Inför varje besök i Friulien har ett besök hos Enzo Pontoni och hans Miani stått högt upp på önskelistan. Jag har skrivit, mailat och ringt men inte kommit längre än till hans mamma. Hon har varje gång förklarat att Enzo är ute och arbetar i vingården. Möjligen skulle det gå att få tala med honom under lunchen mellan 12.45 och 13.00... Jag har också kontaktat svensk och dansk importör. De samtalen gjorde inget för att öka mina förhoppningar om att få till ett besök.
Jag utgår ifrån att den som regelbundet följer Billigt Vin känner till Miani, åtminstone till namnet. För den som inte är tidigare bekant med det kan sägas att Enzo Pontoni är kultvinmakarnas kultvinmakare. Italiens främste garagiste. Från 16 ha produceras någonstans runt 600 - 700 lådor per år. Hans viner är extremt svårfunna och prislappen börjar på runt femhundringen och slutar med ett fyrsiffrigt belopp för refoscovinet Calvari. Hyllningar till Mianis viner finns det många men väldigt lite information om Enzo Pontoni utöver hans hängivenhet som bara matchas av hans tillbakadragenhet.
Inför årets resa använde jag mig av en annan strategi och bad Serena Palazzoli och Christian Patat från Ronco del Gnemiz om hjälp med att ordna ett besök. De samarbetar nämligen med Enzo Pontoni. Och visst, inga problem. Besöket fixat och klart genom ett par korta mail. The italian way. Nu höll allt på att gå åt skogen ändå. Ett litet missförstånd och en trilskande navigator gjorde att jag åkte till Ronco del Gnemiz när jag skulle åkt till Enzo Pontoni. Serena ryckte ut guidade mig på friulanska vångavägar och genom Buttrios gränder. Med andan i halsen anlände jag till Miani ungefär tio minuter försenad.
Väl där möts jag av ett tiotal restaurangägare på källarbesök. Vi går igenom alla de vita vinerna i ett högt tempo. Det känns ytterst märkligt att prova dessa nästan mytiska viner efter varandra. Sniffa, smaka och spotta i golvbrunnen. Det kommer spridda ummanden, hummanden och kommentarer från restauratörerna medan Enzo Pontoni skruvar på sig, svarar enstavigt och ser ut att vilja vara någon annanstans. Någon av gästerna plockar fram en flaska medhavdt bubbel som öppnas och provas. Min känsla av ett missat tillfälle förstärks. Efter att bubblet avslutats är det hela över . Restaurangfolket tackar och lämnar källaren medan jag börjar packa ner kamera och anteckningsblock.
"Det är är det jag tycker minst om med mitt jobb säger Enzo Pontoni. -Att sälja alltså.Jag föredrar att arbeta utomhus, i vingården. Har Ni förresten tid att stanna lite till ? Det kanske är något mer Ni vill prova eller prova om ?" Och plötsligt har besöket tagit en helt annan vändning.
Vi har fått kontakt och provandet blir med en gång mera intressant. Precis som vid första genomgången är det tankprover av årgång 2011. Vinerna har nyss förts över från barrique till ståltank där de får vila tills det är dags att buteljera. Vi provar två friulano, en ribolla gialla och en chardonnay. Det sistnämnda är det enda som inte genomgått malolaktisk jäsning. Samtliga viner har lagrats på barrique, ungefär en fjärdedel är nya. 2011 har Enzo Pontoni bestämt sig för att inte buteljera någon sauvignon. -Det utvecklades inte som väntat och därför tappas det inte på flaska. Det kommer att säljas lokalt som vino sfuso förklarar Enzo...
Skördeuttagen är extremt låga och mycket av det som skördas säljs vidare. Druvor från relativet nyplanterade vingårdar och det som ett visst år inte anses hålla Miani-klass.
Jag skrev en del i mitt block medan jag provade. En massa ord som ter sig rätt meningslösa idag. Att Friulano Buri hade fina mandeltoner, den andra friulanons mineraliska sälta, chardonnays krämighet och gröna äpplen är liksom inte poängen med vinerna. Det som verkligen slog mig var hur vinerna hela tiden på något sätt lyckas vara både och. Både fruktdrivna och mineraldrivna, rika och generösa men samtidigt strama, täta men inte tunga. Trots att vinerna är extremt unga och nyss lämnat barriquerna så känns eken inte på något sätt dominerande. Viner som verkligen andas klass
Jag få också ett rött fatprov, 2009 Merlot Buri. Vinet är nästan svart i glaset. Kraftfull söt doft med svarta vinbär, körsbär och plommon. Framträdande ektoner. Smaken är verkligen massiv och koncentrerad med en vägg av tanniner. Det här vore något att prova om ett decennium eller så. Enzo berättar att andelen ny ek för de röda varierar kraftigt från årgång till årgång från noll till hundra procent.
Just nu ligger den årliga produktionen på maximalt 10.000 flaskor. Tanken är att inom fyra år kunna producera det dubbla. Enzo har köpt till ytterligare några hektar och har också mark med yngre rankor som han räknar med att kunna börja använda inom kort.
-"Mina föräldrar var mezzadri (ett slags statare) när jag växte upp. Det var väldigt otryggt och jag kommer fortfarande ihåg obehaget man kunde känna i mitten av november när det bestämdes om vi skulle få vara kvar ett år till. Jag har just lyckats köpa en del av de marker som mina föräldrar brukade som arrendatorer under min uppväxt. Det känns bra..."
Enzo berättar att han slutade skolan som 14-åring och har ingen formell vinmakarutbildning. För ett 20-tal år sedan tog han över några hektar vingård från sin far och arrenderade en del. -"Jag hade redan när jag startade en idé om att göra viner som skulle få folk att söka upp dem. Jag ogillar att resa och att sälja. Min tanke var att göra viner som säljer sig själv". Innan jag går öppnar Enzo en flaska 2006 Calvari som verkligen understryker att han lyckats i sina strävanden.
