2008 Sumenjak Alter

När vi ändå är inne på temat oheliga allianser, vad sägs om en slovensk blandning av 20% chardonnay och  80% riesling ? Denna gång från en för mig helt ny producent, Sumenjak, som håller till i nordöstra delen av landet, en dryg mil från skidorten Maribor. Av den slovenskspråkiga hemsidan har jag lyckats utläsa att produktionen är ekologisk och men inte så mycket mer. Piu Rosso, som provade vinet härom månaden, berättar att man arbetar icke-interventionistiskt, jäser på öppna fat, lagrar på botti och låter bli att filtrera.

2008 Sumenjak Alter väcker verkligen min nyfikenhet men berättar samtidigt allt som behöver sägas. Vinet är djupt guldgult i färgen och bär spår av några dagars maceration. Doften är storslagen och rieslingaromerna är det som först ger sig till känna. Tunga pustar fotogen stiger ur glaset. Frukten är en blandning av äpplen och citrus som tillsammans med nötter och mineraler ger en väldigt tilltalande helhet. Mäktigt utan att vara tungt.

Smaken är följer aromerna väldigt väl. De friska syrorna kickar in direkt och tar kommandot. Munnen tas i besittning av en uppfriskande, rensande syrlighet med äpplen och citrus. I avslutningen dyker det upp lite anis och en nästan salt mineralitet och en lätt strävhet. Eftersmak som hänger kvar länge. Ett mycket personligt och intressant vin som borde säljas glasvis på varje naturvinsbar med självaktning.

Kostar 14 euro hos Orange Wines

Uppdatering 31/1 Drack sista skvätten ikväll efter nästan en vecka i öppen flaska. Minst lika bra men annorlunda.

2011 Ronc Soreli UIS Blanc

 Det här är inte vad som brukar kallas för ett stort vin. Skulle det poängsättas hade förmodligen en rimlig summa hamnat runt mitten av åttiotalet gissar jag. UIS Blanc är Ronc Sorelis enkla ståltankslagrade instegsvin gjort på druvor från unga stockar

Det som tilltalar mig så starkt med det här vinet är hur oerhört tydligt det talar om sitt ursprung. Vi har att göra med en ohelig allians av  sauvignon blanc, riesling, ribolla gialla och tocai friulano. Såväl doft som smak är verkligen arketypiskt friulansk och blint hade jag gissat på druvren tocai. Till en början ger vinet inte så mycket ifrån sig mer än doften av rått och svalt kött, lite kryddor och mineraler. Efter en stund i glaset tittar frukten fram och sedan ängsblommor och kryddörter. Smaken är frisk och läskande. Lätt fruktighet, frisk syra och mineraler som lämnar en nästan salt eftersmak. På ett plan är det kanske inte så märkvärdigt, på ett annat kan jag konstatera att vinet teleporterar mig till Friulien. I min bok finns det inte så mycket högre betyg.

2004 Cascina Cucco Barolo Ceratti

Det ska tydligen vara vinets dag idag. Har rätt svårt att förstå mig på dylika idéer. Tycker att de flesta dagar är vinets dag. Åtminstone utgör vin en fast återkommande punkt i min vardag och behöver definitivt inte en särskild dag. Sådan ser inte min relation till vin ut. I mina ögon kan dagen kan möjligen ha en poäng för tvångsneurotiker som plötsligt kan tillåta sig att gå lite crazy och korka upp (eller skruva av) en vanlig sketen onsdag eller få en korkskruvsfobiker att öppna den där speciella flaskan.

För mig satte vinsuget in redan vid lunch. En serie motgångar väckte lust efter 2005 Pelissero Long Now, ett riktigt medhårsstrykande vin, en lyxigt vällustig flaska fylld med omslutande squeezee me pleeze me-juice. Instant pleasure på butelj. Tyvärr fanns ingen sådan tillhands. Överhuvudtaget finns det få flaskor av den sorten i skåpet och idag var det inte läge för syrastinn teran, uppmärksamhetskrävande orangevin eller snipig pinot.

Istället närmade jag mig sista lagret av sista lådan 2004 Cascina Cucco Barolo Ceratti. Och snacka om fullgod ersättare. Det ställer liksom upp på allt. Vill du slödricka, bli ompysslad och behagligt bedövad av 14.5 synnerligen väl inpackade procent är det inga som helst problem. För den som är mer på hugget finns en fascinerande doftpalett att förlora sig i; körsbär, hallon, tjära, mandelmassa, julkryddor och torkad frukt. Smakmässigt fortfarande på hugget med vitala syror och behagliga tanniner. Fina grejer det här.

