måndag 6 februari 2012

2007 Giuseppe Rinaldi Dolcetto d'Alba

För några veckor sedan diskuterade F&V och Svenssonsmakaren betygssättning i en kommentarstråd. F&V föreslog där att man skulle tänka i andra banor än de hierarkiska när det gäller vin. Därefter hade Vinosapien svårt för komparativböjning och barbera. Självfallet har de rätt. Det är så lätt att låsa sitt tänkande och tänka lodrätt istället för vågrätt.

Samtidigt så präglas hela vinvärlden av detta hierarkiska tänkande. Titta bara på Bordeaux,  Bourgogne och Rhône. Klassisk hierarkisk indelning. Ibland med officiell status, ibland utan. Även när det gäller druvor finns en sådan klassificering.  Det är väl inget snack om vilken druva som har högst status i Piemonte för att ta ett exempel. Inte utan anledning kanske men det är lätt att missa mycket roliga grejer om man fäster för mycket uppmärksamhet vid den rangordningen.

Kanske kan man förstå något av den märkliga eko/bio/naturvinsdebatten som förs både här och där utifrån att de stör den hierarkiska ordningen. Naturvinernas intåg på scenen har onekligen rört om i grytan. Plötsligt kan ett sketet bordsvin från Savojen vara mer intressant än klassificerad bordeaux. Gammal kunskap och gamla sanningar blir just gamla. Förändringar kan skapa oro, särskilt om de hotar en bekväm position.

Sedär vilka funderingar en dolcetto kan sätta igång. Nu handlar det ju inte om vilken dolcetto som helst utan 2007 Giuseppe Rinaldi Dolcetto d'Alba. Första gången fick jag vinet blint hos IV-Patrik. En sniff och jag var såld. Lika bra att beställa en låda direkt. Häromdagen anlände försändelsen från Stefan Töpler och ikväll var det dags att prova.

Vinet är mörkt blårött och mycket tätt i färgen. Doften är betagande. Rejäla skopor med körsbär blandas med lakritsrot, violer och mineraler. Lite  vildjästtoner förstärker känslan av ett genuint och rustikt vin. Inte helt olikt en bättre beajoulais.

Smaken är verkligen rejäl och speglar doften perfekt. Vinet känns fylligt, tuggigt och polpöst. Läcker, söt körsbärsfrukt, friska syror och  distinkta tanniner. Här är ett vin som verkligen prickar bulls eye i mitt lustcenter. Det här är supergott helt enkelt. Faktiskt inget vin man pimplar i sig. Trots all direkt charma så finns här också en pondus och tyngd som gör att det måste gå en stund mellan klunkarna. Om jag nu inte bestämt mig för att frångå det hierarkiska tänkandet så hade jag mycket väl kunnat kalla vinet för den bästa dolcetto jag druckit.

11 kommentarer:

Finare Vinare sa...

Låter gott!

Tredje styckets fundering är väl värd en egen post. Nog är det intressant att de som sedan årtionden har sitt på det torra i vinbranschen är de som tycks mest provocerade av så kallade "naturviner". Robert Parker och Michel Chapoutier, för att ta ett par exempel, har verkligen visat sina sämsta sidor i den här debatten. Deras obalanserat negativa reaktioner är svåra att tolka på annat sätt än att fenomenet stör deras hegemoni i en vinös världsbild som i många stycken är hierarkisk. Det hade varit klädsamt med en mer generös och tolerant attityd - den som är stor bör vara snäll.

Vi andra kan glädjas åt att ett egensinnigt Vin de Table ofta är roligare att dricka än en konventionell Premier Cru...

VInosapien sa...

bra skrivet som vanligt...

på tal om fina namn...områden...hierarkier...

i går kväll träffades några stycken och spottade vin.
det bjöds på 3 viner:
- 2008 Jean-Claude Boisset Saint-Aubin 1er Cru En Remilly
- 2009 Terredora Greco di Tufo
- 2007 Castello Fonterutoli chianti classico riserva

gissa vilket som föll mig i smaken...naturligtvis den enkla, rena, spänstiga greco'n.
inga fjäskande fat, inte någon vinmakarambition om att tillfredställa massorna.

