Stinkande oranga viner

Du vet att du är en hopplös vinnörd när du tillbringar en dag på resande fot för att prova ett gäng illaluktande oranga viner. Oranga ja, just det. En del vinskribenter har föreslagit att man ska inrätta en ny kategori för dessa långmacererade, naturliga viner. Idag kategorisera de som vita vilket varken stämmer när det gäller färg eller struktur. Vi talar om viner gjorda på vitvinsdruvor men med en vinifiering som påminner mer om den hos ett rött. Lång maceration och flera år på stora ekfat (eller på amfora av terracotta).

Jag och Trisse infann oss på Terroiristen, vinbaren på Nörrebro, för att tillsammans med innehavaren och importören Stefan Jensen prova några oranga viner och även ett par röda naturliga viner.Dagen inleddes med två viner från Radikon. Radikon, granne med Josko Gravner i Oslavia på gränsen mellan Friulien och Slovenien, är en av de ledande producenterna av naturligt vin.

2004 Ribolla Gialla har en vacker orange bärnstenslikanande färg. Doften har en del sherrytoner, inte olikt ett Jura-vin. Man hittar även apelsinmarmelad, nötter och mineraltoner. Det finns också något mer svårdefinerbart som jag associerar till mjölksyrade grönsaker. Något jag ofta hittar i naturliga viner. Smaken är vild och otämjd med en fantastisk intensitet och koncentration. Syran är mycket hög, vinet har rödvinsaktiga tanniner, viss bitterhet och en eftersmak som hänger kvar länge. I smakpaletten dominerar citrusfrukten och mineraltonerna.

2004 Oslavje är ett blandvin där jag inte lyckats klura ut beståndsdelarna. Framställt på samma sätt som Ribollan. Detta är lite mer sansat i jämförelse med föregångaren men även det ett mycket intressant vin.

När vi provar om vinerna ett par timmar efter första provningen har båda genomgått en enorm utveckling. De känns båda betydligt mera harmoniska och komplexa. Ribollan har fått en mycket tilltalande blommighet i doften. Nu är vinerna mer än bara intressanta och vi börjar fantisera om lämpliga matmatchningar. Hummersoppa, manchego och fetost föreslås.

Nästa vin, 2004 Massa Vecchia Biancho, härstammar från Toskana. Det är gjort på 60% vermentino och 10% vardera av malvasia, sauvignon blanc, trebbiano och ansonica. Färgen är intensivt guldgul och lite lätt grumlig. Doften är inte kul. Åtminstone inte till en början. Det luktar avlopp och hav med lite inslag av gummistövlar. Efter en tid på karaffe vädras det mesta av det orena bort men det försvinner aldrig helt. Efter luftningen kommer frukten fram med toner av vinteräpple och päron. Mycket mineraler och intressant blommighet. Smaken är fyllig, frisk och vinet är även det rätt strävt. Tyvärr finns även här ett orent inslag som förtar mycket av upplevelsen. Defekt ? Vinet importeras till Sverige av Vinomatik

Vi fortsätter till Veneto för ett stopp hos Castello di Lispida. 2006 Amphora har provats ett vid ett tidigare tillfälle och var då en positiv upplevelse. Dagens flaska var tyvärr defekt. Vinet var helt grumligt med en lätt sprits men gav ändå en tydlig hint om hur bra det kan vara.

Lyckligtvis var de båda röda vinerna från Lispida i toppform. 2002 Montelispida är 100% merlot från Colli Euganei strax söder om Padova. Vinet har fått fyra år på stora ekfat och har en minimal tillsats av svavel. Doften är stor, mäktig och intensiv. Torkade frukter, marmelad, kryddor och rosblad är några av mina associationer. Någonstans, på behörigt avstånd, anas stallbyggnaden med tillhörande gödselstack Smaken är mycket fyllig. Jag upplever den som fokuserad, precis och koncentrerad. Mycket av aromerna går igen men här förflyttas jag också till mörkaste hörnet mosters jordkällare där de bortglömda burkarna med jordgubbssylt stod. Lång, god eftersmak. Rustikt och elegant på samma gång

2002 Terraforte var ännu bättre. Här är merlot-druvorna blandade med 50% Sangiovese. Grunderna är desamma men med lite extra komplexitet. Syran lite mer markerad, inslag av mogna körsbär. Ett annat exempel på ett slags rustik elegans. Kan inte någon importör börja ta in Castello di Lispidas viner ?

Eftermiddagen fortsatte med ett gäng viner från Oltrepo Pavese som kommer att rapporteras om i ett senare inlägg.

2007 Riesling Breitenberg Vallée Noble

För några månader sedan provade jag Domaine Léon Boeschs Riesling Grand Cru Zinnkoepfle och blev väldigt förtjust. I kväll provade jag domänens vingårdsbetecknade, men inte grand cru-klassificerade, 2007 Riesling Breitenberg Vallée Noble.

Vinet har en ljust guldgul nyans. Vid första sniffen direkt efter upphällning är det stendött men efter att ha snurrat vinet några varv i glaset händer det saker. En ljuvlig ung rieslingdoft formligen rusar ur glaset. Här finns de tydliga dieselaromer jag älskar med massor av mineraler, päron, mandel och blomdoft. Det här är precis hur charmigt som helst men inte inställsamt.

Smaken är fyllig och vinet har ganska hög viskositet. Mineralerna är framträdande, liksom en yppig päronfrukt. Syran är rätt hög och mycket distinkt. Lång, ren och god eftersmak. Precis så här vill jag ha min riesling.

Vinet importeras av Vinomatik och säljs via beställningssortimentet. Tyvärr bara i Stockholmsområdet. Jag köpte hos danska Emilie Vin

Du sköna nya vinvärld?

Någonting håller på att hända i den svenska vinvärlden. En uppluckring av strukturerna, nya vägar för viner att nå fram till konsumenterna - och för konsumenterna att få nys om dem.

Länge har jag tyckt att det ständiga klankandet på monopolet i vinspalter och på bloggar varit överdrivet. Sortimentet är brett både vad gäller ursprung, druvor och prislägen, den genomsnittliga kvalitén på produkterna är hög. Om vi alltså håller oss till den genomsnittlige vindrickarens krav och intressen. Därför, har jag tänkt, är kverulansen mest ett uttryck för en liten grupp finsmakares längtan efter exklusiva vinupplevelser i prisklasser som gemene man inte ens kan drömma om.

Men tänk om det snarare är tvärtom? Att människor som kan sin vinvärld vet att det finns mängder av bra viner därute, från mindre producenter och till överkomliga priser, som aldrig har kunnat komma ut på den svenska marknaden. Så hur är det med bredden egentligen? Systembolagets lanseringspolitik säger att billigare viner kommer på fråga bara om volymen är tillräckligt stor, det vill säga det är oftast en marknad för de större producenterna.

