2004 Cascina Cucco Barolo Cerrati

Kvällens vin blev hela bloggosfärens darling i höstas. Begrepp som gruppeköb och tilbud letade sig in i bloggarvokabulären . 2004 Cascina Cucco Cerrati var som en storögd, vattenkammad gossopran på besök hos ett gäng ogifta mostrar.

Det är lätt att förstå att det blev som det blev. De första rapporterna satte igång stor aktivitet och det företogs långväga resor för att handla superbarolo för 132 DKK/flaska. Kombinationen av riktigt bra vin till riktigt bra pris och en dos smugglarromantik var och är oemotståndlig När flaskorna nådde sina beställare via inofficiella distrubutionskanaler kom de med historier om hemliga möten på obskyra parkeringsplatser och annat spännande. Man kan se framför sig hur historierna om Barolo-expressen i framtiden kommer att anta Algoth Niska-liknande proportioner.

Själv var jag nära att missa tåget och när lådan väl dök upp kände jag att flaskorna måste svalna och hypen lägga sig innan det gick att smaka vinet. Det är inte utan ett visst mått av förväntningar som jag korkar upp. Förväntningar som faktiskt infrias och det med råge.

Vinet går i en mörkt tegelröd nyans. Doften är bland de häftigaste nebbiolokickar jag har haft förmånen att uppleva. Den är stor, komplex och verkligen spännande. Först ut är en massiv vägg av mogna solvarma jordgubbar. Sedan fyller det på med alla de klassiska nebbioloaromerna på ett närmast kaleidoskopiskt sätt. Varje gång man tar en sniff dyker det upp något nytt. Av komponenter som målarfärg, mandelmassa, vildhallon julkryddor och körsbär bildas hela tiden nya mönster.

Smaken är stor och maffig med intensiv frukt. Vinet är riktigt kraftigt med en viss eldighet. Aromerna dyker upp som på ett pärlband och det är bara att pricka av dem. Med lite tid i glaset blir kryddigheten mera påtaglig och det dyker upp en del söt, torkad frukt och mörk choklad i eftersmaken. Fin syra och markanta men synnerligen väluppfostrade tanniner rundar av.
För en gångs skull ett vin som även jag kan ha en lång stund i glaset. Det här går liksom inte att hälla i sig utan en skvätt varar länge.

2004 Cascina Cucco Barolo Cerrati lever upp till hypen och det med råge. När ett vin håller den här klassen känns diskussioner om modernister och traditionalister inte särskilt intressant. Det här är ett fantastiskt vin. Definitivt inget jag skulle vilja dricka sju dagar i veckan utan något som ska plockas fram vid väl valda tillfällen.

2007 Chinon Les Picasses

Trisse ägnar sig åt att återuppta kontakten med gamla bekantingar medan jag blandar försök till fördjupning med speed-dating. Låter det neurotiskt ? Det är inte helt lätt att få till och risken är väl stor att det inte slutar lyckligt.

Det är spännande att närma sig ett nytt vinområde och en ny druva. Att gå en i en relation utan några förväntningar eller förutfattade meningar. Att skriva om upplevelsen är inte alltid lika enkelt när man helt saknar referensram och inte riktigt vet hur vinet ska smaka.

Cabernet Franc är en druva som oftast är hänvisad till att spela andra eller tredjestämma. På något enstaka Bordeaux-slott tillåts den dominera. I Loire, och faktiskt även ibland i Friulien, tillåts den spela solo. Jag kan bara minnas att jag provat ett rött Loire-vin tidigare. Även den gången från Chinon men då med ett bäst-före datum som gått ut för ungefär ett decennium sedan.

Jag vet ingenting om producenten Etienne de Bonnaventure mer än att han kör ekologiskt och att vinet är gjort på 100% Cabernet Franc. Färgen är lite märklig. Kanske är det inte så respektfullt att kalla den bordeaux-röd men det ligger rätt nära till hands. Brunröd med lite blå refelexer.

Doften är ljuvlig med bedårande bärfrukt. Den är lätt parfymerad med hallon och vita vinbär men här finns flera andra aspekter som gör att vinet blir mer än trevligt. Bakom bäraromerna finns en lätt jordighet, grön paprika, stendamm och en animalisk touch. De här aromerna ligger och lurar i bakgrunden. Mera framträdande är närvaron av nyvässad blyertspenna.

Smaken är mycket ung, frisk, pigg och livlig. Vinet känns relativt lätt men har mycket hög intensitet. Det råder perfekt balans mellan hallonsötma och frisk syra. Även de övriga aromerna går igen. Tanninerna är mycket finkorniga och slutet är förvånansvärt långt. I eftersmaken finns ett lätt stråk av vanilj.

Jag gillar verkligen 2007 Les Picasses. På ytan lätt och charmigt men med djup och struktur. Dessutom ett utmärkt matvin. Finns att beställa via Vinminvin som även har några andra röda Loire-viner i sitt sortiment.

2006 Bressan Verduzzo Friulano - Friulienprojektet del 5

Förra gången jag drack Bressans verduzzo var för ett drygt år sedan. Då befann vi oss hemma hos familjen Bressan på farstubron till en friggebodsliknande stuga. Vi åt hemmagjord lufttorkad skinka, lokalt producerad ost och pratade med tre generationer Bressan under en oförglömlig eftermiddag. När jag nu korkar upp 2006 Verduzzo Friulano är det ofrånkomligt att upplevelsen vevas på den inre biografen.


Verduzzo är en av många lokala druvsorter i Friuli-Venezia Giulia med en lång tradition. Den mest kända varianten är det söta och DOCG-klassade Ramondolo. Ibland ingår verduzzo i torra blandningar och några få odlare gör helt torra varianter.

Bressans variant odlas i DOC Isonzo men den är IGT-klassad som en protest mot vad Bressan anser vara alltför slappa DOC-regler. Druvorna skördas vid optimal mognad. Musten får en två dygns skalkontakt innan jäsningen på på ståltank tar vid i 20 - 25 dagar. Vinet lagras sedan sur lie på använda barriquer av slovensk ek i minst åtta månader. Därefter får vinet ytterligare en tid på ståltank inna det buteljeras.

Vinet har en djupt guldgul färg. Det har kraftfulla aromer och stor komplexitet. Frukten är verkligen intensiv med äpplen, aprikos och päron. Här finns en häftig kryddighet med kanel och nejlikor som tillsammans med apelsinskal ger lite julkänsla. Någonstans fångar jag också något som påminner mig om cognac. Doften är verkligen massiv utan att på något sätt kännas tung.

Fulvio Bressan beskriver sin verduzzo som ett rött vin i ett vitt vins klädedräkt. Precis så känns det att dricka. Det är fylligt och kraftfullt med mycket intensiv smak med en lätt strävhet. Smaken följer aromerna väl med gula äpplen, plommon och aprikos. I nästa våg kommer citrustoner ochkryddigheten. Sedan lyfter syran hela kalaset till ett långt slut med en lätt bitterhet. I eftersmaken dyker cognacen upp igen. Det handlar absolut inte om något alkoholgenomslag utan om något slags mångfacetterad aromatik. Sötman som man skulle kunna vänta sig dyker aldrig upp utan vinet är knastertorrt. Det här är mycket personlig och väldigt fascinerande vinmakarkonst på högsta nivå. Jag hoppas någon gång få tillfälle att smaka en vällagrad variant men tror mig inte om att kunna hålla korkskruven i styr.