För den nytillkomne bloggläsaren finns här lite bakgrund till hur det här vinet blev hela den svenska vinbloggosfärens favoritpinuppa för några år sedan. Inte alla sådana som åldras med samma välbehag. PS Carlo har årgång 2009 av vinet för 125 MUK. Finns även 08:or för en dryg femtiolapp mer

2011 Roxanich Malvazija & 2012 Vinogradi Fon Malvazija

Jag fortsätter att arbeta mig igenom den stora lådan från Orange Wines som anlände i mellandagarna. Ikväll blev det en 2011 Malvazija från Roxanich, en producent från den kroatiska delen av Istrien. Vi har med andra ord att göra med en malvazija istriana från ursprungsområdet.
Roxanich är en synnerligen välrenommerad producent som gör några riktigt tunga långmacererade pjäser. Kvällens vin verkar vara ett instegsvin som fått mindre än en veckas skalkontakt.

Färgen är  guldgul och helt klar. Ren och rik doft med gröna äpplen, druvighet, honung och lite kryddtoner.  En riktigt fin malvazija doft. Smaken matchar nästan men inte riktigt. Vinet har en lite oljig struktur, generös druvig fruktighet och bra syror. Avslutningen ger en god bitterhet men här känns smaken lite gles och det blir ett lätt alkoholgenomslag. Trots invändningen ett litet fynd för 9.90 euro

Parallellt med detta vin kan jag inte låta bli att öppna 2012 Vinogradi Fon Malvazija som är betydligt mera lågmält och inte lika direkt men som utan minsta tvekan vinner i längden. Doften smyger sig på med kalkiga mineraler, äpplen och gula frukter. Smaken visar upp perfekt balans och ett lätt anslag. En smak som viskar snarare än ropar, väcker nyfikenhet och lust till ännu en klunk. Elegans och spänst. Ett vin som kräver lite uppmärksamhet och ger väldigt mycket tillbaka.

2004 Radikon Oslavje

Så sitter man där med ett fånigt leende på läpparna igen och en känsla av att ha varit med om något stort... Frågan är var man ska börja med en sådan här upplevelse och sällan har väl Wittgensteins tankar om att vi är fångar i språket känts så påtaglig i ett vinsammanhang. Jag tror jag provar med lite nykter saklighet.

2004 Oslavje är en blandning av 40% Chardonnay, 30% Pinot Grigio och 30% Sauvignon blanc. Pinot-druvorna får bara ett dygns skalkontakt. Sedan får den musten jäsa och macerera med chardonnay/sauvignon-blandningen i två till tre månader. Vinet lagras på botti i cirka tre år.

2004 Oslavje har en fin höstlövsfärgad nyans. Doften kan också ge lite sådana associationer med tydliga mognadstoner. Fortfarande vitalt men med ungdomen bakom sig. Balans, harmoni och pondus. Här finns en del rödvinsmarkörer i doften men också något helt eget. Exotiska kryddor, apelsinskal, gula stenfrukter, båda färska och torkade, och nötter. En doft det är lätt att förlora sig i.Smaken bjuder på samma perfekta balans. Stort djup, stor komplexitet, fortfarande friska syror och en riktigt lång avslutning med distinkta tanniner. En fantastisk vinupplevelse.


På Radikons hemsida står att läsa, skrivet i fet stil "Riccordiamo che questi vini vanno serviti alle stesse temperature dei vini rossi e non devono essere conservati in frigorifero" Alltså, Dessa viner ska serveras vid samma temperatur som röda viner och får inte förvaras i kylskåp. Den lilla slurken jag sparat till frukostgröten råkade hamna i kylskåpet över natten och vinet såg ut som oxiderad äppeljuice. Odrickbart, och en påminnelse om sommarens misshandel av 2000 Fuori dal Tempo Oslavje Riserva...

Vinet finns just nu att köpa hos den utmärkta tyska näthandlaren Orange Wines. Snabb service, billig frakt och rimliga priser. 2004 Radikon Oslavje kostar c a 20 euro för en halvlitersflaska.

Läs idigare skriverier om Radikon på Billigt Vin här

Läs Piu Rossis beskrivning av 2004 Oslavje här

Tillnyktring

I onsdags var det dags för årets upplaga av Gambero Rosso att angöra Köpenhamn. Det är inte utan att det känns som att en viss tillnyktring har skett. Trots att sorlet var det samma och inramningen i MoltkesPalae lika högtidlig som alltid så var det mest påtagliga det ingen pratade om. I år fanns det inga tunga prestigeproducenter närvarande. Det serverades inga buffé och det hölls ingen presskonferens. Årets Gambero Rosso-guide delades inte ut gratis, den såldes. Krisen, la crisi, har fått branschen att gå ner i  survival mode. Nedskalat. Några toskanska grevar eller baroner syntes inte till. Luigi Salerno var där men höll sig klädsamt i bakgrunden.