Och om vi tittar på prisnivån, exempelvis i det kommande septembersläppet, ser vi att tyngdpunkten ligger just på exklusiva viner - löjligt dyra för de flesta. Av 71 röda som antingen kom den 15:e augusti eller som släpps 1:a september är det 13 som kostar under hundralappen. 11 befinner sig i prisläget 100 - 185 kronor. Resten, 47 stycken, går loss på mellan 189 och 2 511 kronor, de flesta med en prislapp från 300 och uppåt. Naturligtvis i små upplagor för de så kallade vinkällarbutikerna. Barbaresco hit och Chambolle-Musigny dit - Systembolaget som de rika, storstadsboende knösarnas hovleverantör. "Ska det vara smått ska det vara dyrt", som Hans Artberg sammanfattar saken.

I Beställningssortimentet - som egentligen är vinimportörernas produktkatalog för sådant som inte platsar i det tillfälliga eller fasta sortimentet - finns det förstås en mängd viner i mellanprisklassen från spännande producenter. Men för att hitta något där måste man verkligen veta vad det är man letar efter.

Så vad är det då som håller på att hända? Kanske inte så mycket i det stora hela, men små undantag som kanske i framtiden kommer att räknas som betydelsefulla i det svenska vinpimplandets historia. Ett exempel: importfirman Bristly skickar ut ett nyhetsbrev till medlemmarna i sin vinklubb, i vilket man påtalar det ovan beskrivna problemet. Naturligtvis i akt och mening att väcka intresse för de egna produkterna. Och det lyckas! Finare Vinare plockar upp tråden och ger 2007 Cuvée du Vatican Côtes-du-Rhône Villages - som tagits in i 360 exemplar och går att beställa från importören à 109 kronor styck i lådor om sex flaskor - ett lysande omdöme. Smått och billigt, alltså. Artberg ger vinet betyget G i sin genomgång av septemberviner och säger så här om det: "djup chokladig chark med moreller och peppar, helt mogen syra, dricks nu. Perfekt 'bonnavin' på Grenache/Syrah (smakat till grillad ostkorv från Mälarchark, spett på tomater/lök/potatis + nyplockade kantareller...)".

Som ett brev på posten trillar snart omdömena in från andra tunga bloggare med koll. För visst blir man sugen? Och vinet går inte ens att hitta om man söker på artikelnumret i beställningssortimentet, det "finns" alltså inte egentligen förutom i de 360 smygexemplaren hos Bristly (med ett speciellt artikelnummer man måste veta för att kunna få hem det till sin lokala glasbank, för det är fortfarande så att du måste beställa därigenom).

Det är inte heller svårt att gissa vad som händer. Alla vinbloggare med självaktning ser så klart till att kunna visa upp en låda - det blir ungefär som de där Sex Pistols-konserterna i Manchester Town Hall och på Mogambo i Helsingborg: alla var där, och var man det inte får man gräma sig resten av livet.

Visst kan man anmärka att det här bara är ännu ett tecken på det vinnörderi som breder ut sig i vissa trånga kretsar, och att det är ett nytt slutet kretslopp (importören - vinklubben - bloggaren) som uppstått. Men det är ändå en ny väg som öppnats. För att en importör ska bemöda sig om att ta hit några hundra flaskor av ett vin måste han eller hon göra bedömningen att det kommer att sälja. För ett billigare vin blir rimligen inte vinstmarginalen så stor, om det inte rör sig om ett riktigt billigt tjut från första början, så poängen måste vara att det ryker från lagret rubb och stubb, och att företaget ökar sin status hos viktiga och/eller nya kunder. Exemplet med den billiga och - får vi anta! - bra Côtes-du-Rhône-Villagen visar att det kan vara värt besväret.

Du sköna nya vinvärld? Tja. I alla fall en mer komplex sådan, där det mest intressanta för konsumenten inte blir att kolla Bolagets nyhetslanseringar och vad vinkritikerna i de stora tidningarna ger för betyg åt dem. Istället att hitta importörer som matchar den egna smaken och hålla koll på vad de har att erbjuda genom sina vinklubbar och nyhetsbrev. Som det nu är kommer ingen information och inga recensioner om dessa viner ut i mittfåremassmedia. Istället är man hänvisad till djungeltelegrafen, som just nu stavas vinbloggar.

Även om bloggosfären på intet sätt är fri från olika slag av allianser och korruption - och det kommer säkert att bli alltmer påkallat att vara vaksam för sådant, när fler importörer förstår vilka man ska hålla sig väl med - kan masspsykoser, som uppstår till följd av att ett vin haussas, inte riktigt räknas till de moraliskt belastade sideffekterna. Inte smart marknadsföring heller. Så det blir väl till slut som med de nu etablerade kritikerna: man får hitta nån som man litar på och vars rekommendationer brukar trilla hem.

Det där vinet från Cuvée du Vatican då? Jodå, känslig för grupptryck som jag är ringde jag - lätt darrig - till Bristly och fick reda på att det fanns fler lådor på lagret. Faktum är, om jag förstod det hela rätt, att man lyckats få hit en sändning till utöver de ursprungliga 360 flaskorna. Så kanske blir det inte riktigt den där Sex Pistols-effekten trots allt. Dessutom, när jag knallade över till Bolaget på Hansakompaniet utrustad med Bristlys färska lagerstatus och ett noga nedtecknat beställningsnummer, visade det sig att de redan hade en låda av detta i stort sett icke-existerande vin i butiken. Hur det kom sig? Ingen kunde riktigt redogöra för det, på det hela taget en mystisk omständighet, men ville jag ha den kunde jag ta den. Så det gjorde jag.

Fire!

Någon har hamnat på Billigt Vin efter att ha sökt efter bilder på branden på Österportsgatan i Malmö 2005. När jag kollar var vederbörande landat i kökkenmöddingen av gamla inlägg, ser jag att han eller hon hamnat på Espings post om 2003 Gewurztraminer Alsace Grand Cru Brand och på en av mina nyhetsflukter (februari 2009). Då lanserades bland annat Firebird från Moldavien. Som jag inte kommit mig för att prova, och som jag väl i mitt stilla sinne trott skulle finnas kvar för evig tid på hyllorna. När jag ändå är inne på det där med eld och kollar upp saken upptäcker jag att det är alldeles slut. Jaha. Där rök den chansen att vara lite exotisk. Även skojfriskt namngivna, franska Chat-en-Oeuf som kom samtidigt som moldaven har sålt slut - det vinet har i och för sig den alltid påpasslige Esping rapporterat om här.

Branden på Österportsgatan, däremot, har jag inte hittat några bilder på - varken på Billigt Vin eller någon annanstans.

