Juöl 2009 Akt 2 Nögne Ö Underlig Jul

När det gäller julöl så har jag varit mycket upptagen av hur väl ölen kan tänkas funka till julmaten. Trisses senaste inlägg har fått mig på lite andra tankar. Kanske är det mera konstruktivt att tänka att julen faktiskt inte bara handlar om mat. Det är ju också ett tillfälle för reflexion och stillsam återhämtning. Tänker man dessutom på att det är en lång och mörk sträcka mellan julölssläppet och dopparedan så kan man se julölen som ett slags fyr som hjälper oss att hålla kursen.

Nögne Ös julöl har inte alltid lyckats övertyga mig. Kanske p g a felaktiga förväntningar för när jag dricker en Underlig Jul ikväll utan annat sällskap än PG woodhouse's "Tack Jeeves" så finner jag den alldeles utmärkt. Vid upphällningen så ser den nästan guinessvart ut men med bättre belysningen är den mörkt rödbrun. Den ger ett tjockt, gräddigt smutsvitt skum. Doften är verkligen julig. Här finns kryddpeppar, nejlika och kanel till en början. Sedan hittar jag en del rostade toner, maltig sötma och torkad frukt.

Smaken bjuder på en oväntat frisk kolsyra, en viss beska och stor fyllighet. Smaken är inte lika söt som doften lurade mig att tro. Mycket av aromerna går igen med toner av kaffe, torkad frukt och en påtaglig kryddighet. Eftersmaken hänger kvar länge och tonar ut med en bild av torkade frukt och kanel. En väldigt god öl att njuta långsamt i små klunkar. Definitivt en julöl, definitivt inget för julbordet.

2004 Domaine Le Plan Chateauneuf-du-Pape

Ibland talar man om Robert Parkers inflytande som en pågående parkerisering av vinvärlden. Kritiker menar att producenter styr sina viner i en riktning som ska passa Parkers smak och ge många "parkerpoäng" Vissa menar att detta är en myt medan andra ser det som ett problem med risk för en likriktad vinmarknad.

För en tidan sedan provade jag en provningsskvätt av 2007 Domaine Le Plans GT-1, deras nya C9-d-P. Vinet var gjort på en övervägande delen extremt mogen grenache, doft och smak innehöll mycket av allt. Alkoholhalten låg på 16.5%. Mer australiensiskt än sydrhonskt. Absolut inget dåligt vin men det var för mycket.

Kvällens vin, Domaine Le Plans 2004 Chateauneuf-du-Pape är en helt annan typ av vin. Det är gjort på köpta druvor (eller möjligtvis från ett stycke arrenderad mark) och inte ekologiskt som domänets andra viner. Produktionen av detta vin har upphört och jag gissar att 04:an var sista årgången.

Jag slår upp vinet på karaff någon timme innan jag provar. Det lämnar en hel del spår efter sig i flaskan. Färgen går i genomskinligt purpur. Doften ger direkt associationer till lumpen och torsdagskvällar på luckan. Lyckligtvis vädras det mesta bort och det kvardröjande elementet blir sedan som en fungerande del i ett brett doftspektra. Efterhand tittar det fram rått kött, hallon, torkad frukt, örtkryddor och en rejäl dos engelsk lakrits.Smaken är fyllig och kraftfull. Här dominerar den torkade frukten och lakritsen. Tanninerna är mjuka och välintegrerade. Syran fortfarande ok. Kan inte tänka mig att detta är ett vin att spara på någon längre sikt. Strukturen finns där men frukten är på väg utför. Inget stort eller spektakulärt vin men ett mycket drickvänligt, användbart och ursprungstypiskt matvin.

2007 GT-1 fick 95 poäng av Parker och vinet sålde omgående slut. 04:an finns forfarande att köpa hos Emilie Vin för 150 DKK. Ett exempel på parkeriseringens effekter eller inte ? Jag vet inte men jag har väldigt svårt att tro att vinmakaren på Domaine Le Plan inte visste vad han gjorde när han skapade GT-1 som ju är ett mycket designat vin.

Fruktkaka

För två år sedan postade jag ett inlägg med ett recept på en smakrik julkaka som blev en stor hit. I fjol kom jag igång försent och kakan hann inte mogna till jul. Förra helgen gick årets julkakebak av stapeln och idag gjordes en första försiktig avsmakning. Gillar du kombinationen sött, kryddigt och fruktig så finns det inget bättre. Det är hög tid att börja baka nu. Här följer recpetet


280 g vetemjöl (ska siktas)
1 ½ tsk kanel
1 tsk kryddnejlikor (ska stötas i mortel till ett fint pulver))
1 tsk muskotnöt (rives till ett fint pulver)
1 tsk mald kryddpeppar
3/4 tsk salt
454 gr russin
454 gr gula russin
227 gr kanderat cederfrukt (suckat?)
454 gr kanderat apelsinskal
113 gr citronskal
100 gr kanderade körsbär
100 gr kanderad ananas
225 gr rumsvarmt smör
200gr socker
6 ägg
3 cl pressad citron
12.5 cl pressad apelsinsaft
227 gr grovhackad mandel
konjak efter smak
Blanda mjöl och kryddor, rör i all frukt. Rör smör och socker mjukt och smidigt. Blanda i ett ägg i taget. Blanda de båda blandningarna. I med juicerna och konjaken. Smöra en rymlig form, eller två. Klä dem med bakplåtspapper och smöra även detta. Häll i smeten och grädda 2 - 4 timmar beroende på formens storlek, i 120 - 135 graders värme.. När kakorna är färdiga tag ur dem ur formarna men låt dem svalna i pappret. Häll sedan lite konjak över och slå in kakorna i nytt bakplåtspapper. Förvara dem i lufttät burk. Vänta minst en vecka, gärna tre innan du smakar. Den som är begiven på konjak kan öppna paketen ibland och hälla över ytterligare någon dosis.

I år lade jag till 250 gr riven mandelmassa, bytte ut de vanliga russinen mot 500 gr torkade fikon, mandeln byttes ut mot 500 gr pecannötter och 300 gr valnötter. Spriten blev en blandning av grappa, rom och italiensk brandy. Om ett par veckor tänker jag hälla lite portvin över kakorna och givetvis är det portvin som ska drickas till.

Säsongsöl tredje gången gillt: Anchor Christmas Ale

Now look-a here - that's somethin' else!

Något annat än Hibernation Ale, alltså. Årets Anchor Christmas Ale är en mycket trevligare bekantskap. Nästan kompakt svart i glaset, med en gräddig brunbeige krona. I den delikata doften finns kola, mörkrostat kaffe och tallbarr. Samt - något överraskande - en spritsigt sötsyrlig påminnelse om barndomens sockerdricka från Apotekarnes blandad med julmust. Lite ingefära finns det förstås också, och kryddnejlika. Tänk vad som går att trolla fram ur kombinationen malt, humle och vatten!

Det smakar förstås mer julmust än sockerdricka. Det här är en ale som är mycket frisk, nästan syrlig på tungan. Humlebeskan är ganska nedtonad och kommer mest fram i eftersmaken, som biter sig fast långt bak i munhålan. Det här skulle sitta som en smäck till långkålen och skinkan, om det nu över huvud taget går att tänka sig en grisdel på årets julbord. Med 5,5 % är det heller ingen jobbig alkoholchock.

