj så gott det var. Ett enkelt, trevligt vardagsvin som lyfte såväl maten som mitt humör. Inköpt på Netto i Danmark för 55 DKK dvs knappt 70 svenska kronor.

Kitchenchair Boogie

"Drinking in the morning...Mama Don't you scold

That's the best time to drink...That's when it takes a hold"

Michael Hurley

I söndags var det dags att fira Billigt Vins hundrade inlägg. Trisse kom upp från Malmö och Herr K var inbjuden som hedersbloggare. För att balansera de stundande enogastronomiska excesserna inledde jag dagen med en dryg mils löpning och därefter dusch och grötfrukost. En bra grund för att stå emot. Dagens rödviner korkades upp, ett vin på dekanterades och ett fick vara kvar i sin flaska. Trisse anlände vid tolv och vi skålade för bloggen i 2003 Vitovska från Zidarich. Michael Hurley vet vad han talar om. Det är något speciellt med att börja i tid, det slår an en viss ton, sänker ambitionerna och får en att spänna av. Det blir liksom tydligt med en gång att idag ska det inte skötas något ordentligt, ramen handlar om att vara, inte om att göra.

Efter den inledande avsmakningen skötte den förvånansvärt IT-kunnige Trisse om lite teknikaliteter med bloggen medan jag tog tag i matlagningen. När den ständigt försenade Herr K anlände fick även han ett glas Vitovska och därefter ställdes baconlindad lammfilé kryddad med rosmarin och vitlök på bordet tillsammans med le puy-linser kokta i rödvin med fläsk och vitlök, blomkålspuré (tack till finare vinare för inspirationen)och ugnsstekt potatis på bordet. Vi åt länge och mycket.

Sedan kom ostarna. Pecorino. Spansk ost på get-, får- och ko-mjölk. Gorgonzola. Brie. Efter osten följde en lång paus och sedan Herr K's skånska äppelkaka med gräddstinn vaniljsås. Kaffe och digestifer. Nocino och päronbrännvin. Eftermiddagen övergick i kväll och efter nästan sju timmar bröts taffeln för att Trisse skulle hinna med Malmö-tåget.

Billigt Vins hundrade inlägg kunde inte ha firats på ett mycket bättre sätt.

Vad vi drack och hur det smakade ? Vi började med 2003 Vitovska från Zidarich. Vitovska är en vitvinsdruva som i stort sett bara odlasi sydöstra Friuli, i trakterna runt Trieste. Vinet är ljust och lätt grumligt, lite cideraktigt. Det präglas av mineraler, citrus och bra syra. Efter hand som eftermiddagen gick utvecklades vinet alltmer, blev mer aromatiskt och komplext. En klart annorlunda vinupplevelse. Nästa flaska ska få vara en stund i karaff.

På detta följde en annan udda druva, en Raboso från Confraternita di Raboso. Raboso är en druva som bara odlas i allra östligaste Veneto runt Treviso. Vinet har odlats i dessa trakter sedan urminnes tider och var länge den dominerande druvan. Under 60- och 70-talet försvann Raboson nästan helt från fälten för att ge plats åt Cabernet och Merlot. Den traditionella Raboson har vad vinskribenter brukar kalla volatila syror. Med moderna vinmakartekniker har man lyckats tämja syrorna och fått fram ett modernt men ändå mycket personligt vin. För att försöka ge Raboso di Piave DOCG-status har en grupp odlare bildat Confraternita di Raboso som ägnar sig åt marknadsföring och utveckling av druvan. Varje år väljer man ut ett vin, det som man anser bäst speglar årgången och säljer det under brödraskapets etikett. Vi drack Selezione 2002, gjord på druvor som skördades 1998. Här kan man tala om ett vin som stod på topp. Såväl färg som doft talade om ett moget vin. Tegelfärgat med dragning åt det bruna hållet i kanterna. Moget med det mesta av frukten intakt, solmogna björnbär, plommon viol och tobak . Runt och fylligt med en lång eftersmak. Tyvärr var det sista flaskan som gick men det var definitivt rätt tillfälle.

Vinet i karaffen var ett 2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva. Bara två år yngre än det förra men såväl färg som doft och smak talade om ett vin med en lång framtid framför sig. Doften var helt underbar med söta röda bär, björnklister och fat som dominerande inslag. Smaken speglade doften, lång, fyllig och med ett tufft slut. Rätt friska syror fick mig att associera till en riktigt bra, modern barolo. Ett superbt vin redan nu men de resterande flaskorna får nog ligga ett par år till. Jag räddade ett rejält glas till omprövning dagen efter vilket ytterligare stärkte min uppfattning att vinet bör ligga ett tag till.

