Amarone

Juldagen är här och jag befinner mig i ett lätt däst tillstånd. Just nu är det paus mellan måltiderna och lite gymnastik på tangetbordet ter sig som en rimlig ansträngning.  Till annandagslunchen kom en lite speciell flaska på bordet. En gåva från en bekants bekant som känner någon i Verona-trakten som gör vin hemma på gården. Jag vet således ingenting om producent, årgång, druvblandning, odling eller annat.

Vinet är djupt mörkrött i färgen med violetta kanter. Doften domineras av mörka körsbär och blåbär. Här finns också en del torkad frukt och julkryddor. Det är ingen stor eller fullmatad doft som talar med versaler utan den är av den lite mera lågmälda sorten.

Smakmässigt så möts av ett vin som jag skulle säga ligger någonstans mitt i mellan en amarone och en recioto. Det är lite för sött för att funka till maten men ändå inte ett vin som passar till dessert. Däremot förträffligt gott att dricka utan matackompanjemang. Smaken känns till en början riktigt söt med mörka fullmogna körsbär. Syran ger balans och det fyller på med kanel och andra krydderier. Här är också något svårfångat som ger mig lite naturvinsvibbar I avslutning finns en tydlig bitterhet och distinkta tanniner.

Amarone come una volta var det någon runt bordet som sa. Hade jag haft en giltig referensram hade jag förmodligen nickat instämmande. Hursomhelst så är det en spännande vinupplevelse som å ena sidan känns väldigt ursprungtypisk men samtidigt är något alldeles eget.

Transmitting live from Mikkeller

Dags för juleferie och ett par veclor i Italien. Just nu befinner jag mig i Köpenhamn för omstigning och har några timmar att slå ihjäl på en lämplig bar. I år valde jag att slå mig ner på Mikkellers bar som ligger sju minuters rask promenad från Hovedbangården.

Första ölen blir Rogue Yellow Snow IPA och jag känner direkt att denna skulle jag kunna fortsätta att dricka. En riktigt besk men perfekt balanserad ale. Doften domineras av frisk humle med citus och tropisk frukt. Smaken är kraftfullare än vad doften antyder med kraftfull beska och god frukt.

Hos Mikkeller ska man naturligtvis dricka Mikkeller och det gör jag. Det får bli en snabbsmakning av julölssortimentet. Ris a la M'ale har en frisk, syrlig och "naturvinsaktig" doft. Smaken är rätt apart. Här finns ingen beska alls. Karamell och kryddor, sötma och syra. Riktigt kul jultolkning som skulle funka fint till ris aöa malta med körsbärssås.

Jag fortsätter med Mikellers Fra Til,  en julporter som man brukar kunna hitta i Systembolagets julölssortiment. Svart som synden. Serveras i ett glas som inget riktigt tillåter doften att komma loss. Mörka julkryddor och kaffe är det första man förnimmer. Det är det som dominerar smaken också. Här är grejen mest sättet som smakerna förmedlas på. Superb kolsyrning som  friskar upp och tillsammans med en bra syra gör att detta funkar utan att bli för tungt

Sista alen ut blir Mikkellers Santa's Little Helper. Den går i en belgisk stil. Kryddig, fruktig, försiktigt kolsyrad och stark. Skitbra.

Här skulle jag kunna bli sittande länge men börjar min avgång närma sig. Lyckas jag ta mig igenom Istedgade utan några missöden lär det dyka upp några inlägg om prosecco vad det lider. Några producentbesök är inbokade och de ska förhoppningssvis generera några upplysande inlägg. Tills dess önskar jag läsare och medbloggare God Jul och Gott Nytt År.

2009 René De Lacray Chablis 1er Cru "Montmains"

När jag provar en del viner blir det som att resa i ett okänt område utan förberedelser, utan karta och kompass men med en halvkass parlör som enda hjälp för att ta sig fram. Det blir ett speciellt sätt att uppleva världen på. Man har inget annat än de egna sinnena att lita på, inga tydliga refrensramar och man vet inte riktigt hur man ska tolka intrycken.  Så är det när jag dricker chablis. Jag har ingen aning om det är en bra chablis, chablis som den är ämnad att vara, bara om jag gillar den eller inte.