Att hitta någon matmatch till torr Verduzzo är inte det enklaste. Jag dricker det gärna utan mat och låter mig fångas av vinets komplexitet. Funkar bra till feta charketurier och var fantastiskt till en bit gruyere. Fulvio Bressan rekommenderar att hans verduzzo dricks sval men inte kall och hotar att bryta armarna av den sommeliere som inte följer hans rekommendation. För den som vågar finns vinet att köpa hos danska Winewise

2008 d'Arenberg The hermit Crab Marsanne Viognier

Uppdateringarna från Billigt Vins södra utpost har på senare tid krympt till en rännil. Det betyder inte att intaget av vin gjort det, i stort sett är det väl samma svamp- eller möjligen trattbeteende som vanligt på den här fronten. Men periodvis är det glest mellan inspirationen och infallsvinklarna som skulle kunna göra en post intressant, och annat kan komma emellan.

Som, den senaste veckan, en besvärlig förkylning. Inte förrän igår skedde en förändring. Jag pratade med en man som en gång i tiden arbetade på det världsomspännande - men nu sedan snart trettio år nedlagda - räkneapparatsföretaget Addo. Bland annat hade Addo fabriker i Brasilien, och i Örkelljunga där man gjorde multiplikationsmaskinen Multo.

Då denne vänlige man märkte att jag var förkyld ordinerade han genast whisky. En sådan vishet! Att jag inte tänkt på det själv! För vad är det herrar kommissarier Banks och Rebus tar till när det känns tungt (och annars med, för den delen)? Självklart: whisky. Rebus slår sig ner i favoritfåtöljen med flaskan inom bekvämt räckhåll för kontinuerlig påfyllning av glaset. Banks, något mer sofistikerad, brukar hälla upp två fingrar och vid tjänlig väderlek gå ut och ställa sig vid stenmuren mot bäcken som porlar förbi hans stuga.

Jag följde Banks tvåfingrarsprincip och hällde ner mig i ett varmt bad. Men spriten var i Rebus' anda: 12-årig Highland Park. Lite rökig, ändå mild i den såriga halsen. Vederkvickande - genast återvände i alla fall en del av livsandarna.

Innan förkylningen drabbade såg jag plötsligt en dag en gammal bekant i hyllan på Bolaget: The Hermit Crab, i ny årgång (2008). Vips hade jag köpt på mig en flaska.

Efter den lite tråkiga 2007:an var mina förväntningar inte så höga. Det har ju också flutit en del vin under broarna sen sist. Det blev ett glatt återseende ändå. Den mineralrika snäckskalsdoften blandad med tropiska fruktaromer. Den runda, småfeta och lite beska smaken. Rejält med god frukt, kunde varit lite krispigare och syrarikt. Skojigare än 2007:an och inte i höjd med 2006:an, men jag är rädd att den årgången av Eremitkräftan för mig har börjat anta mytologiska proportioner.

Inte heller som att möta en gammal dödspolare eller någon superspännande ny bekantskap där sinnena skärps. Men som att träffa en bekant det är kul att småsnacka med en stund om väder och vind. Rätt fyndig och välformulerad den där tjommen, hinner man tänka, kanske skulle vi börja umgås lite mer när allt kommer omkring. Sedan skiljs man åt utan att tänka alltför mycket på det hela, tills man möts igen något år senare och då är det samma sak på nytt.

Tycks som om priset ökat från 89 till 99 kr sedan lanseringen av nya årgången i november i fjol. Det försvårar ju också ett fördjupande av vänskapen något.

Friulienprojektet del 4 - Friuli-Venezia Giulia

Friulienprojektet var en stundens ingivelse men som så många andra sådana hade förmodligen denna legat och lurat i det undermedvetna en tid. Om tiden mellan medveten idé och genomförande hade varit något längre än den det tar att korka upp en Zidarich Malvasia så hade jag kanske hunnit med att fundera ut något slags struktur. Givetvis borde jag som inledning ha gjort något slags övergripande presentation av regionen och de viktigaste vinproducerandeområdena. Den kommer istället nu. Jag börjar med att ge lite information om området.

Friuli-Venezia Giulia, som är regionens fullständiga namn är en av Italiens mindre, ytan uppgår till ungefär 2/3 av Skånes eller 7.900 kvadratkilometer. Folkmängden är ungefär densamma som Skånes, c a 1.2 miljoner.

F-V G ligger i nordöstra Italien och gränsar till Österrike i norr, Slovenien i öster, Venetien i väster och medelhavet i söder. Det relativt lilla området erbjuder m a o ett mycket skiftande landskap, alplandskap, sandkust, klippkust, slättland och böljande kuperade områden. Det görs vin i alla delar av Friulien som klimatmässigt tillåter vinproduktion. De bästa och mest intressanta vinområdena ligger i regionens sydöstra delar. Jag kommer att begränsa mig till de fyra östligaste DOC-områdena. Isonzo, Colli Orientale del Friuli, Collio (Goriziano) och Carso. Det finns enstaka bra producenter även på andra håll i regionen men det är i öster de flesta av de bästa finns. Jag kommer att ge vart och ett av områdena en närmre presentation längre fram.

F-V G har en mycket intressant historia som är väl värd att läsa in sig på. Området har tillhört såväl det Habsburgska väldet som Venedig. Trieste var en väldigt viktig hamn för östra centraleuropa och området således en transportled. Det passerade mycket varor och människor vilket satt sin prägel på F-V G. Maten har hämtat influenser från såväl centraleuropeiska kök som mellanöstern och de slaviska länderna. Samma sak när det gäller vin. F- V G var först i Italien med Merlot någon gång i mitten av 1800-talet och bland de första med flera andra internationella druvsorter som chardonnay, cabernet sauvignon och sauvignon blanc. I samband med vinlusens härjningar planterades många vingårdar om med internationella sorter. Parallellt med denna öppenhet mot omvärlden har man hela odlat en rad inhemska druvor med Tocai Friulano och Ribolla Gialla i spetsen. Även druvorna kommer att få ett eget avsnitt.

F-V G fick ett rejält uppsving för sina viner under 1970-talet. Pionjärer som Livio Felluga, Mario Schiopetto och Silvio Jermann började med hjälp av tyska metoder, jäsning och lagring på ståltank producera, friska, fruktiga och rena viner som då var relativt ovanliga i Italien. De fick snabba framgångar och många efterföljare. Priserna steg snabbt och F-V G drabbades av en backlash när andra områden upptäckte att det gick att kopiera den framgångsrika formeln. På senare år har man fortsatt kvalitetsarbetet med låga skördeuttag. Man har också börjat intressera sig alltmer för de gamla lokala druvsorterna.

Det finns också en skara som jag skulle vilja kalla för neotraditionalister. En grupp odlare med Josko Gravner i spetsen har kombinera biodynamisk odling, extremt tätplanterade vingårdar och mycket låga skördeuttag med traditionella metoder. De vita vinerna får ofta lång skalkontakt, de lagras på stora ekfat och en del odlare använder terracotta-urnor. Många odlare har låtit sig influeras av neo-traditionalisterna utan att ta steget fullt ut.

