Bordeaux-brouhaha*

Fortfarande händer det att Bolaget sänker priserna och fortfarande händer det att rebelliska butiker sätter ut röda prislappar på hyllorna, så att det hela misstänkt liknar rea. Men det är det alltså inte. Möjligen en prisjustering med anledning av den svenska kronans för tillfället starka ställning.

Den här gången har händelsen till och med nämnts i en ganska förvirrande liten artikel i Sydsvenskan. Bland annat ska Systembolagets presschef Lennart Agén ha sagt följande: "Priserna har inte varit ointressanta för kunderna så de anpassas till priserna på värrldsmarknaden". Om Lennart skorrar på r:en eller om det är en felskrivning får vi låta vara osagt, men kanske är den något kryptiska innebörden att de Bordeaux-viner det handlar om faktiskt har kostat för mycket för att kunderna ska lägga sina surt förvärvade slantar på dem.

Jag vet inget om Bordeaux, men antar att många av de aktuella vinerna nu - efter prissänkningen - hamnat i ett mycket gynnsamt prisläge. Det är över hundra viner som blivit billigare, och det rör sig om en sänkning på 20 - 30 %. Det mesta är slottsbordeaux från 2007 och de flesta är röda, men även några vita har lockat till storköp.

Prisspannet är stort, från 99 kr för Château Chantegrive Rouge (tidigare 145 kr) till 5 555 kr Château Ausone (tidigare 6 944 kr). Nästan 1 400 spänn att "spara" där, således. Det finns en hel drös Château-viner, nu i prisläget 129-299, som verkar intressanta.

Allt det här är förstås gårdagens nyheter för den uppmärksamme konsumenten. Lagersaldot har krympt snabbt. Om det finns mer av några av vinerna att hämta på varudepån framgår inte av hemsidan.

*Brouhaha, eng. a noisy stir or wrangle; hubbub; uproar; commotion. Ursprungligen en onomatopoetisk teaterterm från franskan: cry of devil disguised as clergy. Kan möjligen härledas till hebreiskan, bārŭkh hab-ba, blessed be he who comes.
Välsignade alltså dessa Bordeaux-tjut, som möjligen kan visa sig vara ulvar i fårakläder. Ett slags lågmält tumult tycks deras nya prisdräkt i alla fall ha åstadkommit i konsumentledet.

2007 Cottanera Etna Rosso

Det gapar oroväckande tomt på Etna-hyllan i vinskåpet. När IV-Patriks senaste inlägg väckte min, inte alltför svårväckta, lust till lättfotad lava-juice fanns det bara en påver pava att välja på. Således är det påkallat med påfyllning å det snaraste men i väntan på den får 2007 Cottanera Etna Rosso sätta livet till. Vinet är gjort på 90% Nerello Mascelese och 10% Nerello Capuccio som haft 20 dagars skalkontakt. Vinet har lagrats åtta månader på franska barriquer, åtta månader på ståltank och 18 månader på flaska.

Doften är rätt intresseväckande till att börja med. Den domineras av de typiska Etna-mineralerna kombinerat med multna löv skogstjärn och kryddtoner. Läge för frukten, de röda bären, att kicka in och komplettera bilden. Jag väntar. Och väntar. Inget händer. Det börjar kännas som om man väntar på fel ställe. Med lite god vilja kan det anas någonting där i bakgrunden men inte är det mycket.

Smakmässigt är det på precis samma sätt. Paletten är fullpackad av mineraler och kryddor men frukten lyser med sin frånvaro även här. Bra syra, relativt lätt munkänsla och rejält med finkorniga tanniner. I finalen glimrar det till med rönnbär, malört och blodapelsin men det räcker inte riktigt för att det ska bli godkänt. Allt om Mats omdöme "Välbyggt vin som envist vägrar sjunga" är precis mitt-i-prick.

Tar man sedan med priset i beräkningen så blir det ett kraftigt IG. 299 kr står det på kvittot från bolis vilket intressant nog är precis lika mycket som Ad Libitum tar för Tenuta delle Terre Neres vingårdsviner. Då talar vi om viner på en helt annan nivå.

3xPirro Varone

Ibland dyker det upp ett vin som påminner en om varför man började blogga och varför bloggen heter som den gör. För ett par månader sedan fick jag en förfrågan från Vinomatik om jag ville prova vinerna från deras nya Apulien-producent Pirro Varone. Jag har blivit lite mer återhållsam med att nappa på dylika erbjudande och tackar oftast nej om det inte känns intressant.