Också som sällskap till kvällsdeckaren fungerar det utmärkt. Känns som jag skulle kunna dricka en om dan fram till jul.

Julöl 2009 Akt I Oppigårds Winter Ale

Mitt intryck är att årets julölssläpp är mindre intressanta än fjolårets. Några av mina favoriter lyser med sin frånvaro. Ingen julöl från Dugges, inte heller från Ölands Gårdsbryggeri eller Sierra Nevada. Kanske är det inte så konstigt när flera av julölen fanns kvar i reasortimentet till midsommar. Jag hittar ungefär 35 stycken jul- och vinteröl i novembersläppet. Det är definitivt inte alla som jag har lust att prova.

Jag handlade på mig ett drygt halvdussin och kommer säkert att prova ytterligare några innan julbordsdebuten begås. För att öka sannolikheten till en bra början inledde jag provandet med en gammal favorit.

Oppigårds säsongsöl är alltid bra. Jag är oerhört imponerad hur väl bryggeriet lyckats ta sig in i systemets sortiment utan att tappa sin integritet. Det är verkligen kul att se en satsning på kvalité som lyckas. Dalabryggeriets winter ale är en mörkt kopparröd historia. Doften ger friska pinjedoftande humlepustar, rostade toner, citrus och aprikos. Komplext och inbjudande.

Smaken är frisk och torr. Den är fruktig med tydliga inslag av citrus och aprikos. Den hustypiska beskan är påtaglig. Jag kommer att dricka många Oppigårds Winter Ale men till julbordet väljer jag nog något annat. Här saknas lite fyllighet och sötma för att klara den prövning som den svenska julmaten innebär. Jag ser absolut inte detta som en brist utan tänker på rätt dryck i rätt sammanhang

2006 Maritávora Reserva Branco

Jag har sagt det förut och det tål att sägas igen; Det är i bloggosfären som man får de bästa vintipsen. Denna gången är det Ezra på Korkdragaren som bidragit till att jag fått en av årets största vitvinsupplevelser. Trisse provade 2006 Maritávora Reserva Branco för ett tag och var försiktigt positiv. Jag föll som en fura.

2006 Maritávora Reserva Branco är en vit portugis från Douro. Det är gjort på en blandning lokala druvor från drygt 100-åriga stockar som jag aldrig hört talas om tidigare (códega do larinho, rabigato och viosinho samt 30% "övriga druvsorter" enl SB's hemsida). Det har jästs och lagrats i 10 månader på ny fransk ek.

Eken är mycket tydlig i doften. Tydlig men inte på ett störande sätt. Det här är stöddig frukt som pallar ek. Eken är inpackad i väldoft av tropisk frukt, päron, gula plommon och citrus med markanta mineraltoner. Smaken följer aromerna väl. Vinet känns lite oljigt och fett och är mycket fylligt. Fin syra och lång eftersmak med ett klockrent inslag av kanderade citronskal. Det är precis så här jag vill att ett vitt vin ska vara.

Enligt producentens hemsida ligger detaljpriset på 25 euro. På systembolaget kostade vinet 199 kr vid lanseringen i maj 2008 och det reades ut för 139 kr, definitivt årets fynd.

2006 Cecchetto Sante Rosso

Att följa vinerna från Piave Doc kan liknas vid att hålla på Landskrona BOIS i fotboll. Man måste uppskatta dem för relativa framgångar snarare än absoluta. Topparna är inte så många men när de kommer är det desto mer glädjande. Jag ska inte fortsätta den något ansträngda analogin men trots att det sällan produceras några viner som erhåller toppbetyg i området så återvänder jag och låter mig fascineras av de ambitiösa vinproducenter som frångått traditionen att göra stora mängder enkla bordsviner för lokal konsumtion till förmån för en satsning på kvalité.

Jag besökte Giorgio Cecchetto i somras. Cecchetto är en av pionjärerna i området, framförallt genom en målmedveten satsning på den den enda riktigt lokala druvan Raboso. När vi kom dit var i stort sett alla toppvinerna slutsålda. Vi fick köpa en låda raboso och två flaskor av toppvinet Gelsaia gjord delvis på torkade druvor. Däremot var de helt torrlagda på den söta raboson och deras bästa merlot,2006 Sante Rosso, som fått en hel del uppmärksamhet och nyligen vunnit Concorso Nazionale Merlot d'Italia 2008 . Efter en stunds diskuterande och rotande bland lådor hittar fru Cecchetto några flaskor Sante Rosso som saknar etikett på framsidan. De kan vi få köpa till nedsatt pris. En sådan flaska öppnade jag ikväll.

Färgen är mörkt rubinröd och nästan ogenomskinlig. Doften är verkligen inbjudande med skogsbär, mynta och läder. Smaken är fyllig och djup med inslag av plommon, svarta vinbär och björnbär. Det är mjukt och silkigt men med bra struktur. Syran är relativt frisk och lyfter smaken ett extra snäpp. Ett mycket elegant och trevligt vin.

Det enda som talar emot vinet är väl egentligen priset. Jag vill minnas att vi betalade nio euro på plats vilket förmodligen betyder att etikettsförsedda flaskor kostar 12. Hos lokala vinhandlare får man betala c a 20. Hursomhelst så tycker jag den ökade satsningen på kvalité i området är kul och spännande att följa. Och för att undanröja alla eventuella missförstånd. Jag håller inte på BOIS.

Säsongsöl tredje gången gillt: Hibernation Ale

En Hibernation Ale från Great Divide Brewing Co och kommissarie Rebus sista fall - vad kan väl passa bättre en kulen novemberkväll?

På pappret en bra idé. Jag tänker mig tillbakalutat läge, små eftertänksamma sippar och att sakta dras in i Edinburghs skuggvärld.

Att återvända till Hibernation Ale är en mini-thriller i sig. Esping höjde ett varnande finger förra året, men jag testade med välbehag säsongen 2007. Hur blir det nu?

Färgen är härlig, mörkt brun med rubinröda reflexer. Och jag gillar verkligen doften. Smörig och rund, julkryddor, engelsk apelsinmarmelad och bränd knäck. De första små klunkarna är också intressanta. Mycket citrus och en frän beska. "Malty & robust" står det på etiketten och det stämmer väl. Men de brända övertonerna och det sötjolmiga inslaget tar snart överhanden och det blir alldeles för mycket av allt. Alkoholgenomslaget är överväldigande och läpparna klistras samman av den klibbiga sötman. Alla de 8,7 volymprocenten rusar rätt upp i skallen och åstadkommer huvudvärk. Tusan också, jag måste ge Esping rätt - det här är inte nyttigt.

Någon vidare koncentration på läsningen blir det inte, och jag känner mig snarast som Rebus - den gamle alkade snuten - när han vaknar i gryningen i sin fåtölj efter att ha somnat med det sista whiskyglaset balanserande på armstödet. Whisky-flaskan står halvtom på golvet, ljuset är blaskigt grått och Let It Bleed går på tomgång på vinylspelaren.