F-V G är ju mest känt för sina vita viner. Förklaringen ligger naturligtvis till stor del i att det var här man kom med något verkligen nytt på 70-talet. För min del tycker jag att de röda är lika spännande och här finns massor att upptäcka för den nyfikne. Men mer om allt detta längre fram

Billigt Vins blygsamma bidrag till en bättre värld

Ibland kan jag fundera över varför jag håller på med det här bloggandet. Det går ju trots allt åt en del tid som kunde använts till något annat och kanske nyttigare. Men sedan händer det något som ger mening. Idag kom en läsare till bloggen via en sökning på "Bästa boxen 2010". Personen stannade kvar en stund för att sedan klicka sig vidare till en väldigt läsvärd sida. Plötsligt kändes det som att jag bidragit till något gott.

Tävlingsdags

När jag för ett par år sedan stod uppställd på startlinjen för att springa Göteborgsvarvet väcktes plötsligt frågor som Vad gör jag här ? och Varför utsätter jag mig för detta ?. Idag infann sig precis samma frågor när jag satt med sex tomma glas och ett svarsformulär framför mig och inväntade startsignalen för Regionfinalen i Munskänkarnas vintävling 2010. Blindprovning är ångestväckande grejer. Prestationsångesten dämpades något av det faktum att det handlade om två-mannalag. Man slapp med andra ord att bära ett eventuellt hundhuvud själv.

Tävlingsreglerna är enkla. Man provar sex viner helblint. För tre röda och tre vita ska druva, region och land anges. Man har 40 minuter till sitt förfogande. Rätt druva ger två poäng, rätt land och region vardera en poäng. Man får också ange andrahandsalternativ som ger halva poängskörden. Maxpoängen blir således 24 poäng. Jag och min lagkamrat kom överens om att fördela tiden mellan 20 minuters individuellt provande och 20 minuters resonemang.

Vin 1 var mycket ljust gult till färgen, möjligen med lite gröna refelexer. Doften gav svarta vinbärsblad, krusbär, nässlor och en del mineraler. Smaken är mycket frisk med hög syra och nästan lite plåtaktig eftersmak. Sauvignon Blanc känns som ett rätt självklart förstahandsval. Ursprunget är svårare men vi resonerar oss fram till att vinet är för påträngande för att vara franskt. Nya Zeeland med Sydafrika som gardering.

Facit: 2008 Henry Boureois Sancerre Les Baronnes
Tusen också. Vi tränade med en Pouilly Fumé häromdagen och den var mycket mera återhållsam.

Vin 2 ger ett nästan identiskt synintryck. Ljust gult. Doften ger lite honungssötma, päronmer och en anings aning petroleum. Ren smak med mycket hög syra, gröna äpplen och citrus. Att det handlar om riesling kände vi oss helt säkra på men varifrån ? Vi utesluter Alsace p g a stramheten och chansar på Rheingau. Andrahandsvalet blir Chablis.

Facit: 2008 Riesling Hugel
Samma sak här. Vi provade en betydligt mera generös och fet Alsace-riesling på träning.


Vin tre är nästan identiskt med de två föregående. Doften är mycket aromatisk, blommig och sötaktig. Pommac, mogen banan och tropisk frukt står det i mina anteckningar. Min kollega hävdar Kalifornisk Viognier och jag tror benhårt på Pinot Blanc från Alsace.

Facit: 2009 Divino Nordheim Sommeracher Katzenkopf Silvaner Kabinett trocken
Inte en siffra rätt. Tror aldrig jag druckit någon Franken-sylvaner tidigare. Jag noterade att kunnigare personer än vi missade och satsade på Viognier.

Vin nummer 4 är det första röda. En rätt tät mörkröd färg med lite blått i kanterna. Doften bjuder på rostade fat, kaffe, choklad, körsbär och lite kött. Smaken fyllig och frisk med rejäl syra och kraftiga tanniner. Kryddigt slut med lite bitterhet. Vi är helt överens om att det är en toskansk sangiovese. Vi garderar med corvina från Veneto mest för att skriva något.

Facit: 2007 Fonterutoli Chianti Classico.
Första fullpoängaren, skönt.

Vin nummer fem har tegelröd färg och är helt transparent vilket leder in oss på vissa spår. Efter lite sniffande som ger mycket fatvanilj, torkad frukt och lite dill går tankarna snabbt till Rioja. Smaken är medelfyllig med hög syra och trista tanniner. Vinet känns tråkigt och för gammalt vilket konsoliderar vår ursprungliga hypotes. Vårt andrhandsval blev Brunello

Facit: 1998 Marques de Arienzo Gran Reserva.

Vin nummer sex har en väldigt tät blåröd färg. Doften nästan skriker syrah med vanilj, blåbär, björnbär och charketurier. Här finns också den urtypiska syrahparfymen. Smaken är fyllig och kraftfull och känns lika druvtypisk som doften. Vi har tränat på både amerikansk syrah och Hermitage de senaste dagarna. Det här känns definitivt som nya världen med mer kraft än nyans. Samtidigt är det ingen riktig bomb. Vi enas om Sydafrika med Australien som gardering

Facit: 2007 Tatachilla Shiraz
Klart att det var en aussie när vi bestämt oss för Sydafrika. Jag är kass på nya världen och borde såklart satsa på att lära mig mer. Samtidigt trivs jag så mycket bättre i Europa.

Sammanfattningsvis en lärorik eftermiddag som var mycket nyttig. Inte jättelätt men heller inte omöjligt att klara en del. Således fick både ödmjukheten och självförtroendet sitt. Jag hyser den största respekt för paret som håvade in 20 pinnar. Vi placerade oss någonstans i mitten med våra 15.5 pinnar vilket jag är nöjd med. Mest lättad är jag över att nattens mardröm inte besannades, att missa ett Collio-vin.

2007 Terreno Chianti Classico

I förrgår och igår var det hårdträning inför lördagens distriktsmästerskap i blindprovning. Därför bestämde jag mig för att ta det lugnt ikväll och inte utmana smaklökarna och doftsinnet alltför mycket. Således läge att prova ett budgetvin som fram tills nu passerat under min radar.

2007 Chianti Classico från svenskägda vingården Terreno går i en mörkröd färg med en dragning åt blått i kanten. Doften är rätt klen och dämpad för att vara en toskansk 07:a. Körsbär och andra mörka bär i centrum. Fatlagringen märks mest i form av kaffe- och chokladtoner och en behaglig kryddighet. Rätt ursprungstypiskt, utan några direkta fel men samtidigt slätstruket. Smaken är relativt fyllig med söt, mogen frukt, lite bittermandel, bra syra och bra bett från tanninerna. Lite snopet kort eftersmak. Det känns tunt och är på intet sätt engagerande. Samtidigt måste jag säga att det var helt ok till en enkel risotto. Det var först när jag synade vinet lite nogrannare i sömmarna som bristerna blev tydliga. Passabelt, men jag hade ändå väntat mig lite mer.

Förändringar i blogglistan

Häromdagen upphörde Eric Asimovs The Pour som självständig blogg och har nu blivit ihopslagen med ett par matbloggar vars innehåll inte intresserar mig. Riktigt synd för The Pour var en av de mest läsvärda bloggarna. Som ersättare för The Pour har jag hittat en riktig pärla. Manjada skriver om mat och vin från Kroatiska Istrien. Det känns nästan som läge att redigera semesterplanerna... White truffles fuži, någon ?

2005 Château La Reyne Prestige och 2006 Château Etienne Vieilles Vignes

Förra gången jag drack 2005 Château La Reyne - för nästan precis två år sedan - skedde det av misstag. Flaskorna skulle sparas några år var det tänkt, men innan jag hunnit förpassa dem till källaren hade en av dem korkats upp i hastigheten. Så vad gör man? Då var vinet kärvt och vresigt, men där fanns en fin frukt som kikade fram bakom butterheten.