Vinerna från Pirro Varone lät dock lockande. Pirro Varone är en relativt ny producent i Manduria, i hjärtat av primitivo-land som kör ekologiskt och satsar fullt ut på lokala druvor. Namnet har man lånat av en judisk adelsman från trakten som konverterade till katolicismen och använde sin förmögenhet till välgörande ändamål. Pirro Varone har 15 ha vinmarker och man gör ett tiotal olika tappningar. Genomgående en-druveviner och som sagt bara lokala druvor eller åtminstone druvor med stark lokal förankring

2009 Grecale har en spektakulär, djupt guldgul färg. Doften är initialt lite knuten och återhållsam. Med lite luftning så dyker det upp lätt blomstrig parfym. Tittar man djupare iglaset finns det vit persika, kanderade citronskal och mineraler.

Vid första klunken själv munkänslan hela showen. Vinet har hög viskocitet. Det känns fett, mjukt och fyllande. Samtidigt är vinet bentorrt med frisk syra. Smak av gula plommon och de där läckra citronskalen minglar med en lätt bitterhet i finalen. Jag gillar verkligen det här. Ett suveränt munrensande matvin som funkar till det mesta och vore klockrent till en bit grillad tonfisk.

2008 Terre Nere går i en tät mörkröd nyans. Vinet är gjort på 100% negroamaro från 30-åriga stockar. Doften är ren och rak men inte utan nyanser. Frukten i centrum med en kompott på björnbär, hallon och körsbär. Det finns en lätt rökig ton och generöst med kryddor. Smaken gör i samma okomplicerade stil. Härlig bärighet, mycket frisk syra, fin kryddighet och lätta tanniner.

Omdömet från det förra vinet går igen. Ett allroundvin som jag skulle kunna tänka mig att dricka till det mesta. Rustikt och rejält så det förslår.

2008 Pirro Varone Primitivo di Manduria är förstås en druvren primitivo. Min erfarenhet av primitivodruvan är varken särskilt stor eller särskilt god. Jag har gått i väggen av alltför många tre-för-en-hundring-erbjudande. Samtidigt börjar jag ana att det här vinet kommer att vilja utmana mina fördomar. Vinet är mörkrött och mycket tätt i färgen. Doften är stor och mättad med blåbär, mörka körsbär och medicinalörter. Man känner också av att vinet innehåller 15% alkohol.

Smaken är inte så tung som jag befarat. Bärfrukten är i centrum. Det finns en frisk syra som verkligen lyfter och balanserar smaken. God kryddighet och inga tendenser till alkoholgenomslag. Tydliga men väl inpackade tanniner. Ganska trevligt, utan tvekan välgjort med bra balans men ändå ett vin där jag passar ett andra glas. Det blir lite för mycket av det goda.

Grecale och Terre Nere är viner som jag gärna dricker igen. Tyvärr säljs vinerna bara i Stockholmsregionen och då i tre-pack. Grecale kostar 134 kr/flaska, Terre Nere 142 och primitivon närmare 180. De två billigare varianterna känns som bra köp medan jag nog passar på primitivon.

Quest for qvevri, del III - supra

Några intensiva dygn i Kakheti-provinsen bekräftar det som den amerikanske ambassadören hävdade vid invigningen av qvevri-symposiet, nämligen att vinkulturen vävs in i alla andra aspekter av georgiskt liv, till vardags som till fest.

Själva det grekiska ordet symposium har ursprungligen betydelsen "att dricka tillsammans", under sociala former där debatt, poesi och berättelser hade en central betydelse. I den georgiska traditionen kallas dessa sociala tillfällen för mat, dryck och retorik supra. Under handfast ledning av John Wurdeman, Pheasant's Tears grundare och en av organisatörerna bakom qvevri-symposiet, invigdes deltagarna i denna rituellt upplagda fest.

Samling för supra hos Pheasant's tears i Sighnaghi

John Wurdeman förklarar suprans regler, medan gästerna fortfarande har förmågan att fokusera någorlunda. Den suddige mannen vid bordets huvudände är festens tamada (utbringare av skålar), i högtidsdräkt

En supra har en MC, master of ceremony: tamada. Han - för det är nog oftast en man i detta grundligt patriarkala samhälle - är den som festen igenom håller tal på olika teman, retoriska små stycken som utmynnar i skålar. En gäst kan få ordet av tamada, eller själv ta det. Det som då sägs ska vara på samma tema som tamada bestämt för just denna skål. Den som har hedersuppdraget att vara tamada bör vara retoriskt sofistikerad och ha kunskaper om poesi, litteratur och historia, för att kunna göra skålarna så spirituella och filosofiska som möjligt.

