En "tillfällig nyhet" som släpptes av bolaget 1/2. Jacques och Francois Lurton, pålitliga producenter. Sippades till en uppsluppen omgång Singstar, med avbrott för en perfekt kladdig kladdkaka - som min själs älskade och en av gästerna snabbt trollade ihop - och en slatt gammal tokajer. Följaktligen har jag inga sammanhängande minnen av detta vin, mer än att det hamnade på den gynnsamma sidan av mitt - förvisso lätt grumlade - omdöme. Pärondoft? Godissmak? Oak aged, står det på flaskan, men den lagringen har inte tillåtits förstöra friskheten i vinet vad jag kan erinra mig. Ett matvin, hade exempelvis kunnat funka utmärkt till förra veckans fisksoppa. Ber att få återkomma i frågan.
Les Salices Viognier 2006 (nr 98156)
söndag 3 februari 2008
2004 Rojac Stari d'Or Belo
Efter Espings aptitretande inlägg nedan (27/1) - och påminnelse om att Rojac är en sån där principfast vinmakare som inte använder kunstiga stoffer i sina produkter - kunde jag förstås inte vila länge på hanen. Frågan som sysselsatt mig har varit till vilken slags mat vinet skulle passa. Det kan lätt slå över i handlingsförlamande grubblerier. Nu hade vi en gäst som a) gillar vin och b) har besökt Slovenien ett flertal tillfällen. Så fram med det! Till lammfärsbiffar med koriander var det heller inte fel. Ok, tabouleh och hummus som tillbehör kanske var att utmana ödet - men gjort är gjort.
Jag kan helt och hållet instämma med Esping: detta är ett mycket originellt, spännande och välsmakande vin. Från den gyllene färgen som väcker förväntan, över den sötaktigt fylliga doften som lovar något helt annat än vad det slutligen smakar. Jag kan inte annat än buga för bloggens mästarspanare, som i den slovenska provningens kaotiska slutfas höll huvudet kallt och lyckades förhandla till sig en låda ur Rojacs starkt begränsade medhavda lager. Jag tror de återstående flaskorna kan klara sig ett tag till, medan vi funderar på hur de bäst ska komma till sin rätt. Ost, lutar jag nog åt just nu. Kanske med fikonmarmelad som tillbehör. Esping! Jag kommer inte ihåg vilka ostar vi hade till den magnifika vitvinsprovning vi avhöll under sensommaren i din trädgård - gör du? Och vilka viner sen, var det en gammal riesling som gjorde oss särskilt lyckliga? Och fanns där inte också på slutet en slovensk godsak? Med tanke på hur mitt minne snabbt tycks fly in i ett tillstånd av demens, är det en bra sak att föra bok över allt jag häller i mig.
Jag kan helt och hållet instämma med Esping: detta är ett mycket originellt, spännande och välsmakande vin. Från den gyllene färgen som väcker förväntan, över den sötaktigt fylliga doften som lovar något helt annat än vad det slutligen smakar. Jag kan inte annat än buga för bloggens mästarspanare, som i den slovenska provningens kaotiska slutfas höll huvudet kallt och lyckades förhandla till sig en låda ur Rojacs starkt begränsade medhavda lager. Jag tror de återstående flaskorna kan klara sig ett tag till, medan vi funderar på hur de bäst ska komma till sin rätt. Ost, lutar jag nog åt just nu. Kanske med fikonmarmelad som tillbehör. Esping! Jag kommer inte ihåg vilka ostar vi hade till den magnifika vitvinsprovning vi avhöll under sensommaren i din trädgård - gör du? Och vilka viner sen, var det en gammal riesling som gjorde oss särskilt lyckliga? Och fanns där inte också på slutet en slovensk godsak? Med tanke på hur mitt minne snabbt tycks fly in i ett tillstånd av demens, är det en bra sak att föra bok över allt jag häller i mig.