Nu är det dags för ett mer planerat smakprov. Jag kan konstatera att tiden i källaren gjort gott (och att jag kan konstatera det innebär ju att det är en bra idé att göra ett test innan man lägger på lager, för att ha något att jämföra med). Nu har det gått några dagar sedan jag drack vinet och min vana trogen gjorde jag inga noteringar, men summa summarum framstår det som mer harmoniskt. Tanninerna har slipats ner och lugnat sig utan att för den skull ha sjappat från scenen. Frukten är pigg i huvudrollen och syran har en biroll som är viktig för handlingen. Jag gillar det som det är precis nu. Ett bevis på att tålamod kan löna sig. Förmodligen lönar sig inte mer tålamod - fem år verkar vara en bra ålder för La Reyne Prestige. Men jag ska ändå låta någon flaska ligga ett par år till bara för att kolla.

Den aktuella årgången på Systemet är 2007, ser jag när jag besöker Hansakompaniet. Borde förstås provas. När jag frågar den vänliga av de båda äldre damer som jobbar där har hon inte testat den årgången. Men hon har många andra tips, ett från Cahors: 2006 Antisto, också malbec eller côt noir som druvan heter i trakten. Gjorde succé på senaste kundprovningen.

Häromsistens kom det ett nytt Cahors-vin i samma prisklass, 2008 Reserve du Vieux Noir. 80 kronor kostar det. När jag nu puffar till Räknetrissen grymtar han i sin slummer att jodå, det ligger nog i topp på kritikerlistan. Dyrare 2006 Un Jour (198 kr) kanske går att uppbringa i något ex, sedan är det slut på Cahors-viner i ordinarie sortimentet. Men en liten jämförande provning kanske hade varit på sin plats.

Den vänliga och uppenbart engagerade damen kommer igång och skyndar iväg till nästa hylla. "Det där", säger hon och pekar på 2007 Lirac Les Chesnaies för hundringen jämt, "är riktigt bra, på provningen trodde de mig inte när jag avslöjade priset". Jag har faktiskt druckit det - under svårt oordnade former när schlager-finalen sändes från Globen - och vad jag minns var det helt OK. En påminnelse om att jag borde prova det igen...

Damen tar inte alls sitt ansvar som Systembolagsanställd att främja måttligt drickande. Tvärtom blir jag allt mer sugen på att ruinera mig, avvika från arbetet och gå hem och prova hejdlöst istället. Men jag lägger band på mig och frågar avslutningsvis om Languedoc-tjutet (från Saint-Chinian) 2006 Château Etienne Vieilles Vignes, som reas ut för 68 kronor. Tidigare kostade det 85. Nej, damen tror inte att det är på utgång, prisnedsättningen är förmodligen en justering nedåt för att man inte sålt så mycket som man förväntat sig. Om fler är som jag, det vill säga ofta tittar på det och erinrar mig att det är ett rätt bra vin men alltid köper något annat istället, kan det säkert stämma.

Château Etienne, i årgång 2005, var det vin jag tänkt dricka i mars 2008 när det blev La Reyne istället. Helgen som gick provade jag den billiga 2006:an och blev först inte så imponerad. Platt och endimensionellt syrligt, tyckte jag. Femtio år gamla stockar eller ej, det första glaset var inte så kul.

Men där fanns ändå något som väckte intresse, och när jag dagen efter nådde slutet på flaskan hittade jag vitpeppar, viol och annat gott i doft och smak. Då var vi riktiga kompisar, Château Etienne och jag. Jag bestämde mig för att behålla resterande flaskor och inte glömma att låta vinet lufta sig i karaff någon timme nästa gång. Damen och jag är överens om att lagringspotentialen inte är stor - ett rekorderligt matvin att ta till under vårens och sommarens fläsk- och lammgrillningar.

2007 Domaine Le Plan GT-C

Jancis Robinson är inte snäll. Först går ut ut med en dansk skalle: "It's wine is high in everything - acidity, tannins, colour, bitterness - but finess and charm". Hon fortsätter med ett knä i skrevet: "This gives it the double inconvenience of beeing unsuitable for early consumption and yet unworthy of maturation". Attacken avslutas med ett föraktfull spottloska: "The vine is not even particularly easy to grow".

Stackars Carignan. Möjligen går det, enligt Jancis att göra drickbart vin av druvan om skördeuttaget är extremt lågt och rankorna riktigt gamla. Jag har mig veterligen aldrig druckit något druvrent carignan-vin förut och kollade i Jancis Robinsons "Oxford Companion" för att lära mig något om druvan. Det var där misshandeln ägde rum. Vinet hamnade på mitt bord utifrån en nyfikenhet på Domaine Le Plans enklare viner. Jag hade en kort period när jag fascinerades av kraften i Domaine Le Plans viner men på senare tid har jag funnit husstilen lite tröttsam med för mycket av allt utom stil och elegans. När kvällsmaten bestod av en hamburgare från sibylla och pommes, och inget enda amerikanskt vin i gömmorna öppnade jag Domaine Le Plans 2007 GT-C. Jag vet inte inte om rankorna är tillräckligt gamla, 40 år, eller skördeuttaget tillräckligt lågt, 30 hl/ha för att göra Jancis god. Oavsett vilket så har vinet lagrats ett på på använda fat av fransk och amerikansk ek

GT-C ska utläsas Grand Terroir Carignan. Vinet är mycket mörkt rött och helt opakt. Doften ger
en rätt maffig frukt med plommon och svarta körsbär. Någonstans i bakgrunden anas en skvätt bourbon. Kan det vara den amerikanska eken ? Så här långt är det helt OK. Smaken är rätt fyllig med bra syra och kraftfull frukt. Visst är det lite syltvarning men svulstigheten gör att de 15% alkohol inte slår igenom. Funkar riktigt bra till min sibylla-burgare men inget vin jag känner något större behov av att dricka igen.

2007Keber Collio Friulano - Friulienprojektet del 3

Det har varit mycket Friulien, eller Friuli-Venezia-Giulia som jag borde skriva, i både tankar och glas på sistone. För mig själv har jag försökt reda ut varför Friulien är så speciellt för mig. Självklart handlar det om något mer än bara vinet i sig själv. För hur bra vinerna än är så kan ju inte ens jag påstå att de slår allt annat med hästlängder. Nej det måste handla om något mer, om något annat. Om något viktigare.

Jag minns väldigt väl första gången jag uppmärksammade ett friulanskt vin. Kommer inte ihåg producenten men det var en sauvignon från Collio, från Zegla ett stenkast från den slovenska gränsen. Vinet gjorde ett bestående intryck på mig trots att jag inte hade något riktigt uttalat vinintresse då. Jag minns vinet som yppigt fruktigt, väldigt aromatiskt och generöst. Men jag är idag rätt övertygad om att vinet också slog an en annan ton och berörde mig på ett djupare plan. Någonting som har med områdets själ och hjärta att göra.