Tamada har också den mer prosaiska funktionen att hålla skålarna i en sådan takt och omfattning att gästerna inte blir för berusade - det hör inte till god ton att bli redlös på en supra. I praktiken innebär det att det blir en mängd skålar och responser, ty det hör till god ton att lyssna på den som talar och att låta bli dryckeskärlen under tiden.

Johns fru Ketevan Mindorashvili (mitten) leder Zedashe-ensemblen, som stod för sången och dansen under supran hos Pheasant's tears

Tamada får gärna kunna sjunga också. Den polyfona sången och musiken är en viktig del av supran. Till symposiets ära hade arrangörerna sett till att denna del av festen höll yppersta kvalitet i form av professionella sång- och dansgrupper. Men det är svårt att tänka sig någon supra utan sång och musik: talen, vinet, maten, sången och musiken skapar tillsammans en mycket känslofylld, samtidigt högtidlig och lössläppt stämning där tamadas skålar och responsen på dem lyfter fram det positiva och hedrande hos deltagarna och i samvaron.

Den mest minnesvärda supran hölls i Pheasant's Tears vinbar i den befästa bergsstaden Sighnaghi. Trots det stora sällskapet och den officiella prägeln blev det en intim fest, som rymde både glädje och eftertanke. Många rätter dukades fram, bland annat fasan i tomatsås och en yoghurt på buffelmjölk. Det bärnstenfärgade qvevri-vinet dracks enligt sedvänjan ur grunda lerskålar, vilket gjorde att tanninerna rundades av - förmodligen mest på grund av den större yta som kom i kontakt med luften, men möjligen också för att vinet haft sitt tidigare liv i ett lerkärl och nu liksom kände sig i sitt rätta element.

Under symposiets supror kom förstås de flesta av talen att på olika sätt kretsa kring vinet som sammanhållande länk i det som fört oss samman just här just nu. En av symposiets talare, New York-baserade skribenten Alice Feiring, passade när hon fick ordet på att tala över sin vän, vinimportören och vin natur-förkämpen Joe Dressner. Hon hade just fått nyheten om hans död. Efter skålen framförde Zedashe-ensemblen, förstärkt av kvällens tamada, en poetisk och känslofylld sång till hans minne. Som Ms Feiring påpekade var det en passande plats och ett vackert tillfälle att hedra den bortgångne, här i icke-interventionens hemland.

2008 Felsina Chianti Classico Berardenga

2008 Felsina Chianti Classico Berardenga går i vackert granat/rubinröd färg och är ganska transparent. Doften skulle kunna tjäna som skolboksexempel på klassisk Chianti. Här finns generöst med körsbär och andra röda bär i förarsätet. Det är hur trevligt som helst men det kommer mera. Körsbären tonar över i mandelmassa och passerar de krossade körsbärskärnorna på vägen. En del jordiga toner och järn finns också med. Man känner också av att vinet lagrats på ekfat, en blandning av små och medelstora . En hantering som inte på något sätt dominerar doftpaletten utan bidrar till en ökad komplexitet.

En munnen känns vinet slankt, vitalt och piggt. Körsbärsfrukten är ytterst charmerande med lätt sötma. Syrorna är friska och tydligt markerade men känns på något sätt städade. Tanninerna finns där och kan nog egentligen bäst beskrivas med samma adjektiv.

Det här är ett väldigt sympatiskt och trevligt vin som befinner sig någonstans mittimellan det moderna och det traditionella. Roligare att sniffa på än att dricka. Svårt att ogilla men kanske inte heller något att älska En invändning kan vara att det är lite väl mycket lagom. En annan synpunkt är att priser, c a 20 euro, känns några tio för högt.

Quest for qvevri, del II: Alaverdi-klostret

"Det här är vad biskopen dricker", säger georgiern som står bredvid mig med ett brett leende. I glasen har vi Alaverdi-klostrets kisi, och jag förstår biskopen. Det är årgång 2010, ungt och underbart vitalt i näsan. En floral, mineralrik och lite oxidativ doft jag gärna förlorar mig helt i.