2009 René De Lacray Chablis 1er Cru "Montmains" är gulgrönt i färgen. Vinet är mycket aromatiskt med rik doft. Generöst med tropiskt frukt, citrus och äpple. Fattonerna är tydliga men ändå ganska  diskreta. Smaken är också den fyllig och rik. Den matchar doften precis. Mycket frisk syra. Fin avslutning med citrus, mineral- och fattoner.

Som sagt, jag har ingen aning om vad en chablis-konnäsör skulle tycka om dettta vin men jag kan ana att omdömet inte skulle vara helt utan invändningar. För min del är det här ett riktigt sympatiskt chardonnay-vin för en liten peng. Kostade 99DKK hos danska Superbest för ungefär ett år sedan.

2007 Marco Sambin Marcus

Så, dags att prova 2007 Marcus under lite ordnade former. För mig var det här vinet som verkligen stod ut när jag tillsammans med de närmast sörjande häromveckan provade vin hos Finn Klysner. Ett vin som inte var slankt, elegant eller lättdrucket och helt saknade klunkabilitet men som ändå pockade på min uppmärksamhet. Kanske var det rent utav så att det var just frånvaron av allt det som jag vanligtvis tilltalas av som fick mig att haja till.

Marco Sambin är inte vinodlare i åttonde generationen. Han är professor i psykologi vid universitetet i Padova. För ett antal år sedan köpte han en lantegendom i Colli Euganei, en nationalpark strax söder om Padova. På gården utbildar han blivande psykoterapeuter. Och så gör han vin med hjälp av vinmakaren Guido Busatto och Loredano Sinigaglia. Odlingen ekologisk, vingården omfattar 4 ha och den samlade årsproduktionen ligger på under 3.000 flaskor. Hela egendomen är nyplanterad med 9.000 rankor per ha.

Marcus är en bordeaux-influerad blandning gjord på 40 - 45% vardera av merlot och cabernet sauvignon och en mindre andel cabernet franc och syrah. Ett års lagring på en blandning av nya och ett-åriga barriquer. Hemsidan talar om att årgång 2007 var synnerligen besvärlig. Skörden var liten och på grund av det varma året så utsattes vinrankorna för vattenstress. Det resulterade i druvor som hade hög sockerhalt men inte uppnådde full fenolisk mognad och den årgång producenten är minst nöjd med.

Vi har alltså att göra med en svag årgång av ett vin i en stil jag vanligtvis inte gillar. Kan det verkligen vara något ? Jo, faktiskt. Det här fungerar lika bra hemma som hos Finn. Vinet är mycket mörkt och tätt i färgen. Doften är rik och maffig med både röda och svarta vinbär och skogsbär. Faten är framträdande men inte alls störande. Här finns en antydan till stall och läder och ett inslag av mynta.

Smaken är lite mer problematisk, åtminstone tills det kommer mat på bordet. Vinet känns lite spretig med söt frukt och synnerligen frisk syra vilket säkert är en spegling av det besvärliga året. Smakmässigt är det skogsbär i första rummet men det finns också en del vinbär. Distinkta, väl integrerade tanniner och fin eftersmak med bra längd.

Jag dricker vinet till entrecote, bernaise, gröna bönor och grovfritter. I det sällskapet byter vinet skepnad och gör jobbet med bravur. Syran är plötsligt inte det minsta jobbig utan helheten blir ytterst harmonisk. Jag ser fram emot att prova en mindre problematisk årgång. Kostar 275 DKK hos DWC Vin

2011 Domaine Barou St Joseph

Om det finns något som jag få okontrollerbara cravings efter så är det ung syrah. Jag älskar den där doften av våryster mörk bärfrukt som gärna får komma i följe med rökt fläsk, violer, peppar och mineraler. Om smaken matchar doften och dessutom höjer insatsen med rejäl syra och distinkta tanniner så är jag mer än nöjd. Det behöver inte vara så märkvärdigt bara de där grundläggande elementen finns där. Jag blir oftast nöjd med vad jag hittar i Crozes-Hermitage och St Joseph.