Lichtlé till Danmark

Eric Lichtlé, vinodlare från Alsace, kommer till Danmark den 10/12 för direktleverans av beställda viner. Är du intresserad och har möjlighet att hämta flaskorna någonstans i Köpenhamnsområdet så kontakta Eric på lichtlewines@hotmail.com för mer information, prislista etc Vinerna är högklassiga och priserna oslagbara. Finare Vinare provade och gillade för ett tag sedan

2005 Poderi del Paradiso Chianti Colli Senesi Riserva

Häromdagen provade jag Poderi del Paradisos bas-chianti och blev förtjust. I kväll blev det det två år äldre och nästan dubbelt så dyra syskonet 2005 Chianti Colli Senesi Riserva. Ett vin som fått 20 månader på barriquer som använts en gång tidigare.

Färgen är rubinröd med lite dragning åt brunt i kanten. Doften är maffig. En kraftig dos svarta körsbär, choklad och likör, minns någon Mon Cheri-pralinen ? Den smakade som det här vinet doftar. Fast det här doftar mer. Här finns andra mörka bär, kryddor som kanel och nejlika, ekvanilj och kaffe. Och det är mycket av allt.

Första klunken tar munhålan i besittning. Det är ett vin som invaderar och går loss.Det känns som smakelementen inte riktigt kan hålla sams. De söta körsbären dominerar till en början glatt påhejad av syrorna. De blir bryskt bortkörda av den kraftiga eksmaken och kryddigheten. Lite mörka bär försöker tränga sig fram men visas bestämt på (ek)porten. Mot slutet griper tanninerna in på ett närmast brutalt sätt. Här kan man verkligen snacka om att tugga slånbär. Oharmoniskt och obalanserat blir det samlade intrycket.

Vinet är rätt svårdrucket på egen hand. Entrecoten hjälper till att hantera strävheten men lyckas inte göra vinet riktigt njutbart. Jag uppskattade bas-chiantin betydligt mer än denna riserva. Ett roligare, mera drick- och matvänligt vin. Vinet vinner säkerligen på lagring men jag undrar om det någonsin skulle bli njutbart.Kostade drygt en dansk hundring på danska S uperbest. Importeras till Danmark av A Vinstouw

1998 Giacomo Fenocchio Barolo Cannubi

Varje italiensk man vet att när hustrun lagat risotto ai funghi så testas relationen. Då kan det finnas skäl att rannsaka sig själv. Har jag anledning att oroa mig ? Har jag begått några snedsteg ? Svamprisotto är en rätt som kräver absolut tillit för att kunna avnjutas. När jag kom hem ikväll stod det risotto ai funghi på menyn. Jag bestämde mig för att tolka det starka barolosug som Finare Vinare väckt som ett gott tecken och att lita på såväl hustru som den svampplockande grannen. Dags att korka upp en flaska som lockat mig en längre tid, 1998 Giacomo Fenocchio Barolo Cannubi, be en bön till korkguden och hoppas att min förmåga att bedöma kvalitén på relationen till hustrun inte sviker mig.

Färgen är klassiskt blekt tegelröd. Doften lugnar mig direkt med typiska nebbiolotoner. Det känns direkt att det handlar om ett moget vin av mycket hög kvalité. Doften är stor, mogen och komplex. Torkad frukt, tjära, rosor och sottobosco . Smaken är medelfyllig och varm med pigga syror, frukten intakt och stabila tanniner. Det känns perfekt balanserat och jag gissar att just detta vins bästa tid är nu och förmodligen ytterligare några år framåt. Inte den mest kraftfulla barolo jag druckit men en av de mer eleganta.

Vinet, som var helt perfekt till risotton, köptes hos danska Winewise

2007 Domaine Montirius Vacqueyras Garrigues

Jag spankulerade tvehågsen fram och tillbaka framför hyllorna på Hansakompaniet. La Tense Sassella, Château Reysson (som redan bytt årgång från 2005 till 2006 sedan lanseringen 1:a oktober), Guigals Crozes-Hermitage... Nej, inget kändes lockande. Så tog jag en sväng förbi nyhetshyllan och upptäckte två exemplar av 2007 Montirius Garrigues Vacqueyras som inte stått där innan - kanske en beställning som slagit fel - och det var inte mycket att be för. Jag har länge tänkt jag skulle beställa några flaskor innan de är helt slut och det här var ett tydligt järtecken.

Det är en klar och skir saft med blå kanter som strömmar ner i karaffen. När vinet väl kommer i glaset doftar det skönt av hallon och jordgubbar. Där finns också en fin pepprig kryddighet - det verkar kort sagt generöst och givmilt. Löftena infrias också. Ett vänligt och smeksamt vin att smutta på. Framför allt fungerar det till maten, en krämig risotto och ett rejält stycke oxfilé. Kvällen bäddas in i ett rosarött fruktigt skimmer, inga sträva kanter eller beska efterslängar alls.

Det enda man kan hålla emot det här vinet är - möjligen - att det inte bjuder något motstånd eller bråkar med sinnena. Det kan kännas en aning för soligt och lättsamt efter ett tag. Men det är en ganska fånig invändning. Egentligen är det bara bra. Frågan är förstås om det kommer bli så mycket roligare, kanske är det bäst just nu och det är alltså gott nog. Ekologiskt är det också.

Superumbrier - 2004 Terra di Confine

Umbrien förknippar jag med framförallt tre viner. Det vita från Orvieto och röda Sagrantino di Montefalco och Torignano. Producenten Vitalonga odlar inte några av de traditionella umbriska druvorna utan satsar på internationella kändisarna cabernet Sauvignon och merlot tillsammans med inhemska montepulciano som man vanligtvis hittar i grannprovinsen Marche.

2004 Terra di Confine är gjord på en bladning av montepulciano och merlot som haft skalkontakt i 25 dagar. Lagringen har skett på franska ekfat. Vinets färg är mycket mörkt röd och ogenomskinlig. Doften ger en hel del ek, skogsbär, plommon och kryddighet. Smaken är fyllig och kraftig med söt frukt, lakrits och goda kryddtoner. Slutet stramt med massor av tanniner. Inte av den besvärande sorten utan de ligger väl inpackade.

Många har gett vinet god vitsord. Parker delar ut 91 poäng, Veronelli tre blå stjärnor och 93 poäng medan Gambero Rossos betyg är lite mera återhållsamma två glas. Själv är jag inte sådär överdrivet förtjust. Ett rätt inställsamt vin gjort i modern, internationell stil. Jag öppnar ett par flaskor tillsammans med några måttligt vinintresserade vänner som blir stormförtjusta och tycker att det är precis såhär ett gott vin ska smaka. Vi dricker det till spezzatino med polenta. Förmodligen var det precis så här jag ville att ett vin skulle smaka för ett par år sedan. Den personliga smaken är ett föränderligt fenomen. Vinet finns inte på SB men importeras till Danmark av A Vinstouw

2007 Poderi del Paradiso Chianti Colli Senesi

Patrik på bloggen Italienska viner skickade mig med sitt senaste inlägg direkt till Italien. Väl där tog jag mig på egen hand till min favorit-enoteca. Jag hade precis hunnit beställa in när jag åter befann mig på skrivbordsstolen med ett svårartat sug efter barbera. Som såklart inte stod att uppbringa. Nej, det fick bli något annat och en påminnelse till mig själv att inte begå liknande underlåtelsesynder framöver.

