Quest for qvevri

Vinkultur och vindrickande i Georgien är djupt inbäddat och intvinnat i den georgiska traditionen och kulturen i stort. Sånggruppen här ovan framför melodiösa och meditativa sånger, ämnade att ackompanjera vindrickandet - vindrickandet som ritual, med närmast religiösa eller heliga övertoner.

Männen står och sjunger på innergården till Nationalmuseet i Tbilisi. Det är en varm septemberkväll och snart ska, bland andra, den amerikanske Georgien-ambassadören inviga det första internationella qvevri-symposiet.

Det är en omtumlande stund. Här möts så många trådar i en vibrerande, pulserande och energifylld nod: en mångtusenårig tradition, forskning och dagsaktuell vinproduktion grundad på denna tradition, en global marknad där nya vägar för viner att hitta från producent till konsument öppnar nya framtidsmöjligheter, ett ungt land som hoppas att vintraditionen och -produktionen ska bli en viktig del av den växande ekonomin.

I centrum för uppmärksamheten, i alla fall ikväll och de närmsta dagarna, står en amfora gjord av lera.

Just det här exemplaret är från 400-talet före Kristus. Men, som vi vet, används terrakotta-amforor än idag för att göra vin enligt traditionella metoder. Qvevri-viner är den georgiska termen och det är också den som används mer och mer för att beteckna dessa viner, även om de är producerade i Italien, Schweiz eller Frankrike. Sedan en tid tillbaka finns en intresseorganisation, mestadels bestående av producenter, som du kan hitta här.

Imorgon går färden till Alaverdi-klostret, där symposiet ska äga rum. Många spännande presentationer och provningar väntar, men redan ikväll var det förstås uppdukat med qvevri-viner på museets innergård. Det var för stökigt vid borden för att ta ordentliga noter eller prata med producenterna, men förhoppningsvis får vi möjlighet att prova flera av vinerna i lugn och ro längre fram.

Jag kom aldrig längre än till de vita, men det är heller inte så konstigt. Ofta läggs hela klasen i amforan och sedan är det lång skalkontakt som gäller - tre månader är ansett som lite, sex månader är standard. Vad får man då om inte orangea viner och där är jag hemma så det stänker om det. Det är ett kärt återseende - eller snarare återsniffande och återklunkande - och jag är plötsligt helt säker på att de närmsta dagarna kommer att bli några av de bästa i mitt vinpimplarliv så här långt.

En herre från Amerika tyckte bättre om de röda (som jag alltså inte kom fram till) och tyckte de vita var väldigt.... rustika. Det är, antar jag, det jag gillar med dem. Tanniner, frukt, blommighet och mineraler i en väldigt potent mix.

En bidragande orsak att jag inte kom så långt i provningen var att en synnerligen gladlynt etnolog, anställd vid nationalmuseet, fyllde mitt glas till bredden med något vin jag inte hann definiera och försökte inviga mig i den georgiska skålningsceremonin. Det gick sådär, inte minst på grund av att den hjälpsamme unge mannen avsmakat grundligt redan. Det var närmast uppfriskande att han inte fäste så stor vikt vid ritualerna utan - helt enkelt - tog tillfället i akt och svirade loss på gratisvin. Hade jag varit något yngre hade jag förmodligen suttit på Frihetstorget och pratat om livets mening med honom vid det här laget.

@Ingvar: Rojac, jag saknar Rojac! Visst, han är inte qvevri men han är queer.