Till herr K's skånska äppelkaka dracks 1983 Anjou Blanc Reserve du Fondateur, Moulin Touschais andravin som bara producerats vid ett enda tillfälle. Vinet fanns för några år sedan på systembolaget till det ytterst facila priset av c a 125 kr. Vackert bara att titta på med en djup bärnstensfärg. Underbar doft med vått ylle, viol och nötter. Smaken söt men med uppfriskande syror som balanserar sötman. Riktigt bra till en bit gorgonzola men äppelkakan var den perfekta kombinationen. Ett vin som detta behöver egentligen ingen ytterligare dessert. Det är en dessert i sig själv.

Vi hann med ytterligare ett vin, 2006 Due Leopardi Nero d'Avola IGT. Det var vinet som linserna koktes i och När Trisse och Herr K gjort tabberas på de övriga vinerna vändes deras glupska blickar mot resterna av kockvinet som de gjorde processen kort med. Ett bra om än lite väl ungt vardagsvin med god kryddighet och bra syra.

En lyckad söndag där det kändes som om vi lyckades omsätta de tankar som legat till grund för Billigt Vin i praktiken. Bra och personliga viner i ett måttligt överflöd. Mat som smakar bra men inte kräver alltför mycket uppmärksamhet varken att laga eller att uppskatta. Gemenskap, samtal och den samlade upplevelsen i centrum. Såhär i efterhand kan jag inte låta bli att förvånas över att vi aldrig lämnade köksstolarna på sju timmar. Vi kom aldrig på tanken att förflytta oss till bekvämare sittdon. Å andra sidan hade vi det rätt bra runt bordet med alla flaskorna inom räckhåll. Hmm, undrar om Vitovskan funkar till pecorinon och om jag skulle testa en bit brie till Raboson. Det var nog inte så konstigt trots allt.

Heldag i huvudstaden

Det finns många fördelar med att bo i Skåne. En av dessa är närheten till den danska huvudstaden. I lördags drog jag och herr K fördel av denna närhet och med hjälp av tåg och färja tog vi oss på två timmar till Köpenhamn. Efter snabbt avklarade besök i några bok- och vinyl-affärer befann vi oss strax som dagens första gäster på Brew Pub. Det ligger på Vestergade 29, en parallellgata till Ströget, i en stilrent avskalad källarlokal.Stället är vad det låter som, ett mikrobryggeri med tillhörande servering. Här finns en handfull egenproducerade öl som slåss om utrymmet bland hanarna med olika gästbrygder.

Jag och herr K gjorde samma gamla misstag som vi brukar göra och säkert kommer att upprepa, vi började med IPA. Brew Pub hade två egan varianter som båda testades. Pacific Ale är en dansk tolkning av hur amerikanerna gör den ursprungligen engelska alen IPA. Fyllig, mycket beska och mycket frukt som klarar en rätt hög alkoholhalt utan alkoholsötma. Riktigt gott. PJ Harvey ligger närmre det brittiska orginalet med lite mindre fruktighet och större komplexitet.

Trots rätt skadeskjutna smaklökar hann vi med att smaka och uppskatta Ralf Hutter , en mörk weissbier som faktiskt bjöd på en del beska tillsammans med skumbanan och kaffe. En märklig men intressant blandning och en weissbier man minns. Sista alen ut var den vi borde ha börjat med, Ellhorn Pale Ale. En lättare ale med mer fruktighet än beska. Somrig tyckte herr K och jag är böjd att hålla med. Apropå somrig så är det under den varma årstiden som Brew Pub verkligen kommer till sin rätt. De har en trevlig uteservering på en fantastisk innergård där jag tillbringat många behagliga eftermiddagstimmar.Brew Pub är ett mycket bra bryggeri som drivs av kompromisslösa ölentusiaster. Såväl ölen som stället har själ.

Vi hann också med ett kort besök på en vinstue som jag glömt namnet på. Stället hade den egenheten att de inte serverade vin och de flaskfyllda hyllorna var bara atrapper. Här dracks en Estrum Kloster från Bröckhouse. Ett mäktigt överjäst öl med stor fyllighet. Fruktig, kryddig (koriander ?) och rätt god enligt mig. Herr K höll inte med.

