2007 Domaine du Gros Noré Bandol & 2009 Kilikanoon Killerman's Run Shiraz Grenache

Grillviner, naturligtvis borde vi skriva om grillviner. Inte så lätt när man helst av allt sippar slanka norditalienare och käkar långkok. När sedan solen gassar och stan toppar värmeligan så funkar det bara inte längre. Bara att damma av grillen, plocka fram några lite kralligare grejer och hålla god min. Snart är det ju höst igen gudbevars...

2007 Domaine du Gros Noré Bandol är en traditionell blandning på 75% mourvedre som sekonderas av lite cinsault, grenache och carignan. Vinifierat som vin ska vinifieras och lagrat på 60-hl foudres. Till en början känns vinet vresigt och knutet men tre timmar på karaff ha en positiv inverkan på sakernas tillstånd. Doften är precis så redig som man kan förvänta sig. Södra Frankrike i ett nötskal. Generöst med mörk frukt, plommon och körsbär. Här finns lavendel, lakrits, olivtapenade och grillat kött.

Smaken är kraftfull och precis i linje med doften. Inget finlir här inte. Ruffigt, rustikt och rejält. Möjligen lite dålig balans mellan sötma och syra. Rejäla tanniner men lite klen eftersmak. Gör jobbet väl till en grillad entrecote och peperonata. Kostar 215 kr hos e-wine. Varuprov

2009 Kilikanoon Killerman's Run Shiraz Grenache är  en 60-40-blandning som lagrats i två år på en blandning av använda franska och amerikanska barriquer. Doften är stor och öppen med fullmogna mörka bär, eucalyptus, peppar, kryddörter och vanilj. Smaken fyllig, fruktig med anständig syra och mjuka tanniner. Publikt och inställsamt som det förslår. Inte dåligt men heller inte min grej. 150 kr hos e-wine eller 165 på systembolaget. Varuprov

2009 I Clivi Bianco degli Arzillari

I Clivi är en Friulien-producent som helt seglat under min radar. Jag köpte ett par chansflaskor, en röd och en vit,   vid ett spontanbesök hos Niche Vin i vintras för att se I Clivis viner var något att utforska vidare. Det röda, 2003 Rosso degli Arzillari, gjorde inget större intryck på mig och fick inte ens en bloggpost. Det vita har bara blivit liggande.

I Clivi startades av Ferdinando Zanusso någon gång i mitten av 90-talet. Man har 12 ha vingårdar. Åtta i Corno di Rosazzo som tillhör Colli Orientale del Friuli och fyra i Brazzano di Cormons i Collio. Rankorna är mellan 40 och 60 år. Odlingen är certifierad ekologisk och Zanusso säger att han strävar efter att göra autentiska viner. I just detta fallet innebär det ingen ek eller skalkontakt för de vita, naturlig jäst och lång lagring på jästfällningen. Årsproduktionen ligger på  25 - 30.000 flaskor per år.

Jag hittar inga uppgifter om 2009 Bianco degli Arzillari på I Clivis hemsida. Utifrån mina första intryck och kunskaper om regionen drar jag slutsatsen att det handlar om en blandning med en mycket hög andel tocai friulano. Doften är rätt återhållsam med en nedtonad frukt. Istället finns här en markant mineralkaraktär med sälta, krita och vitpeppar. Här finns också något som påminner kylskåpssvalt fläskkött och kryddpeppar. Intressant och mycket druv- och ursprungstypiskt. Trodde jag. Efter lite googlande hittar jag uppgifter om att vinet är gjort på chardonnay, sauvignon blanc och traminer !  Här har vi alltså ett vin som verkligen visar på ursprunget snarare än druvsorterna. För mig är det snudd på ofattbart att ett vin gjort på så aromatiska druvsorter doftar som Bianco degli Arzillari. Med facit i hand hittar jag såklart lite sauvignon blanc-toner men de druknar nästan i det mineraliska. Smaken blir ingen större överraskning. Vinet är kraftfullt med frisk syra, citrustoner och mineralisk sälta. En smak som verkligen rensar munnen. Lång eftersmak med en lätt bitterhet.

