2011 Casa San Nicoló Carmenere

Här snackar vi ursprungstypicitet. Det räcker med en sniff på för att jag ska frammana smaken av polenta med spezzatino, salsiccia eller andra salta, feta och stärkelsestinna godbitar ur den östvenetianska receptboken. Viner som detta har jag druckit på längden och på tvären under sommarsemestrarna de senaste tjugofem åren. Och det är kul att bli påmind, för det här är ett fullständigt opretentiöst, rakt och rättframt matvin.

2011 Casa San Nicoló Carmenere har en frisk doft med gräsig örtighet och svarta vinbär. Smaken är frisk och syrlig utan minsta lilla dos fruktsötma. Syrorna är höga och tanninerna obefintliga. Jättegott, rent, friskt och läskande. Okomplicerat och lättgillat.

Kan tilläggas att det i Östra Venetien verkar råda en viss begrippsförvirring vad gäller carmenere och cabernet franc. Minns inte riktigt turerna men vinet smakar och doftar som cabernet franc från Piave-området brukar smaka.

Mitt enda frågetecken kring detta vinet är prislappen. Vinet kommer från näthandlaren Passione Italiana. I nätbutiken kostar det 112 kr. Lägg till 40 kr i frakt så hamnar vi på en besvärande hög nivå. Samtidigt, man lär inte hitta något liknande hos monopolet

2007 Kmetija Stekar Repiko

Det finns hävdar att skalmacererade vita viner, orangeviner om man så vill, förlorar en del av sin ursprungstypicitet. Att det handlar mer om tillvägagångssätt än druva och terroir. Om man har 2007 Kmetija Stekar Repiko som referensram är jag beredd att hålla med. Vi talar om en blandning av 90% riesling och 10 % picolit. Fyra veckors skalmaceration och tre år på fat av acacia.

Här har vi ett hardcore orangevin. Eller snarare mörkt mahognyvin. Mäktig doft med torkade aprikoser och fikon, muscovadosocker, undervegetation och österländska kryddor. En riktigt häftig sniff. Smaken är lika kraftfull den. Initialt söt torkad frukt som efter en kort flört med smaksinnena går över i bentorrt allvar. Hög syra, verkligen finkorniga tanniner och en eftersmak med sälta som hänger kvar länge.

2007 Repiko är en verkligen spännande vinupplevelse. På klunkbarhetsskalan plockar vinet inga höga poäng. Det här är en dryck att njuta av långsamt och förmodligen kräver det lite tillvänjning. Inga lättplockade poäng alls men vinet har kvalitéer som gör att man vill tillbaka, ta en liten sipp till. Lite som en kraftfull Islay-malt.

Att matcha till mat är inte helt enkelt. Jag provar vinet över två kvällar till kantarellsoppa och risotto på stensopp. Funkar finfint. Janne Tuba drack sin flaska till griskind och verkade nöjd. Köpt hos Orange Wines för 25 euro.

Provning med sommarviner ur Carlo Merollis sortiment

Igår körde vi en helt opretentiös provning med ett urval lämpliga sommarviner ur Carlos sortiment. Själva provningsmomentet plockades bort och vinerna dracks till mat. Största ögonöppnaren för mig var 2012 L'Olivella Bombino, ett suveränt, sprött och läskande sommarvin.  Gillades av så gott som samtliga deltagare. Orangevinet 2010 Tenuta La Ghiaia Ithaa delade upp provningsdeltagarna i två läger. Jag tillhör definitivt gillarna. Rikt slösande aprikosfrukt, stor komplexitet och mineralisk sälta. Definitivt ett vin att återvända till. Båda lambruscovinerna var strålande följeslagare till den italienska buffén med ett extra plus för La Battagliola. 2012 Castello di Gabiano Grignolino del Monferrato Il Ruvo är ett makalöst användbart matvin och perfekt till vitello tonnato. Kvällens vinnare blev förmodligen 2009 L'Olivella Cesanese. Massor av mogen frukt, mjukt och inbjudande. Ett väldigt bra grillvin som tål lite hetta i maten.
En samling riktigt trevliga viner, de flesta på rätt sida hundrakronors strecket och en bra lektion i mångfald.

2005 Casa San Nicoló Raboso Piave

Raboso del Piave är en väldigt speciell druva som bara odlas i ett litet område norr om Venedig. Den har en våldsam syra och tuffa tanniner. Som så många andra lokala druvsorter försvann den nästan helt under 60-talet men har nu fått något av en renässans. Det traditionella vinet är relativt lätt med låg alkoholhalt eller frizzante med viss restsötma. Idag görs det söta dessertviner, torra bordsviner på torkade och/eller sent skördade viner och mousserande varianter. Barriquelagring har blivit allt vanligare.

Jag har inte kunnat hitta någon som helst information om producenten Casa San Nicoló på nätet mer än att de gör åtminstone två olika rabosoviner. 2005 Raboso Piave är gjort på en blandning av torkade och sent skördade druvor som lagrats på ekfat.  Jag hittar ingen uppgift om hur länge eller vilken typ av fat.

Vinet är nästan svart till färgen. Doften bjuder på druvtypiska violaromer och surkörsbär, sviskon och lakrits. Här finns tydliga mognadstoner. Smakupplevelsen är väldigt speciell med sötsyrliga sensationer. Söt frukt som krockar med druvans höga syra. Tanninerna är kraftfulla men väl inpackade. Definitivt inte ett vin man stjälper i sig utan en mycket speciell och faktiskt rätt kul  vinupplevelse. Trots uttrycket finns det visar vinet verkligen upp rabosons särdrag.