Domaine Barou är en liten egendom  som producerat vin sedan 1920 och bedrivit ekologisk odling i 35 år. Man har sju hektar i och i anslutning till St Joseph. Syrah är som sig bör huvuddruvan men man odlar också en del matsanne och viognier. 2011 Domaine Barou är domänets enklaste St Joseph. 80% av druvorna avstjälkas, kallmaceration i fyra dagar och 20 dagars fortsatt jäsning och maceration vid 30 - 32 grader. Lagring i åtta månader på mestadels använda barriquer.

Vinet går i en blåröd nyans men är inte riktigt så mörkt och tätt som jag väntat mig. Doften är förvånansvärt återhållsam men alla komponenterna finns där.  Svarta vinbär, björnbär, violer, peppar och lakrits är ju typiska komponenter i syrahdoft men jag saknar intensitet. Det här är på alla sätt trevligt men lite för nedtonat. Smaken funkar på ungefär samma sätt. Allt är där, på rätt ställe dessutom, men lite för nedtonat. Lite mer syra, lite mer frukt och lite mer tryck så hade jag varit helt nöjd.

Nu blir jag rätt nöjd ändå när jag vant mig vid just det här vinets uttryck. Smaken med ung bärfrukt och svarta vinbär på toppen, lakrits och mineraler är faktiskt inte dum alls. Bra längd, lite strävhet och en aningen bitterhet i avslutningen.

Vinets säljs av Emilie Vin och kostar 125 DKK

Osmica hos Benjamin Zidarich

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. När man besöker italienska vinproducenter blir det sällan som man tänkt sig. Oftast blir detbra mycket bättre.

När jag kommer in i den karsiska byn Prepotto på jakt efter Benjamin Zidarichs vinkällare är det näst intill omöjligt att hitta en plats att parkera bilen på.  Det finns bilar över allt. Några regelrätta parkeringsplatser finns det naturligtvis inte. Byn är byggd lång innan bilen uppfanns De lämpliga platserna är upptagna, de olämpliga också liksom de direkt farliga. Jag lyckas till slut klämma in bilen med två hjul i ett oroväckande djupt dike. Hur jag ska komma därifrån får bli en senare fråga.

Förklaringen till alla bilarna får jag när jag kommer fram till Benjamin Zidarichs hus. Jag kommer mitt i osmican. Eller osmizza som man säger på italienska. Osmica är en månghundraårig tradition i Carso som innebär att vinproducenter under åtta dagar per år får servera och sälja vin, charkuterier och annat egenproducerat utan att skatta för intäkterna.  Idag är osmican ett bra sätt att marknadsföra lokala produkter men också ett sätt att hålla gamla traditioner vid liv.

Hos Zidarichs är det här är viktig händelse. Man har byggt en professionell servering med uteterass och fantastisk havsutsikt. Serveringen används bara vid osmican, för representation och provningar. Det är mycket folk och hög stämmning i lokalen. Man äter, dricker och har roligt. Alla Zidarichs viner säljs glasvis och åtgången är god. Gästerna verkar främst bestå av folk från närområdet. Det snackas mer slovenska än italienska. Jag kan inte låta bli att tänka hur hela sammanhanget skiljer sig rätt mycket från de där Zidarichs viner numera vanligtvis serveras. Jag tänker också på hur Zidarichs viner ofta beskrivs som extrema och krävande. Här verkar vinerna mest uppfattas som lämpliga drycker att skölja ner ost och charkuterier med och Benjamin Zidarich ses som en riktigt duktig hantverkare inom en lokal tradition. Stoltheten, hos både producent och publik är inte att ta miste på. Att prova vinerna här är lite som att se vilda djur i frihet, i sitt rätta element. En helt annan upplevelse jämfört med att se djuren på zoo