2007 Veramonte Sauvignon Blanc Reserva
Ett skojigt vin från Valparaíso i Chile, bra att ta emot gäster med. Nästan färglöst med en anstrykning av grönt, som om vinet stulit en aning kulör från den kommande försommarens späda gräsmattor och nässelstånd. Doftar och smakar så också: spritsigt syrligt med hela baletten av krusbär och kattpiss, sommaren buteljerad. Som om vinmakaren tagit typbeskrivningen av sauvignon blanc och skruvat upp volymen på max. Jag imponeras av Espings äventyr i blindprovningsbranschen nedan, och skulle med säkerhet ha gissat i helt fel väderstreck. Men den som inte prickar in det här bör nog, enligt blindprovarnas stränga statuter, begå rituell harakiri (eller i alla fall ta sin Mats ur skolan).
I den spirande sauvignon blanc-vurm som för närvarande råder i hushållet är Veramonte en glad tillfällig kompis. Inte alldeles lätt att kombinera med mat, dock. Vi har prövat det till en syrlig kycklingrätt med färsk pasta. Min själs älskade blev på fortsatt gott humör av detta, medan jag satt och mumlade "verdicchio från Marche" för mig själv. Samtidigt som jag, så klart, lät mig väl smaka av både maten och vinet.
Veramonte Sauvignon Blanc Reserva 2007 (nr 99733).
I den spirande sauvignon blanc-vurm som för närvarande råder i hushållet är Veramonte en glad tillfällig kompis. Inte alldeles lätt att kombinera med mat, dock. Vi har prövat det till en syrlig kycklingrätt med färsk pasta. Min själs älskade blev på fortsatt gott humör av detta, medan jag satt och mumlade "verdicchio från Marche" för mig själv. Samtidigt som jag, så klart, lät mig väl smaka av både maten och vinet.
Veramonte Sauvignon Blanc Reserva 2007 (nr 99733).
2006 Chakana Reserve Malbec
Från argentinska Mendoza-provinsen, distriktet Luján de Cuyo, kommer Chakana Reserve Malbec (nr 6707). En helt annan femma än den shiraz/malbec-blandning från samma producent som kom ur box i Vantinge. Matsammanhanget, samma buffé-artade lamm- och grönsaksfest som i inlägget nedan, var också mer varierat och omsorgsfullt komponerat. Vinet i samma varmt fruktiga stil som MontGras, ännu ungt och måhända lite kryddigare i smaken. Ännu ett prisvärt alternativ att lägga på minnet inför framtida grillkvällar.
2006 MontGras Merlot
Ett stabilt och adekvat vin från Colchagua-dalen i Chile, fruktigt utan övedrifter och med spår av fatlagring. Kom tillsammans med saftig lammstek och en uppsjö av grönsaksrätter: bland annat en kryddig aubergine-röra, tomatsallad med koriander och kapris, rostade potatisklyftor och klyftor av rödkål förvällda i kycklingbuljong (ett experiment av värden som föll väl ut). Vinet smälte bra in i sammanhanget, som ju också det var smakrikt. Skulle inte vara fel att ha ett lager när grillsäsongen startar.
MontGras Merlot (nr 6516).
MontGras Merlot (nr 6516).
lördag 2 februari 2008
Jämtlands bryggeri gästar Bishop's Arms
Femton års pendling mellan Malmö och Helsingborg har lagts till handlingarna. Det avfirades i veckan, med en stillsam sittning på Bishop´s Arms tillsammans med de närmsta arbetskamraterna. Dugges Holy Cow var tyvärr slut och hade ersatts av två tillfälliga gäster från Jämtlands Bryggeri: Pilgrim Ale och Bärnsten Lager. Alen var mörk i färg och smak, hade en välavrundad beska och en trevligt rostad karaktär. Tyvärr kom den ett par grader för kall ur kranen, tydligen ett bekymmer - eller, ännu sämre, en medveten hållning - som man dras med på Bishop's i Helsingborg. Lagern, som även den hade bra bett i beskan, kom bättre till sin rätt under de rådande temperaturförhållandena. Jag tror inte jag stött på produkter från Jämtlands Bryggeri förut, vilket bara är ytterligare ett bevis för att det senaste decenniets nytändning på den svenska bryggarfronten helt gått mig förbi. Jag har helt enkelt gjort andra saker än hängt på utskänkningsställen - vilket inte nödvändigtvis behöver vara en dålig sak.
Umgänget med de jämtländska ölen gav mersmak, så när några andra kollegor flaggade för att de ville ses bestämdes ny träff på sagda pub. Olika omständigheter omintetgjorde planerna - till slut var det bara jag som dök upp. Eftersom det var sista dagen tänkte jag ändå ta en pint innan avfärden. Tydligen ett populärt after work-ställe, Bishop's. Ett gäng fylkades när jag kom in i lokalen vid baren. Det tog en bra stund för dem att beställa och lämna utrymme, och under tiden slog jag mig ner på en barstol. Men när sällskapet var avklarat vände sig barpersonalen konsekvent till nykomna gäster för att ta emot beställningar. Jag var tydligen osynlig, en märklig känsla. Jag satt kvar en stund för att se vad som hände - nya bargäster fick uppmärksamhet och kunde beställa öl och whisky utan problem. Min ovana vid ett mer utagerande barbeteende måste vara betydande, å andra sidan anser jag att det borde räcka att sitta utan dricka i en bar och se törstig ut för att man ska bli serverad. Fast inte om man är osynlig, förstås. Till slut gick jag därifrån och tog tåget hem. Lika bra det, med tanke på att alen säkert var för kall den här kvällen också.
Umgänget med de jämtländska ölen gav mersmak, så när några andra kollegor flaggade för att de ville ses bestämdes ny träff på sagda pub. Olika omständigheter omintetgjorde planerna - till slut var det bara jag som dök upp. Eftersom det var sista dagen tänkte jag ändå ta en pint innan avfärden. Tydligen ett populärt after work-ställe, Bishop's. Ett gäng fylkades när jag kom in i lokalen vid baren. Det tog en bra stund för dem att beställa och lämna utrymme, och under tiden slog jag mig ner på en barstol. Men när sällskapet var avklarat vände sig barpersonalen konsekvent till nykomna gäster för att ta emot beställningar. Jag var tydligen osynlig, en märklig känsla. Jag satt kvar en stund för att se vad som hände - nya bargäster fick uppmärksamhet och kunde beställa öl och whisky utan problem. Min ovana vid ett mer utagerande barbeteende måste vara betydande, å andra sidan anser jag att det borde räcka att sitta utan dricka i en bar och se törstig ut för att man ska bli serverad. Fast inte om man är osynlig, förstås. Till slut gick jag därifrån och tog tåget hem. Lika bra det, med tanke på att alen säkert var för kall den här kvällen också.
fredag 1 februari 2008
Blindstyre
Jag har stor erfarenhet av att såväl famla i blindo som att handla i blindo. Blinda dates har jag däremot inte ägnat mig åt och inte heller blindprovning. Däremot har jag ofta druckit vin utan att på förhand veta vad som fanns i glaset men det är faktiskt en helt annan sak. I tisdags begick jag min blindprovningsdebut under Munskänkarnas trygga guidning. Fyra flaskor vin, två röda och två vita, draperade i ogenomskinlig skrud stod på bordet.
Jag är förvånad över hur stor skillnad det är att prova blint jämfört med en öppen provning och hur mycket vetskapen om vad som finns i glaset normalt hjälper mig att sortera intrycken alternativt påverkar mig att hitta det jag förväntar mig att hitta. En spännande erfarenhet med mycket nedslående resultat. När tankarna börjar gå åt fel håll så går det snabbt att hamna riktigt vilse.
Vi började med de två vita. En okulär besiktning av första glaset fick mig att associera till riesling och jag tyckte mig känna en klart märkbar sötma, tydlig syra och tropisk frukt. En viss rodnad spred sig över mina kinder när rätt svar visade sig vara ... 2006Pouilly Fumé Caves de Perriéres ( 5284), ett riktigt torrt vin på Sauvignon Blanc.
I det andra glaset fanns ett vin som bjöd på aprikos, tropisk frukt och honung. Halvsött var min gissning. Förmodligen ett sent skördat Alsace-vin. Pinot Gris kanske ? Nära men ingen riktig fullträff. Facit talade om att jag druckit 2205 Hubert Beck Tokay Pinot Gris Réserve du Chevalier (12105) Visst fanns det något mera sötma än i det första och med mindre syra men det handlade forfarande om ett torrt vin.