Chouffe Houblon Dobbelen IPA Tripel

Med åren har jag börjat utveckla en allt mer konservativ syn på tillvaron. I det förändringens tidevarv som är vår samtid önskar jag allt oftare att saker ska förbli som de är och inte hålla på att förändras. Jag får väl ansöka om medlemskap i The Village Green Persevation Society eller nåt. När belgiska bryggeriet Chouffe lanserar Houblon Dobbelen IPA Tripel, en syntes av amerikansk dubbel-IPA och belgisk tripel reser jag ragg. När jag dessutom läser att man producerar alen på begäran av den amerikanske importören, pryder etiketten med en fånig tomte och dessutom hittar på en berättelse om hur den fånige tomten rest jorden runt, samlat in olika humlesorter för att sedan återvända till sitt hem i Ardennerna och brygga just detta öl så är min gräns sedan länge passerad. Å andra sidan är min nyfikenhet på hur brygden smakar så pass stor att det hamnar ett par flaskor i min varukorg. Kassörskan gav mig en underlig blick när jag försökte förklara att tomteflaskorna var till mina barn.

Vid upphällningen bildar alen ett fluffigt vitt skum som sjunker ihop ganska snabbt. Färgen är ljust gul och lätt grumlig. Inte så värst tilltalande. Doften är desto trevligare och ger faktiskt en liten hint om att bryggeriets påfund inte är lika fånigt som etiketten. Här finns fin humlearom, god citrusfrukt, gräddkola och jästtoner. Väldoftande och intressant. Smaken är fyllig och frisk. Bra fruktighet, tydliga jästtoner, en mycket lätt rökighet. Beskan känns till en början rätt lätt men i eftersmaken kommer den tillbaka och hänger kvar en bra stund. En av årets bästa öl såhär långt. Mycket komplex och välbalanserad. Houblon Dobbelen IPA Tripel innehåller 9% alkohol men är ändå både läskande och lättdrucken. En farlig kombination, särskilt som den säljs på 75 centilitersflaska. Kanske man ändå ska ta det goda med det onda när det gäller globaliseringen.

Böcker om vin

Vinböcker är ett rätt knepigt kapitel. Precis som med kokböcker har det utvecklats en speciell genre där bristen på läsvärt innehåll kompenseras med vackra bilder. Mer yta än innehåll Jag har funderat mycket på vilka som ingår i den tilltänkta kundkretsen för dessa. Jag föreställer mig en växande skara människor som som vill verka vin- repektive mat-intresserade utan att behöva bära runt på en massa onödig kunskap. Jag kan också tänka mig att present- och julklappsmarkanden är något utgivarna har i åtanke. Jag fasar redan inför tanken att behöva ge ifrån mig ljud som tyder på något sorts uppskattning när jag öppnar mitt tredje exemplar av André Dominés opus magnum VIN eller Kronstams Vinets Magi (världens bästa vinbok för den som inte visste det. Åtminstone enligt bokens ödmjuke författare).

Nej, jag mina vinböcker måste ha lite mer substans. Precis som när det gäller vin så vill jag har vinböcker som säger något, som vill förmedla något.

Den bok jag sett mest fram emot var Carla Capalbos Collio - The Fine Wines And Foods From Italy's Nort-East. Här kan man snacka om att vara smal och nischad. Ett val som möjliggör att gå ordentligt på djupet. Boken är helt enkelt en reseguide med fokus på vinproducenter. Här finns också tips om boende och restauranger. Det som gör Capalbos bok så speciell är att hon tillbringat mycket tid i Collio. Hon har lärt känna vinmakarna och deras familjer och verkligen velat förstå vad det är som händer i området. Här finns ett djup som är ovanligt i guideböcker. Jag är helt övertygad om att jag kommer att ha stor nytta av boken vid nästa Friulien-resa.

De två andra semesterböckerna var av ett helt annant slag men minst lika läsvärda. Två böcker med tankar och reflexioner kring vin, två rätt olika böcker med mycket gemensamt skrivna av två legendariska amerikanska vinhandlare, bäda med en preferens för europeiska viner. Jag började med Kermit Lynchs Adventures On The Wine Route. Här berättar Lynch om sina erfarenheter under 30 år som vinhandlare med särskilt fokus på de resor han gjorde i Frankrike under mitten av 70-talet. Det är en mycket fascinerande historia där Lynch letar efter det ursprungstypiska och genuina vinet. Han nöjer sig inte med att bara handla med vin utan ger sig in i dialog med vinmakarna och påverkar dem i en mer traditionell inriktning. I boken får läsaren möta en mängd fascinerande personligheter och se en glimt av det vinproducerande Frankrike som det var innan investerarna tog över och när de allra flesta vinerna var möjliga att köpa även för den med en normal inkomst.

När man läser Neal I Rosenthals The Reflections Of A Winemerchant direkt efter Adventures On The Wine Route ser man tydliga skillnader i personligheterna men stora likeheter i synen på vin. Redan böckernas titlar säger en del om den merkuriske f d hippien Lynch från San Francisco och den mera analytiske och disciplinerade tidigare advokaten och New Yorkern Rosenthal. Lynch kom in i branschen några år före Rosenthal och de samarbetade under några år. Ingen av författarna berättar om varför samarbetet bröts men om man läser mellan raderna så förstår man att två såpass starka och tävlingsinriktade personligheter knappast skulle kunna hålla ihop någon längre tid. Särskilt inte som deras intresseområden är så likartade.

I The Reflections Of A Winemaker berättar Rosenthal om sin syn på vin och sitt samarbete med porducenterna. Även han samarbetar verkligen med sina producenter och påverkar aktivt de viner han köper. Det är verkligen intressant att få en inblick i hans arbete. Rosenthal gör också många personliga och djupa personteckningar av de olika producenterna och reflekterar kring hur vinmakarens personlighet återspeglas i vinet. Här finns också många fascinerande berättelser om generationsskiften och förändringar hos vinmakarna.

Sammanfattningsvis tre mycket intressanta böcker. Capalbos bok är omistlig för den som vill besöka, eller lära känna, Italiens främsta vitvinsdistrikt. Rosenthals och Lynchs böcker är båda väldigt välskrivna och en läsupplevelse i sig. Jag tänker också att de kan fördjupa förståelsen och upplevelsen av vin. Åtminstone för mig.

Temperaturloggen ånyo

Sedan den stora värmeböljan i månadsskiftet juni-juli, då temperaturen i källaren smög sig upp mot 17,5 grader, har den stabiliserats runt 15,5. Variationerna mellan natt och dag är knappt märkbara. Det känns ganska betryggande.

