Vårvintervin

En period av intensivt arbete har drastiskt kringskurit möjligheterna att sköta plikterna här på bloggen. Helt torrlagt har dessbättre inte livet varit - nästan uteslutande tack vare generösa och gästfria vänner. Från de senaste veckorna minns jag särskilt några höjdpunkter:

Ett besök hos svärföräldrarna, där förmågan att blint avgöra ett vins ursprung och innehåll blev satt på prov. Här hamnade jag åtminstone i rätt land - Italien - men hade svårare att bestämma druva och region. Svärfar fick efter hand ge allt tydligare ledtrådar (som att druvan börjar på "s" och producenten på "r") innan jag slutligen kunde gissa att det var toskansk sangiovese i Barone Ricasolis boxutgåva. Att det var gott till den hemlagade pizzan var inte svårt att avgöra, men naturligtvis borde jag ha prickat in detta utmärkta vin, som med jämna mellanrum korsat min väg sedan det lanserades. Jag valde emellertid att inte gräma mig alltför mycket utan istället njuta av maten, vinet, sällskapet och den påföljande skogspromenaden.

Ett annat gästabud hos goda vänner bjöd också på italienskt rödtjut, den här gången Copertino Rosso från Apulien. Till sitt pris 64 kr är det ett bra och lättgillat vin. Till köttgrytan, Boeuf Bourgignone, hade jag kanske valt ett lite kraftigare och mer strukturerat vin från exempelvis Rhône.

När tillfälle givits att korka upp i hemmet antar jag att det gärna blivit ännu mer sauvignon blanc från chilenska Veramonte - ett trevligt vin som gör vardagen lite festligare.

Så har vi ju även kommit in i schlagersäsongen, vilket är en given anledning att släppa loss alla förtöjningar och ge sig hän. Hembjudna till vänner vid Möllevångstorget - denna mainstreamkulturens bastion - bjöds på en överdådig buffé, ostar och goda viner. Här fanns till vår oförställda glädje Leths grüner veltliner, Yalumbas riesling samt en Wolf Blass sauvignon blanc från South Eastern Australia. Så mycket godsaker övervägde med råge även de mest mediokra bidragen i tävlingen. Till yttermera visso avrundades kvällen med grappa på chardonnay och calvados, en mycket behaglig och välsmakande förhöjning av sinnesstämningen. Värdarnas hemlagade countryblandning - där John Prine, Iris de Ment och Guy Clarke var några av huvudingredienserna - blev en bitterljuv kontrapunkt till den glättiga schlagersalladen.

2005 Alain Jaume Vaqueyras Grande Garrigue

I går kväll bestämde jag mig för att göra ett nytt försök med Alain Jaumes Vacqueyras Grande Garrigue. När det dracks för en månad sedan blev det en stor besvikelse. Redan vid första klunken står det klart att den förra flaskan var defekt. Nu möts jag av ett fylligt, bärfruktigt och kryddigt vin. Fortfarande ett lätt alkoholbittert slut som inte stör om vinet serveras vid c a 16 graders temperatur.

Tillsammans med ugnsstekta rotfrukter, kött marinerat i vin, vitlök och rosmarin och en feta/parmesankräm var det ypperligt. Sötman i palsternackan och rödlöken blev tillsammans med vinet en mycket behaglig kombination. En kombination som verkligen inbjuder stora djupa klunkar av vinet.

Denna erfarenhet har lärt mig att alltid öppna en andra flaska direkt om vinet inte motsvarar förväntningarna samt att jag framöver ska dricka fler viner från södra Rhone.

2000 Dessilani Gattinara Riserva

Nebbiolo förknippas av de flesta med Langhe, Barbaresco och Barolo i
Piemontes södra delar. En del är också bekanta med vinerna från Valtelina i Lombardiet. Betydligt färre har stött på nebbiolo-baserade viner från Colline Novarese i norra Piemonte. Det är lite synd. I Systembolagets katalog hittar jag inte ett enda vin från området. Inget Gattinara Docg, inget Sizzano Doc och inget Fara Doc. Ibland (läs väldigt ofta) har jag lite svårt att förstå mig på systembolagets inköps politk. Här finns många riktigt bra viner till förhållandevis bra priser.