Det egentliga syftet med Köpenhamnsresan var egentligen inte att dricka öl utan att besöka Winewise, en vinimportör i liten skala som jag träffade på den slovenska vinfestivalen i Helsingör. Innehavaren Stefan Jensen har ett sortiment där tyngdpunkten ligger på Italienska viner från kvalitetsmedvetna producenter med biodynamisk/ekologisk inriktning. Många av dessa är också medlemmar i Vini Veri. Hos Winewise kan dessutom man hitta viner på ovanliga druvor som Pignolo, Vitovska och Terrano. Stefan Jensen var vänlig nog att bjuda hem oss för att prova några viner ur hans sortiment. Tyvärr hade såväl mina sinnen som mina smaklökar nått ett stadium av viss avtrubbning vid detta laget men jag gjorde några snabba notat.

Vi provade ett rött från Friuli-producenten Zidarich som ännu inte nått marknaden. Vinet var en blend på merlot och den lokala druvan terrano. Ett utpräglat matvin mer bra syror, god frukt och lång eftersmak.

Vi fortsatte från Friuli till Umbrien och Paolo Bea. Första vinet var vita cuvéen Santa Chiara gjord på Sauvignon, Chardonnay, Grechetto och Garganega. I mitt block står bara urgod och det var den. Det sista vinet väckte alla sovande smaklökar. Ett Montefalco di Sagrantino DOCG Passito från 1999 vars årsproduktion ligger på c a 3.000 halvflaskor. Ett fullständigt makalöst dessertvin. Smaken var oerhört intensiv och koncentrerad, russin, konfekt, mandelmassa och fikon var mina direkta associationer. Eftersmaken var lååååång. På metron tillbaka till centrum var jag fortfarande så inne på julsmakerna att jag började längta efter ris á la malta.

Jag lämnade Stefan Jensen och Winewise med en välfylld ryggsäck vars innehåll kommer att förgylla min tillvaro under de kommande veckorna och förhoppningsvis även att märkas på bloggen.

Innan återfärden till hemstaden hann jag och herr K även med ett kort besök på Vesterbro Brygghus, ett mikrobryggeri av helt annat slag än Brew Pub. Här verkar man mer ha hängt på en trend än drivas av ambitionen att göra riktigt bra öl. IPA:n var inte riktigt dålig men rätt slätstruken. Trist ställe med trist öl som avslutning på en annars lyckad men intensiv dag. En bra förberedelse för firandet av Billigt Vins hundrade inlägg.

Riesling till allt?

Riesling har hastigt och lustigt blivit en återkommande druva i våra glas. Inte så märkligt, då en stor del av lagret bestått av riesling-viner och det gäller att göra en dygd av nödvändigheten. Vi har också fått för oss att druvan passar till de flesta maträtter, vilket kanske är en generalisering som inte håller för mer omfattande tester. Men till kalvlever och ankbröst har det funkat helt OK - till levern en variant från Alsace, Fernand Engel 2006. Ett lättgillat och välgjort vin med extra plus för att det är ekologiskt odlat, eller organiskt framställt som det står på etiketten. Kanske lite väl snällt för att man ska utveckla en mer långvarig och komplex relation. För priset, 99 kr, finns mycket annat kul att botanisera bland. Eftersom vinet var tillfällig nyhet i februari och fått bra betyg enligt en del bedömare är det dessutom så gott som slutsålt på bolaget.

Ankbröstet åts under en välkommen och revitaliserande sejour på spa i Tylösand, efter en svettig tur på motionscykel och ymnigt ångbastubadande. Efter en omgång i "upplevelseduschen" - vilket betydde bombardemang med omväxlande kallt och iskallt vatten - kunde man pusta ut i relaxavdelningens vilstolar och i ett tillstånd av närmast viktlös meditation beskåda elementens raseri utanför panoramafönstren. Stormen slet i havet och sanddynerna och längtan efter att hoppa i utomhusbassängen var inte påträngande. Gud må förlåta om jag efter denna kroppsliga och själsliga genomsköljning inte lade namnet på Alsace-vinet vi drack till maten på minnet. Liksom Engel-exemplaret var det fruktigt och närmast inställsamt, lite åt det parfymerade hållet. Kanske på grund av sältan i maten framträdde en viss sötma i smaken, vilket inte på något sätt var oangenämnt.