Biskop David av Alaverdi, flankerad av Pheasant's Tears ägare John Wurdeman, vid klostret i Italko

Min nyfunne vän i vinet och jag står och flinar saligt mot varandra ett bra tag innan vi smakar. Och det passar bra eftersom vi befinner oss på helgad mark, nämligen på en patio utanför Alaverdi-klostrets vineri. Han berättar att kisin och de övriga av klostrets qvevri-viner, gjorda på de vanligare druvorna rkatseteli och saperavi, görs i en begränsad upplaga. Kanske mest till husbehov, för biskopen och klosterbröderna. Klostret gör också vin på vanligt vis - i det återuppbyggda vineriet finns det en avdelning med ståltankar och tunnor och en för att göra qvevri-vin.

Qvevri - eller kvevri som är den egentliga stavningen - är själva lerkärlet, i vilket vinet både jäses och lagras. Qvevrins konform, med en spets i nedersta änden, gör att kärnor och stjälkar sjunker till botten och samlas i spetsen. Själva materialet, leran, bidrar till mikro-oxidation under jäsning och lagring. Att göra och bränna dessa kärl är ett utdöende hantverk - efterfrågan har länge varit i avtagande. De senaste åren har intresset ökat lavinartat, relativt sett. Kanske kan biskop Davids och John Wurdemans ansträngningar göra att kunskapen om hur man gör en bra kvevri att leva vidare till kommande generationer.

Traditionellt grävde man ner hela kärlet i marken, som här vid klostret i Ikalto. Klostret grundades på 500-talet, och åtminstone från 700-talet lär man ha gjort vin här. På 1100-talet och framåt vet man att här fanns en vinakademi där munkarna och - får man förmoda - traktens vinodlare utbildades.

Vinpress i anslutning till akademin, som tycks ha varit mycket praktiskt inriktad. Vinet fottrampades, en metod som fortfarande används när man gör qvevri-viner - fast oftast i träkar av samma form.

Kopplingen kyrka, vin och samhälle har alltså gamla anor, och biskop David vill föra den traditionen vidare. Hans vision är att på platsen för den gamla vinakademin i Ikalto bygga upp en ny, där de få mästare som fortfarande behärskar tekniken att göra qvevrivin kan träffas och också utbilda nya generationer vintillverkare i traditionen.

Typisk qvevri-anläggning av senare datum, Ikalto-klostret

Det återuppbyggda vineriet på Alaverdi-klostret är ett annat exempel på biskopens arbete för att föra klostrets roll som traditionsbärare och samtidigt förnyare vidare. Man har fått hjälp med finansieringen av en lokal vinproducent och hoppas förstås att investeringen ska bli en del i att etablera khakheti-regionen som en aktör på vinscenen. Biskop David har också gått samman med två andra biskopar i Georgien för att på olika sätt främja vinindustrin.

Även Alaverdi-klostret grundades på 500-talet. Under århundradena har det raserats och byggts upp igen flera gånger, när landet invaderats eller regimen varit kyrkofientlig. Under den synbarligen öppenhjärtlige och -sinnade biskop David tycks det ha gått in i en ny blomstringsperiod.

Vinet löper som en röd tråd in och ut ur den andlighet som präglar platsen. Innan själva förhandlingarna startar provar vi också rkatsiteli och saperavi från 2010.


Som vanligt, för min del, är det det vita vinet som fångar min uppmärksamhet. Den helt unga rkatsitelin är en vresig gynnare. Kommentarer som "alldeles för torr", "not to my taste" och liknande kan höras. Och det är en tanninrik, inte helt enkel upplevelse att dricka det här vinet nu. Min vän georgiern tror det kommer att vara på sitt bästa om fem år, vilket verkar rimligt. Då kommer förmodligen de skarpa kanterna att ha slipats av. Men redan nu gillar jag mineraliteten och den snustorra syran.

Under symposiets andra dag bjuder klostret generöst in till en lunchsittning, med många skålar och välsignelser från biskopen. Till maten serveras just denna rkatsiteli, och då är det en helt annan femma. Den salta osten, den likaledes salta fisken och den övriga maten tar ut tanninerna och gör vinet mjukare och fruktigare i munnen. Efteråt hörs kommentarer som "the wine went really well with the food" från tidigare tveksamma avsmakare. Ännu ett exempel på hur vin finner sitt uttryck, sin terroir om man så vill, i nära samklang med platsens mat. Och att vin avnjutes bäst i sällskap av god mat, vid ett bord där öppenhet och givande samtal härskar.