Och inte mig emot. Även om årets upplaga inte gav möjlighet att prova prestigebaroli eller tunga supertoskanare så hade jag lite småkul när jag gick runt och provade anspråkslösa viner. Den mest uttalade frasen under dagen var definitivt "We don't like too much oak in our wines...".  Även om jag inte wowades, golvades eller ens blev lite knäsvag av vinerna så var det bestående intrycket av Gambero Rosso-dagen försiktigt positivt. Här kommer ett axplock av vad jag provade.

                                                             Villa Papiano
Första stoppet var hos Villa Papiano, en producent från Romagna som fokuserar mycket på sangiovese och blev ekologisk certifierad i år. Jag blev omedelbart charmad av den enkla ståltankslagrade 2012 Le Papesse di Papiano och gillade  2008 I Probi di Papiano, som lagrats 12 månader på ek,  skarpt. Två strålande sangiovesetolkningar med friskhet och fräschör, det förstnämnda väldigt omedelbart, det andra med mer djup och struktur. Ex-cellar kostar vinerna runt fem respektive sju euro.

                                     Donatella Cinelli Colombini och Violante Gardini

Donatella Cinelli Colombini hällde en gedigen 2008 Brunello di Montalcino Riserva och berättade om sitt engagemang för kvinnor i vinbranschen. Saftig, ung körsbärsfrukt, kryddor och jord i doften, frisk syra, fyllighet och bastanta tanniner. Feminint var det inte men riktigt bra ändå

Hos Luigi Tacchino provades 2012 Gavi del Commune di Gavi som var väldigt aromatiskt och blommigt. Mycket frisk smak med lång syraburen smak och intensiv citrus i avslutningen. Läckert. Den premierade topp-dolcetton fanns inte med men det gjorde däremot den ståltankslagarde 2011 Dolcetto di Ovada, en enkel, men busigt charmerande bärfruktig bagatell.

Tenuta di Lilliano blev nog dagens överraskning för mig. Här var det sangiovese come una volta för hela slanten. 2011 Chianti Classico jäser på cement och lagras på en blandning av ståltank och stora fat. Pigg, vital och fruktig doft. Frisk och rak smak utan krusiduller. Pang på-matvin. 2010 Chianti Classico Riserva som fått ett par år på botti var verkligen old school. Inget fruktfjäsk här inte. Stram, strukturerad och i behov av några års uppmjukning men helt klart intresseväckande. Kul att det görs sådant här fortfarande.

Vad provades mer ? Jo, Ettore Germanos 2009 Barolo Ceretta blev ytterligare en bekräftelse på att inte ge upp hoppet om årgången. Här fanns inte ett störande spår av den värme som ställde till det för en del. En gedigen barolo-näsa, frisk syra och bra struktur. Samme producents 2011 Langhe Riesling bjöd på en häftig upplevelse. Så otvetydigt riesling och samtidigt något helt eget. Fascinerande och ett av de viner jag verkligen skulle velat plocka med mig hem.

2012 Nals Margreid 2012 Alto Adige Sirmian Pinot Bianco visar verkligen vad man kan göra med, den annars rätt anonyma, druvan i Alto Adige.  Rik frukt med päron, citrus och mineraler. Smaken ger precis det som näsan lovar med stor precision och exakthet. Riktigt bra.

Ett annat vin jag gärna hade packat ner i ryggsäcken var 2008 Barberiani Orvieto Classico Muffa Nobile Calcaia. Oerhört rik doft med saffran, botrytis och tropiska frukter. Intensivt söt smak som balanseras av bra syra. Lång, komplex eftersmak. 2010:an av samma vin var nästan doftlös men med ännu mer intensiv smak.

"Barolo", "Barbaresco", The Next Dylan och BAROLO!!!!!

Häromveckan fick jag ett erbjudande om varuprov på barolo och barbaresco i budgetklass. 2010 Ricossa Barbaresco och 2009 Ricossa Barolo är med största sannolikhet monopolets billigaste varianter med sina 99 kr respektive 149 kr. Jag närmade mig flaskorna med lika delar skepsis och nyfikenhet.

Min första reaktion var positiv förvåning. Ur båda kuporna stiger vad som måste beskrivas som korrekta nebbioloångor. Barbarescon känns lite enklare och lättare medan barolons doft har lite mer pondus och djup. Smakmässigt måste jag säga att barolon på alla sätt utklassar barbarescon. Återigen ett annat djup. Dessutom finns det en märklig, svårdefinerad bismak som stör något hos barbarescon.

Sammanfattningsvis två hyggligt druv- och ursprungstypiska viner som levererar väl i förhållandet till prislappen med ett extra plus till barolon.

MEN...