När jag ikväll öppnade en 2007 Friulano från Edi Keber i Zegla så får jag ett svar på vad det kan ha varit. På baksidesetiketten står att läsa imbottigliato all'orgine dal contadino Edi Keber, buteljerat av bonden Edi Keber. Ordet contadino kan användas både neutralt och nedsättande, precis som på svenska. Edi Keber är stolt över sitt ursprung och försöker inte vara något annat än det han är och tar ordet contadino i besittning. Kanske är det också detta som är Friuliens själ och hjärta. Det genuina. Att inte försöka vara något annat än det man är och att ursprunget är något viktigt. Kanske ger jag mig själv och mitt lantliga ursprung något slags senkommen upprättelse genom att dricka viner som detta.

Okej, nu ska jag försöka koppla över i förment objektivt läge och skriva om vinet. 2007 Collio Friulano går i en ljust guldgul nyans med lite gröna inslag. Vinet är mycket aromatiskt och mina associationer går till gula plommon, päron, vita persikor och mandel. Jag tycker mig också ana ett lätt inslag av ek. Smaken är fyllig och livlig med en lätt sprits. Aromerna går igen men här finns också en tydlig mineralitet och lätt bitterhet. Mycket lång eftersmak. Vinet ger också samma känsla som Zidarichs Malvasia. Det friskar upp och renar munnen. Men jag måste också säga att det gör något mer. Det berör och känns på något sätt både viktigt och riktigt. Jag gillar det här.

Ikväll fick vinet skölja ner en fulpizza och man kan lugnt säga att det räddade den måltiden. Imorgon ska det få jobba under lite mer respektfulla omständigheter.

Friulienprojektet del 2 - Fred Plotkin

foto av Sophocles Alexiou


När jag började fundera på hur jag för en tid skulle kunna få till ett ökat fokus på Friulien väcktes idén att ta kontakt med olika personer som skulle kunna tänkas ha något att säga i ämnet. Kanske skulle jag på detta sätt också kunna få hjälp med mina bryderier när det gäller vinval till den stundande Friulien-provningen.

Den första personen jag mailade var Fred Plotkin. Jag räknade inte med att få något svar men tyckte det var värt en chansning. Fred Plotkin är en stor auktoritet när det gäller italiensk mat- och vinkultur och har bland mycket annat skrivit en fantastisk bok om Friulien och områdets mat- och vinkultur. Boken heter La Terra Fortunata och är tyvärr utgången men jag hittade efter mycket sökande ett begagnat exemplar. Jag fick inte bara ett svar utan flera och mailen har studsat som pingpongbollar över Atlanten där jag suttit still i Skåne medan han rört sig mellan Florida och New York.

Först och främst så fick jag mig en liten tillrättavisning. Friulien, eller Friuli är bara en del av regionen Friuli-Venezia-Giulia. Det är inte poplärt bland befolkningen i den mindre delen Venezia-Giulia att bli bortsorterade. Kan vara nyttigt att komma ihåg så man inte hamnar snett.
Fred bad mig vidare redogöra för vilka viner från området som finns tillgängliga på den svenska marknaden vilket ju gick ganska snabbt. Jag bad honom att välja fem lämpliga provningsviner ur beställningssortimentet. Det blev följande viner:
2007 Keber Collio Friulano
2006 Turian Ribolla Gialla
2007 Dessimis Pinot Grigio
2007 Vie di Romans Vieris Sauvignon
2006 Eugenio Collavini Broy Bianco


Intressant nog stämmer Freds val till 4/5-delar med mitt eget val. Skillnaden är att jag valde 2007 Keber Collio Bianco istället för Dessimis Pinot Grigio. Fred nämde ytterligare viner och producenter som han själv uppskattar mycket:

Doro Princic Friulano och Malvasia Istriana
Lis Neris vita viner
Borgo San Lorenzos Pinot Grigio
Girolamo Dorigos Ribolla Gialla
Le Due Terre
Rosa Bosco Merlot och Sauvignon Blanc
Miani

Stort tack till Fred Plotkin för intressant och lärorik mailväxling. Kolla gärna in hans hemsida och låt dig förvånas över hur många järn i elden en person kan ha eller hur mycket expertkunskap en person kan besitta. Jag blev också mycket nyfiken på hans kommande bok, en uppdatering av Italy For The Gourmet Traveler

Domaine de Cressence 2007 Myriades Rogue & 2008 Myriades Blanc

Här kommer ett litet sydfranskt mellanspel. Även om det kommer att bli mycket Friulien på bloggen ett tag fram över så avstannar inte sökandet efter intressanta och personliga vardagsviner som inte kostar skjortan. Vid nästsenaste Danmarksbesöket, som oroande nog var dagen innan det senaste, så plockade jag upp en smagekasse med viner från Domaine de Cressance. Det är Emilie Vin som importerar till Danmark.

Domaine de Cressence är en relativt ny egendom med c a 30 år på nacken. Ägorna, som omfattar 16 ha är belägna c a 3 mil norr om Nimes. Samtliga viner är klassificerade som Vin de Pays des Cérvennes. Den nuvarande ägaren Claude Jeandrot tog över driften 2003 och började köra ekologiskt. Man har satsat på lokala druvor och har genomgående ett lågt skördeuttag, max 30 hl/ha.

2008 Myriades Blanc är gjort på 50% Sauvignon Blanc, 30% Grenache Blanc och 20% Viognier som fått ett halvår på ekfat. Färgen går i en ljust guldgul nyans. Doften är förvånansvärt komplex med tropisk frukt, mynta, blommighet, persika, krusbär, lite fattoner och mycket tydliga mineraltoner. Smaken relativt frisk och pigg med bra syra, fin frukt och långt syraburet slut. En riktigt positiv överraskning och fantastiskt mycket vin för 50 DKK.

2007 Myriades Rogue är en helt annan grej. Druvblandningen till detta vin är 80% Chenanson och 20% Grenache Noir. Färgen är tät och mörkröd. Ungefär så här långt är jag med. Ole på Emilie Vin log och sa att han tyckte det skulle bli spännande att se vad jag tyckte. Jag kan inte uttrycka mina intryck mer diplomatiskt än att beskriva doften som något av det jävligaste jag kännt i ett rött vin. Det var klockren nerpissad hamsterbur. Jag kunde med omedelbar verkan realitetstesta och det var ingen som helst tvekan om saken. Illa skött hamsterbur. Precis så doftar 2007 Myriades Rogue. Till en början. Efter en stund på karaffen drar det mer mot välhängt viltkött. Så välhängt att man tar sig en funderare på om det är värt risken. Bestämmer man sig för att ta den så går mycket av aromerna igen. Jag gissar att druvan Chenanson smakar såhär. När jag kommer över min pjåskighet så möts jag av ett välgjort vin med, karaktär, bra struktur och fina syror. Oavsett om hantverket är gott så vill jag inte dricka detta vinet igen. Däremot ser jag med skräckblandad förtjusning fram emot att testa de andra två vinerna från Domaine de Cressance som har en mindre andel Chenanson. Även Myriades Rogue kostar 50 DKK. Mycket upplevelse för pengen.

2006 Zidarich Malvasia - Friulienprojektet del 1

I höst ska jag hålla minst en, förhoppningsvis flera, provningar på temat Friulien. Till en början kändes det enbart kul men efterhand har jag börjat känna mig allt mer stressad. Mitt problem består i att begränsa mig. Jag ska välja ut fem, möjligtvis sex, viner som ska ge något slags bild av Friulien som vinregion. Det kommer med andra ord inte att räcka med att slakta en och annan älskling. För att banta ner listan kommer det att krävas ett darling-blodbad värdigt en Tarantino som löper amok. För att gå iland med uppgiften kommer jag att prova så många Friulien-viner jag kan komma över. Jag vill också be bloggläsare om input och kommer även att kontakta en rad Friulien-kännare. Svaren som kommer in kommer att publiceras på Billigt Vin. Givetvis går det bra att lämna synpunkter via kommentarsfunktionen.

