Indianviken Pale Ale Vs Bedarö Bitter

I måndags kunde jag avsluta arbetet tidigt. Ett snabbt uppdrag på andra sidan Skåne, hemma halv två och eftermiddagen ledig. Tid för att damma av motorcykeln och ta årets första tur. Det gick som en dans tills dess att jag var hemma och bågen skulle upp på centralstödet. Då vek sig foten som gav ifrån sig ett krasande läte. Rätt snabbt började den värka och jag insåg att det planerade Göteborgsvarvet var i fara. Inga löparrunda på middagsrasten idag men istället tid för att besöka Format och lunch. Där blev det en Indianviken Pale Ale från Nynäshamns Ångbryggeri. Den följdes upp med Bedarö Bitter från samma producent till kvällens ärtsoppa. Därav jämförelsen.

Jag stiftade bekantskap med Indianviken på Sveriges bästa pub, The Rover på Andra Långgatan i Göteborg. Jag tror att Indianviken var en av de första svenska iporna och då fanns den bara på fat. Nu finns den i beställningssortimentet på SB men säljs bara lådvis. Indianviken är den IPA jag har som referenspunkt för hur en IPA ska se ut och smaka. Rätt mörkt bärnstensfärgad i färgen. I stilen ligger den någonstans mellan den amerikanska och brittiska stilen. Här finns balanserad fruktighet där aprikos är det tydligaste inslaget. Smaken är stor och fyllig med en rostad ton. Rejäl och god beska. Alkoholhalten ligger på 6.2% utan att det på något vis stör balansen.

Indianviken går på styrka handlar Bedarö bitter mer om finess. I smaken hittar jag en del grapefrukt och engelsk apelsinmarmelad med tjocka skalbitar. Här finns också en del aprikos och smörkola. Mycket lång och god efterbeska. Innehåller modesta 4.5% alkohol.

Det "hustypiska" hos Nynäshamns Ångbryggeri är skummet, tjockt och gräddigt, och munkänslan. I munnen känns det tjockt och fylligt med massor av fina bubblor.

Vilket öl är då bäst. Jag vet faktiskt inte. För mig är det hugget som stucket, ibland det ena och ibland det andra. Eller varför inte båda ?

Surkål & korv

Sagt och gjort. Hemkommen efter en slitsam arbetsdag fann jag inte bara en slatt Tahbilk i kylen, utan också en skvätt Ca' Rugate Monte Fiorentine sen i fredags. Utan att grubbla alltför mycket över hur detta kunde vara möjligt genomförde jag en liten provning. Efter min besvikelse över Monte Fiorentinen och förtjusning över Tahbilk var jag naturligtvis allt annat än objektiv, och fann förstås även nu Tahbilk mer tilltalande - mer komplext och långlivat i näsan och munnen. Det var något att fundera över medan jag blandade konservburks-surkål, grönt äpple, rödlök, kummin och några droppar av vinet i en kastrull och lät det hela puttra sig samman.

När min kära hustru dök upp bad jag henne göra ett halvt om halvt blint test. Hon tyckte Monte Fiorentino var godast, medan Tahbilk fick omdömet att det luktade och smakade vått ylle. Det är kanske det jag gillar, den där lite unkna doften som jag så gärna förlorar mig i. Tillsammans med den friska frukten som dominerar i smaken blir det intagande tycker jag. Nåväl - inget entydigt omdöme, som sig väl bör. Vi enades i alla fall om att surkålen blev ovanligt lyckad. Jag har - till skillnad från Esping - aldrig varit i Alsace och festat på choucroute och vitt vin, men den dagen kanske kommer. Däremot har jag gått loss på bigosz i Polen, med öl till. Man får ta seden dit man kommer

2005 Tahbilk Marsanne

Lördagen innebar allmän arbetsdag i huset. Ett antal av hyresgästerna - däribland jag - dök upp och bar trädgårdsmöbler, beskar buskar och körde skräp till återvinningsstationen. Redan vid lunchtid korkade de törstigaste upp dagens första burkar med dansk öl. Samtidigt började man längtansfullt se fram emot kvällens pubafton, när det skulle vankas grillning och superi. Till råga på allt var det min tur att vara värd för spektaklet. Jag kände en plötslig trötthet komma över mig, en rent fysisk matthet som inte stod i relation till den ansträngning jag gjort eller ens de dystra utsikterna för kvällen. Måhända höll jag på att bli sjuk? En tur på stan tillsammans med min kära hustru och en trevlig fikastund med L gjorde mig på bättre humör. L hade påpassligt införskaffat chokladpraliner från det närbelägna chocolateriet, vilka vi under förtjusta suckanden avnjöt i solskenet på uteserveringen. Le printemps! La primavera! Våren!


