Pheasant's Tears Winery - Tillbaka till framtiden

Den något osannolika provningen av georgiska viner på pensionat Enehall i Båstad hängde på en skör tråd. Snökaos i Stockholm, inställda flyg, och hala landningsbanor ställde till det. Provningsledarna Erik Andermo och Jakob Mörndal från Georgian Wine Legacy anlände betydligt senare än planerat men det måste anses som en bedrift att de överhuvudtaget lyckades komma fram. Förseningen gjorde att vi fick en snabbversion av deras och Pheasant's Tears historia.

Georgien har en lång vinhistoria som sträcker sig åtskilliga tusen år tillbaka i tiden. Det råder väl något slags konsensus om att det var i trakterna runt Kaukasus som allting en gång började. Tittar man på områdets mer moderna vinhistoria så försåg Georgien Sovjetunionen med vin under långa perioder. Handeln fortsatte även efter unionens sammanbrott och upplösning. 2006 förbjöd Ryssland dock importen av Georgiskt vin med hänvisning till den höga halten av kemikalier i vinet.

Denna kris och potentiella katastrof ledde till nytänkande och utveckling för den georgiska vinindustrin. Man sökte nya marknader, satsade på kvalitet istället för kvantitet och tog in både kompetens och kapital från utlandet. Många började också göra mer internationella viner. Pheasant's Tears valde en helt annan väg. Man satsade på att odla inhemska druvsorter och vinifiera enligt traditionella metoder.

Traditionen att jäsa och lagra vin på qvevri, stora urnor av terracotta som grävs ned i marken, är många tusen år gammal. Den har aldrig helt dött ut men har mest använts för vin till det egna hushållet och lokal konsumtion. Hantverket för att göra qvevris är nästan helt utdött och alla Pheasant's Tears qvevri är sådana man köpt begagnade.

Pheasant's Tears startade, söm jag nämnde i mitt förra inlägg, 2006. Första årgången på markanden var 2007 och det året gjorde man bara saperavi. Den och rkatsitelli gör man nu c a 10.000 flaskor vardera av. Man producerar ytterligare fem viner på inhemska druvor i betydligt lägre antal. Totalt har man 10 ha vinmarker. Skördeuttaget ligger i genomsnitt på 40 hl/ha.

Vinifikationen är så lite intervenerande man kan tänka sig. Efter det att druvorna skördats och pressats så lägger man allt i den nedgrävda qvevrin. De mognaste stjälkarna får följa med. Vinet får sedan macerera mellan tre veckor och sex månader beroende på druvsort och typ av qvevri. Den fortsatta lagringen sker också på qvevri och man använder varken stål, cement eller ek. Innan buteljeringen tilsätter man en liten mängd svavel.



Provningen inleddes med 2009 Mtsvane. Vi får veta att mtsvane betyder grön på georgiska. Det finns dock inget grönt över detta vinet. Det går i gnistrande guldgult. Doften är yppig och elegant. Sherrytoner blandas med citrus, äpple och päron. Idag finns ett tydligt inslag av mango, en frisk tallbarrspust och honung. Smaken följer aromerna mycket precist. Frisk syra, rejält med finkorniga tanniner och lång eftersmak. När jag kom hem efter provningen drack jag det sista från en flaska Mtsvane som stått öppen i kylskåpet i tio dagar. Lite av frukten har gett sig men vinet var fortfarande väldigt bra.



2009 Rkatsitelli har den något otacksamma uppgiften att följa Mtsvane. Druvan är den mest odlade vita i Georgien. Vinet har en lite ljusare färg. När jag provade vinerna förra gången uppfattade jag detta vinet som " en storlek större". Den bilden förändrades när jag provade om vinerna under de efterföljande dagarna. I övrigt upplever jag vinet precis som sist. Mycket fin doft med plommon, aprikos, nötighet och honung. Lite rengöringsmedel, rått fläsk och kryddor.
Smaken är mycket ren med plommon, citrus och vit persika i fronten. Friskt med bra syra, tydliga tanniner och en viss bitterhet.


Kvällens första röda är en raritet. 2009 är första årgången av druvan Shavkapito som buteljerats sedan ryska revolutionen. Mörkt röd färg med viss transparens. Mycket intensiv doft där första intrycket är hallonremmar. Smörkola och bärfrukt. Det finns också ett tydligt inslag av körsbär och tobak. Smaken är medelfyllig och följer aromerna väl. Finkorniga tanniner och viss bitterhet. Ett mycket trevligt vin som jag gärna skulle följa under ett par dagar. 2009 Shavkapito gav intrycket av att ha ytterligare en växel att lägga in.

2008 Saperavi har en extremt tät och mörk färg. Längst ut i kanten anas något blårött. Doften är tung och funkig. Här blandas ångor från häststallet med rökta charprodukter och slånbär. Färsk tobak med svarta vinbär och björnbär med smörkola. Överallt svävar den där lite blommiga "naturvinsdoften" och lån från någon obskyr italiensk digestivo.

Smaken överraskar med en relativ lätthet. Bärfrukten i centrum med tydliga inslag av tobak. Bra syra, rejäla tanniner och viss bitterhet. Ett personligt och mycket spännande vin som jag skulle placera någonstans mellan norra Rhone och Cahors.

Sista vinet är också det allra första som gjordes av Pheasant's Tears, 2007 Saperavi. Här har färgens intensitet tonats ned något och kanten har börjat anta en tegelfärgad nyans. Det mesta från 08:an går att känna igen men kanterna har rundats av och det här blir mångas favorit.

Jag funderade mycket innan provningen över hur ett gäng såpass udda viner skulle tas emot av en grupp munskänkar utan någon större erfarenhet av naturviner. Jag hade nog väntat mig en större skepticism och måste erkänna att den stora öppenheten förvånade mig. Det gjordes ingen omröstning om bästa vin men när jag tittade mig omkring efter provningen såg jag att många lämnat en del av de vita vinerna kvar i glasen. Däremot var glasen med de röda vinerna nogrannt tömda. Många uttalade att de röda var lättdruckna vilket kanske inte är det adjektiv jag i första hand skulle välja för att beskriva saperavi.

För min del var det de vita, eller oranga, som gjorde det största intrycket. Här har vi två helt unika viner där 2009 Mtsvane prickar bulls eye vad gäller mina smakpreferenser. De röda är något mindre särpräglade men absolut värda att provas. Min rekommendation för den som vill prova Pheasant's Tears viner är att köpa lådan "Limited Selection". Där ingår vinerna vi provade plus en extra flaska 2009 Rkatsitelli. Lådan kostar 936 kr och jag har svårt att föreställa mig något mer prisvärt. Limited Selection-lådan är enda chansen att få prova Shavkapito och Mtsvane. De andra vinerna går även att beställa enstaka flaskor av.
Jag är oerhört imponerad av vad man lyckats åstadkomma på så kort tid. Det känns också oerhört spännande att vara med från början. Med tanke på hur snabbt Pheasant's Tears har arbetat så kan jag inte tänka mig annat än att vi bara har sett början på en mycket dynamisk process.