Det finns vissa nödvändiga begränsningar. Jag tänker hålla mig till områdena Collio, Colli Orientale del Friul, Friuli Isonzo och Carso. Provningen ska innehålla både röda och vita viner men däremot inga söta.

Friulien-projektet kommer att bli ett återkommande inslag på Billigt Vin tills dess att provningen är genomförd. Det kommer säkert att bli utrymme för en del annat också.

Jag inleder med ett vin från Carso,högplatån ovanför Trieste. Jag och Jörgen besökte det fascinerande området för ett drygt år sedan. En av allt förmånga intressanta producenter i området som inte hann besöka är Zidarich. Benjamin Zidarich tog över sin fars företag 1988 och förändrade verksamheten drastiskt. Han utökade arealen som idag omfattar 8 extremt tätt planterade ha och inriktade sig nästan helt på inhemska druvor som Vitovska, Terreno och Malvasia Istriana. Produktionen är helt ekologisk och icke-interventionistisk. Inga sulfiter, ingen temperaturkontroll, ingen filtrering och bara naturliga jäster. Vinerna lagras genomgående på stora ekfat.

2006 Malvasia är ett mycket speciellt vin. Det går i en guldgul färg och är lite lätt beslöjat av sediment. Vid upphällningen doftar vinet äppelcidervinäger och inte mycket mer. Efter en timme på karaffen börjar vinet öppna sig och då händer det saker. Äppelaromerna finns kvar. En väldigt ren doft med tydliga äpelaromer, gula plommon och läcker kryddighet. Det finns också tydliga mineraltoner och ett stänk målarfärg.

Vid en blindprovning är jag inte säker på att jag hade sagt att vinet var vitt. Det är tanninerna som kan lura en. Munkänslan liknar inte riktig något annat. Jag upplever inte vinet som strävt men när man kört runt det i munnen ett tag så får sig tandköttet en rejäl massage. Smaken följer aromerna väl med god äppel- och plommonfrukt. Lång eftersmak med läcker bitterhet och mineraler. Vinet känns rent och rensar verkligen munnen.

Ikväll drack jag vinet till casunziei alle rape rosse, pasta fylld med ricotta och rödbetor, serverade på traditionellt vis med smält smör och vallmofrön. En bra kombination men vinet var ännu bättre till några skivor coppa, lufttorkad grishals från Bjärhus.

Jag är inte ensam om att gilla 2006 Zidarich Malvasia. Parker gav vinet 92 pinnar och Gambero Rosso delade ut tre glas. Finns att köpa hos Winewise för 225 DKK

2007 Maison Sylvain Loichet Côte de Nuits-Villages Aux Montagnes

Efter en seg förmiddag gjorde jag ett försök till uppryckning under eftermiddagen. Jag bestämde mig för att laga ordentlig middag och göra ett nytt försök med Julia Childs Coq au vin, även denna gång via Anders Öhman. Medan kycklingen stod och duttrade i ugnen kom jag att tänka på filmen Julia & Julie. Visst handlar den om Julia Child ? I en kort attack av beslutsamhet och handlingskraft gav jag mig iväg till videobutiken. Filmen fanns inne och visst handlade den om Julia Child. Plötsligt kändes även vinvalet intressant och jag bestämde mig för att testa en bourgogne från Emilie Vin.

Sylvain Loichet hör till Bourgognes coming men. Han har redan fått en hel del uppmärksamhet. Sylvain verkar vara en marknadsförares dröm. Han är ung, i 25-års åldern och kommer från en familj som ägt vinmarker runt om i Bourgogne i många generationer. Sedan länge har druvorna sålts till negocianter och på senare år har markerna arrenderats ut. Unge Sylvain har efterhand som arrendekontrakten löpt ut tagit över markerna och börjat göra vin med stor passion och terroirkänsla. Idag producerar han c a 30.000 flaskor om året fördelat på 12 olika appellationer. Odlingen är ekologisk och han man har börjat tillämpa biodynamiska metoder.

Vinet har lite mer färg än vad som är vanligt när det gäller Pinot Noir. Transparent och blårött. Det första som jag fastnar för i doften är en lätt rökighet. Det andra är hur elegant doften är. Aromerna tränger sig inte på utan doften känns också transparent. Sensuellt och lockande snarare än kommenderande. Här finns god pinot-krydda, försiktiga röda bär och champinjoner. Skogstjärn och kokt kål anas i bakgrunden. Klart beroendeframkallande.

Smaken är lätt, delikat och mycket ren. Känslan är nästan som att dricka ett vitt vin om man bortser från de finstämda och finkorniga tanninerna. Smaken domineras av kryddighet och röda bär. Kort men mycket trevlig eftersmak. Ett föträffligt matvin även om tuppen var lite i kraftigaste laget.

En bourgogne i min smak. Kul, efter långfredagens båda pinot-dikeskörningar. Doften ät den stora grejen med detta vinet och smaken något mindre men helhetsupplevelsen ändå väldigt positiv
Kostar 140 DKK hos Emilie Vin. Sylvain Loichet verkar vara en kille att hålla ögonen på och jag känner en viss oro över att min första kontakt med honom kan få dyrbara konsekvenser. Filmen var inte så dum den heller.

Påskviner - Vitt, rött och sött

2006 Taurasi Radici Fiano di Avellino köptes på systembolagets rea någon gång runt årsskiftet och är tyvärr numera slutsålt. Vinet går i en ljust guldgul färg. Det är mycket aromatiskt och väldigt trevligt att sniffa på. Här finns en klockren doft av gröna äpplen, nästan en karikatyr. Bakom äpplena finns päron, tropisk frukt, honung och en fin nötton. Jag känner också något svårbeskrivet, kanske en svag begynnande petroliumdoft . De rätt tydliga fataromerna jag hittar är något av ett mysterium. Producentens hemsida uppger att bara rostfritt stål använts.

Munkänslan är lätt oljig. Initialt känns den höga friska syran och de gröna äpplena och päronen dyker upp igen. Mellanpartiet ger en sötare upplevelse med gula plommon, honung och fattoner. I finalen dyker den höga, friska syran upp igen och ger en lång eftersmak. Ett riktigt bra och spännande vitt vin från den italienska södern.



Påskens röda blev en sydrhonare, denna gång från Vacqueyras. Producenten är välrenommerade Arnoux & Fils . Företaget har 40 ha egna vinmarker och dessutom en stor negociant-rörelse. De producerar viner under flera olika etiketter och deras lågprisviner är stapelvaror i de danska snabbköpen. Seigneur de Lauris är beteckningen på firmans toppviner och med den etiketten säljs även vin från Gigondas och Chateauneuf.

2007 Vacqueyras Seigeur de Lauris, som är gjort på c a 70% grenache och 30% syrah, har en mörkt purpurröd nyans. Doften är verkligen häftig med rejäla skopor mörka körsbär och björnbär. Det fyller på med sydfranska örter och tapenade. Smaken förvånar mig lite. Det blir aldrig den fruktbomb jag befarat. Visst går aromerna igen i smaken men vinet känns rent och balanserat. Det har bra syra och silkiga tanniner. De 14.5%en alkohol känns inte det minsta besvärande utan ligger väl inpackade. Vinet köptes hos danska Superbest, kostade strax under en dansk hundring och gav väldigt mycket
pang för pengen. Jag misstänker dock att detta inte är det vinet som Robert Parker gav 92 pinnar.