Väl hemma igen rustade jag mig ytterligare med några huvudvärkstabletter och dyra löften att hålla mig från ölen, jägermeistern och whiskyn. Det lyckades jag också med, faktiskt. Visserligen lämnade det mig med en allt dystrare undergångskänsla i takt med att pubgästerna stadigt fyllnade till, men när min själs älskade uppenbarade sig med rosa rostbiff direkt ur ugnen, fransk potatissallad och en sval flaska Tahbilk Marsanne var jag gladare för det uns av karaktärsfasthet jag faktiskt besitter än på mycket länge. I stormens öga satt vi sedan och spisade. Vinet smakade förträffligt - en rent klingande, torr friskhet som harmonierade med syrligheten i salladsvinegrätten. Mycket bra till sitt pris, 90 kronor. Marsanne-druvan har jag tidigare främst stött på i The Hermit Crab (också det en australiensisk produkt), då tillsammans med viognier. Mitt smakminne säger mig att Eremitkrabban - i den årgång som ett tag fanns som tillfällig nyhet - var mer avrundad och med en intressantare efterklang, vilket motiverar det extra besväret att beställa hem det och de tre kronor till det kostar. Men jag är nöjd att äntligen ha provat Tahbilk, som säkert kommer att återfinnas i glaset inom kort. Faktiskt, nu när jag tänker på det så här på lunchen, blev det nog en skvätt över. Hm - man blir sugen...

2003 Zidarich Teran

I kväll dracks vinet som valdes bort i tisdags. Med facit i hand så kan jag konstatera att det var ett helt riktigt val. Teran är ett krävande vin som fodrar uppmärksamhet. Definitivt inget man slödricker i utmattat tillstånd



Benjamin Zidarich har sina odlingar i Carso, ett område runt Trieste i Sydöstra Friuli. Markerna är svårodlade och karga med kalksten och järnröd jord. Zidarich är en vinmakare som har en stark vision om att producera ursprungstypiska viner med minimal inblandning för att ge jordmånen och druvorna sitt maximala uttryck. Egendomen drivs därför enligt strikt biodynamiska principer och Benjamin Zidarich är medlem i Vini Veri. Han lyckas med ett slags enologisk kullerbytta. Genom att göra urtraditionella lokalt förankrade viner med gamla metoder helt utan kemiska tillsatser eller högteknologisk utrustning tillhör han ett slags ett avant garde med globalt rykte. När jag dricker Zidarichs viner kommer jag att tänka på Albert Aylers musik. Krävande, utmanande, kompromisslös och bråkig musik som står i direkt kontakt med något genuint och ursprungligt. Musik med terroir om man så vill.

Teran är ett vin gjort på 100% Terrano. Jag tror det är samma druva som på andra håll kallas för Refosk eller Refosco (ej att förväxla med Refosco dal Peduncolo Rosso). Teran har en blåröd färg som inte på något sätt vittnar om ett fem år gammalt vin. Det ser snarast ut som det tappats på flaskan igår. Doften är djup och imponerande med massor av mineraltoner och svartvinbärsfrukt. Smaken har ännu mer av det samma med tillägg av klarbär. Syrorna är riktigt vassa, som de hos en ung, tysk och högklassig Riesling. Eftersmaken är lång där vinbärsfrukten och mineralen för en fascinerande kamp om övertaget. En säregen vinupplevelse där det rustika möter förfining. Jag har druckit många viner gjorda på samma tema i nordöstra Italien men aldrig mött en sådan intensitet.

Jag hade inte en susning om hur jag skulle anpassa maten till vinet men tänkte rustikt. Lite charkvaror hade nog inte varit fel. Ikväll blev det istället en sallad på ruccola, uppfräst fett rökt sidfläsk hackat i småbitar, lite parmesan flagor och vinäger. Efter det en pasta med frisk tomatsås. Inte fel alls faktiskt.
Zidarichs viner finns mig veterligen inte tillgängliga i Sverige. Däremot går de att köpa via den mycket spännande importören Winewise . Passa på i samband med nästa Köpenhamnsbesök.

Efter jobbet, när helgen stundar

Under promenad genom staden kom min själs älskade på en strålande idé: en drink efter den slitsamma arbetsvecka som just avslutats. Sagt och gjort - K & L kontaktades via mobiltelefon, ett modernt påfund som underlättar sådana här spontana påhitt. Sagda käresta och andra mig närstående personer menar att jag borde skaffa en sådan, för att alltid vara tillgänglig. Vi får se hur det går. K & L ställde sig positiva till förslaget och när vi sammanstrålade på Sheraton vid Triangelen (Hilton heter det väl numera, men det kommer alltid att vara Sheraton i min vokabulär) hade K skaffat just en sådan där ny mobil, som man bland mycket annat kan nätsurfa med. Det är förstås en intressant sak, särskilt om man kunde hitta en maskin som går att använda för att göra blogg-inlägg med.