Jag försöker hitta Benjamin bland allt stojet men ser honom inte. Jag frågar vid bardisken. Efter en stund dyker han upp och konstaterar korthugget att han känner igen mig. Tyvärr har han inte tid för någon längre sittning men erbjuder en tur i källaren. Vi börjar ändå med en tur ut bland vinrankorna, till den mest närbelägna vingården. Vin befinner oss c a 280 meter över havet. Carso är en kalkstensplatå som reser sig brant från den närbelägna kusten. Under ett tunt lager järnröd jord finns kalkstenen. Så ser nästan alla vingårdar i Carso ut.  När Benjamin tog över pappans verksamhet i slutet av 80-talet hade man bara ett halvt hektar, idag har man åtta. Årsproduktionen ligger på 20.000 flaskor

Vi ger oss ner i källaren. Benjamin berättar stolt att byggnationen tagit åtta år och allt arbete är gjort för hand. Det är verkligen en imponerande källare och jag börjar förstå och se ett mönster. Allt material som använts är hämtat från Carso, precis som den naturliga grottformen. Bygget är inte så storslaget spektakulärt som Edi Kantes utan det här är gjort på ett helt annat sätt  Det här är inte bara en vinkällare, det känns nästan som att vara i något slags förkristlig  helgedom. Pelarna som bär upp taket på första våningen är prydda med reliefer som skildrar de fyra årstiderna. Som ett tempel för att hylla naturen och Carso.

Någon riktig överblick av källaren får jag inte. Den är byggd i fem plan och det finns trånga gångar, smala broar, trappor dyker upp. Det här är en fascinerande plats. Och det är fascinerande att se Benjamin Zidarich i hans biotop. Jag har träffat honom ett par gånger tidigare. Då på Fri Vinfestivalen i Köpenhamn. Läs gärna om Jörgens inte helt framgångsrika försök att knyta kontakt. Här är han betydligt mera bekväm. Benjamin rör sig långsamt men metodiskt och han talar på samma sätt. Långsamt men med intensitet, självklart pondus och stor värdighet.

Vi fokuserar på vitovska under mitt besök. Zidarich producerar även malvasia och terrano tillsammans med små mängder sauvignon blanc och merlot. Vitovska är dock Carsos egen druva och den odlas inte någon annanstans. Vi provar 2011 som inte jäst färdigt, -Det här vinet arbetar fortfarande säger Benjamin förnöjt.  Även årgång 2010, som ganska snart ska buteljeras, provas. Benjamin är inte särskilt intresserad av att diskutera de tekniska aspekterna av arbetet utan vill att vi fokuserar på upplevelsen av vinet. Själv är jag så tagen av  helhetsupplevesen, av vinet-i-isitt sammanhang,  att mitt bidrag till samtalet förmodligen mest består av osammanhängande svammel. Men jag tror att jag förstår Benjamins hållning. Varför stycka upp upplevelsen ? Snacka vin med vinbloggare och diskutera de tekniska aspekterna med kollegor.

Efter guidningen i källaren så måste Benjamin  vidare men jag bjuds att stanna kvar uppe på terassen och prova mig igenom hela vitovska-sortimentet som innefattar tre olika buteljeringar. Den yngsta 2010 Vitovska är gjord för tidig konsumtion med kortare maceration och kortare tid på fat. Vinet säljs tyvärr bara lokalt. Riktigt trevligt vin, med uppfriskande citrusaromer och  kalkiga mineraler. Enkelt och opretantiöst men med tydligt ursprung.

Standard-vitovskan i årgång 2009, som ju naturligtvis är allt annat än standard har lagrats två år på ekfat av olika storlekar. Det här är det av Zidarichs viner som jag är mest beaknt med. Vinet är gult snarare än orangt och lite lätt beslöjat. Fascinerande doft med med citrus, aprikos och persika. Här finns en svårfångad blommighet och lite earl grey. Mycket tydliga mineraler.  Munkänslan är speciell. Vinet har hög densitet, är fylligt och nästan gräddigt. Frisk smak med citrus, stenfrukter och massor av mineraler. Riktigt lång eftersmak och en lätt strävhet.