Det söta köptes också i Danmark. På en parkeringsplats strax utanför Helsingör. Det är oftast där man gör de största fynden. Det var dock ingen polsk lastbilscahufför som sålde vinet utan Eric Lichtlé från Alsace. Utöver rieslingen som provades här blev det några flaskor gewurztraminer.

2007 Lichtlé Gewurztraminer Vendange Tardive går i guldgult. Doften är slipprig, ekivok eller oanständig. This is kinky stuff. Det stiger en sirlig sötma ur glaset med övermogen tropisk frukt, ingefära och honung. Konsistensen har också den något slags otillbörligt trögflytande form. Smaken är intensivt söt, enligt Eric Lichtlé låg sockerhalten på SGN-nivå, eldig och kryddig. Den tropiska, lätt bedagade fruktigheten går igen liksom en ingefärskryddighet som förstärks av alkoholens eldighet. Här finns en viss syra som hindrar vinet från att tippa över helt. Gott, och en dessert i sig självt men bör njutas i små doser och utan småbarn i närheten. Kostade 144 DKK på parkeringsplatsen.

West Broadway / East 12th Street

En vistelse i New York har ägnats åt allt annat än att botanisera i den lokala vinvärlden. Det finns förstås hundratals vinbutiker och –restauranger att besöka, men också en massa annat att göra för förstagångsbesökaren. Vinturistandet får bli en annan gång.

Frankly Wines tittar jag in hos en kväll, affären ligger bara en liten bit ner på West Broadway från hotellet räknat. En engelsman vars namn jag tyvärr inte lägger på minnet visar runt. Det går snabbt att få en överblick, det är en pytteliten lokal, men det finns mycket intressant på hyllorna. ”We are the funky little neighborhood wineshop”, säger mannen.

Ägaren, Christy Frank, jobbade länge för Moët-Hennessy men tröttnade och öppnade eget. Det verkar gå rätt bra, kunder kommer in hela tiden. Ja, just nu hjälper det förstås till att Eric Asimov – som skriver om vin för The New York Times och gör bloggen The Pour (se blogglista i högerspalten) – nyligen skrev om Frankly Wines i sin spalt och i ett blogginlägg. Minst hälften av kunderna som kommer in nu är nya. Likadant är det om Parkers Wine Spectator skriver upp ett vin – då kommer alla rusande och vill ha det. Hm. Kanske är inte skillnaden från hemma i Svedala så enormt stor, ändå.

Utbudet går från billiga vardagsviner för $10 till ”high-end stuff” för $80-100 och däröver. En hel del från Sydamerika men övervägande delen från Europa: Frankrike och Italien. En trevligt prissatt dolcetto från Roagna - men barolon har nog sålt slut, tyvärr - flera sancerres som jag inte skulle ha något emot att prova och mycket mer... Tribeca är ett välbärgat område, folk vet vad de vill ha och har råd med det också. Nu är det dessutom Passover, en stor judisk högtid, och koshervinerna har gått åt som smör i solsken.

Frankly Wines verkar måna om kvaliteten på sina varor, oavsett prisklass. Att få korn på intressanta producenter tycks inte svårt: de eller deras importörer kommer förbi affären, ett flertal i veckan, med sina varuprover. New York är, förstår jag, en verklig korsväg – en viktig nod i det globala vinnätverket.

Jag är inte fullt koncentrerad på sortimentet. Det är inte läge att köpa hem något kul till hotellrummet och dricka ur plastmuggar, det har jag gjort tillräckligt. Mannen nämner att de dagen därpå ska korka upp några flaskor framåt kvällen. Det låter trevligt, men när den tiden kommer är jag någon helt annanstans på Manhattan. Så det får bli en annan gång.

Förmodligen är jag cykelburen när buteljerna öppnas hos Frankly Wines. Jag hyr en hoj över dagen och stångar mig upp och ner för avenyerna. Hejdlöst roligt, kan rekommenderas (liksom att använda hjälm). Och när cykeln är återlämnad hamnar vi på Hearth på East 12th Street vid Första Avenyn. De har gott käk och vinlistan är nästan lika diger som lokaldelen för 0431-området. Den orkar jag inte sätta mig in i, fortfarande adrenalinspattig och hungrig efter cykelturen. MSÄ hittar en grüner veltliner från Kamptal, som är ganska försiktig men helt OK till charkuterierna och den salviaspäckade kycklingen som smälter i munnen. Jag tar trerättersmenyn Cucina Povera - "humble cooking", eller varför inte fattigmansmeny? - med tillhörande vinförslag. Först är det en tysk riesling till salladen med valnötter, sen en sydamerikansk malbec serverad från tetra (!) till kalvbringan och polentan – som påminner om käket vi fick hos Klinec i Slovenien, gott! - och sist något spanskt sött till vaniljpuddingen med inlagda körsbär. Det är gott men på inget sätt spektakulärt, ändå mer än vad man kan förvänta sig till priset av $15. Självklart skulle jag ha pluggat vinlistan i förväg, eller så skulle vi ha fortsatt till den vidhängande vinbaren Terroir några meter ner längs gatan. Det får bli en annan gång.

Istället kommer killen som väljer vinerna på Hearth och Terroir, Paul Grieco, förbi bordet och säjer hej. Kanske har Marco Canora, innehavaren av Hearth som tittade förbi tidigare och pratade rustik mat av udda styckdetaljer, nämnt att det är gäster från Sverige. Hursomhelst är Paul soccer-fan och känner till MFF. Visst har de spelat i en europeisk cup en gång? Det stämmer, det var väl Europacupen någon gång på 80-talet. Så vi pratar lite Ibra och cykling i New York, som Paul menar faktiskt har blivit bättre under borgmästare Bloombergs regim. Gång- och cykelbanor runt Times Square, vem hade kunnat tro det – och från en sån företagarsnubbe som Bloomberg?

Vinet då? ”Ah, wine is secondary”, säger Paul men av någon anledning är det svårt att tro honom när han säger det. Han berättar att de ska öppna en vinbar till, i Tribeca. Inte bara vin utan även vinbarer handlar om terroir, säger han. Även om vinerna är desamma blir presentationen annorlunda beroende på läget. Här i East Village är det punk och rock’n’roll, det ska synas i vinlistans grafik och fonter (det gör det också, kolla själv, på egen risk). I Tribeca blir det något annat, exakt vad återstår att se. Riktigt hur det där hänger ihop – annat än som marknadsföringsknep, om nu vinerna är desamma – blir inte riktigt utrett, på djupet. Kanske drar han oss i benet, kanske inte. Men jag tror jag greppar vad mannen säger, mer eller mindre. Ett ställe måste representera och spegla sin plats. Det går inte att ha en Möllan-sylta i Västra Hamnen, på samma sätt som det inte går att ha en fancy-schmancy bar vid Värnhem. Men det hade varit intressant om också dryckeslistan matchade platsens terroir. Vad skulle det då vara på menyn i Tribeca? Kanske läge att fråga Frankly Wines?