övriga (nästan alla) runt bordet föll däremot för de fatade och kurviga vinerna.
inget fel i det...alla måste få tycka vad som helst.
absolut välgjorda, men helt utan spets och helt utan liv. helt döda i min mun.

glad att jag hittat alternativ...och då får man aldrig bli bekväm...att hela tiden vara på tårna...rust never sleeps.
för det finns gott om viner därute som pockar på uppmärksamheten...
viner som lever...viner som
driver...viner som står utanför de konventionella tankarna.
och de här vinerna behöver absolut inte stå utanför de klassiska hierkierna.

bara att fortsätta leta...det är vår plikt;)

Svenssonsmakaren sa...

Bra skrivet, återkommer mer utförligt i ämnet just nu är huvudet någon annanstans.

Hursom, det låter som ett riktigt smaskigt vin oavsett om det är det bästa du druckit eller ej ;).

Ingvar Johansson sa...

@F&V Jag vet inte om det är snällhet som behövs i det här fallet. Kanskeläser jag in för mycket i det du skriver men jag får nästan intrycket att du menar att naturliga viner skulle bedömas med en särskilt förlåtande och snäll inställning. Det tror jag inte behövs... Gillar man den "klassiska" stilen så är det väl bra att man fokuserar på sådana viner och hyllar de idealen. Problemet uppstår när man glömmer bort att man faktiskt har ett perspektiv och förväxlar det med en etablerad sanning. Det är det som är problemet med Parkers o Chapoutiers uttalande.

@Vinosapien Det var väl ingen högoddsare att det var grecon som blev din favorit. Jag tycker du fångar vad det handlar om för min del när du skriver "viner som lever...viner som
driver...viner som står utanför de konventionella tankarna". Det är oftast trevligare att umgås med personer som, funderar, reflekterar och undrar än de som är hela tiden är tvärsäkra.

@Svenssonsmakaren. Det är smaskigt och du är välkommen tillbaka.

Italienska viner sa...

Härliga grejer. Du såg väl till att få med dig ett par barberor också? Så att du kan komparera dig riktigt gul och blå. ;)

Funderingarna är som alltid intressanta. Visst är det så att naturvinerna rört om i grytan och, som du säger, kan i sin enklaste skepnad ibland väcka större intresse än tungviktarna från de klassiska områdena. Samtidigt känns det som att de naturliga vinerna kommer att förbli en alternativ rörelse av gerillakaraktär. Parker och de andra etablerade tyckarna kan nog även fortsättningsvis i lugn och ro rikta uppmärksamheten mot de stora och klassiska områdena. Naturvinerna skördar segrar bland oss nördar och som statusmarkör - likt levain-surdegar, långkok och hemstoppade saucissons - bland alla de som är angelägna om att visa att de har koll på läget.

Vin är ohyggligt mycket politik och förhållningssätt, i alla fall bland oss som dricker och intresserar oss för det. Kanske inte alltid så bland de som de facto producerar juicen. Glöm aldrig att Lapierre, Bea och grabbarna slutade svavla sina viner av en enda, högst apolitisk, anledning: Att kunna sänka ett par pavor en onsdag utan att få huvudvärk på torsdagsmorgonen...

/Patrik

Finare Vinare sa...

Ingvar - du läser in mer än det var tänkt. Många naturviner står ju alldeles utmärkt på egen hand och skåpar ut mer konventionellt utgjorda viner när det gäller drickbarhet - vilket väl ändå är ett vins första uppgift? Andra är inte lika bra, och de förtjänar väl inte en positiv särbehandling pga metoden, om nu vinifiering/lagring gått snett. Elementet av chans och risk är större.