Nebbiolo-vinerna från norra Piemonte kan ses som budget alternativ till de ofta rätt dyra vinerna från Barolo och Barbaresco men jag tycker nog att de förtjänar att bli uppskattade för de utmärkta viner de är. Det lite svalare klimatet ger något lättare viner med frisk syra. Man talar ibland om likheten mellan Pinot Noir och Nebbiolo. Den blir sällan så tydlig som här.

Vinerna är oftast lagringsdugliga men går även bra att dricka unga. I Sizzano och Fara gör man sällan rena nebbiolo-viner utan de är ofta blandade med en liten del vespolina eller bonarda.

Kvällens vin är en 2000 Gattinara Riserva från producenten Dessilani. Vinet fanns 2005 på Systembolaget och kostade då 140 kr. Jag köpte min flaska via danska Gobi-vin för 70 DKK ( c a 85 kr). Doften är frisk och innehåller violer och tjära. Smaken talar om ett moget vin med röda bär, violer och plommon. Hyggligt lång eftersmak. Det finns en viss strävhet kvar men vinet har säkerligen rundats av betydligt genom lagringen. Det känns verkligen schysst att kunna köpa mogen bra nebbiolo för under hundringen i snabbköpet. Vinet gav ett verkligt lyft åt kvällens pasta med långkokt ragú.

Snabbköpskedjan Superbest har ofta Dessilanis viner som tilbud. Då kan man t ex köp Lochera Fara Doc för en dansk femtiolapp. Ett vin som väl matchar Pio Cesares budget-nebbiolo.

Blindstyrets återkomst

Den senaste veckans brist på inlägg beror inte på avhållsamhet, snarare tvärt om. I tisdags var det åter dags för kurs i munskänkarnas regi. Självförtroendet fick sig en knäck vid förra kurstillfället men förhoppningsvis lärde jag mig något. Proceduren var den samma som vid förra tillfället. Två vita och två röda i pappersdraperade flaskor.

Kvällens första hade en tydlig mineralton och doftade friskt av gröna äpplen. Jag upplevde en viss sötma men efter förra tillfällets fadäs är smaklökarna omkalibrerade och jag förstod att vinet var riktigt torrt. Friska syror med fruktig smak av äpple och citrus. Rätt lätt att identifiera som chardonnay. Inget spår av fat. Chablis ?!

Rätt svar: Cablis Saint Martin (7143)

I nästa vita var doften mera vänligt inbjudande. Sötma i form av honung och (över)mogna frukter. Återigen upplevde jag smaken som rejält söt och jag tänkte på ett sent skördat Alsace-vin. Här fanns päron, tropisk frukt och en viss kryddighet. Efter en stunds funderade bestämde jag mig för att det trots allt var mindre sött än ett halvtorrt vin. Alsace ? Pinot Gris ?

Rätt svar: Pierre Sparr Pinot Gris Reserve (2190)

Det första röda vinet var rätt enklet att pricka in. God doft som bjöd på en behaglig kombination av choklad, körsbär och viol. Smaken var rätt tuff, sträv och mycket fruktig. Nebbiolovin av bra kvalité ! Barolo eller Barbaresco ? Barbaresco !

Rätt svar : 2003 Fontanafredda Barolo

Som avslutning provades ett vin med ljust brunröd färg. Även doften talade om ett välmoget vin. Tydliga spår av fatlagring, kryddighet och sviskon i doften. Harmonisk och välbalanserad smak där jag tyckte mig hitta en del lakrits och tobak. Riktigt gott och kvällens favorit.Jag hade inte en aning om vad det var i glaset. Austrliensisk Shiraz ?