Säljs av via nya näthandlaren Passione Italiana

02009 Pelissero Long Now

Jag borde inte gilla detta har jag tänkt ett antal gånger. Moderna, barriquelagrade blandningar av barbera och nebbiolo brukar inte vara min grej. Jag provköpte en 05:a för några år sedan och föll direkt för den inbjudande charmen. Så väldigt självklart gott på något sätt. Det blev påfyllning och häromveckan gick desvärre sista flaskan i den lådan.

Lyckligtvis erbjuder danska Superbest/Vinikassevis årgång 2009 till riktigt bra pris. Det blev ett första smakprov tämligen omgående. 2009 Long Now är kompakt mörkrött i färgen. Doften är stor och kraftfull med hallon och körsbär som dominerar. Här finns mörk choklad, lakrits och tjära. Fathanteringen är imponerande snygg och absolut inget som stör.

Smaken är vidöppen och välkommnande. Saftig mogen frukt i flera lager gör det här otroligt kul att dricka. Den friska syran balanserar fint. Här finns gott om riktigt finkorniga tanniner. Enda invändningen är en liten ekbeska i bakgrunden, något som jag tror löser sig med tiden.

Som sagt, det här är hur slipat och polerat som helst men absolut inte utslätat.

Tillbaka till rötterna - NV Pelissero Barlet Nature & 2012 Giovanni Rosso Langhe Rosso

Den långa pausen i bloggandet gav utrymme för en del tankar kring bloggandet, hur det började och hur det utvecklats. För min del handlade det väldigt mycket om en lust att skriva om rejäla och rustika vardagsviner som jag inbillade mig skulle dyka upp om jag började gräva. Så blev det väl också. Till en början. Sedan hände det något. Det dök upp en lust att prova bättre, dyrare, mer exklusiva viner. Jag fick också vad som måste kallas för ett specialintresse och grävde ner mig i ett litet begränsat område i gränstrakterna mellan Italien och Slovenien. Lägg till en vurm för det skeva och skruvade och plötsligt befinner du dig rätt långt ifrån den ursprungliga tanken med bloggen. Kanske kan en tur tillbaka till rötterna - med ett lite förändrat perspektiv - sätta fart på skrivandet igen.

Och vad kan väl ligga närmre Billigt Vins rötter än danska snabbköp. Superbest.

Båda kvällens viner kostar 66.66 DKK, eller 200 kr för ett tre-pack. De kommer från välrenommerade producenter och är båda blandningar på nebbiolo, dolcetto och barbera. De inbördes proportionerna anges inte. Pelisseros Barlet är jäst o lagrad på ståltank. Giovannis Rossos Langhe Rosso är delvis lagrad på botti. Inget av vinerna är särskilt kul i rumstempratur. Vid sådär 14 grader däremot så visar de upp sig från sin bästa sida. Två omedelbart tilltalande viner med massor av avväpnande charm och naturligtvis gör de jobbet vid matbordet på ett förtjänstfullt sätt. Giovanni Rossos tolkning är den mest direkt omedelbara av vinerna. Rakt och rättframt med generösa mängder av pigg, saftig bärfrukt, mjuk munkänsla och bra syra. Läckert läskande och fungerar precis som en beaujolais, valpolicella eller bardolino. Perfekt till i stort sett allt jag äter måndag till torsdag. Pelisseros variant har en anings aning mer djup, komplexitet och struktur. Bären kompletteras med lakrits och mineraler, lite extra skjuts i syrorna och mer distinkta tanniner.

2011 Pizzulin Schioppettino di Prepotto

Det var ett tag sedan nu och frågan har länge varit vad som skulle kunna bryta bloggtorkan. Ingen som besökt Billigt Vin med något slags regelbundenhet lär väl förvånas över att det var en ny årgång av ett friulanskt rödvin som lockade mig till tangentbordet.

2010 Pizzulin Schioppettino charmade ju byxorna av alla som kom i närheten av den. Jag planerade att spara några flaskor för att lagra men det blev inte mer än en god tanke. Sista flaskan dracks i kräfttider...

Nya årgången, 2011, är degraderad från ordinarie sortiment till beställningsditot men måste ju likväl provas. Årgången var rejält varm och det känns verkligen. Doften är kraftfull och dov med mörka körsbär, viol, choklad, plommon och fattoner som inte känns särskilt välintegrerade. Det är kryddigt och pepprigt med ett inslag av grön paprika. Hmm, jag blir inte helt övertygad. Det känns för stort, för varmt och utan elegans.

Smaken speglar doften väl. Det känns nästan som ett nya världen-vin med (för) mycket av allt. Spretigt, tungt, obalanserat och lite klumpigt. Såhär långt en rejäl besvikelse. Jag korkar igen och återvänder till vinet nästa dag. Över natten händer det saker.

När jag provar vinet dag två känns det betydligt mer balanserat. Frukten har sansat sig, syran är mera påtaglig och eken mer diskret. Fortfarande känns det mera kraftfullt och inte lika charmigt som förra årgången men med en rejäl köttbit på tallriken funkar det fint. Tveksamt om det blir påfyllning men inte otänkbart. Priset är f ö detsamma som förra årgången, d v s 139 kr.

.