Ändå minns jag bättre den riesling vi drack som aperitif och som det fanns kvar av när vi kom tillbaka till rummet: Gobelsburger årgång 2006. En mer "vuxen" dryck med en friskt mineralrik, kryddig beska som fångade och höll kvar intresset längre.

Allra mest har vi ändå gillat Tegernseerhof Selection riesling 2006, också det från Österrike och också det med en frisk mineralton och en hel fruktträdgård i smaken. Hur kul som helst att dricka i goda vänners lag, med eller utan mat, och utan tvekan värt alla de 99 kronor man får punga ut för en butelj.

Österrike - Alsace 2-0 i riesling-fajten.

2004 Cono Sur 20 Barrels Pinot Noir

Jag får inte till det när det gäller Pinot Noir. Vinskribenter talar om upplevelser som gränsar till stillsamt exstatiska uppenbarelser medan jag mest har mött antingen tunt, surt och blaskigt vin eller bitterbesk alkoläsk. Ingen har velat bjuda mig på den dyra bourgogne som inte ryms i min vinbudget och de Pinot Noir-viner som finns att tillgå inom mina ekonomiska ramar levererar alltför sällan. Kanske är det också så att min enkla själ inte är utrustad för upplevelser på av den art som beskrivs av ordekvilibristiska vinskribenter.

För många år sedan drack jag en riktigt bra sydafrikansk variant (Meerlust ?) men den har jag inte hittat på flera år. Den senaste tiden har jag stött på ett par trevliga Pinot Noir-viner från Nya Zeeland som gett en vink om vad som går att åstadkomma med druvan och därmed fått mig att fortsätta sökandet.

De två senaste kvällarna har jag provat en Chilensk Pinot från jätteproducenten Cono Sur. De har under de senaste 10 åren drivit ett projekt med målsättningen att ta fram en Pinot Noir uttrycker områdets terroir snarare än att försöka kopiera Bourgogne. Man tillämpar burgundisk teknik på de bästa druvor man har att tillgå. 20 Barrels är näst högst påproducentens prestigestege och namnet syftar på att man årligen gör 20 fat (c a 6.000 flaskor).

Färgen är blåröd och ett par nyanser mörkare än vad jag väntat mig. Doften innehåller röda bär, vanilj, rök, charketurier och kryddor. Riktigt god och inbjudande. Smaken är medelfyllig, rätt mjuk och här finns körsbär, hallon, vanilj, tobak och en viss rökighet. Mot slutet kommer en lätt bitterhet. De pigga syrorna sätter fart på aptiten och kräver mat. Jag skulle gärna dricka det till tupp i vin, burgundisk köttgryta eller varför inte till en skånsk gåsamiddag. Sammanfattningsvis ett riktigt gott och oerhört sympatiskt vin. Komplext, välbalanserat och väl sammanhållet. Min enda invändning är att vinet möjligtvis bara tillfredsställer, om nu det är en brist. Det stryker bara medhårs vilket ju är trevligt men kanske något man tröttnar på. Nåväl, jag köpte bara en flaska så det är inget jag behöver fundera länge på

Vinet köptes på ren impuls hos danska Superbest för en dansk hundring. Då var det ugens tilbud och i vanliga fall är vinet 50% dyrare. För hundringen är det ett klipp och nog är det väl värt sitt ordinarie pris.

Oppigårds Indian Tribute

Övriga familjen befinner sig på skidsemester. Det lämnar ett visst handlingsutrymme. Man kan arbeta över obegränsat. Och man kan göra spontana pubbesök. Trisse rapporterade om lite trist erfarenheter från Bishops Arms Helsingborgsfillial. När jag besökte stället häromeftermiddagen gick det helt utmärkt att snabbt bli serverad. Det kan ha berott på en viss barvana. Det kan också hänga samman med att jag var den enda gästen. Utbudet vad gäller svenska mikrobryggerier varierar och just denna kvällen var det rätt magert. Det enda lockande alternativet var nysläppta Indian Tribute från Oppigårds.

Ett vackert bärnstensfärgat öl. Det har den hustypiska bitterheten kombinerat med bra fruktigheten. Fylligt och med en god, lång efterbeska. Ett riktigt bra exempel på USA-inspirerad IPA. Kanske inte riktigt i klass med Dugges Holy Cow men inte långt efter.