Bianco degli Arzillari är ett mycket intressant vin. Kostade 135 DKK men finns inte längre på Niche Vins hemsida. Det gör däremot sex av I Clivis övriga viner och de ska definitivt kollas upp närmre.

2009 Marco Sara Frank

Förra sommaren besökte jag Colli Orientale-konsortsiets huvudkontor och fick tillfälle att prova mig igenom en massa viner från områdets två DOCG-klassade områden, de söta Picolit och Ramandolo. Jag upplevde vinerna som genomgående alltför söta, klumpiga och syrafattiga. Senare under min rundresa fick jag prova varianter  som tilltalade mig betydligt mer. Jag frågade också en synnerligen kritisk och frispråkig producent vem som gjorde bra söta viner i Friuli-Venezia Giulia. Svaret kom blixtsnabbt: -Det finns bara en, en ung kille som heter Marco Sara. Han gör söta viner som söta viner ska göras.

Jag letade efter Marco Saras viner hos diverse vinhandlare utan att hitta några. Produktionen är minimal, de fem hektaren ger c a 3.000 flaskor årligen. Odlingen är biodynamisk och källarbetet icke-interventionistiskt. Hela produktionen klassas som bordsvin och Marco Sara verkar vara en person som vet vad han vill och går sina egna vägar. Så ni kan förstå min nyfikenhet. När jag tillslut springer på Marco Saras viner så är det inte i någon obskyr norditaliensk enoteca utan på betydligt närmre håll. Cibi&Vini kommer fortsättningsvis att vara stället jag börjar mina efterförskningar på. De söta vinerna ska jag återkomma till i ett annat inlägg.

Marco Saras vingårdar är på grund av sitt läge med hög luftfuktighet synnerligen lämpligt för botrytiserade viner. Däremot är det svårare att göra torra bordsviner. Viss år görs dock en torr friulano och en cabernet franc, gissningsvis mest för husbehov, goda vänner och kanske någon lokal restaurang. Och naturligtvis för Fabio på Cibi&Vini.

Det är lika bra att säga det med en gång. 2009 Frank är en liten pärla som ni definitivt inte ska missa om ni går igen på norditalienska matviner. Färgen är transparent och rubinröd. Doften mycket ren och frisk med hallon, svarta vinbär och mineraltoner. I bakgrunden finns en antydan till laggård. En riktigt sympatisk doft men det här är framförallt ett vin att dricka.

Upplevelsen av vinet är mycket speciell. Det är perfekt balanserat och så oerhört harmoniskt. Vinet passerar genom munnen på ett helt sömlöst vis. Först i form av skogsbär med en lätt antydan till sötma som glider över i svarta vinbär. Vinbären transformeras till grön paprika och sedan sitter man där med en lång god eftersmak. Syrorna är riktigt pigga och tanninerna mjuka. Relativt lätt men med hög intensitet. Till maten, vinbrässerade oxkinder, var det som om vinet höjde sig ytterligare ett snäpp. En helt perfekt kombination.

2009 Frank finns hos Cibi&Vini för 105DKK

NV Collet Brut

Häromveckan fick jag ett mail ifrån Star PR Group med recept på champagnebaserade drinkar. I mailet fanns också ett erbjudande om varuprov på Collet Brut som jag nappade på. Min sofistikation sträcker sig nu inte så långt som till att blanda drinkar på champagne utan tycker att drycken dricka bäst som den är.

Collets instegsskumpa är en blandning av 65% petit menuir, 25% pinot noir och 10% chardonnay som legat på jästfällningen i tre år. Vinet går i en ljust blekgul nyans. Rätt blyg doft med gröna äpplen, lätta citrustoner, lite nötighet och rostat bröd. Smaken är frisk och lätt. Gröna äpplen i centrum, frisk syra och lite kritighet i avslutningen.

En enkel champagne som gör jobbet som stämningshöjare på ett någorlunda tillfredsställande sätt. Inget att analysera sönder men helt OK att dricka. För de 249 kr som flaskan kostar kan man ha betydligt roligare både i och utanför champagne.