Rätt svar: 2000 Duca d'Aragona (32347)

Självförtroendet återupprättades någotsånär efter kvällens övningar. Jag förstår fortfarande inte hur jag bär mig åt för att hitta sötma i ett knastertorrt vin men jag har lärt mig att inte dra förhastade slutsatser. Dessutom tror jag att jag behöver dricka mera vitt vin och göra lite jämförelseövningar.

Etiketten som illustrerar inlägget talar om kvällens fortsättning. Jag gick tidigt från vinprovningen för att komma försent till en middag med två f d kollegor och en som jag fortfarande arbetar tillsammans med. Vi träffas med viss oregelbundenhet, äter, dricker och pratar. I kväll hos den ständigt från Franrike nyss hemkommne herr R. Vi drack ett mycket gott vin från Corbieres, Grand Opera, på syrah, grenache och mourvedre. Fruktigt med inslag av plommon, vinbär och tryffel.

Vilket vin passar till tacos ?

För att underlätta planering av inköp, kunna förbereda matlagningen och i möjligaste mån undvika halvfabrikat har vi börjat göra veckomatsedlar. Döttrarnas inflytande är stort vilket lett till betydligt färre konflikter runt matbordet men också en något ensidigare kosthållning. I går stod det tacos på menyn. När jag plötsligt kom på att jag bjudit in herr K på middag försökte jag omförhandla med döttrarna men det var helt kört. De lät sig inte ens nöjas med ett "Ni kan ju äta tacos så äter vi något annat". Matsedeln var skriven i sten. Inte ens ett försök att sockra mitt bud med chokladbavarese åstadkom någon förändring. Tacos skulle det vara och tacos blev det.
Vin till tacos är inte det lättaste. En salig blandning av sött, surt, salt och beskt kombinerat med hetta.Jag har hittat två fungerande lösningar; gewurztraminer, helst från Alsace eller att skippa vinet och dricka veteöl. Tyvärr fördes diskussionen efter Systembolagets stängning varför inget av dessa alternativ var möjliga. Enda Alsace-vinet var några Zind 04, och mjuka rödviner fanns inte i gömmorna.

Efter en stunds funderande kom jag att tänka på den allmänt rosade Monte Fiorentine, en Soave Classico från producnten Ca Rugate. Vi korkade snabbt upp en flaska, hällde upp och fann ett vackert ljusgult vin, tänk päron-Mer, med spännande doft som lät oss ana att kanske det kunde funka. Jag fångade upp inslag av citrus (framförallt bergamott) och exotisk frukt , någonstans viss lätt kryddighet. Smaken överraskande fyllig och lång med goda men inte alltför skarpa syror.
Monte Fiorentine och Tacos är inget perfekt matchning, snarare en nödlösning. Men den funkar. Vinet har tillräckligt med struktur för att hålla ihop och stå emot de olika smakattackerna. Vissa av sakerna på buffén blev fullträffar med vinet, t ex syrlig fetaost och guacamole medan tungt chilikryddad köttfärs hade kunnat få bättre sällskap.

Jag blev väldigt förtjust i Monte Fiorentine som förmodligen kommer att bli husets vita under en tid framöver. Priset 99 kr är nästan för bra för att vara sant och ligger c a 40 kr under vad vinet kostar i Italien. Ett väldigt användbart vin. En koll med vinguiderna visar att såväl Gambero Rosso som Veronelli delat ut högsta betyg och det är bara att instämma. Ett av de bättre vita Italienska viner jag druckit. Det är nog klokt att fylla förråden rätt så snart.

I jakten på lämpligt Taco-vin hittade jag en bortglömd gammal halv-flaska Ch Du Juge från 1999. Jag har blivit för dålig på att dricka dessertviner ! Vinet var länge en favorit, ett slags fattigmans Sauternes. Denna flaskan hade sett sina bästa dagar, det kändes lite platt och jolmigt med det mesta av syrorna borta. Smaken av ädelröta och saffran dominerade. Trots allt rätt njutbart till en bit St Agur.