Alaverdi-klostret, vid foten av Kaukasus

Quest for qvevri

Vinkultur och vindrickande i Georgien är djupt inbäddat och intvinnat i den georgiska traditionen och kulturen i stort. Sånggruppen här ovan framför melodiösa och meditativa sånger, ämnade att ackompanjera vindrickandet - vindrickandet som ritual, med närmast religiösa eller heliga övertoner.

Männen står och sjunger på innergården till Nationalmuseet i Tbilisi. Det är en varm septemberkväll och snart ska, bland andra, den amerikanske Georgien-ambassadören inviga det första internationella qvevri-symposiet.

Det är en omtumlande stund. Här möts så många trådar i en vibrerande, pulserande och energifylld nod: en mångtusenårig tradition, forskning och dagsaktuell vinproduktion grundad på denna tradition, en global marknad där nya vägar för viner att hitta från producent till konsument öppnar nya framtidsmöjligheter, ett ungt land som hoppas att vintraditionen och -produktionen ska bli en viktig del av den växande ekonomin.

I centrum för uppmärksamheten, i alla fall ikväll och de närmsta dagarna, står en amfora gjord av lera.

Just det här exemplaret är från 400-talet före Kristus. Men, som vi vet, används terrakotta-amforor än idag för att göra vin enligt traditionella metoder. Qvevri-viner är den georgiska termen och det är också den som används mer och mer för att beteckna dessa viner, även om de är producerade i Italien, Schweiz eller Frankrike. Sedan en tid tillbaka finns en intresseorganisation, mestadels bestående av producenter, som du kan hitta här.

Imorgon går färden till Alaverdi-klostret, där symposiet ska äga rum. Många spännande presentationer och provningar väntar, men redan ikväll var det förstås uppdukat med qvevri-viner på museets innergård. Det var för stökigt vid borden för att ta ordentliga noter eller prata med producenterna, men förhoppningsvis får vi möjlighet att prova flera av vinerna i lugn och ro längre fram.

Jag kom aldrig längre än till de vita, men det är heller inte så konstigt. Ofta läggs hela klasen i amforan och sedan är det lång skalkontakt som gäller - tre månader är ansett som lite, sex månader är standard. Vad får man då om inte orangea viner och där är jag hemma så det stänker om det. Det är ett kärt återseende - eller snarare återsniffande och återklunkande - och jag är plötsligt helt säker på att de närmsta dagarna kommer att bli några av de bästa i mitt vinpimplarliv så här långt.

En herre från Amerika tyckte bättre om de röda (som jag alltså inte kom fram till) och tyckte de vita var väldigt.... rustika. Det är, antar jag, det jag gillar med dem. Tanniner, frukt, blommighet och mineraler i en väldigt potent mix.

En bidragande orsak att jag inte kom så långt i provningen var att en synnerligen gladlynt etnolog, anställd vid nationalmuseet, fyllde mitt glas till bredden med något vin jag inte hann definiera och försökte inviga mig i den georgiska skålningsceremonin. Det gick sådär, inte minst på grund av att den hjälpsamme unge mannen avsmakat grundligt redan. Det var närmast uppfriskande att han inte fäste så stor vikt vid ritualerna utan - helt enkelt - tog tillfället i akt och svirade loss på gratisvin. Hade jag varit något yngre hade jag förmodligen suttit på Frihetstorget och pratat om livets mening med honom vid det här laget.

@Ingvar: Rojac, jag saknar Rojac! Visst, han är inte qvevri men han är queer.

2010 Kellerei St. Michael Eppan St. Magdalener

För några år sedan åkte jag runt i Trentino. Hemma hos ett par bekanta blev jag bjuden på speck och ett mörkt, syrligt och kumminkryddat bröd. Till maten drack vi ett vin som jag trodde var ett rosévin men som inte var det. Jag blev inte överdrivet förtjust då men av någon anledning har jag burit med mig minnet av det där icke-rosévinet. I takt med att mina smakpreferenser svängt har jag tänkt att det vore spännande att prova det där vinet igen. I somras strålade jag samman med paret som bjöd och fick tillfälle att fråga vad det var vi drack den där gången.