I alla fall, Sheraton var sprillans nytt - eller höll på att byggas klart? - när jag flyttade till Möllevången 1989. Hotellskrapan och hissarna som pilar upp och ner längs fasaden blev något slags landmärke, men det kan man inte säga om pianobaren under det där voluminösa glastaket mot gatan och omvärlden. Redan när stället var nytt hade baren en storslagen och bedagad ödslighet över sig - där var aldrig en käft och när man sjönk ner i de stora svarta läderfåtöljerna med en stor stark var man som i ett vakuum mitt i stan. Ibland satt det till och med nån och plinkade på flygeln, som stod där som en stor svart val under de skyhöga fönstren. Särskilt i julruschen var det fint att smita in för en varm kaffedrink. Sällan några andra gäster då heller.

Nu hade fåtöljerna försvunnit och det var mer folk, något slags afterwork-satsning. Det fanns bara Spendrups på kran, som sig bör i en riktigt osexig hotellbar, så flasköl verkade vara vettigaste alternativet. Det fanns en tjeckisk pilsner, Bernard, som jag aldrig stött på förut. Bryggeriets hemsida finns faktiskt i en svensk version, vilket väl skvallrar om de oerhört vänskapliga och ekonomiskt gynnsamma band som knutits mellan tjeckiska bryggare och svenska ölpimplare alltsedan Sheraton byggdes, muren föll och sammetsrevolutionen beredde väg för marknadens expansion i skarven mellan 80- och 90-tal. Beskrivningen av denna "festliga lager" är ganska underhållande, bland annat sägs den utmärkas "genom en intensiv stark smak och samtidigt en mild smak och lukt av jästsvamper". Nå, pilsnern var trots detta utlovade sammelsurium helt ok, bra beska och frukt om än inte festlig så man skrattade på sig. Svårt att gå tillbaka när man fått smak för Oppigårds, Dugges och Sierra Nevadas brygder, märker jag. Nästa omgång blev det Karlovacko, bara för att jag aldrig provat någon pilsner från Kroatien. Ett misstag - det här var ett blaskigt och helt ointressant öl.

Samtalet rann på och med det tiden. Det stod klart att våra middagsplaner (rostbiff och fransk potatissallad) behövde revideras, och med det vinvalet. När vi tagit farväl av K, L och "Så ska det låta"-sugna flickebarnet, återstod vid hemkomsten bara att snabbtina lite räkor och fixa tomatsås och pasta. Enda italienska vita i hyllan var Ca´ Rugate Monte Fiorentine, som börjar bli en gammal bekant här på bloggen. Ikväll kom jag inte så bra överens med det som sist. Doften var lika inbjudande som jag mindes den, blommig och intensiv som en sommaräng i närheten av ett kostall och en citrusfruktodling. Men smaken var inte lika välkomnande, kort och med en besk eftersmak som förtog friskheten. Till maten - alltså pasta med lagom het tomat&räksås - var det lite bättre än på egen hand, när såsens och vinets kryddighet enades om att livet ändå är ganska passabelt. Alltså: 1-1 för min del i Monte Fiorentines kamp med sig själv. Det är fortfarande en öppen match. Kanske är det ett sådant där vin man först får en "wow"-känsla av men sedan ganska snabbt tröttnar på?

Post grad

Under våren har jag gått en munskänkskurs med temat mat&vin. Vi fick lära oss mycket om hur man matchar smaker, vad som funkar och vad som bör undvikas. Klassen bestod av en mycket ambitiös samling som bestämde sig för att fortsätta studierna på egen hand efter fullgjord utbildning. I förra veckan samlades vi för fortbildning.