Så vad kan ersätta en barbera. Något uritalienskt med frisk syra och pigg frukt. Gärna lite tanniner också eftersom det står ryggbiff från Bjärhus på menyn. En chianti får det bli. Varför inte en av flaskorna som släpades hem från Charlottenlund häromveckan ?

2007 Chianti Colli Senesi från Poderi del Paradiso gjorde ett oerhört positivt intryck på mig vid provningen häromveckan. Vinet stod verkligen ut trots att flera andra utmärkta viner provades. Färgen går i vackert rubinrött. Doften har nästan samma effekt som Patriks inlägg. Det doftar verkligen italienskt. Här finns massor av körsbär och lite frutti di bosco. Ett visst inslag av te, stall och läder. Smaken är förvånansvärt fyllig, med mycket bra syra och rejält uppstramande tanniner. Körsbären går igen och det dyker upp en lite kärv bitterhet mot slutet.

Jag gillar det här vinet skarpt. Det är ett förträffligt matvin som hanterar biffen med bravur. Jag är ytterst nöjd över att vara begåvad med en sensorisk defekt som gör att jag väljer det här charmtrollet framför det tre gånger så dyra Castello di Fonterutoli. Poder del Paradisos fanns att köpa genom danska A Vinstouw och i en del köpenhamnska vinbutiker. Upptäckte just att vinet är slutsålt. Kostade c a 60 DKK.

2007 Castello di Arcano Friulano

Eric Asimov, vinskribent i Ny Times, har i sin blogg The Pour gett en del utrymme åt oranga viner. Viner gjorda på vitvinsdruvor där musten fått en tids skalkontakt och därmed en lite mörkare färg än vad som är vanligt. Vi har provat, gillat och bloggat om viner gjorda på detta sätt från Radikon, Bressan, Movia, Simcic, Sutor, Vodopivec, Klinec och Rojac för att nämna några Ett exempel på hur en återgång till gamla traditioner plötsligt blivit en cutting edge-teknik. Tyvärr är samtliga dessa viner relativt dyra och framförallt svåra att hitta. Nyligen skrev Asimov väldigt positivt om Friuli-producenten Plozner som börjat producera en Pinot Grigio som fått en tids skalkontakt. Det som verkligen väckte min nyfikenhet var att det handlade om en relativt storskalig produktion och att vinet kostade dryga hundralappen.

Jag har ännu inte fått tag på Plozners pinot grigio men sprang på ett vin från Castello di Arcana gjort på friulano, druvan som fram tills häromåret hette tocai. Produktionen är ekologisk och många av deras viner görs utan tillsats av svavel. Castello di Arcano är en i sammanhanget rätt stor producent med marker i både Friuli-Grave och Colli Orientale del Friuli. Det handlar egentligen om fem odlare som nyligen slagit sig samman för att marknadsföra sin viner under ett namn.

Att kalla Castello di Arcanos Friulano för orange är nog att ta i men den går i en mörkt gul nyans. Det syns tydligt att musten haft skalkontakt. Doften är fyllig, kraftig och faktiskt rätt intressant. Mycket vått ylle och något som får mig att associera till en fuktig matkällare fylld av vinteräpple. Lite muggigt och höstlikt men på inget sätt oangenämt Lägg till lite päron, gula plommon, citrus, mandel och lite liljekonvalj.

När vinet väl kommer i munnen blir jag inte riktigt klok på det. Det är fylligt och lite oljigt. Syran är frisk. Å ena sidan har man ett vin som verkligen fyller munhålan. Å andra sidan händer det inte alls lika mycket i munnen som i näsan. Syra och mineraler finns där men inte så värst mycket frukt. Mot slutet dyker det upp en angenäm lätt beska. Även om min beskrivning inte låter helt övertygande så gillar jag detta. Vi dricker det till en tallrik med vildsvinskorv och lufttorkat oxkött från Bjärhus gårdsbutik egna produktion, och en bit comte med valnötter.

Den friulano från Fantin Nodar som släpptes i våras var för mycket för många. Castello di Arcanos variant är betydligt mer extrem. Ett mycket personligt och udda vin som definitivt inte passar alla. Köpt hos Winewise för 90 DKK

Mythbusting

För några veckor sedan ondgjorde jag mig över Systembolagets oförmåga att hantera en enkel beställning jag gjort. Det dök genast upp ett par anonyma kommentarer som talade om hur eländig tillvaron skulle bli utan systembolaget, om livsmedelsbutiker och privata vinhandlare skulle ta över. Sortimentet skulle bli ytterst torftigt och priserna skulle höjas drastiskt.

I senaste bolagskatalogen, Katalog. Nummer 2/2009, dunkar man sig för bröstet från monopolets sida redan på sidan två med rubriken "Ett av världens största sortiment, tillgängligt från Ystad till Haparanda". Länge ner på samma sida kan man i fet stil läsa "Under 2009 förnyade vi vårt sortiment med massor av nyheter". Imponerande och betryggande skulle man kunna säga. Man kan också läsa texten lite mer kritiskt och konstatera att det är svepande formuleringar, väldigt allmänt hållet och till intet förpliktigande.

Hur förhåller det sig då med Systembolagets sortiment. Är det ett av världens största ? Och om det är ett av världens största, hur intressant är storleken i ett fall som detta. Håller myten en närmare granskning ? Skulle en livsmedelsbutik kunna leverera något liknande, eller kanske till och med bättre ?

I samband med förra helgens Danmarks-utflykt tittade jag lite närmre på utbudet i en dansk livsmedelsbutik, Superbest i Charlottenlund. Det är inte på något sätt en genomsnittlig dansk livsmedelsbutik. Charlottenlund är en välbeställd Köpenhamnsförort med en köpstark befolkning. Ändå visar butiken på vad som är möjligt att åstadkomma i en livsmedelsbutik. Som jämförelse tittade jag lite extra på utbudet i "min" systembutik.

Lördagen den 7/11 fanns det 428 röda viner och 285 vita i min butik. Dra bort ett antal för de viner som finns i olika storlekar och förpackningar och man hamnar på dryga 600 viner att välja på. Imponernande. Tittar man lite närmre på sortimentet så känns det inte fullt så imponerande. Jag hittar t ex åtta viner från Piemonte. Sju av dem är på flaska. En barolo, en barbaresco, två barberor och inte så mycket mer. Jag hittar 12 Rhone-viner (två C9dP, gissa vilka ?), 8 flaskor från Toskana för över 100 kr och två säger två bourgogner. Om man till äventyrs skulle vilja dricka Bordeaux så finns det Château de Seguin och Château Haut-Canteloup att välja på.

Ska jag fortsätta ? Ok, du bad om det. På den vita sidan så konstaterar jag att det inte finns ett enda vin från Alsace med Grand Cru-status. Man kan hitta hela 15 vita bourgogner (här har jag en personlig teori som jag inte vill publicera men gärna utvecklar i ett annat sammanhang)men ingen kostar över 180 kronor. Tittar man på Loire så dyker det upp en Chenin Blanc och tre Sauvignon Blanc av någorlunda klass.

Nej, tittar man närmre på det som döljer sig bakom "Ett av världens största sortiment" så är det ingen vacker syn. Mitt lokala bolag är bra till att vid behov plocka upp några Monte Fiorentine, Bedarö bitter eller Les Launes. Annars är det mest ett utlämningsställe för gjorda beställningar och som sådant fungerar det sådär.