Det visade sig vara en schiava, även känd som vernatsch och trollinger. Druvan härstammar från sydtyrolen där den odlats sedan urminnes tider. Den förekommer även i Tyskland och i Österrike. Tyvärr gjorde jag inget stopp i Trentino eller Alto Adige i sommar och Schiava-viner av god kvalité är inte lätta att hitta utanför Sydtyrolen. Det mesta av produktionen konsumeras lokalt.

Ett vin hittade jag och det kommer från koperativet Kellerei St. Michael Eppan, ett kvalitetsinriktat koperativ som bedriver ekologisk odling. Man har 350 medlemmar, förfogar över 380 hektar och gör 2.500.000 flaskor per år. Markerna ligger på mellan 350 och 500 meter över havet. Man har tre produktlinjer, Classic Line, Cru Line och Sanct Valentin. St Magdalener är ett av basvinerna i Classic Line. Det har jästs på ståltank medan lagringen delvis har skett på stora ekfat, delvis på ståltank.

Vinet är rubinrött och helt transparent. Doften är otroligt omedelbar och charmig. Här finns inget komplicerat, svårtolkat eller djupsinningt. Det är liksom klackarna i taket direkt. Bara att bestämma sig om man vill hänga på och ha kul eller dra. Hallon, smultron och körsbär studsar omkring och vill ha upp,ärksamhet. Det hamnar utan någon större marginal på rätt sida smågodis-strecket. Bakom frukten finns en del mineraltoner och lätta mandelaromer. Jag hinner tänka på både pinot noir och beajoulais innan jag bestämmer mig för att släppa sådana tankar och istället smaka på vinet. Smaken är lika okonstlad och rättfram. Det är mjukt, bärigt och friskt. Härlig bärfrukt och en avlslutning där det dyker upp en del kryddtoner och lakrits. En oemotståndlig och mycket lättdrucken charmör.

En tanke som slog mig medan jag drack var att det här vinet skulle sitta som gjutet i Carlo Merollis sortiment. Där finns redan Istituto Agrario San Michele som också gör en schiava. Den enda jag har kunnat hitta på de skandinaviska marknaderna.

Besök hos Livio Felluga

Så, dags att återvända till sommarens Friulien-tripp. Ännu så länge har jag bara hunnit med att avhandla dag ett. Andra dagen hamnade jag lite otippat hos den allra största producenten i de kuperade delarna av Friuli-Venezia Giulia. Livio Felluga äger 170 ha i hjärtat av Collio och Colli Orientale. Företaget producerar runt 800.000 flaskor om året. En stor del av produktionen är i premium-segmentet. Inte den typen av producent som jag brukar besöka, inte den typen av viner som vi brukar skriva om. Samtidigt har Livio Felluga en enormt viktig roll i regionen och har varit med och format bilden av det moderna Friuli-Venezia Giulia.

Familjen Felluga har varit vinodlare i många generationer med bas i Istrien. De förlorade sina vinmarker efter första världskriget och familjen flydde till det nuvarande Italien där man började handla med vin för att försörja sig.. Livio Felluga deltog i andra världskriget i Afrika och var krigsfånge i Skottland. När han återvände till hemlandet efter krigsslutet var mycket annorlunda. Friuli-Venezia Giulia hade drabbats hårt och gränserna hade dragits om. Många av vingårdarna var förstörda och lanfsdygden hade börjat avfolkas. Många bönder flyttade till städerna för att arbeta i inom möbelindustrin. Livio Felluga gjorde tvärt om och började köpa mark, renovera de vingårdar som gick att rädda och nyplanterade mycket.

Livio Felluga startade företaget under tidigt femtiotal och var en av de första som buteljerade. Etiketterna pryddes med en karta över området. Carta Geografica" har ändrat utseende genom åren men är fortfarande Fellugas varumärke. Det är inte så svårt att föreställa sig att för den som en gång förlorat sina marker så blir marken extra viktig. Kanske kan man se etiketten som ett uttryck för detta. Livio Felluga var också en tidig stilbildare. Han gjorde varietal-viner och han satte ut druvnamnet på flaskan. Felluga följde också med utvecklingen och var bland de första att följa Schiopettos exempel att andvända modern teknologi i produktionen.

Livio Felluga själv är idag 96 år och har dragit sig tillbaka. Hans fyra barn har tagit över driften och jag träffar dottern Elda på hennes restaurang Terra e Vini.