2006 Vitovska Collection är en riserva som lagrats fyra år på fat och ett år på flaska vid provningstillfället. Det här är ett mycket speciellt vin med ett makalöst djup.  Verkligen en av mina största vinupplevelser.

Det kanske är överdrivet pretentiöst att tala om ett vins andlighet men det här vinet har något som inte låter sig fångas genom att skriva smaknoteringar. Naturligtvis har det med sammanhanget att göra, att det provas under just dessa, speciella förutsättningar och vetskapen om vilket arbete som ligger bakom.Det har också något att göra med territoriet, vad som utspelats sig här uppe genom åren med krig, förtryck och uppdelning mellan öst och väst och på senare tid avfolkning. Ett vin som Vitovska Collection, och naturligtvis alla Zidarichs övriga viner, är ju också en berättelse motstånd, uthållighet och kamp. Om att vissa saker är värda att kämpa för.

Jag får en tallrik med gårdens specialiteter, vilket måste vara dagens tredje. Hade det inte varit för att de bakar så gott bröd, gör makalös pasta, läcker polenta och en vansinnigt god skaldjursrisotto så hade jag nog kunnat tänka mig att gå in för LCHF. Nu blir det HCHFHA istället. Eller ett slags hedonistisk Hfg Everything-diet

Efter lite allmän förbrödring på osmican var det heller inget problem att få upp bilen ur diket och fortsätta till den genialiske ostmästaren Dario Zidarich. Men det är en annan historia. Helt klart är att jag ska återvända till Carso nästa sommar och då helt fokusera på detta området. Här finns flera högintressanta vinproducenter och massor av riktigt duktiga mathantverkare. Alla med en historia att berätta. Eller förmedla.

2004 Clot de L'Oum Saint Bart Vieilles Vignes

Jag började mitt bloggande under devisen "Irrfärder i vinet värld" men har på senare tid blivit allt mera stationär och stannat i nord(östra)-Italien med några kortare avstickare åt olika håll. Förmodligen ett ålderstecken och inget egentligt problem men samtidigt ska man kanske inte bli allt för bekväm- Det gäller att röra på sig medan man fortfarande kan...  Härom veckan ordnade jag en provning tillsammans med Ole Sörensen från Emilie Vin med ett helt annat fokus. Inget italienskt alls. Istället ett gäng sydfransoser och en amerikan (!!!)

Vinet som verkligen stack ut på provningen var Clot de L'Oums 2004 Saint Bart. Clot de L'Oum är en realtivt ny producent som drivs av paret Eric och Lèla Moné. Man köpte 15 ha vingårdar i Roussillon i mitten av 90-talet. 2001 var första årgången som släpptes. Produktionen är ekologisk sedan 2003 och man arbetar uteslutande med naturlig jäst. Vingårdarna ligger högt, mellan 400 och 600 m ö h och jordmånen är en blandning av schist, gnejs och granit.

Saint Bart Vieilles Vignes är en cuvee på lika delar syrah, grenache och carignan från 100-åriga stockar. Uttaget ligger på 15 - 20 hl/ha. Vinet har lagrats 15 månader på barriquer som användta en eller två gånger tidigare.

Vinet är mörkt purpurfärgat och nästan helt ogenomskinligt. Kraftfull men ändå nyanserad doft. Den domineras av fullmogna mörka körsbär som tar spjärn mot en fond av andra mörka bär, peppar, örtkryddor och mineraler. Jag kan föreställa mig att doften har varit betydligt mera intensiv och spretig. Nu har den hittat en perfekt balans och harmoni.

Smaken går i precis samma stil. Fylligt och kraftfullt med söta, saftiga körsbär, kryddigt och mineraliskt.    Bra syra och stadiga tanniner skapar god balans. Enda invändning är en aning bittra tanniner. Lång, god och kryddig eftersmak. Det här är helt enkelt skitgott.

Kostar 110 DKK just nu hos Emilie Vin vilket är ett klockrent fynd. Extra kul att kunna köpa ett perfekt drickmoget vin av hög kvalité.  Jag köpte en låda St Bart och en blandad med smakprover ur Clot de L'Oums övriga sortiment.