Hur kan det då fungera på andra sidan sundet. Låt oss åka över och se efter.


Superbest i Charlottenlund ligger på Jägersborgs Allé. Det finns faktiskt två Superbest på samma gata. Det finns också en specialiserad vinhandlare och ett IRMA-varuhus. Det finns m a o en del att välja på. Inne i butiken träffar jag Kaare Noer och Peter Toft som ansvarar för vinavdelningen. De har inte riktigt koll på hur många viner som finns i butiken men konstaterar att det är en hel del.

-Vi försöker att ha ett så spännande sortiment som möjligt säger Kaare. Vi har valt att inte specialisera oss på ett särskilt område. Vi fokuserar inte speciellt på exempelvis bourgogne utan försöker istället har bra Pinot Noir från såväl Frankrike som , Nya Zeeland, USA, Tyskalnd och Österrike. Vissa handlare är duktiga på Rhone eller Bordeaux. Våra kunder har vant sig vid att kunna hitta ovanliga och annorlunda viner. Vi säljer hellre ett riktigt bra vin från Cotes de Ventoux än en medelmåttig Chateauneuf.

När jag går runt och tittar i butiken så slår det mig hur annorlunda sortimentet är jämfört med den genomsnittliga systembutik jag oftast besöker. I många fall finns samma producent representerad med många olika viner (inte bara JM Brocard). Man hittar t ex flera viner från piemontesiska vinhuset Pelissero, Valpolicella-producenten Le Ragose. Det segmentet som är bäst representerat i min systembutik, viner under hundralappen, är inte alls lika stort här. Däremot är de billiga vinerna betydligt mer intressanta här. Det roligaste i Superbest-butiken är ändå att man kan hitta en hel del förhållandesvis udda viner. Vit Cotes de Ventoux, Vernaccia, Zweigelt och Aglianico. Boxarna finns där men de är inte många

Som ansvariga för vinavdelningen kan Kaare och Peter påverka utbudet i butiken. En del kommer från leverantören Gobi-vin, annat köps in centralt av kedjan men mycket bestäms av butiken.-Vi har en speciell och rätt välbeställd kundkrets. Vi förväntas ha ett brett sortiment med både mycket exklusiva viner och vardagsviner. Vi varierar ständigt och ta in nya viner varje vecka.

Även om min systembutik har fler viner skulle jag gladeligen byta närbutik om jag hade haft den möjligheten. Det allra bästa med med Superbestbutiken är de vinansvarigas stora möjligheter att påverka, att matcha utbudet mot kundernas önskemål och kanske även ibland lyckas locka kunden att prova något nytt.

Jag kan inte undanhålla er några rader ur ett mail från Kaare och Peter som jag fick för några dagar sedan: "For tiden får vi mange partier tilbudt. Bl.a. fra Systemet men også fra Monopolet så det ser ud til, at Både Sverige og Norge barberer ned på sortimenterne. Myten om det store sortiment synes altså stadig at være en myte."

Eller som de säger på TV: Myth Busted

2007 Domaine Léon Boesch Gewurztraminer Breitenberg

Av någon anledning så bloggas det inte så mycket om Alsace-viner. F&V korkar upp en ibland, Trimbachs Cuvée Frederic Emilie har fått en del uppmärksamhet och faktiskt även trotjänare Reserve Henny men annars är det rätt tyst på den fronten. Själv har jag länge haft en soft spot för Alsace. Det var hit min första vinresa gick och det satte sina spår. Jag har dock inte druckit så mycket Alsace-vin sedan bloggen startade och gissar att det beror på att det finns en hel vinvärld där ute att gå vilse i. Tack vare genomsympatiske Ole Sörensen och hans Emilie Vin så har jag fått upp ögonen för den utmärkte biodynamiske producenten Domaine Léon Boesch och det blir allt oftare östfranskt i glasen.

Domaine Léon Boesch är ett litet familjeägt företag som funnits sedan 1640. De har 13 ha, varav 2.5 med Grand Cru-status, runt byn Soultzmatt. Kvällens vin, 2007 Gewurtztraminer Breitenberg , har en djupt guldgult gnistrande färg. Bara doften får det att snurra till i skallen. Här finns den där typiska kryddigheten som gett druvan sitt namn, inslag av lychee, citrusfrukter och aprikoser, druvighet och houng. Det är rätt mycket sötma i doften och jag känner en viss oro över att smaken ska vara för klumpig och oelegant. Ska balansen hålla eller tippar hela lasset ?

Jag associerar ofta gewurztraminer med en överviktig dam som kompenserar bristande personlig hygien med generösa skvättar parfym. Det kan bli platt, orent och lite kväljande. Men lyckade exemplar är en snygg balansakt.

Farhågorna besannas dessbättre inte. Här finns en stor och intensiv fruktighet. Kryddigheten är nästan ännu mer påtaglig här med inslag av anis och ingefära. Här finns en frisk syra som styr upp det hela på ett strålande sätt och gör vinet till en stor upplevelse. Jag har aldrig upplevt en så utalad syra i en gewurz. Syran och alkoholen bär smakerna och ger ett långt rent slut utan den typiska bitterheten.

Det här är inget klassiskt skolboksexempel på gewurz. Syran är nästan av rieslingkaliber men den är inbäddad i ett fett lager av frukt och honung. Vinet var fantastiskt till en pseudo-asiatisk anrättning med kyckling, koriander, ingefära, vitlök och chili, och nästan ännu bättre till en bit munster med kummin.

Vinet kostar c a 90 DKK hos danska Emilie Vin. Den svenske importören Vinomatik tar inte in just detta vin men har 2005 Gewurztraminer Zinnkoepfle Grand Cru i beställningssortimentet.

Vin som svenskar har druckit sedan 1979

Någon i Rumänien har googlat "alkohol mot tandvärk" och landat på Billigt Vin. Den bakomliggande frågan kanske är om det hjälper. Jodå, det gör det. Tillfälligt. Men sedan gör det lika jävla ont igen när man nyktrat till. Det enda som hjälper i längden är, tyvärr, att gå till tandläkare. Jag vet detta av egen erfarenhet - det gångna året har kantats av plåg- och kostsamma behandlingar som starkt kringskurit mina möjligheter att använda alkohol, såväl i medicinska som andra syften.

En annan sökning är "Vin som svenskar har druckit sedan 1979". Den kompletta listan blir ganska lång, men kanske avses någon slags topplista över de mest populära sorterna. Jag ska se om jag kan lura Räknetrissen till att kolla upp det.

På det mer individuella planet är det ändå ett intressant ämne. Vilka viner har jag egentligen druckit sedan 1979, alltså under de senaste trettio åren? Innan 1982 drack jag inte vin alls utan mestadels kaffejög, så redan där går några år bort. Egentligen drack jag inte så mycket vin efter det heller, förutom ibland när det skulle vara extra festligt med matlagning. Då brukade det bli Bardolino Classico eller Coteaux du Languedoc. Åtminstone Bardolinon verkar finnas kvar och kostar idag 59 kronor.