Det första röda var förhållandevis lätt. Den ljusröda färgen talade om Pinot Noir. För fylligt och för gott för att vara en bourgogne i den prisklass som vi brukar röra oss i... Jag uppfattade också en viss fatton. Bra syror, god bärfrukt. Amerikansk Pinot Noir ? Oregon kanske ? Rätt svar visade sig vara 2006 Saint Clair Pinot Noir (16015) från Nya Zeeland
Kvällens sista vin kändes inte väsensskilt från det föregående men med mer av allt utom syran som var rätt jämförbar. Alltså ett kraftigare vin med rätt kraftig syra, fatlagring och en viss strävhet men inte någon bomb. Italien ? Piemonte ? En budget-nebbiolo ? Längre än så vågade jag mig inte. Jag borde ha prickat in Pio Cesares Langhe Nebbiolo (7306) som varit en återkommande gäst på vårt köksbord det senaste året.
Sammanfattningsvis en väldigt intressant upplevelse som jag mer än gärna upprepar. Särskilt om den sker i ett prestigelöst sammanhang där man har möjlighet att utforska de villovägar man så lätt hamnar på. Jag står fortfarande helt förundrad över hur jag kunde hitta sötma där ingen sötma fanns. Kan den nyss ätna tomatsoppan ha spelat någon roll eller var det för att min hjärna ställde in sig på tysk riesling redan innan jag smakade.
Jag är förvånad över hur stor skillnad det är att prova blint jämfört med en öppen provning och hur mycket vetskapen om vad som finns i glaset normalt hjälper mig att sortera intrycken alternativt påverkar mig att hitta det jag förväntar mig att hitta. En spännande erfarenhet med mycket nedslående resultat. När tankarna börjar gå åt fel håll så går det snabbt att hamna riktigt vilse.
Vi började med de två vita. En okulär besiktning av första glaset fick mig att associera till riesling och jag tyckte mig känna en klart märkbar sötma, tydlig syra och tropisk frukt. En viss rodnad spred sig över mina kinder när rätt svar visade sig vara ... 2006Pouilly Fumé Caves de Perriéres ( 5284), ett riktigt torrt vin på Sauvignon Blanc.
I det andra glaset fanns ett vin som bjöd på aprikos, tropisk frukt och honung. Halvsött var min gissning. Förmodligen ett sent skördat Alsace-vin. Pinot Gris kanske ? Nära men ingen riktig fullträff. Facit talade om att jag druckit 2205 Hubert Beck Tokay Pinot Gris Réserve du Chevalier (12105) Visst fanns det något mera sötma än i det första och med mindre syra men det handlade forfarande om ett torrt vin.
Det första röda var förhållandevis lätt. Den ljusröda färgen talade om Pinot Noir. För fylligt och för gott för att vara en bourgogne i den prisklass som vi brukar röra oss i... Jag uppfattade också en viss fatton. Bra syror, god bärfrukt. Amerikansk Pinot Noir ? Oregon kanske ? Rätt svar visade sig vara 2006 Saint Clair Pinot Noir (16015) från Nya Zeeland
Kvällens sista vin kändes inte väsensskilt från det föregående men med mer av allt utom syran som var rätt jämförbar. Alltså ett kraftigare vin med rätt kraftig syra, fatlagring och en viss strävhet men inte någon bomb. Italien ? Piemonte ? En budget-nebbiolo ? Längre än så vågade jag mig inte. Jag borde ha prickat in Pio Cesares Langhe Nebbiolo (7306) som varit en återkommande gäst på vårt köksbord det senaste året.
Sammanfattningsvis en väldigt intressant upplevelse som jag mer än gärna upprepar. Särskilt om den sker i ett prestigelöst sammanhang där man har möjlighet att utforska de villovägar man så lätt hamnar på. Jag står fortfarande helt förundrad över hur jag kunde hitta sötma där ingen sötma fanns. Kan den nyss ätna tomatsoppan ha spelat någon roll eller var det för att min hjärna ställde in sig på tysk riesling redan innan jag smakade.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)