Chokladbavaresen gjord efter alla konstens regler fick bli vinlös men var ändå anmärkningsvärt god och kaloristinn som ett danskt julbord. Ett glas port till hade dock inte varit fel.

2004 Clos Belle Majocche

Nedskärningar, katastrofal ledning med påföljande trista klimat på arbetsplatsen har lett till att Indianviken-luncherna på Format blir allt mer frekventa. Ikväll provades en av Systembolagets februarinyheter för att kupera konsekvenserna av en sällsynt vidrig arbetsdag. Jag vet inte om betyget fem hjärtan av ICA-kurirens vinskribent är att ta som en rekommendation och här var det nog snarare vinets ursprung Korsika än det kardiala överflödet som fick mig att plocka ned en flaska i varukorgen.



Faktum är att jag kunde gjort sämre val. Clos Bele Majocche är en blandning av syrah och Niellucio, den sistnämda lär vara en lokal variant av chianti-druvansangiovese Vinet fick väldigt kort tid i karaffen innan konsumtion och till en början gav det heller inte så mycket ifrån sig. Det hände inte jättemycket med vinet under kvällen men visst utvecklades doften som fick mig att associera till röda bär och kryddor . Smaken var rätt enkel och förde tankarna till lingon, kryddor och gamla bildäck. Lite kort men inte ointressant. Ett ok vin till torsdagens pasta, inte mer men heller inte mindre.

Format

bilden lånad från Formats hemsida (http://www.formochmat.se/)

Tidigare när någon tillfällig besökare i stan frågade mig efter ett bra ställe att luncha på så rekommenderade jag dem att bege sig till järnvägsstationen. Och ta tåget till Helsingborg. Ängelholm är en gastronomisk öken. Centrum erbjuder en bra ostaffär, en nästan acceptabel charkdisk och ett antal syltor där man möjligtvis kan bli mätt men definitivt inte nöjd. När det gäller restauranger erbjuder stan ett hyggligt ställe som serverar bra sushi och ok vilträtter. I övrigt är det riktigt uselt. Sedan ett år tillbaka går det emellertid att besvara den inledande frågan med att besökaren fortfarande ska bege sig till järnvägsstationen men nu går det alldeles utmärkt att luncha där. Den gastronomiska öknen har fått sin oas.

Jag har lunchat på Format ett 20-tal gånger och alltid varit nöjd. Jag har oftast ätit med sällskap som varje gång delat min uppfattning. För en tid sedan besökte jag stället med min faster som är en van uteätare. Hon utnämde rotmosen med rimmad oxbringa till det godaste hon ätit på länge. En matroad medätare sa en gång att maten var som när hon ansträngde sig lite extra hemma. Ett rätt gott betyg åt en lunchrestaurang. Dagens baconlindade färsbiff med gräddsås, ruccola och klyftpotatis räddade min dag. Vällagad husmanskost, oftast med något lite extra. Det finns alltid fräscha grönsaker till, dresserar gör man själv med god olivolja och brödet är urgott. Ofta foccacia med grovt salt på toppen. Utöver husmanskosten finns det nästan alltid ett GI-alternativ och man använder sig ofta av ekologiska råvaror.

På Format blir lunchen mer än något man bara trycker i sig. Miljön är avkopplande och avskalat vacker. Det råder en behagligt avspänd stämning även om den lilla lokalen är full vilket händer rätt ofta. Består sällskapet av fler än två bör man boka bord. På Format blir lunchen en möjlighet att varva ner och ladda om batterierna inför eftermiddagens arbete. Det känns som att maten man äter är bra för en. Såpass bra att det finns utrymme för en lunchöl. Urvalet av öl är gjort med samma omsorg som allat annat på Format. Här finns bla Indianviken Pale Ale och Pikla Pils från Nynäshamn, Nils Oscars IPA och en del annat. Vinlistan har jag däremot ännu inte haft anledning att studera.

Kan man få önska sig fatöl och kvällsöppet ?