Danish Winemerchant Tour 2011

Snöglopp + ishalka = perfekta förutsättningar för en rundtur tillsammans med Italienska Viner till några av våra favoritvinhandlare i Köpenhamnsregionen. Första stoppet blir hos Finn Klysner, för dagen något dämpad och fåordig så besöket i det lådfyllda gårdshuset blir relativt snabbt avklarat. Ingvar hämtar upp en kartong Sacrisassi från Le Due Terre, varpå Patrik med säker och varsam hand plöjer sig genom snömassorna - skickligt undvikande halkande taxibilar med sommardäck och fastkörda lastbilar - till Jœgersborggade och Stefan Jensens vinbar Terroiristen.

Jœgersborggade befinner sig på resa, från ruffig Nørrebrostrita där kulorna viner till bohemian chic affärsgata.

När Stefan även han tagit sig fram genom snömassorna längs de isiga gatorna korkar han snart upp några strövinare han funderar på att ta hem:
















Det blir - kort sagt - en andaktsfull stund i den julferiestängda vinbaren, långt bortom hetsen på gatorna. Aromerna från Cappelanos barolo blommar ut ur glasen och försätter oss i en förväntansfull och lite högtidlig stämning. Vi säger inte mycket medan vi nosar och smakar, endast sporadiska suckar och grymtanden bryter tystnaden. De sedvanliga klyschorna skulle nästan kännas opassande att slänga runt. Och sägs det något blir det i stil med "här kan vi snacka ung frukt". Till och med jag, som inte har mycket till referensramar i barolo-land, begriper att det här är ett stort vin i vardande. Ungt men med tillräcklig struktur och kraft att utvecklas många år i flaskan. Sällskapet runt flaskan är i olika stadier av åldrande, men i alla fall för några av oss kommer det här vinets topp förmodligen att sammanfalla med pensionsdagen. En tanke går till Vodopivec, den inte alltigenom muntre vinodlaren i Karst som menade att man har som mest fyrtio årgångar på sig att förfina sina färdigheter, och när man väl har gjort det kommer man inte att få njuta av sina mest fulländade skapelser då de är som bäst. Nå, som simpel konsument handlar det kanske mest om att bestämma sig för hur mycket tålamod man har - om man inte är så rik att man kan gå ut och köpa sig några flarror av de viner som med åren visat sig bli bäst.

Chinaton, å andra sidan, är en mer omedelbar affär. Först förför den med en mjuk och varmt välkomnande kryddning. Enligt hemligt recept förstås, men kanel och kardemumma måste absolut ingå i dekokten. Som glögg men samtidigt ett ljusår ifrån. Sedan hugger det till med en välavvägd, angenäm bitterhet som vägrar lämna munhålan när den väl lagt sig tillrätta där. Här har vi att göra med en digestiv - nej mer än en digestiv, ett medikament som råder bot på alla krämpor och det är säkert ingen slump att det står dottore G. Cappelano på etiketten - som inte är av denna världen. Jo, det är den förstås, men av ett slag som man ytterst sällan stöter på. Om det första vinet försänkte oss i andäktig tystnad gör detta oss upprymda och gladlynta. Stefan visar oss sin tillbyggnad - medelst ett hål i väggen har vinbaren förenats med grannlokalen, där det ska bli lounge med soffor och grejer. Det kan nog bli finfint.

En liten del av Carlo Merollis imponerande katalog.

Om Terroiristen är sparsmakad exklusivitet är Carlo Merollis lager i Holte mer av ett massupplag för spännande italienska viner av alla de slag. Signore Merolli är inte på plats denna sena eftermiddag men väl hans handgångne man. Denne visar sig vara en framstående försäljare, och åtminstone jag lämnar stället med betydligt fler flaskor än vad som var tänkt. Men vad gör man när det plötsligt dyker upp erbjudanden av fullständigt unikt slag? Vår nyfunne vän på lagret står i ständig telefonkontakt med sin arbetsgivare för att få dagsnoteringarna klart för sig.

Bland annat får vi syn på en pecorino, Fiobbo Offida, från Marche-producenten Aurora. Ja, den ja, det är några ströflaskor från gamla årgångar: 2001, 2004 och 2005. Inget som egentligen saluförs längre och vill vi köpa dem - naturligtvis för ett ytterst inbjudande och svåremotståndligt pris - gör vi det på egen risk.

När jag kommer hem kan jag förstås knappt bärga mig att släppa ut anden ur pecorinon från 2001. I glaset kommer en guld- (eller piss-, vilket man nu föredrar)gul vätska. Det slår upp en häftig doft som drar åt sherry eller hemgjort äppelvin som glömts kvar några år i källaren. En hel del oxiderade toner, förstås, men också en piggt mineralrik, sötfruktigt blommig bukett av dofter som verkligen lockar till att smaka vinet. Det svänger bra i glaset och bara sniffet gör det mödan värt att ha släpat flaskan över sundet. I munnen är det syran som dominerar, smaken är inte alls så komplex som doften och har väl passerat bäst före-datumet med ett gäng år. Men det är ändå förvånansvärt livfullt. Inte platt och sammanfallet, snarare som ett syrligt spett mot gommen. Här finns också ett mörkare stråk som avslutar det hela med en liten besk eftersmak. Det rensar upp bra i munhålan och slinker lätt ner.

Riktigt vad man ska ha det till i det här stadiet - förutom att dricka det rätt upp och ner - är inte så lätt att lista ut. Några överblivna skalkar pecorino-ost till låter ju som en kul idé men är väl i ärlighetens namn sådär som matchning. Till en alldeles för salt hemhämtad salamipizza funkar det inte alls bra. Å andra sidan behöver jag inte fundera så mycket på det, det här var en engångshändelse och så gammal pecorino lär jag inte stöta på igen. Merollis medarbetare förutspådde med glimten i ögat en legendarisk upplevelse. Det blev det inte - en sådan hade vi redan haft på Terroiristen - men väl en intressant sådan.

Etiketten alluderar på sedvanligt Aurora-vis till en antik ritual, här Ballo del Lupo (Vargens bal? Eller något mer olycksbådande för det stackars djuret ifråga?). Kanske kan någon expert på mellersta Italiens sedvänjor komma till hjälp med en utvikning i kommentarsfältet.

Några av Auroras viner finns i beställningssortimentet. Fiobbo vill man ha 218 kronor för, vilket är en helt annan femma. Oavsett vad den kostar i normala fall hos Merolli lär det vara avsevärt mycket mindre.