2005 Terre dei Re Aglianco del Vulture Divinus

Jag var nyss inne och gjorde en kommentar på en grannblogg beträffande många bloggares ambivalens till poängbedömning av vin. På den punkten är jag inte det minsta ambivalent. Jag tycker att det är ointressant och känner dessutom att jag inte har en referensram som skulle göra mina betyg trovärdiga. I grunden handlar det mest om en ovilja att försöka göra något objektivt mätbart av en subjektiv upplevelse. Poäng är fullständigt oromantiska, grunda och konkreta. Allt det som jag inte vill att min upplevelse av ett bra vin ska vara.

Min ambivalens, i vinsammanhang alltså, handlar om ek i allmänhet och nya barriquer i synnerhet. För mig har det varit ett no-no ett tag. Någonting hände på Gambero Rosso-spektaklet i höstas. Jag misstänker också att det såddes något slags frö när jag träffade Rosa Bosco i somras. Hennes förhållande till franska ekfat gav uttryck för livsbejakande lust ocj en kärlek till det goda i livet som fick mig att ifrågasätta mina förutfattade meningar. På Gambero Rosso-spektaklet blev det ännu tydligare att världen inte är svart eller vit. Inte ens när det gäller ny ek. Samtidigt är det inte alltid helt enkelt att utmana sin egen tryggt invanda världsbild. Och var lugna, jag tänker inte komma ut som en nyfrälst oaklover men sanningen är ändå den att i samband med senaste Danmarksturen så plockade jag på mig några flaskor som jag definitivt inte hade köpt vid samma tid förra året.

2005 Divinus från Terre dei Re var ett av dessa, ett barriquelagrat vin på 100% agliancio. Vinet är mörkrött i färgen och ganska tätt. Det första som slår mig är kryddigheten med framförallt nejlika och kryddpeppar. Här finns mycket mörka frukt, fullmogna bigaråer och skogsbär. Fatlagringen ger kaffetoner och en lätt touch av vanilj.

Smaken är fyllig och kraftfull. Först en våg av söt frukt som följs av kryddigheten. En frisk syra ger ett rejält lyft åt smaken innan ett stadigt tanninbälte stramar upp. Lång eftersmak som direkt får mig att associera till julmust och coca cola.

Jag vet inte om jag tycker bättre om Divinus än Terre dei Re's instegsaglianico Vultur men det är helt klart annorlunda. Till en vardagsbolognese hade Vultur säkert funkat bättre. Ikväll gjorde Divinus ett föredömligt jobb till T-benssteken som förmodligen det enklare vinet inte riktigt gått i land med.

Så vad är då poängen med detta. Kanske att det inte är poängen som är poängen. Förmodligen får Divinus högre poäng än Vultur. I min bok är förmodligen det ena inte bättre än det andra. De bara skiljer sig åt. Och har olika användningsområde.

Divinus, och Vultur, finns att köpa hos Winewise