Övriga kursdeltagare verkar ha ett slags intuitiv uppfattning om min kokkonst och jag brukar få till uppgift att baka bröd eller koka pasta. Till denna sammankomst föll det på min lott att ta med en aperitif och granité. Jag valde Zind Z004 från Domaine Zind-Humbrecht , ett ovanligt Alsace-vin gjort på Chardonnay, Auxerrois och Pinot Blanc. Ett kul vin att bjuda Munskänkar på då det inte är helt enkelt att placera. Om man nu tycker att sådana lekar är kul. Vinet är i allafall räligt gott och en prefekt start. Friskt och fräscht med en lätt antydan till sprits. Vinet har en viss brödighet, citrus och gröna äpplen. Syran är minst sagt aptitretande. Stort tack till Finare Vinare som tipsade.
Stoneleigh Sauvignon Blanc är en gammal trotjänare bland 99-kronorsvinerna. Ett bra matvin men kanske också lite ospännande och en-dimensionellt. I kväll fick det stiga fram i rampljuset och visa upp sig från sin bästa sida tillsammans med en tartar på gravad lax som spetsats med finrivet apelsinskal. Här skapades det skön musik med en perfekt citruskombination. På förhand trodde jag att det andra vita som serverades, det smak- och aromrika Fleur du Cap, skulle funka bäst men i detta sammanhang var Stoneleighen perfekt.
Till huvudrätten ugnsstekt kyckling med rotfruktstimbal, bakad mandelpotatis och hallonsky dracks 2006 Potel Bourgogne Pinot Noir, ett vin som definitivt hade försvunnit bland mera försigkomna viner i en vanlig provning. Och det hade varit synd. Ett mjukt men friskt vin med smak och doft av vildhallon, lätt fatton och något svårdefinierbart lite unket skogigt i bakgrunden som matchade de milda smakerna i maten. Jag skulle vilja beskriva vinet som blygt men rart och nästan bedårande med lite mer personlighet än hos många av de nya världen pinoter jag druckit . Det ska bli mer bourgogne framöver.
Kvällen avslutades med en massiv tiramisu som desvärre fanns att tillgå i nästan obegränsade mängder. Den åtföljdes av en enkel Marsala och det var inte dumt alls. Snarare tvärt om.

French connection

På fredagsmorronen - när en ny helg står för dörren - flyktar tankarna tillbaka till den förra. På lördagen kom A på visit, medbringande en flaska 2005 Château de Ségure (nr 3134), ett vin från producenten Mont Tauch i Fitou. Flaskan var öppnad sedan dagen innan och medan middagsmaten puttrade på provade vi en liten skvätt. Vi var överens om att det var gott, om än på den ungdomliga sidan. Strävheten var inte överväldigande, men borde kunna rundas av med några års lagring. Kryddigt och fruktigt i glaset, ett vin som trivs bäst tillsammans med mat för att komma till sin rätt.

Som en liten förrätt åt vi varsin rödlök som hade pyntats med färsk timjan och fått samsas med majskycklingen och dess sky i ugnen. Till löken en lätt nedslunken prosecco av samma slag som avrapporterats här. Fruktigt och fint. Lite sötma tycks ha utvecklats under vintern i källaren, det gjorde alls inget. Nu finns det bara ett exemplar kvar av denna tillfälliga nyhet, sedan måste jag ge mig ut på jakt efter nya trevligheter från Valdobbiadene - här räknar jag med att Esping har goda tips att bistå med.

Till den örtspäckade kycklingen - åtföljd av bulgur och den där sardell/kirskålssalsan, en användbar uppfinning - var inte Fitou-vinet optimalt, i meningen att rätten hade kunnat gå ihop med exempelvis en kraftigare verdicchio och vinet hade passat till en saftig köttbit. Men eftersom vinet var gott och maten smaklig gick det alldeles utmärkt ändå. Flaskan tömdes raskt och det behövdes något mer. Jag tog en sväng till källaren och kom upp med 2001 Château Moulin, ett vin från Bordeaux-distriktet Canon Fronsac producerat av makarna Bénédicte och Grégoir Hubau. Exakt hur det har hamnat här minns jag inte - efterforskningar ger vid handen att det var en tillfällig nyhet på Systembolaget december -06, fanns i blygsamma volymen 1400 flaskor och kostade 143 kronor. Jag håller det för högst osannolikt att jag vid denna tid i livet skulle ha kastat mig ut på lanseringsdagen och tillskansat mig några flaskor, snarare har jag passat på när det reats ut några månader senare. Med tanke på mitt dåliga minne borde jag notera inte bara när jag dricker ett vin, utan även när det införskaffas och omständigheterna däromkring.

Möjligen har jag redan förra sommaren korkat upp någon flaska Château Moulin, utan att det satt outplånliga spår. Det här exemplaret, däremot, kommer jag nog att minnas. Förutsättningarna var inte de bästa: vinet kom kallt från källaren, luftning blev det inte mycket av och mitt omdöme var redan något diffust. Jag har kommit på att varmt vatten i en vinhink funkar för snabbuppvärmning av en kylig flaska rödtjut - ett bra knep i sådana här nödsituationer. Den sparsamma luftningen gick inte att göra något åt, mer än att hälla vinet i tillbringaren och rulla runt det litegrann. Trots de brutala omständigheterna fann vi här ett mycket angenämt vin: med en avrundad strävhet, förnuftigt fatlagrat och med trevliga varma smaker av röda bär. Kanske kan utvecklas ännu mer om det får ligga längre, kanske inte. Hursomhelst ges inte mycket utrymme för experiment: det finns bara en flaska kvar på lut. Synd. Det är nu det roliga börjar med det här vinet, och så är det redan nästan över. Lätt fånget lätt förgånget.