Efter att ha utbytt lite stela artighetsfraser ber Elda mig att följa med på andra sidan
gatan där Livio Felluga har sitt huvudkontor. Inte särskilt flashigt på utsidan men atmosfären i provningsrummet andas sval god smak och inredningskonsulter. Det känns som att någonting ska visas upp för mig och att jag bör bli imponerad. Elda kommer med ett glas 2009 Friulano och då tar besöket en lika oväntad som positiv vändning. Vinet har verkligen inget stylat eller designat över sig. Det här är ett skolboksmässig Friulano. Härligt aromatisk, rund och fyllig men med vitala syror. -Drick upp så ska jag ta dig med till Abbazia di Rosazzo.

Klostret i Rosazzo är den friulanska vinodlings vagga. Det var här man började odla ribolla gialla, pignolo och picolit för nästan tusen år sedan. Det var också här som Walter Filiputti räddade de sista kvarvarande pignolo-rankorna. Idag är det Livio Felluga som förvaltar den legendariska vinkällaren och man har fått arrendera några hektar mark. Av druvorna härifrån producerar man en vitt barriquelagrad cuvée som döpts efter klostret.

Omgivningarna är fantastiskt vackra och utsikten från klostret tar verkligen andan ur mig. Här skulle jag utan tvekan kunna tänka mig några dagars re-treat. Vi tar in utsikten, besöker vinkällaren och ger oss sedan av i Eldas Land Roverför att inspektera ägorna i hjärtat av Colli Orientale. Efter en rejäl rundtur åker vi tillbaka till Terra e Vini för lunch och provning.

Vi provar Terre Alte, Abbazia di Rosazzo och Illivio. Av de röda smakar vi Sosó och Refoscon. Det här är genomgående mycket imponerande viner som visar upp COF när det är som mest spektakulärt . För mig står Terre Alte i särklass. Fantastisk frukt, områdestypiska mineraltoner och varsam fathantering ger ett vin som en ren njutning. Lyxigt och flärdfullt men i perfekt balans.

De båda röda vinerna är också mycket bra. Sossó är en blandning av Refosco, merlot och pignolo som lagrats 18 månader på barrique. Doften ger mörka bär, viss rökighet, tobak och kryddor. Stor, intensiv och fyllig smak med frisk syra och bastanta tanniner.

Den rena refoscon är också bra med plommon, körsbär och tobak i doften. Fyllig smak med stor pondus.

Allra bäst gillar jag den de vita varietal-vinerna som enbart lagrats på ståltank. Klassiska Friulienviner, rena, aromtaiska och friska med tydlig mineralkaraktär. Perfekta matviner som stortrivs tillsammans med maten på Terre e Vini. Mat som verkligen är värd ett eget kapitel.

Vi äter en friulansk variant på klassisk pasta e fagiole. Lufttorkad och varsamt rökt skinka från legendariske producenten D'Osvaldo. Ostar från lika legendariske Giuseppe Zoff. Grillade grönsaker och rökt ricotta. Alla råvaror är närproducerade och maten är traditionell friulansk husmanskost i försiktigt modern tappning.

Räknetrissen möter leopardmännen

Räknetrissen kommer förbi och slänger åt mig ett excel-ark. "Här är septembersiffrorna!", fräser han uppjagat.

"Är du stressad?", undrar jag försiktigt.

"Stressad? Jag är inte stressad!", snäser han.

Ok, ok, du är inte stressad, visst. Men innan jag hinner säga "naturkork" försvinner Räknetrissen iväg, högröd i ansiktet och muttrande om Sydsvenskans usla nätupplaga och andra obegripligheter.

Tja, inte vet jag. Personligen tror jag det är klimakteriet som börjar spöka. Och här sitter jag med en tabell som ser ut så här:

VITA
95635 1999 Rüdesheimer Berg Rottland Riesling Spätlese Kloster Eberbach, Rheingau
139 kr. Medel 4,33. 6 betyg.
92226 2008 Wild Yeast Chardonnay Springfield Estate, Robertson
167 kr. Medel 4,2. 5 betyg.
99019 2010 Domaine Nicole Blanc, Domaines Paul Mas, Pays d’Oc
69 kr. Medel 4. 6 betyg.
90399 2010 Eighty Acres Chardonnay Viognier, Wakefield Wines, Clare Valley
89 kr. Medel 4. 5 betyg.
95662 2010 Selvabianca Malvasia Bianca, Cantine Due Palme, Salento
65 kr. Medel 3,83. 6 betyg.
99071 2010 Domaine de Léry Sauvignon Chardonnay, Domaine Pascal Bellier, Cheverny
79 kr. Medel 3,5. 6 betyg.
94566 2009 Reichsgraf von Kesselstatt Riesling Kabinett, Mosel
110 kr. Medel 3,5. 4 betyg.
90386 2010 Emiliana Reserva Chardonnay Marsanne, Viñedos Emiliana, Casablanca
69 kr. Medel 3,4. 5 betyg.
90391 2008 Geyser Peak Block Collection Water Bend Chardonnay, Alexander Valley
129 kr. Medel 3,4. 5 betyg.
95663 2010 Roero Arneis, Marco Porello.
98 kr. Medel 3,33. 6 betyg.
95660 2009 Château de Lagarde Cuvée Prestige Blanc, Côtes de Bordeaux Saint Macaire
109 kr. Medel 3,33. 6 betyg.

RÖDA
94142 2009 Château La Reyne L’Excellence, Cahors
199 kr. Medel 4,2. 5 betyg.
99040 2010 Paul Mas Estate GSM, Domaines Paul Mas, Pays d’Oc
69 kr. Medel 4,17. 6 betyg.
99189 2007 Gigondas, E Guigal
179 kr. Medel 4. 5 betyg.
99196 2009 Crozes Hermitage Le Rouvre Yann Chave, Crozes-Hermitage
199 kr. Medel 4. 4 betyg.
90415 2007 Château Grand Moulin Vieilles Vignes Grenache, Corbières
109 kr. Meddel 3,83. 6 betyg.
92219 2007 Palazzo della Torre, Allegrini, Venetien
149 kr. Medel 3,83. 6 betyg.
90417 2010 Château Cru Cantemerle, Bordeaux Supérieur
85 kr. Medel 3,8. 5 betyg.
95282 2008 Dogana, Fattoria di Palazzo Vecchio, Rosso di Montalcino
109 kr. Medel 3,8. 5 betyg.
94915 2009 Cloitre Saint Pierre Grenache, Pierre Vidal, Côtes du Rhône
89 kr. Medel 3,75. 4 betyg.
95450 2005 Cerro Añon Reserva, Olarra, Rioja
92 kr. Medel 3,75. 4 betyg.
95579 2008 Château Marquis de Terme, Margaux
314 kr. Medel 3,75. 4 betyg.

Här finns säkert en hel del intressanta kopplingar och reflektioner att göra, men Räknetrissen är som sagt borta med vinden och timmen är sen.

2007 Clos Pacalis La Mariole

Veckan som gått har varit sådär körig som det brukar bli när allvaret plötsligt brakar igång. Plötsligt så förväntas man vara både här och där och veta det ena och det andra. Bloggandet har fått stå tillbaka. Så kul då när det dyker upp ett vin som liksom bara kräver några rader.

Nej, 2007 La Mariole är inget stort vin men precis ett sådant där vin som jag älskar att korka upp en torsdagskväll till alldeles nygjord merguez, paprikaröra och couscous. Ett vin där allting har fallit på plats och där det inte finns något man önskar vore annorlunda.

Vinet är gjort på 70% grenache, 20% carignan och 10% syrah från 40-60 årga stockar. Producenten Clos Pacalis tillämpar culture raisonée och avkastningen ligger på c a 18 hl per ha.Alla druvorna avstjälkas och macerationen pågår i fyra till sju veckor. Lagringen sker på ekfat. Syrah-druvorna får ett år på ny ek, resten lagras på använda tunnor

Doften är omedelbart charmerande med frukt som känns pigg och frisk men ändå med värme. Solmogna jordgubbar, hallon och kärsbär. Det finns en del garrigue och österländska kryddor,en tendens till lite undervegetation och i horisonten den regnvåta grusvägen. Massor med omedelbar charm och en komplexitet som förvånar.

Smaken är medelfyllig med den charmiga frukten i centrum. Drygt medelfylligt med frisk syra och finkorniga men bestämda tanniner. Hygglig längd i avslutningen. Perfekt balans och ett suveränt matvin.

Vinet var ett varuprov från Vinomatik. Säljs i beställningssortimentet, men bara i Stockholmsområdet, och kostar 474 kr för ett tre-pack. Ett rimligt pris tycker jag.