Men visst har debatten nått uppseendeväckande låg nivå när Parker ryar i högan sky om "fraud"? Även om vi är vana vid ett bullrande och tvärsäkert tonfall från advokaten i Maryland. Nä, självdistans är inte hans starkaste gren.

"Fraud" eller inte: vi är så nöjda om vi får hem vår naturliga beaujolais. Vi behöver inte debattera den, vi behöver inte ägna tid att övertyga belackare om att det är god, vi behöver bara ha tag i flaskorna och dricka dem, tack så mycket ;-)

Vinum Vita Est sa...

Kul debatt!

Tankarna om att jaga upplevelser snarare än poäng och statusdricka får oss att skaka liv i planerna att ställa Cappellano och Roagna mot varandra, både i dolcetto och barbera-båset.

Vet inte om de räknas till natur, tradition, status eller bara en j-va härlig vinupplevelse!

Vi får se!

Vinum Vita Est sa...

Kul debatt!

Tankarna om att jaga upplevelser snarare än poäng och statusdricka får oss att skaka liv i planerna att ställa Cappellano och Roagna mot varandra, både i dolcetto och barbera-båset.

Vet inte om de räknas till natur, tradition, status eller bara en j-va härlig vinupplevelse!

Vi får se!

Ingvar Johansson sa...

@Patrik! Givetvis blev det ett par barberor oxå. Och det är ditt fel.

Jag har också sett naturvinsscenen som en marginell företelse men visst skapar den rabalder och frågan är ju hur man ska förstå reaktionerna från de tunga grabbarna. Varför bry sig, varför sänka sig till en så låg nivå.
Läser man vinlistorna på de vassaste restaurangerna kan man kanske hitta en förklaring. Kan inte låta bli att tänka på Dylans "Ballad of a thin man" med raderna "You try so hard
But you don't understand
Just what you'll say
When you get home.
Because something is happening here
But you don't know what it is
Do you, Mister Jones ?"

@VVE Cappellano o Roagna är väl allt det du räknar upp och lite till. Kan det inte vara värt att dricka dem med varandra istället för att ställa dem mot varandra ?

Piu Rosso sa...

Som altid interessant læsning!

I det mindste her i DK hænger naturvinsbegrebet ofte sammen med den nye gastronomiske bevægelse ført an af Meyer & Redzepi, som har en enorm impact og med ét (groft sagt) har sendt det franske haute cuisine ud i kulden i kbh. Selvom grundstenen i det nordiske køkken er lokale råvarer, er det ligeså meget tanken om det bæredygtige og de ikke-interventionistiske produktionsmetoder, som bærer den bølge frem, og derfor er 'naturvine' indlysende ledsagere. Også set æstetisk (det 'forfinede rustikke' kunne man kalde det) og etisk/politisk (noget nyt, naturligt og fremfor alt autentisk som opposition til det etablerede og kunstlede).
Kort sagt virker det som naturvinene kan komme til at ride med på en mere generel gastronomisk bølge og tankegang og dermed få større og vedvarende betydning.

Apropos dette har naturvinsbannerførerne i kbh, Rosforth & Rosfoth, via deres webshop www.gladvin.dk i denne måned en smagekasse sat sammen af Noma-sommelier Pontus Elufsson..

VH Niels

Italienska viner sa...

Jag är sannerligen ingen Parker-kännare men som jag uppfattat det så är det (även i det här fallet...) i första hand terminologin - dvs användandet av begreppet "natural" etc - som verkar vara en pet-peeve och som han klassar som en "scam". Den gängse poängen i de här sammanhangen är ju att de flesta "bra" viner framställs "naturligt" och utan tillsatser osv. Eller finns det något uttalande som jag missat där han "sänker sig till en (särdeles) låg nivå"?

I den mån TWA inte skriver om det här fenomenet (Gör de verkligen inte det?) så är det ju förstås deras förlust i långa loppet. Jag skulle bli förvånad om en kommersiell tidskrift inte vore mer angelägen om att "hänga med".

/Patrik