Efter dessa så att säga danande möten med den jästa druvsaften är det förbluffande tomt i minnet, när det gäller att hitta fram till preferenser och trender i det egna vindrickandet. Jag antar att åttiotalet gick i riojans tecken. Nittiotalet handlade mer om öl, kanske var det sydafrikanskt rött som då och då erbjöd något slags riktning tillsammans med italienska tjut. Primitivo-druvan blev vid någon tidpunkt den spirande och aspirerande medelklassens nya älskling och där hakade vi väl på.

Först kring millennieskiftet vidgades vyerna, inte minst när den trevliga grüner veltliner-druvan uppenbarade sig i alplandskapet. Filet von grüner veltliner från Domäne Wachau var en fin bekantskap som nu utgått ur sortimentet. Här någonstans började jag förstå att druva och ursprung hade betydelse och att det kanske snarare var det man skulle gå efter än en trevlig etikett eller ett bra omdöme i Allt om Mat (inget ont om deras listningar, det var för mig ett första trevande steg mot något slags överblick att läsa dem).

Men åter till frågan: vilka viner har svenskar druckit sedan 1979? Jag antar att Systembolaget har fört något slags statistik, men frågan kastas härmed ut i sajber-rymden. Vilka viner kommer du, kära läsare, ihåg mest från de gångna trettio åren?

2004 St Jean du Barroux Cuvee Oligocène

Jag lovar att jag efter detta inlägg inte ska skriva något mer om vinerna från St Jean du Barroux på... ett tag. Det har varit svårt att styra korkskruven åt något annat håll ett tag och igår blev det en 2004 Cuvee Oligocène som hamnade i glaset. En blandning av 75% Grenache, 15 % Syrah och 5% vardera av Carignan och Cinsault. Vinet har lagrats på cementtank i två år.

Färgen gå i en rätt tät rödlila nyans. Doften som strömmar ur karaffen vid upphällningen tar nästan andan ur mig. Den är minst sagt kraftfull. Min första association är röda cocktailbär och rom. Sedan vecklas aromerna ut och det är som att stticka näsan i ett krus med rumtopf. De välmogna körsbären finns där liksom romen men nu fyller det på med andra, mörka kryddor. Lägg till lite provensalsk garrigue, några dra några varv på pepparkvarnen över en råbiff och du har återskapat doften av 2004 Cuvee Oligocène.

Smaken är mycket fyllig, koncentrerad och balanserad. Det maffigt sötfruktiga balanseras av bra syra och stadiga tanniner. Även i smaken dominerar de mogna körsbären men jag hittar också torkade frukter och lakrits i den långa avslutningen. Det finns en liten tendens till alkoholstickighet i finalen. Inte så förvånande med tanke på att vinet håller 15%.

Ett verkligen häftigt vin att dricka i hedonistiska klunkar och det är svårt att inte ta bara ett litet glas till...

Höstjakt bland hyllorna

Nej, Räknetrissen har inte somnat på sin post. Anledningen till dröjsmålet med denna månads rapport från nyhetsfronten är att resultaten från de gängse källorna dröjt. De vanligtvis pålitliga plusleverantörerna Ulrika Karlsson och Camilla Settlin på Aftonbladet/Tasteline har ännu inte publicerat några noteringar från novembersläppet. Tomaz Grehns vita och röda listor nätpublicerades i GP först under torsdagen.

En sådan här månad - när det släpps en del riktiga godbitar och upphaussade viner - kan man ju tänka sig att det mest åtråvärda redan är slut vid det här laget, bortryckt ur hyllorna av dem som var först på plats i måndags. Men faktiskt har lagersaldot för det röda vin som toppar kritikernas sammanslagna poänglista, Graillots Crozes-Hermitage för 188 spänn, faktiskt ökat sedan igår då det verkligen var på upphällningen. Plötsligt finns det ett par hundra av de 4 400 flaskorna kvar, kringspridda över landet. Det har väl kommit en ny laddning från depån kan man tänka. Men saldot sjunker för varje gång jag är inne och kikar...

Däremot tycks de 360 buteljerna av 1996 Duval-Leroy Fleur de Champagne Brut vara obönhörligen bortsopade ur sortimentet. Bubbelkompisen 2002 Legras & Haas Blanc de Blancs för 325 spänn är i stort sett väck det också. I skrivande stund finns det fler kvar av 1999 Pol Roger Brut Vintage för den som har minst 448 kronor att avvara, vilket en flarra går loss på.

Även bland de stilla vinerna är det dyra godingar som gäller så här på hösten, när det så smått börjar lacka mot jul. Det kan bli dyra impulsköp när jakten efter villebråden får adrenalinet att rusa i kroppen på flaskjägarna. Ännu har jag inte sett några rapporter om kroppsskador, men säkert har mången spekulant fått vända om med oförrättat ärende, stukad i själen när det utsedda bytet redan har norpats av någon konkurrent.

Nu verkar det som om det finns mycket gott att sitta på pass efter där i butiksterrängen. Kritikerna strösslar höga betyg över sina tabeller. Som vanligt är differensen ändå ganska stor i bedömningen av de enskilda vinerna, inte minst vad det gäller de dyrare. Antagligen har det att göra med att det är svårare att sätta kvaliteten på vinet i relation till priset och få fram ett prisvärde, ju mer det kostar.

En recensent presenterar alltid ett urval (utom Fagerström i Sydsvenskan som redovisar allt) och då är det intressant att också se vilka viner som inte nämns. Dolk på SvD/Tasteline har till exempel inte med Graillot på sin 20-i-topp-lista. Kanske gillar han det inte, kanske har han glömt bort det? Kanske är han ärlig när han jämför? Vem vet? I alla fall kan vi konstatera att en som definitivt inte bidrar till betygsinflationen, blindprovaren Artberg, ger Graillot ett VG i betyg. Artberg drämmer för övrigt till med ett enda MVG för ett rött vin, till Château-Neuf-du-Papen 2007 Domaine La Barroche Terroir. Grehn tar rygg med fem fyrar medan övriga nöjer sig med att tycka det är prisvärt. Vilket ju med tanke på priset, 239 spänn, borde betyda att det inte är kattpiss.

Viner som splittrar menigheten poängmässigt är bland annat Kamptal-producenten Rabls 2008 Grüner Veltlin Käferberg Reserve (199 kr). Fagerström ger två ryttare men staplar adjektiv som låter positiva (piggt, harmoniskt, välbalanserat). Grehn ger fem fyrar och finner ett underbart vin med härlig doft och balans syra/frukt. I bedömningen av prisvärde blir kvalitetspoängen det som avgör: där Fagerström ger 3+ av 5 ger Grehn 5 av 5. Det andra Rabl-vinet, en budget-riesling för i sammanhanget blygsamma 79 kronor, får ett mer unisont uppskattande. Fem recensenter ger det i genomsnitt 4,2 i betyg, och Artberg klämmer minsann i med ett G.

I månadens lista lanseras ett helt nytt grepp: medelvärdet. Ett genialiskt matematiskt tillvägagångssätt nyss uppfunnet av Räknetrissen. Det innebär - lo and behold! - en möjlighet att i listan redovisa viner som fått olika antal omdömen. Här nedan finns viner som bedömts av fyra eller fler kritiker i min genomgång. Ett vin som på det sättet faller ur listan är 2007 Ètim Negre från Monsant, som på tre kritiker kammar hem 13 poäng (medel: 4,3), däribland ett gott omdöme från Munskänkarnas organ Vinjournalen. Förmodligen ett av novembersläppets fynd för högst rimliga 87 kronor.