Avslutningen på semesterns hyllräder gav också god utdelning. Först - till en varmrökt lax från Kaj i Hallavara - en 2004 Salwey Weissburgunder Kabinett Trocken, som senast provades i maj 2008. Också då var en lax inblandad i det hela, och liksom då är det riktigt kul att dricka det. Ännu roligare faktiskt - ett vin jag tycker riktigt mycket om. Färgen är gyllengul och gnistrande i glaset. Blommiga dofter av honung och melon men också något undflyende, gäckande som utlovar en intressant upplevelse. Vinet är mer smakrikt än vad jag minns sen tidigare, fylligare och med en mer komplex eftersmak. Syran är tydlig och balanserar det lättsamma och gulligt blommiga. Visar inga tecken på att mattas, tvärtom. Ett tidigt reafynd - från cirka 2006 - som i nedsatt skick kostade runt 120 kronor.
Om weissburgundern ger en känsla av fest och helglyx, så är João Ramos druvmix 2005 Vila Santa mer vardag, sås & päror (eller snarare spaghetti & köttfärssås, för att överföra liknelsen till dagens mathållning). Och det är verkligen inte att förakta! Fruktigt och saftigt är bara förnamnet, med strävheten och fattonerna smygande försiktigt i bakgrunden. Hur gott som helst att dricka några glas av efter en hård dag med hammare och spik. Har inte alls farit illa av ett år på lut och även om det inte kommer att hända så mycket mer kan resterande flaskor säkert ligga några år till utan problem. Numera är det enligt Systembolagets hemsida årgång 2007 som är i omlopp, och den får mycket bra omdömen vid en snabb sökning.

2004 Chateau Belgrave

Jag fortsätter med mina försök att närma mig Bordeaux röda viner. Bortsett från en fullträff med 2001 D:vin så har jag inte riktigt fått till det. I kväll blir det ett 5:e cru vin, det tidigare utskällda men nu något rehabiliterade Chateau Belgrave. Vinet köptes på tilbud i en danskt snabbköp för 100 DKK.

Färgen är djupt mörkröd. Till en början ger doften mest svarta vinbär men efterhand dyker det upp lite andra nyanser. Om det är självsuggestion ska jag låta vara osagt men jag tycker mig hitta ett uns av den berömda cigarboxen. Här finns också kaffe, torkad frukt och en viss stallighet. Inte så dumt alls faktiskt.

Smaken är knappt medelfyllig med mycket tydlig svartvinbärsfrukt, lite salmiak och kryddörter. Jag är lite förvånad över hur lätt vinet känns. Syran är frisk och tanninerna förvånansvärt mjuka men änså tydligt markerade. Tyvärr är eftersmaken väldigt kort, den nästan tvärdör när man svalt. Gott att dricka men godare att sniffa på.

Jag drack 2004 Chateau Belgrave till en klassisk söndagsstek och det funkade alldeles utmärkt även om vinet var i lättaste laget. Helt OK för sitt pris. Jag känner mig däremot mera tveksam till köp när det gäller aktuella årgången på systembolaget

2005 Foley Syrah Rancho Santa Rosa

2005 Foley Syrah Rancho Santa Rosa verkade en gång som en lysande idé. Lovordad på ett par andra bloggar och plötsligt dök den upp på röda listan nedsatt en femtiolapp från väl häftiga 224 kr. När jag väl hämtat mina flaskor fick jag genast farhågor om att mitt impulsköp kanske inte varit så lyckat. Flaskorna hamnade i en garderob i sommarstugan och där har de legat tills vi grillade marinerade skivor av lammstek och ingen annan syrah fanns att tillgå.

Vinet är mycket mörkt i en blåröd nyans, tätt men tydligt genomskinligt. Doften är som en överdriven karikatyr av syrah från Rhone. Här finns mycket av allt; björnbär, blåbär och svarta vinbär från fruktdepartementet. Man hittar även en generös dos bacon, lakrits och vanilj. Jag har förstått att Foleys syrah ska vara en förhållandevis sansad amerikansk variant men för mig är detta overkill.
Smaken är också den häftig. Massor med frukt och en del sötaktig fatvanilj balanseras av en bra syrah. Alkoholen och syran ger en lång eftersmak. Mot slutet dyker det också upp en förvånande och lite oborstad fränhet.

Vinet gick bra att dricka till det grillade köttet men detta är inte riktigt min grej. Jag funderar lite över hur jag ska klara vinerna från Qupé som beställdes vid samma tillfälle

2005 Château Limbourg

Siste semesterveckan är i princip slut. Nu återstår bara uppackning, tvätt och en massa goda upplevelser. Man hinner med rätt mycket när man väljer bort dator, tv och arbete. Veckan tillbringades med familjen i stugan på Bjäre. Vi gjorde fåfänga försök att landa en havsöring och mera framgångsrika räder i björnbärssnåren och bland halvöns gårdsbutiker.

En av de bästa ställena att handla på är hos Kaj Röjers fiskrökeri. Rökeriet ligger några stenkast från Hovs Hallar, längst ut på Bjäre. Här kan man handla väldigt goda sillinläggningar, bl a tradtionell kryddsill men den stora grejen är den färskrökta fisken. Vi handlar en varmrökt lax som rökts i c a 8 timmar. Inga andra ingredienser än lax, salt och röken från alspån. Det ger en mild röksmak som inte täcker alla andra smaker. Man behöver inte fundera en sekund över om det är fisk eller kassler som ligger på tallriken.

Sommarstugans vinförråd är ytterst begränsat men det fanns några pavor vitt att välja bland. Jag bestämmer mig för 2005 Château Limbourg en sauvignon blanc/semillion-blandning som det bloggats om både här, här och där. Och faktiskt även här. Ett välbloggat vin skulle man kunna säga.

Jag gillar Chateau Limbourg rätt rejält. Det skiljer sig en hel del från de vita bordeauxer med större andel sauvignon blanc jag druckit tidigare. Färgen är ljust guldgul med lite grönt i. Doften är mycket god och rätt komplex. Här finns fin citrusfrukt, honung, fläder, lite vanilj från faten och en diskret petroleumton.

Smaken är ganska fyllig med bra syra. Väl avrundat, lite tjockt i konsistensen och med de olika smakerna väl integrerade. Citrusfrukten dominerar men de flesta av aromerna dyker upp i smakpaletten. Ett riktigt trevligt vin som fungerade bra till fisken

2005 Barbaresco Nubiola

Häromdagen befann jag mig i en förort till Köpenhamn en dryg timme tidigare än planerat. Jag använde tiden till att besöka ett par livsmedelsbutiker för att kolla vinutbudet. Under det senaste året har jag slutat att kolla upp vad som finns i de danska butikerna då kronkursen sällan gör det intressant att handla. Hos Superbest gjorde jag upptäckten att det fortfarande kan löna sig att handla vin på andra sidan. Här fanns flera späannande Piemonte-viner och allra bästa tilbudet var på 2005 Barbaresco Nubioloa från välrenomerade producenten Pelissero.
En flaska för en dansk hundring, en bra bit under halva normalpriset.

Vinet har den där typiskt tegelröda nebbiolonyansen. Doften är också den en klassisk nebbiolo. Röda bär, violer, rosor, multna löv och en liten skvätt aceton som samsas med återhållna fattoner. Smaken är ung och frisk, medelfyllig men ändå kraftfull. Just den sistnämda aspekten tycker jag är så kännetecknande för de nebbioloviner som tilltalar mig. Här finns inget uppblåst och storvulet utan det handlar mer om en senig styrka, lite som en småländsk småbonde från förrförra seklet. Vinet är naturligtvis alldeles för ungt nu men redan så gott. Allteftersom kvällen fortskrider händer det saker med vinet. Det blir mer tillgängligt, frukten mer framträdande och den mycket friska syran kontrasteras av sötman från mogna bär och torkade frukter. Vinet är rätt strävt och lite kärvt men det rättar pastan och köttfärssåsen till.

Jag kan inte låta bli att undra över hur det är möjligt att sälja ett vin som detta för en dansk hundring eller c a 150 svenska kronor. I affären jag handlade fanns åtminstone 200 flaskor kvar och vinet har sålts för detta pris en längre tid. I Italien kostar Barbaresco Nubiola c a 25 euro. Det fick 91 poäng av Parker och två glas av Gambero Rosso. Det borde inte behöva slumpas bort i en förorts butik.

Vinfestival i Helsingör 19/9

Det börjar dra ihop sig till den årliga vinfestivalen i Helsingör. Fortfarande några veckor kvar till den 19 september men vill man ha biljett till första flighten, "supersmagningen", mellan 11 och 13.30 så ska man inte vänta så värst mycket längre. Även om kronkursernas allt skevare balans minskar möjligheten till klipp på festivalen så ger den möjlighet till att prova en rad spännande viner och träffa många entusiastiska importörer i den mindre skalan. Dessutom är Helsingörs Vinfestival alltid väldigt gemytlig.

Läs mer om förra årets festival här och här

Boka biljett här eller gör ett besök på festivalens hemsida

Kul med folie

Folieboken - för matintresserade och händigt folk, utgiven av Svenska Metallverken och med recept av Carin Tideström, kom 1956. Den andas en kombination av klassisk svensk matlagning och teknologisk landvinning. Allt blir bättre och skojigare med aluminiumfolie, är budskapet. Kanske kunde också folien, som titeln antyder, erbjuda en öppning för ett könsöverskridande samarbete i köksregionen?

Denna sommar har grillningen utvecklats genom just foliens införande i grillmomentet. Grill och folie - verkligen en kombination för matintresserat och händigt folk! Och naturligtvis är det kvinnorna som kommit på den goda idén, medan männen envisas med att bränna sönder köttstycken till sotiga, torra gummibitar.

Det blir ju hur enkelt och kul som helst, bara stoppa ner allt det godaste i ett foliepaket och lägg det på grillen. Potatis och knipplök, till exempel, eller en kyckling (som man med fördel kan grilla en stund först, sen in i folien). Olja, citron, vitlök, salvia, timjan, dragon kan vara bra kompisar i paketet. Plus salt, peppar och en aning socker så klart. Eller zucchini à la A: grilla zucchiniskivor lite lätt, lägg dem på folie. häll på olja, pressa över en citron eller en lime, riv över parmesan, gör ett paket och lägg det på grillen.


Vad dricker man till då? Ja, vad som helst som slinker ner lätt: varför inte Leth? Eller någon av de sista flaskorna Indomita Reserva, denna pinot noir som har varit en sådan god vän under sommaren.

Vi måste också tillsammans försöka hjälpa en törstande vän med ett gott råd. Sökningen "så nära chablis man kan komma fast billigare" kräver ett svar. Jag vet inte vad det skulle vara?

Syrah och medister

Under seneftermiddagens löprunda började jag fundera kring vad jag skulle kunna äta och dricka efter avslutat värv. Det är bra att ha något att fylla skallen med när det börjar gå trögt. Ju längre jag springer desto mer ambtiös kan menyn bli. Eller åtminstone mer kaloririk. I kväll dök bilden av stekt medisterkorv, den lite magrare och köttigare kusinen till falukorven upp. Varifrån vet jag inte men den blev mer och mer påtaglig. Varför inte med en smörig blomkålspuré smaksatt med parmesanost och muskotnöt. När bilden kompletterades med ett glas ung syrah blev det plötsligt möjligt att trots en rätt påtaglig värme öka steglängden rejält.

Jodå, den lokala ICA-butiken hade såväl nyskördad svensk blomkål som medisterkorv från Per i Viken och mitt syste,bolag kunde tillhandahålla 2007 Crozes-Hermitage Les Launes .
Ett vin som jag gillat i tidigare årgångar och som Goda Vinare hissat i den nu aktuella.

2007 Les Launes har en mörkt blåröd färg. Det tar inte många sekunder att identifiera syrahdoften. Här finns en lätt rökighet, charketurier, peppar, viol och tjära. Sedan kommer frukten i form av röda bär och cassis. Vilken väldoft och vilken komplexitet.

Det är betydligt mer tryck i smaken hos 07:an än hos 06:an. Frukten är betydligt mer påtaglig och vinet känns så ungt, levande och vitalt. Smaken följer aromerna väldigt väl. Syra är mycket frisk och bär smakerna till ett långt slut.

2007 Les Launes är ett mycket bra vin i en sympatisk prisklass. Kombinationen syrah och medister var kanske inte lika bra som jag föreställde mig. Däremot var såväl vin som korv strålande var för sig.

2006 Montepasso Rosso Conero

Förra gången jag försökte dricka 2006 Montepasso Rosso Conero - som lanserades i sortimentet oktober 2008 - blev det en flopp. Vinet var defekt och jag har inte haft någon lust att köpa det igen.

Så hälsade vi på J & R. R använde den nya magiska ugnen med varmlufts- och grillfunktion: en knapptryckning och vips en fullständig måltid med knapriga potatisskivor, ugnsbakade rödbetsklyftor och lax som marinerats med chili, lime och vitlök. Vi satt i den ljumma kvällen på trädäcket, åt med välbehag och hade det bra.

Det vita vinet var Penfolds Koonunga Hill Chardonnay, som var helt ok. Men den trevligaste överraskningen var Montepasso - god körsbärsfrukt, lite choklad, lite fatkaraktär, mycket Italien. Kul att träffa på ett fungerande exemplar, helt klart ett vin att ta med i beräkningen vid bunkring av budgettjut (det kostar bara 79 kronor). Och så kan jag läsa om Lawrence Osbournes rapport från Rosso Conero, nu när jag ändå glömde lämna tillbaka The Accidental Connoiseur till Esping under den där angenäma och sinnesutvidgande excessen härförleden.

2006 GT-S Côtes-du-Rhône Villages

Första gången jag provade 2006 GT-S från Domaine Le Plan gillade jag vinet rätt rejält. De båda senaste flaskorna har inte övertygat lika mycket. Helgens provsmakning av 2007 GT-X gav mig lust att göra ett nytt försök. Lite bakgrundsinformation om producenten finns i det tidigare inlägget. Nu går vi direkt över till kvällens smakprov. Jag följer producentens anvisningar med lång dekantering och sval serveringstempratur, c a 15 grader.

GT-S är mörkt som synden, nästan svart vid en snabb betraktelse. Granskar man vinet lite närmre så har det en mycket mörkt röd nyans och fortfarande en del blått i kanten. Doften är stor och bedövande men vad är det egentligen den innehåller. Jo, rätt mycket alkohol, kryddörter, peppar mörka bär, fataromer och charketurier. Tyvärr så känns det inte riktigt som att frukten fyller ut och doften blir stor till omfånget utan riktigt substans.

Smaken går lite i samma still. Till en början så uppfatar jag den som stor och maffig men inte så värst intressant. Frukten finns där men den hamnar i bakgrunden och det händer inte särskilt mycket spännande. Jag tycker också att syran känns lite låg och vinet blir tung och platt.

Jag förstår mig inte riktigt på det här vinet som just nu lovar runt men håller tunt. Kanske är det så att det är inne i en olycklig mognadsfas och blir bättre om något år. Just nu känns vänta och se som det bästa alternativet. n

2006 Sogno di Bacco

Detta vinet har jag skrivit om en gång tidigare men det förtjänar att nämnas igen. 2006 Sogno di Bacco görs av den ekologiska producenten Trinchero i Piemonte. Trinchero är förmodligen mest känd för Vigna del Noce, en Barbera d'Asti som får all den omsorg och uppmärksamhet som normalt bara ägnas åt Barolo och Barbaresco.

Vinet görs på samma sätt som många av de slovenska och friulanska viner vi bloggat om tidigare. 100 % Malvasia med lång skalkontakt, bara naturjäst, ingen temperaturkontroll, ingen klarning och ingen filtrering.

Sogno di Bacco är mörkt kopparfärgat, påminner om en kraftig IPA i färgen. Doften är söt där mycket av aromerna får mig att tänka på torkad frukt. Det finns påsar med blandade tokade frukter som innehåller sviskon, päron, äpple och aprikos och används till saftsoppa eller kräm. Precis så doftar Sogno di Bacco med tillägg av kryddor och smörkola.

Smaken är något helt annat Den är helt torr, fyllig och rätt sträv. Den torkade frukten finns kvar men upplevs annorlunda med en markant syra och en viss mineralisk sälta. Vinet får mig att associera till torr sherry eller vin jaune fast med tydligt markerade tanniner.

Sogno di Bacco finns inte på systembolaget men kan köpas hos danska Winewise.

Kommentar till inlägget "Räknetrissens återkomst"

Skillnaden gentemot junisläppet är stor, dels om man ser till vilka viner som nu dyker upp i tillfälliga sortimentet (inte så många plånboksvänliga sommarförnöjelser, fler dyrviner för den bättre bemedlade) och när det kommer till vilka viner kritikerna rankar högst (just dessa dyrviner). Min försiktiga hypotes om att det alltid blir strömlinjeformade mellanprisviner av god kvalitet - exempelvis från Argentina eller Australien - som hamnar högt på prisvärdeskalan kommer på skam, i alla fall den här månaden.

Genomgående är det exklusivare grejer från Frankrike, Portugal och Sydafrika som toppar listan när betygen läggs samman, sådant som dessutom bara finns i små upplagor i vinkällarbutikerna. Det rör sig med all säkerhet om högklassiga viner, med tanke på samstämmigheten från kritikerna i bedömningen av Gigondas Montirius (258 kr), Pommard Clos de Verger (277 kr), Hermitage Farconnet (299 kr), Quinta do Crasto Reserva (239 kr) och Vacqueyras Montirius Le Clos (239 kr). För att ett vin i 250–300-kronorsklassen ska fyndstämplas krävs det en hel del av det (Gigondas-vinet får till exempel två fyror och två femmor).

En dyr månad, alltså, för den som vill testa toppen av listan (och är snabb i beslutet, för de här vinerna kommer säkert att gå åt kvickt trots prislappen). På den vita sidan är det lite humanare. Italienska Il Selese och franska Côtes-du-Rhône Blanc ligger båda i bekvämt prisläge (75 respektive 99 kronor) och får genomgående bra poäng (även om Grehn i GP ger det förra 3 fyrar och Kronstam tycker det senare enbart är prisvärt (omräknat till 2 poäng)). Också på den vita sidan tycks emellertid ett dyrare vin, franska Josmeyer Pierrets Riesling för 216 pix vara det verkliga höjdarvinet. De tre kritiker som betygsatt det ger 5-4-4.

Annars är det slående hur olika flera viner bedöms, vilket innebär att de som hamnar längre ner i listan kan ha rankats högt av någon provare. Constantia Saddle (129 kr) får en femma av Grehn (lockande övertoner av skomakeri, rök, kaffe och tjära. Dignande frukt tämjer elden), fyra av Kronstam och tvåor av SDS och AB (trevligt vin om än med ganska obalanserad helhet, gödsel, läder och mörk choklad samsas med rejäl bitterhet). Ipsus Syrah och Cono Sur (89 och 96 kronor dyra) - rör sig från fyra till ett på skalan. Den vita Graham Beck-blandningen för 89 spänn får fem (GP), fyra (AB), tre (SDS) och ett (DN), men kommer ändå - trots de divergerande omdömena - högt i listan. Château de Cruzeau, från välrenommerade producenten Lurton, delar också kritikerkåren i olika läger. Grehn (en fyr) finner det unket och orent och frågar sig om han fått en defekt flaska att prova, medan Fagerström (fem postryttare) tycker vinet är "harmoniskt krusbärsdoftande med en nässlig air, enormt och syrastramt med en frisk kraftfullhet som förvandlas till vig elegans med ett år i källaren". För 149 kronor blir man lite sugen på att bilda sig en egen uppfattning.

Man kan här och var märka en klar besvikelse - eller kanske skadeglädje? - över att viner med högt ställd förväntan på sig inte håller måttet. Trimbach Riesling Cuvée Frédéric Emile (368 kr) får en fyr av Grehn, som dock reserverar sig för att flaskan kan ha varit defekt och råder eventuella spekulanter på vinet att hålla reda på kvittot. Men även Fagerström i SDS (en ryttare) finner en slackhet i frukten och är alltså inte särskilt imponerad. Här kan också nämnas att en av allt att döma helt oberoende provare som Esping tipsat om - Hans Artberg, www.artbergomvin.nu - ger både Frédéric Emile och Ch. de Cruzeau IG i betyg.

Ett annat prestigevin, Barolo Bric dël Fiasc för 699 bagare, sätter myror i huvudet på recensenterna. Grehn, som ger det 2 fyrar, tycker att det är en "rakt igenom lysande Barolo /.../ men som troligen inte står i full blom förrän om ett kvartssekel. 700 för en flaska vin är dock en bit över den gräns där prisvärdheten är satt ur spel. För folk med bottenlös plånbok - samt för nebbiolonördar som tror på evigt liv - är Paolo Scavinis mästerverk ett klockrent fynd och allt under fem fyrar rent trams". Också Fagerström helgarderar och ger 2 alternativt 5 hästar. Så egentligen får Bric dël Fiasc allt mellan 6 och 12 poäng om man räknar samman de tre tidningar som bedömt det, beroende på hur man väljer att se på saken.

Tillbaka till Artberg, som blindprovat: ett vin får MVG, sangiovesen 2005 Cepparello, för "diskret nobel morellfrukt, god ung med potential..." Kom inte med på Billigt Vins lista på grund av att bara två betygsatt det (DN och SDS, som dock båda ger en fyra). 349 kronor, inget billigt vin...

Även Josmeyer faller herr Artberg på läppen, liksom de båda Pommarderna (alla får VG). Det får också 2007 Fabre Montmayou Barrel Selection Malbec (89 kr), som hamnar längst ner i vår tabell - och där är alla andra överens om att det är ett medelmåttigt eller ganska tråkigt vin.

Räknetrissens återkomst

(se också kommentaren här.)

Nytt släpp i augusti och ny sammanräkning av recensenternas betyg i GP, DN, SDS och Aftonbladet. Den här gången får inte BK Wines Jack vara med, då han enbart gjort en kvalitetsbedömning av vinerna och inte satt dem i förhållande till prisvärdhet - vilket ju är det som betyget ändå anger. Glädjande är att Thomaz Grehn i GP betygsatt fler viner än tidigare månader, eller snarare redovisar även de som får sämre poäng, vilket ökar antalet viner som bedömts av fyra provare.

Jag har inte hittat några omdömen från Röttorp i Dagens Industri, och har heller inte kollat Dolk/Mölstad hos SvD/Tasteline. Alltså en slimmad sammanställning, som kan fungera som bas för att lägga till egna favoritprovares betyg, men å andra sidan redovisar jag den här gången hela tabellen:

RÖTT 4 BETYG
18 p. 2005 Gigondas Montirius. Frankrike. 258 kr
17 p. 2007 Pommard Clos de Verger 1er Cru. Frankrike. 277 kr
16 p. 2008 Graham Beck Shiraz CS CF. Sydafrika. 99 kr
16 p. 2006 Corale. Italien. 230 kr
16 p. 2006 Quinta da Garrida. Portugal. 99 kr
15 p. 2008 Viña Maipo Reserva Especial. Chile. 79 kr
14 p. 2007 Spier Vintage Selection Shiraz. Sydafrika. 79 kr
14 p. 2006 Pimpala Road. Australien. 79 kr
14 p. 2005 Traslanzas. Spanien. 149 kr
13 p. 2006 Constantia Saddle. Sydafrika. 129 kr
12 p. 2008 Canepa Novísimo. Chile. 69 kr
12 p. 2007 Catapult. Australien. 119 kr
11 p. 2007 Ipsus Syrah. Italien. 89 kr
11 p. 2007 Terredora Aglianico. Italien. 89 kr
11 p. 2007 Cono Sur Reserva Merlot. Chile. 96 kr
8 p. 2007 Fabre Montmayou. Argentina. 89 kr

VITT 4 BETYG
16 p. 2008 Il Selese. Italien. 75 kr
14 p. 2008 Côtes du Rhône Blanc. Frankrike. 99 kr
13 p. 2008 Graham Beck Sauvignon Blanc. Sydafrika. 89 kr
13 p. 2007 Crabilis Vermentino. Italien. 89 kr
13 p. 2008 Rainer Wess Riesling Terrassen. Österrike. 109 kr
13 p. 2008 Château de Cruzeau. Frankrike. 149 kr
12 p. 2007 Geil Riesling. Tyskland. 100 kr
12 p. 2008 Cookoothama Riesling. Australien. 69 kr
11 p. 2008 Crush Chardonnay. Australien. 75 kr
10 p. 2007 Tenuta del Cavaliere. Italien. 119 kr
10 p. 2008 Mesta Macabeo Moscatel. Spanien. 63 kr
9 p. 2008 Santa Ana Viognier Reserve. Argentina. 80 kr
7 p. 2008 Arboleda Viognier. Chile. 89 kr
7 p. 2008 Cunha Martins White. Portugal. 85 kr

RÖTT 3 BETYG
14 p. 2006 Hermitage Farconnet. Frankrike. 299 kr
13 p. 2006 Quinta do Crasto Reserva. Portugal. 239 kr
13 p. 2006 Vacqueyras Montirius Le Clos. Frankrike. 239 kr
12 p. 2007 Nativa Terra. Chile. 99 kr
12 p. 2007 Quinta Nova. Portugal. 109 kr
11 p. 2006 Claymore. Australien. 139 kr
11 p. 2007 Pommard Rugiens Premier Cru. Frankrike. 389 kr
11 p. 2005 Château Ksara C S. Libanon. 139 kr
11 p. 2007 Domaine Roger Perrin. Frankrike. 219 kr
9 p. 2005 Barolo Bric dël Fiasc. Italien. 699 kr
9 p. 2005 Luddite Shiraz. Sydafrika. 289 kr
9 p. 2005 Novaia Corte Vaona. Italien. 199 kr
8 p. 2006 Seghesio Old Vine Zinfandel. USA. 299 kr
7 p. 2007 Mendel Malbec. Argentina. 169 kr
5 p. 2007 Cave Kouroum. Libanon. 84 kr
5 p. 2007 Mayoral Crianza. Spanien. 79 kr

VITT 3 BETYG
13 p. 2004 Josmeyer Les Pierrets Riesling. Frankrike. 216 kr
9 p. 2007 Bourgogne Chardonnay. Frankrike. 189 kr
8 p. 2007 Hermann J. Wiemer Riesling Semi-Dry. USA. 119 kr
7 p. 2007 Sorriso. Italien. 230 kr
6 p. 2008 Miro Kog 3. Slovenien. 88 kr
5 p. 2004 Trimbach Riesling. Frankrike. 368 kr

Turism

När i Berlin, gör som berlinarna - det vill säga drick prosecco och viner från Österrike. I alla fall om man ska döma av utbudet på de kvällsöppna jourbutikerna i Kreuzberg och på de näringsställen i kvarteret vi hinner besöka. Proseccon kostar ett par Euros och går att få direkt ur kylen i kvartersbutiken, för snabb och törstsläckande konsumtion under varma kvällar innan det är dags att leta upp någonstans att äta. På trevliga restaurangen Jolesch är det inte så konstigt att vinlistan består av viner från Österrike, då menyn består av sådant som Tafelspitz, knödlar och schnitzlar. Också vegostället Café V har grüner veltliner och blauer zweigelt som månadens vita och röda tjut.

En annan sak att göra för att smälta in är att cykla eller gå omkring på gatorna med en ölflaska i handen, företrädesvis Becks. Det är att gå lite för långt, hellre då slå sig ner med jämna mellanrum i turistandet och svalka sig med en Hefe. Den här, spritsiga Schöfferhofer från Frankfurt, var ganska god i värmen:
Men bäst - under ett stopp vid en klassisk Biergarten i Tiergarten - var ändå gamla goda Erdinger från Bayern. Hemma, från flaska, har jag aldrig förstått dess storhet, men här var det helt rätt och riktigt.
Den där flaskan sekt med Brandenburger Tor på, då? Inget att tala om, för 1 Euro 69 cents fanns den färdigkyld i en livsmedelsaffär på Bahnhof Friedrichststrasse och hade en sockersörja i botten av flaskan. Men tillsammans med en bit melon framför riksdagshuset var det en typisk tågluffarmeny - det vill säga före promenaden till Bertolt Brechts hus för en stadig måltid innan avfärd, en mer medelålders aktivitet. Menyn består av recept som Brechts hustru helene Wiegel serverade Den Store Författaren och hans teatersällskap. Ordentlig husmanskost med tydlig prägel av Centraleuropa: gulasch, knödlar, schweinhaxe. "Mit speck" är en vanlig och tillräcklig förklaring till rätternas innehåll. Naturligtvis är stora delar av vinlistan också här hämtad från Österrike. Vi dricker husets blandning på blaufränkisch och zweigelt: med god doft av vitpeppar, lagom kärvt och med trevlig frukt, helt ok till hönan som puttrat i zweigelt-sås.

Återuppståndelsen

Under gårdagens Danmarksbesök slog jag en lov genom Helsingörs centrum och gjorde då en fasansfull upptäckt. Simon Unnas vinhandel har återuppstått men i en förvrängd och muterad form. Den vackra lokalen och skyltfönsterna som en gång lockade med Domaine de la Janasse, Chave, Clos du Mont Olivet, Bruno Rocca, Elio Grasso, Sipp Mack och Villa Russiz erbjuder nu bag-in-box viner och även Jeltzin-vodka i 3-literspåse.

Skjold-Burne-återförsäljaren JS Rasch är en annan klassisk Helsingörshandlare som bommat igen. Det finns en ny Skjold-Burne representant i Helsingör och min gissning är att denne inte blir särskilt långlivad. Ett riktigt sorgligt sortiment med några lockpriser. I butiken fanns två bordeaux-viner, en billig bourgogne och åtminstone sex sorters amarone.

Trots den trista utvecklingen fortsätter ändå Helsingör att vara Helsingör och bakelserna hos Möllers konditori är fortfarande svårslagna.

Kom og smag !

Visst låter det trevligt och välkomnande när Emilie Vin bjuder på provsmakning. Ett rasande trevligt sätt att handla vin på. Prova lite olika viner och snacka direkt med importören. Det är ljusår i från den svenske vinkundens vardag och ändå så har Emilie Vin sitt huvudkvarter iFredensborg inom vad som skulle kunna vara cykelavstånd från mitt hem.

Det var åtminstone vad jag hade planerat. Tyvärr satte en punktering stopp för planerna när jag var halvvägs och det fick bli pågatåg och Lille Nord istället. Det gick också bra.

På lagret träffar jag den entusiastiske Ole Sörensen, en av Danmarks flera tusen småimportörer. Verksamheten drivs på vad man skulle kunna kalla hobbybasis och inriktningen är ekologiska viner. Främst från Frankrike men det finns även spanska, italienska och österrikiska viner i sortimentet.

Temat för dagens provsmakning är bourgogne från Louis Max som är både stor markägare och negociant. På Domaine de la Marche, en av familjens egendomar, i Mercurey har man påbörjat övergång till ekologisk odling och fr o m nästa år är man troligtvis certifierade. Vi börjar med två instegsviner, ett vitt och ett rött.

2007 Bourgogne Cote Chalonnaise Chardonnay har en fin guldgul färg. Doften är lite knuten men här finns nötter, citrus och blommor. Smaken är medelfyllig och mycket frisk. En ok vardagsbourgogne men inte så mycket mer.

2006 Bourgogne Cote Chalonnaise Pinot Noir är genomskinligt och klart ljusrött. Det har en rätt enkel men rättfram och god doft av jordgubbar, hallon och körsbär. Det är friskt, mjukt och läskande i smaken där bäraromerna sekonderas av en lätt kryddighet.

Provandet fortsätter med 2006 Mercurey La Marche ett vin som fått ett år på en blandning av nya och gamla fat. Färgen har lite mer djup och doften större komplexitet. Det mesta går igen från det förra vinet men det är mera tryck i såväl smak som doft. Det är också lite strävare och skulle säkert kunna utvecklas bra med några år på rygg.

2005 Mercurey Les Vasees är ytterligare en storlek större. Högre klassificering, bättre årgång och, gissar jag, större andel nya fat. Här kompletteras aromerna med mera kryddighet, kokt kål och en del mörka bär. Det här är riktigt god Pinot Noir-doft. Smaken är relativt fyllig med fin frukt, viss vanilj från faten och en uttalad strävhet. Ett vin som är gott nu men har massor att vinna på några års ytterligare lagring.

Jag smakar även 2007 Gewurztraminer Breitenberg från Domaine Léon Boesch. En gewurz helt i min smak. Jag har svårt med druvan när syran blir för låg, vilket alltför ofta är fallet. Det doftar kryddor, rosor och tropisk frukt. Väldoftande utan att bli överdrivet parfymerat. Vinet har en lite tjock konsistens och fet munkänsla. Smaken är frisk med mycket bra syra, god frukt av och lång eftersmak. Jag ser fram emot att prova vinet med en bit munster.

Vi avslutade med ett vin som inte hade tålt någon efterföljare. 2007 CdR Villages GT-X 10 Cepages är ett monstervin. Färgen är tät mörkröd med blålila kanter. Doften är mycket intensiv och koncentrerad med massor av kryddor och mörka bär. Smaken är mycket fyllig med söt fruktighet, kryddor och lakrits men också en bra syra . Fullt ös genom hela registret liksom Eftersmaken mycket lång. Vinet innehåller 16% alkohol men det är faktiskt inget som stör. Inte alls min stil egentligen men här är det bara att kapitulera