Elliott Murphy

 

Steve Forbert

John Prine

Sedan har vi det här med barolo och barbaresco. I min vinvärld är det en självmotsägelse att tänka i termer av budget-barolo eller vardagsbarbaresco. Dessa appellationer väcker förväntningar på något extra och jag har väldigt svårt att betrakta Ricassos båda viner som äkta vara.

När jag smakar Ricossas båda viner kan jag inte låta bli att tänka på alla artister som under några 70-tals år av mindre begåvade marknadsförare försågs med vad som kom att bli en rejäl kvarnsten runt halsen. Epitetet "The Next Dylan" sänkte mer än en karriär. Någon som minns Elliot Murphy idag ? John Prine ? Willy Nile ? Steve Forbert ? En samling habila hantverkare och begåvade singer/songwriters som fick massor med uppmärksamhet och sedan befanns vara allt för lättviktiga vid en riktigt jämförelse med orginalet. 

Ricossas viner fick därför följas av ett favoritvin från en favoritproducent. Ingen rättvis jämförelse alls men ändå befogad, kanske man till och med ska säga välförtjänt...  2005 Fenocchio Barolo Bussia kostade när det begav sig ungefär dubbelt så mycket som Ricossas Barolo. Vi har att göra med ett vingårdsbetecknat vin som dessutom nått en viss utveckling. Och här finns allt det jag vill ha hos en barolo, och det i hög upplösning. Här finns exaktheten, precisionen, djupet och klarheten. En betagande doft som gör något med mig, talar till mig, lockar och charmar. En upplevelse att minnas. Smaken levererar precis det som den ska. Återigen fångas man av balans, elegans och den där trollbindande kombinationen av pondus och lätthet. Här snackar vi om skillnader som gör en skillnad.

Nej, vill jag dricka barolo eller barbaresco så är det inte Ricassos tolkningar jag kommer att välja. Skulle jag däremot rekommendera en vettig nebbiolo för en billig peng till en person som av någon outgrundlig anledning prompt vill handla sitt vin på systembolaget så är Ricasso inget dåligt alternativ. Och vill jag lyssna på Dylan, vilket jag ofta vill, så gör jag det.

Hmm, det känns nästan som läge att leta upp  sista flaskan av Fennochios 04:a riserva och gräva fram Dylan-booten med den elektriska studioversionen av Desolation Row...

2008 Vinogradi Fon Lui Teran

"It is a wine from the same vineyard as vintage 2011, just under my opinon not so good conditions during the year. It was a rainy spring with a lot of peronospora, then sun and rain until september, but after that a lot of sun and good light. Anyway, grapes did not mature 100%, so I forgot this barrell for five years until last august a man from Roma came and we were discussing alot about Teran, then suddenly I went down to take some wine and brought him to the sun. I love it (and Rocco too), in the way he is, not how he should be. I still love it everytime I'm ready and I must claim it is not every day. I love hom especially after I open a bottle, drink a glass and then leave him in peace for a week (at 12-16C)."

Där har ni Marko Fons syn på 2008 Lui Teran. Här kommer min efter att ha följt vinet under en vecka. Första glaset är direkt omtumlande. Vinet är mörkt, bläckigt, blårött. Det doftar lika dramatiskt som det ser ut. Järn och blod är klassiska teran-markörer och det finns det gott om här. Mörk frukt, blåbär och vilda körsbär är andra inslag i doftpaletten. Munkänslan är först mjuk och smeksamt sammetslen. Vinet känns nästan trögflytande. Mörk, saftig, omslutande frukt fyller munnen innan de dramatiska syrorna träder in. Tanniner och mineraler skapar en skön avslutning.

Vinet fortsätter att leverera under en vecka i öppen flaska utan minsta tendens att vika ned sig. Tvärt om faktiskt. Det händer spännande saker hela tiden. Det blir mer komplext, nyanserat och harmoniskt. Det är möjligt att Lui inte är som han ska. Jag skulle inte vilja ändra på något. Kanske kan man se det som att Lui är som det kan vara, måste vara. En perfekt representation av en svår årgång. Kanske ett exempel på hur något kan utvecklas väl trots att förutsättningarna inte är optimala. En rätt hoppingivande tanke. Sällan har jag varit med om att vin förflyttat mig med sådan kraft. Det här är Krás/Carso tappat på flaska, här får druva, årgång och ursprung fritt utrymme att berätta sin historia. Omständigheterna må ha varit svåra men det gör inte historien sämre. Och bäst av allt. Den slutar lyckligt och sätter ett leende på mina läppar som också når ögonen.

IV-Patrik var först ut. Han menade att Lui skulle funka till det mesta i matväg och jag säger inte emot honom. För att få The full Carso experience rekommenderar jag dock en Jota.

Läs gärna om mitt besök hos Marko Fon eller varför inte titta in på hans hemsida.