Nåväl, här följer alltså en liten topplista, att ta med en stor nypa salt när plånboken ska länsas. Nypan salt betyder att det säkerligen inte är de bästa vinerna (oavsett priset) som listas. Ovan nämnda Domaine La Barroche kommer först på nionde plats bland de röda med ett medelvärde på 3,25. Finare Vinares favorit La Spinetta Langhe Nebbiolo (209 kr) hamnar strax utanför listan med 3,5 i medel.

Vita

1. 2008 Rabl Riesling, 79 kr, medel 4,2
2. 2008 Zeltinger Sonnenuhr Riesling Spätlese, 200 kr (halvtorrt), medel 4
3. 2008 Château Gaudrelle, 95 kr, medel 3,75
4. 2008 Southern Ocean Chardonnay, 89 kronor, medel 3,66
5. 2008 Steinterrassen Riesling Federspiel, 195 kronor, medel 3,6
6. 2008 Grüner Veltlin Käferberg Reserve, 199 kronor, medel 3,5
7. 2008 Alianto Pecorino, 89 kronor, medel 3,4

Tre av sju (placering 1, 5 och 6) är från Österrike, som väl då får koras till "månadens vitvinsland". Grattis!

Röda

1. 2007 Crozes Hermitage, 188 kronor, medel 4,6
2. 2007 Rosso della Rocca, 89 kronor, medel 4,0
2. 2007 Colle dei Venti, 79 kronor, medel 4,0
2. 2006 Crane Lake Malbec, 69 kronor, medel 4,0
3. 2006 Webersburg Cabernet Sauvignon, 149 kronor, medel 3,8
4. 2006 Le Font du Mirail, 90 kronor, medel 3,75
4. 2005 Château la Nerthe, 299 kronor, medel 3,75
4. 2006 Querciabella, 199 kronor, medel 3,75
5. 2008 Ventisquero Reserva Cabernet Sauvignon Petit Verdot, 75 kronor, medel 3,66
5. 2006 Casalferro, 269 kronor, medel 3,66

Rhône-dalen och Mellanitalien, grattis!

Med väl förättat värv kan nu Räknetrissen slå sig ner med ett glas av ett vin han allt mer uppskattar, trots ett något bistert första möte: Luna Beberide, uppsnokat i realistan för löjliga 63 kronor. Ett mycket trevligt litet vin att sörpla på till torsdagspastan med köttfärssås. Enligt lagersaldot ska det finnas ett par exemplar kvar i Nordstan i Göteborg. När man nu blev utan av den fina champagnen får man väl trösta sig med lite billigt rödtjut.

I mittens rike

Philippe Gimel var inte den enda vinmakaren jag hittade i fredags på Superbest i Charlottenlund. Jag hann också med att träffa David Cetto från Chianti-producenten Poderi del Paradiso och en herr Maravalle från Tenuta Vitalonga i Umbrien.

Att prova de sex presenterade vinerna från Poderi del Paradiso, var en intressant och lärorik upplevelse, inte minst lärde jag mig en del om mina egna preferenser. Vi började med en 2008 Vernaccia di San Gimignano. Ett rätt eneklt vin med bra, aptitretande syra och charmig frukt. Vi fortsatte med 2008 Biscondola gjort på 90% Vernaccia och 10% "kompletterande druvor". Ett par storlekar större med doft av honung, citrus, blommighet och (lite för mycket)vanilj. I munne känns vinet runt och behagligt. Bra syra som ligger inpackad i fatvanilj och frukt. Lång smak med lite mandeltoner mot slutet.

Över till de röda. Först den enklaste, 2007 Chianti Colli Senesi. Området runt San Gimignano tillhör inte de mera välrenommerade i Chianti och mina förväntningar var heller inte särskilt höga. Sura och snipiga Chiantiviner har jag fått nog av. Upplevelsen blev en liten chock. Härlig doft med fin frukt som gav associationer till mörka bär och kryddor. Smaken fyllig med rejäl syra, tydliga tanniner och gott slut med inslag av tjära och bittermandel.Vinet har fått c a 10 månader på en bladning av använda barriquer och 20-hlfat. Ett verkligen fullvuxet vin för knappa 80 DKK, höga poäng i alla de italienska vinguiderna och en prenumerant på best buy-utmärkelser. När jag kollade upp producenten lite bättre fann jag att man anlitar Paolo Caciorgna som vinmakare, en av Toskanas mest välrenommerade önologer. En sådan inledning på provningen av de röda förändrar förutsättningarna för de forsatta övningarna.
2005 Colli Senesi Riserva
är i vissa avseende en storlek större. Doften är mer komplex med en balanserad blandning av undervegetation, röda bär, mynta och fat. I munnen känns vinet rundare och mera moget än föregångaren. Fin kryddighet men jag frukten är lite väl nedtonad. Riktigt gott, det smakar dyrare och lyxigare men jag saknar charmen från standard Chiantin.

Jag fortsätter uppåt på prisstegen med 2004 Paterno II, ett IGT-klassat rent sangiovesevin. Detta är lagrat 20 månader på ny fransk ek. Doften domineras av kryddiga fattoner och väl mogna körsbär. Vinet är varmt, fylligt och avrundat med lång eftersmak och finkorniga tanniner. Väldigt elegant, försett med höga poäng och fina utmärkelser men tyvärr inte så kul. För amerikanskt och för inställsamt för min smak.

Det sista vinet 2005 Saxa Calida, en bordeauxblandning på merlot och cabernet sauvignon som fått 16 månader på nya fat. Doften bjuder på kaffetoner, drottningssylt och kryddighet. I munnen känns vinet mycket fylligt och har hög densitet. Rätt strama tanniner och långt balanserat slut. Gott skulle man kunna säga men inte smakar det Toskana.

Umbrien är grannregion till Toskana och väl den enda av mellanitaliens regioner utan havskust. Jag har inte provat så många viner från området annat än några budget montepulcianos och så då Sagrantino från Caprai och Bea. Tenuta Vitalonga är en liten producent med odlingar på 20 ha i Ficule nära Orvieto. Man producerar två röda bladningar och ett rosévin, det sistnämda bara för hemmamarknaden. 2005 Elcione är gjort på 50% Merlot och 50% Cabernet Sauvignon. Rätt charmig doft med kryddor fattoner, plommon och körsbär. Smaken är fyllig, kryddig och mjuk men ändå kraftfull. Ett okomplicerat och lite inställsamt vin som smakar betydligt mer än de 69 DKK det kostar.

I2004 Terra di Confine utgörs blandningen montepulciano med en liten del merlot. Här är doften mera komplex med mer uttalad kryddighet och lakrits som komplement till de röda bären.Terra di Confine har också en betydligt stramare struktur. Smaken är också den storleken större och än mer intresseväckande.

Rent stilässigt ligger de två IGT-vinerna från Poderi del Paradiso rätt nära Tenuta Vitalongas viner. De går alla fyra i den internationella, runda, mjuka stilen där fatlagringen fått spela en stor roll. Jag har betydligt lättare att acceptera stilen hos de sistnämda. Förmodligen för att jag närmar mig dessa utan någon föreställning om hur de "borde" smaka.

