Istället drack vi kaffe och småpratade om livets goda, eller rättare sagt hur livets goda framställs i en viss typ av böcker. Så här skriver Sanna Töringe i Sannas Kokbok om att - får man anta - rensa ogräs: "Aldrig är mina händer mera känsliga, inte ens vid det ömmaste kärleksmöte. Lätt på handen som en barnmorska gräver jag djupt i jordens inre och känner längs med tistelroten för att fånga dess spets. Varsamt trevar jag mig fram genom mjukt mörker och virar kvickroten runt fingrarna. Underjord, underjord, liv under jorden."
Inte ett ljud om att det är slitsamt, att man får ont i ryggen, att den jävla kvickroten - om man inte gräver till en meters djup och lyckas få bort varenda liten rottråd - har kommit tillbaka för att hämnas inom två veckor. Gamla tiders slit har blivit en poetisk hyllning till det vackra och enkla: "Varje år i augusti, när vattnet är varmt och alla trasmattor är smutsiga, gör vi en kvällsutflykt till några hällar vid havet för att skura mattor. Många år har vi haft mangoldpaj med oss, men detta år, denna sommarens sista varma kväll, gjorde vi spett av hälleflundra. Det blev det skönaste badet och den godaste måltiden på hela sommaren."
Inte ett orosmoln, varken i texten eller på fotohimlarna. Det passar sig liksom inte att ha med något som stör. Det kan visserligen vara jobbigt varmt i högsommaren, men "kallad från min florentinska trädgård ska jag skrida till middagsbordet klädd i vit muslin eller något annat tunt och svepande. Kanske iskall gazpacho med stekta brödtärningar och till efterrätt plättar med vildhallon."
Det är den där drömmen som säljer, i en oöverskådlig mängd kok- och inredningsböcker och i otaliga matlagningsprogram på TV. Drömmen om det vackra, perfekta och välavvägda livet. Aldrig ett ord om en stressad vardag som inte resulterar i att man vips trollar fram en snabbt lagad måltid på det som "råkar" finnas till hands, utan som istället slutar i ett praktgräl för att någon glömt handla eller kommit på den lysande idén att laga fläsklägg med rotmos på slow food-vis en sen onsdagskväll. Det kantiga och fula retuscheras bort så att, som F påpekar, bilden av det goda livet blir ouppnåelig. (När jag tänker tillbaka har jag bara gjort ett försök till diskbänksrealism, trots att det funnits ett flertal kökskatastrofer att rapportera om.)
Å andra sidan, fortsätter F, finns det måltider som börjar i kaos och förstämning, men som till slut kanske blir rena livräddningen för en relation som knakar i fogarna. För att den dukas fram precis i rättan tid, för att någon ansträngt sig utöver det vanliga eller bara för att det blev en trevlig stund som förändrar en trist svacka i tillvaron.
Fredagskvällens middag var ingen omvälvande händelse åt något håll, men tillfyllest och trivsam. Vi hade lagt några timmar på att handla tidigare i veckan - en sen kväll när det var behagligt tomt i köpcentret - så kylen och skafferiet var laddade. Det blev kalkonfilé späckad med mozarella (överbliven sen sist vi bakade pizza), prosciutto, spickeskinka från en butik i Förslöv, Dijonsenap och lite yoghurt för att hålla ihop det hela. Kalkonen fick svettas i ugnen tillsammans med rotfrukter: palsternacka, potatis, rotselleri och morötter.
Det fanns några äggulor kvar sedan vi bjöd K & L på Baked Alaska för att fira att Obama/Biden och inte McCain/Palin svors in i Washington, så jag vispade ihop en aïoli. Nu gick det bra, sist jag försökte mig på det blev det skit: hur jag än vispade den gången förenade sig inte oljan och äggulorna till rätt ko
nsistens. Jag höll på halva kvällen, fisksoppan stod där och väntade och allt blev fel. Jag var lika försiktig när jag hällde i oljan då som nu, så det måste ha varit något med äggen. Kanske hade det kommit med äggvita.I skafferiet hade jag hittat en flaska ribolla gialla från Colli Orientali del Friuli, vilken direktimporterats från den italiska halvön av Esping. Vinet har en behagligt halmgul färg och en ungdomlig citrusfruktig syra som går bra ihop med maten. Jag tycker mig förnimma en ton av mandel, som rundar av vinet och gör det till ett angenämt sällskap när kvällen fortskrider. Producenten är Banear, som Esping nämner här och här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar