Själva det grekiska ordet symposium har ursprungligen betydelsen "att dricka tillsammans", under sociala former där debatt, poesi och berättelser hade en central betydelse. I den georgiska traditionen kallas dessa sociala tillfällen för mat, dryck och retorik supra. Under handfast ledning av John Wurdeman, Pheasant's Tears grundare och en av organisatörerna bakom qvevri-symposiet, invigdes deltagarna i denna rituellt upplagda fest.
John Wurdeman förklarar suprans regler, medan gästerna fortfarande har förmågan att fokusera någorlunda. Den suddige mannen vid bordets huvudände är festens tamada (utbringare av skålar), i högtidsdräkt
En supra har en MC, master of ceremony: tamada. Han - för det är nog oftast en man i detta grundligt patriarkala samhälle - är den som festen igenom håller tal på olika teman, retoriska små stycken som utmynnar i skålar. En gäst kan få ordet av tamada, eller själv ta det. Det som då sägs ska vara på samma tema som tamada bestämt för just denna skål. Den som har hedersuppdraget att vara tamada bör vara retoriskt sofistikerad och ha kunskaper om poesi, litteratur och historia, för att kunna göra skålarna så spirituella och filosofiska som möjligt.
Tamada har också den mer prosaiska funktionen att hålla skålarna i en sådan takt och omfattning att gästerna inte blir för berusade - det hör inte till god ton att bli redlös på en supra. I praktiken innebär det att det blir en mängd skålar och responser, ty det hör till god ton att lyssna på den som talar och att låta bli dryckeskärlen under tiden.
Johns fru Ketevan Mindorashvili (mitten) leder Zedashe-ensemblen, som stod för sången och dansen under supran hos Pheasant's tears
Tamada får gärna kunna sjunga också. Den polyfona sången och musiken är en viktig del av supran. Till symposiets ära hade arrangörerna sett till att denna del av festen höll yppersta kvalitet i form av professionella sång- och dansgrupper. Men det är svårt att tänka sig någon supra utan sång och musik: talen, vinet, maten, sången och musiken skapar tillsammans en mycket känslofylld, samtidigt högtidlig och lössläppt stämning där tamadas skålar och responsen på dem lyfter fram det positiva och hedrande hos deltagarna och i samvaron.
Den mest minnesvärda supran hölls i Pheasant's Tears vinbar i den befästa bergsstaden Sighnaghi. Trots det stora sällskapet och den officiella prägeln blev det en intim fest, som rymde både glädje och eftertanke. Många rätter dukades fram, bland annat fasan i tomatsås och en yoghurt på buffelmjölk. Det bärnstenfärgade qvevri-vinet dracks enligt sedvänjan ur grunda lerskålar, vilket gjorde att tanninerna rundades av - förmodligen mest på grund av den större yta som kom i kontakt med luften, men möjligen också för att vinet haft sitt tidigare liv i ett lerkärl och nu liksom kände sig i sitt rätta element.
Under symposiets supror kom förstås de flesta av talen att på olika sätt kretsa kring vinet som sammanhållande länk i det som fört oss samman just här just nu. En av symposiets talare, New York-baserade skribenten Alice Feiring, passade när hon fick ordet på att tala över sin vän, vinimportören och vin natur-förkämpen Joe Dressner. Hon hade just fått nyheten om hans död. Efter skålen framförde Zedashe-ensemblen, förstärkt av kvällens tamada, en poetisk och känslofylld sång till hans minne. Som Ms Feiring påpekade var det en passande plats och ett vackert tillfälle att hedra den bortgångne, här i icke-interventionens hemland.
4 kommentarer:
Tack för att du delar med dig av detta! Måste vara bland 2011-års mest exotiska och intresseväckande trilogi av inlägg. Skitkul.
Att snurra sitt vin i nåt dyrt riedelglas under stilla kontemplation känns plötsligt ganska trist ;)
Jag kan bara hålla med föregående kommentator och hoppas att det kommer fler rapporter från mötena med naturvinsvärldens intelligentia.
Sedan undrar jag om tamadan, kan han ses som en georgisk motsvarighet till Gösta Persson ?
@Fredrik - tack för de vänliga orden! Det var verkligen en omtumlande upplevelse, på många sätt. Fler inlägg kommer förhoppningsvis inom kort, eventuellt också med några provningskommentarer :) Det finns en viss poäng med att prova i lugn och ro, här blev det oftast av karaktären mingel och/eller middagsbjudning.
@Ingvar: kanske hade Gösta P något lite av tamada över sig i sin krafts dagar, brast mer än gärna ut i sång och kunde dra en skröna, men han saknade helt den retoriska finess, lyhördhet och diplomatiska fingertoppskänsla som en föertroendeingivande och stabil tamada måste besitta.
@Ingvar igen - en nedtonad och väl förberedd Anders Kahl hade nog kunnat funka, i statsmannalik högtidsdräkt och Opinel-kniv i bältet.
Skicka en kommentar