The Abominable winemaker in the supermarket

Danske importören A Vinstouw ställde i veckan som gick till med två stora provningar. Flera av deras producenter var närvarande. En av provningarna ägde rum den 31:e på Tivoli i Köpenhamn. Inplanerad i almanackan sedan länge. Tyvärr har jag flera böcker som jag planerar utifrån och en annan talade om att jag lovat döttrarna en helkväll med Michael Jackson-spektakel och restaurangbesök. Ett mail från A Vinstouws Preben Plougmann räddade helgen. Tre av hans producenter skulle vara på Superbest i den mycket välmående Köpenhamnsföroten Charlottenlund och presentera sina viner. En av de tre var Philippe Gimel, vinmakare på och ägare till St Jean du Barroux. Jag provade Gimels vita 05:a för några veckor sedan och vinet fick mig fullständigt på fall. Sedan den flaskan har jag varit extremt nyfiken på hans röda.

Det finns två Superbest i Charlottenlund. Jag valde naturligtvis först fel och hamnade i den vanliga butiken. Här serverade en representant från AMKA vin i snapsglas av plast. Vidare till nästa ställe fem hundra meter längre bort. Det verkar gå ett slags osynlig linje genom Charlottenlund. Plötsligt står det Jaguarer och Range Rovers istället för små japaner på parkeringsplatserna och jag är utanför luxus-varianten av Superbest. Här är de tre vinmakarna i full färd med att servera kunderna vin i riktiga glas. Här finns det vatten att skölja med och bröd för att rensa munnen.

Det är en lite märklig föreställning med tre ytterst jordnära bönder i denna omgivning. Publiken är en salig bladning. En del irriterade över trängseln, någon kräver ett rent syrah-vin, någon vill ha en light-variant medan andra ställer initierade frågor. Ett lite kaotiskt men väldigt kul sätt att prova vin på.

Nåväl, det var främst för Gimels viner jag var där och här fanns smakprov på nästan allt han producerat. Det är väldigt enkelt att få kontakt med Philippe Gimel och han berättar gärna samtidgt som han hanterar andra intresserade. Efter apotekarutbildning begav sig Philippe in i vinbranschen. Han är utbildad önolog och har arbetat hos bl a Pierre Bise i Anjou och på Beaucastel och la Janasse i Chateauneuf-du-Pape. Philippe berättar att han sökte efter en egen vingård men hade inte råd med marker i något av de berömda områdena. Istället hittade han 15 ha i anspråkslösa Côtes du Ventoux. 2003 släpptes första årgången. Till en början gjordes vinerna i ett litet skjul under rätt primitiva förhållanden. En stor del av druvorna såldes vidare eftersom det bara fanns utrymme till att producera några tusen flaskor. Inte förrän 2006 kunde Philippe Gimel flytta in i mer ändamålsenliga lokaler och ta hand om hela sin skörd. Framöver räknar han med att kunna producera cirka 30.000 flaskor om året. Vi börjar smakandet torra i munnen av allt prat.

Det är en riktigt häftig upplevelse att prova vinerna från St Jean du Barroux. Philippe Gimel håller på att prova sig fram och gör ändringar i tillvägagångssättet. Ibland har alla druvor avstjälkats, ibland bara en del. Han har laborerat med macerationstider och lagring. Nu lagras alla röda viner på betong. Resultatet är en serie rätt olika viner, alla med fantastisk frukt, tydlig mineralkaraktär och genomgående mycket hög klass. Ambitionen är att kunna erbjuda kunderna tre olika cuvéer med lite olika karaktärer

Allra bäst gillade jag 2004 Cuvée Oligocéne. Vinet är gjort på 75% Grenache med lite syrah, cinsault och carignan. Doften bjuder på massor av godis. Mosade jordgubbar, kanderad frukt, österländska kryddor och mineraler. Smaken är mycket fyllig och livlig med perfekt balans. Vinet är koncentrerat, fortfarande rejält strävt och kan beskrivas som rätt rustikt. Mycket lång eftersmak med en stor påse engelsk lakrits.

Vi fortsätter och jag provar mig igenom hela sortimentet. Inga noter och mitt fokus var inte det bästa men det råder inte minsta tvekan om att det här är riktigt, riktigt bra. Philippe Gimels entusiasm märks i vinerna och han är en alldeles utmärkt vägvisare. Det säger kanske inte så mycket när det kommer från mig men det här är viner som verkligen är kul att dricka. Det svänger om St Jean de Barroux. Vi provar den vita 03:an där Phillippe hämtat inspiration från Jura med en lätt oxiderad ton och viss sötma. Den röda 05:an är mer lättillgänglig och elegant än det ett år äldre vinet. Förväntningarna på den röda 07:an är naturligtvis skyhöga, något som Philippe försöker dämpa. -07:an ska inte drickas nu. Den har precis tappats på flaska och behöver ligga till sig. Det du har i glaset nu är bara en blek skugga av hur den smakade innan buteljeringen menar Philippe. Jag som inte har så mycket att jämföra med tycker mig ha något rätt häftigt i glaset. Om detta är en blek skugga av hur vinet ska smaka kommer den röda 07:an från St Jean du Barroux att bli något riktigt storslaget.

Tyvärr finns ännu ingen svensk importör men det är på gång. Förhoppningsvis går Philippe Gimels viner att köpa i Sverige om några veckor.

Jonathan Richman - Abominable Snowman In The Market

Well look, see, there's an abominable snowman in the supermarket,
And apparently the housewives have never seen anything like that before.
Hear the housewives complaing to the manager,
"Get that snow thing out of this store."

Abominable snowman in the market,
That's right, you heard me right, gang.
And the housewives, they all remarking,
"Looks like a dirty marshmallow with fangs."
Well, there's an abominable snowman in the market,
Now he's down by the peas and carrots.
Abominable snowman in the market.
And they cannot chase him away.

Abominable snowman in the market.
Oh-oh-oh-oh-oh
Abominable snowman in the market.
Oh-oh-oh-oh-oh

See, there's an abominable snowman in the market,
And the situation is grave.
Well, the housewives hurt and confuse him,
And I can't see him treated this way.
Well, there's an abominable snowman in the market,
And I think he's a real nice guy.
I like the snowman, I want to help him out,
I don't want to see him hurt this way.

Well, Abominable snowman in the market.
Oh-oh-oh-oh-oh
Abominable snowman in the market.
Oh-oh-oh-oh-oh

Look, we have to talk to this abominable snowman man.
And we have to say something that he can understand.

There's an abominable snowman in the market,
And he's doin' better every day.
I know it's helped him to have a more tolerant feeling.
And I like to see him treated this way.
Well, there's an abominable snowman in the market,
And he's down by the peas and carrots.
There's an abominable snowman in the market,
And that is what I now say.
Abominable snowman in the market, all right
Oh-oh-oh-oh-oh
Abominable snowman in the market
Oh-oh-oh-oh-oh
There's an abominable snowman in the market
Down by the peas and carrots.
Abominable snowman in the market
He just arrived by plane yesterday.
There's an abominable snowman in the market
And the housewives never seen something like that before.
Housewives treat him like a stranger,
They want him away from the supermark't door.

Abominable snowman in the market.
Oh-oh-oh-oh-oh-oh
Abominable snowman in the market.