Nåväl. Vi snabbspolar till tetravinet, en överraskning på en bättre restaurang som denna med en konnässör som vinmästare – eller? Nej, Paul menar att det faktum att det finns här är exakt det han menar: vin ska inte handla om fisförnäma förpackningar eller konventioner. Är ett vin bra så är det och 95 % av allt vin som köps i USA konsumeras inom tre dagar. Tetran är miljövänligare, den har många fördelar vid transporten och vinet håller sig tills det dricks upp. Paul erinrar sig en artikel av New York Post-skribenten Tyler Colman och hastar iväg för att hitta den. När vi precis börjar tro att han glömt bort oss kommer han tillbaka med en utskrift av artikeln, Drink Outside The Box. ”Anyway, we should drink more wine from the box”, avslutar han vår lilla konversation och försvinner iväg. Så mycket att fråga om, om jag hade varit förberedd – men det får bli en annan gång.

Kvällen på Hearth blir vår sista i NYC. På planet hem hamnar jag bredvid en gentleman som har en lägenhet på Söders höjder i Stockholm men för det mesta bor på 3:e avenyn på Manhattan, i höjd med Östra 73:e gatan. Han dricker det röda vin som ingår i servicen på flighten, men fryner på näsan när han ser att det kommer från Kalifornien. Han dricker bara franskt vin. ”Ah”, försöker jag när jag ser att det är en blend på syrah och grenache, ”de har de här vinerna i Rhône-dalen som…” Men nej, mannen dricker inte vin därifrån, det är inte bra. Han dricker bara vin från Bordeaux, företrädesvis från Médoc och Haut-Médoc. Han menar att man kan hitta bra Médoc från mindre slott för $13 dollar i New York.

Nu ska min sätesgranne till Paris i affärer. Där har han en vän som får hem ett par hundra flaskor årligen från ett Bordeauxslott för €6 per flaska. Nå, för att det ska löna sig att ta hem dylika viner från Europa, med tanke på transportkostnaden, skulle Manhattan-kisen vid min sida behöva beställa ett par tusen flaskor. Han skulle kunna göra det, men var skulle han då förvara dem?, frågsar han sig. Han har ingen vinkällare.

Jag, å andra sidan, har en källare men inte pengar nog att fylla den med bordeaux-viner. Istället dricker jag min Faxe och kollar på Avatar i den lilla monitorn på sätet framför. Det är inte läge att starta en diskussion om förtjänsterna hos viner från Vacqueyras eller Lirac med en mycket bestämd Bordeaux-skalle på en transatlantisk flygning, inte heller att börja prata politik (mannen hinner nämna att Obama självklart är en katastrof för USA med sin sjukvårdsreform med mera, innan jag sätter på hörlurarna).

Bara för att jävlas, även om mannen inte kan ha en aning om det när han just nu förmodligen snarkar i en hotellsäng i Paris, har jag öppnat en flarra Collection du Rhône från Vignerons de Caractère. Kanske skulle han kalla den slampigt fruktig, eller frivolt publikfriande och pöbelaktig. Och kalla mig då gärna jetlaggad, bonnig, tölpig och ignorant, men jag gillar det. Ha, där fick du, Mr. Lägenhet-Vid-Södra-Sjukhuset-och-Central-Park-MF’ing-wanna-be-wine-connoisseur!

Nebbiolo på Nörrebro revisited

På Köpenhamnståget satt jag bakom ett kultiverat sällskap, en herre och två damer. De blev underhållna av en överviktig göteborgare klädd i svart läderväst med snöring i sidorna. Den överviktige kunde berätta om allt från danska drottningens alkoholvanor - två flaskor 7.2%-ig starköl per dag - till butikernas öppettider -idag är det superduperstängt i Danmark- hans kunskap var stor om än inte alltid korrekt.

Under många år såg lukkeloven till att det verkligen var stängt i Danmark på sön- och helgdagar.. Under långfredagens besök i den danska huvudstaden tillsammans med teamet bakom bloggen italienska viner kunde vi handla nybakat surdegsbröd från Emmerys, besöka snabbköp, provsmaka gröna mandlar, dricka utsökt kaffe och framförallt ta en långsittning på vinbaren Terroiristen. Enda motgången var att Il Sensos öppettider inte gick att samordna med vårat schema

Terroiristen är utan tvekan mitt favorit-hangout i Köpenhamn. Här finns hela Winewise sortiment och en del, nogrannt utvalda, andra flaskor. Allt går att köpa glasvis. I torsdags höll innehavaren Stefan Jensen en provning på temat "Nebbiolo som terroir-formidler" där han presenterade en räcka nebbiolobaserade viner från olika delar av Piemonte. Vi bestämmer oss för att inleda vår sittning med en trio viner från nordligaste Piemonte. Tre viner som representerar tre olika micro-DOC Bramaterra, Lessona och Carema.

I första glaset har vi 2004 Bramaterra från producenten Sella. Ett vin gjort på 65% nebbiolo som kompletteras med mindre delar Vespolina och Croatina. Här har vi ett klart ljusrött och helt genomskinligt vin . Doften är mycket elegant på ett närmast burgundiskt vis. Många av de klassiska nebbiolomarkörerna kan anas men doften domineras av lättflyktig blommighet, torkat gräs och mineraltoner. Smaken som också den är lätt, sval, frisk och elegant med röda bär, örter och en lätt anis/lakrits-komponent.

Vi fortsätter med 2005 Lessona från samme producent. Här är blandningen 80% nebbiolo och 20 Vespolina. Doften känns på något sätt mognare med russin och fikon. Här finns också surkörsbär, julkryddor och en lätt antydan till rökighet. Även detta vinet är mycket friskt, rent och elegant.

Nästa vin blev 2003 Santa Clelia Carema. Här har vi ett vin gjort på 100% Nebbiolo eller Picutener som man säger i Carema. Doften är mycket speciell och min första association blir väl mogna bananer !!. Det fyller på med röda bär, balsamicovinäger och viss kryddighet. Smaken är lätt och elegant med bra syra.

Vi bestämde oss för att fortsätta helt i den andra änden av nebbiolospektrat och prova ett moget och kraftfullt vin. Stefan öppnar och karafferar en 1999 Barbaresco från Lano. Vinet är betydligt tätare och mörkare än vad jag väntat mig från en tio-åring. Doften talar direkt om att här finns det muskler. Först kommer det bara en massiv pust av tjära, rök och asfalt. Sedan far associationerna iväg till picanells tuggtobak. Någonstans i allt det mörka finns det kvar en del mogen frukt. I munnen känns vinet som en full bonddräng på markand. Bredaxlad, muskulös och rätt tyken. Det här är verkligen ett maffigt och imponerande vin, ett glas man skulle kunna sitta en hel kväll med.

En sådan upplevelse går naturligtvis inte att toppa och vi fortsätter i en helt annan riktning. Vi tar in 2006 Pinot Noir Réserve från Marjan Simcic i Goriska Brda, den slovenska delen av Collio. Här möts man ett ett vin med en intressant doftpalett. Sötfruktigt pafymerade jordgubbar och hallon möter kokt nypotatis och sumpig skogstjärn. Över alltihop svävar en försvarlig dos ek. Smaken ger mer av det samma där fruktsötman kobinerat med eken blir nästan kväljande. Välgjort och ambitiöst kanske men för mig en rejäl besvikelse. Första gången ett vin från Simcic inte fallit mig på läppen.

Trevligt sällskap, goda viner och en tidig vårdag i Köpenhamn. En riktigt bra dag.