2009 Sepp Moser Zweigelt Hedwighof

Vi borde ha något slags utmärkelse för den här typen av vin. De gör inte så mycket väsen av sig i provningar och får de någon gång några poäng så hamnar de på den  modesta änden av skalan. Samtidigt, tänk hur trist livet hade blivit utan de där vinerna som lyfter onsdagspytten, förgyller måndagspastan och sätter guldkant på korven. Och, ska jag kanske tillägga, sitter som en keps till lammsmäckan alla dagar i veckan. Jag minns mitt favoritavsnitt ur barndomens absoluta TV-måste Modiga Mindre Män. Vardagens Vapendragare hette det och det är en så god beskrivning av Sepp Mosers 2009 Zweigelt Hedwighof som någon.

Sepp Moser kan ses som en relativt ny producent, företaget startade 1987, men rötterna sträcker sig tillbaka till mitten 1800-talet. Familjeföretaget Lenz Moser hamnade i ekonomiska svårigheter när exportmarknaden kollapsade i samband med den österrikiska vinskandalen och Sepp bröt sig ut. 2000 tog sonen Nikolaus över verksamheten med nya idéer om hur jorden skulle brukas. Sedan 2006 är produktionen certifierat bio-dynamisk. Man har mark i både Kremstal där man odlar vita druvor och pinot noir och Neusiedlersee som är mera lämpad för rödvinsproduktion.

2009 Zweigelt Hedwighof  är mörkrött med lite violett i kanterna. Doften påminner rätt mycket om en pinot. Djupfrysta jordgubbar, körsbär, skogbär, pinot-kryddor och en lätt sumpighet. Frukten är verkligen ung, pigg och levande. Smaken är samma andas barn. Pigg frukt av det saftiga slaget, frisk syra och mjuka tanniner. Kryddtoner och en lätt jordighet. Ett perfekt vardagsvin för den som känner sig hemma i norditaliensk vardagsvinestetik. Emilie Vin säljer för 85 DKK.

                                                          

2008 RoncSoreli Schioppettino di Prepotto La Vigna delloScoiatolo

Det har blivit allt roligare att komma hem från jobbet och dyka ner i schioppettino-lådan för att plocka upp en ny flaska. Lite som att få fortsätta läsandet av en riktigt bra bok. Dagens kapitel, det fjärde i ordningen, är ett av de mest spännande hittills men kanske inte riktigt det bästa.

RoncSoreli är en stor producent med Friulanska mått mätt. De har sammanlagt drygt 70 hektar som sprider sig över tre viktiga områden, utöver Prepotto även Corno di Rosazzo och Cividale del Friuli. La Vigna dello Scoiatolo är Ron Sorelis toppvin. Vingården ligger på c a 300 m ö h och jordmånen är den klassiska friulanska poncan. Vinet har lagrats 18 månader på botti.

Denna schioppettino är den mest kraftfulla från Prepotto som jag provat hittills. Vinet är mörkt och tätt i en blåröd nyans. Doften är verkligen fullpackad och mina associationer far iväg mot en osannolik blandning av syrah från norra Rhône och toskansk sangiovese. Här finns mogna björnbär och svarta vinbär, en del rökt fläsk och peppar som för tankarna till syrah. Rejält med friska körsbär och örter känns som hämtade från Toskana.

Smakupplevelsen följer precis samma spår. Det här är ett fylligt och kraftfullt vin med frisk syra, generöst med frukt och rejäla tanniner. Munnen full med läckra mörka bär och riktigt god eftersmak med körsbär, kryddor och lätt bitterhet. Suveränt gott nu och med stoppning och struktur för ett antal års lagring.

Fulvio Bressan till Helsingborg

Detta är inlägget jag längtat efter att skriva. Den 7:e juni kommer Fulvio Bressan till Helsingborg och Lagmarks för en Winemaker's dinner. God mat, en riktigt häftig vinprovning och en perfekt uppladdning inför Fri Vin.. Eller vad sägs om

                                                         2006 Carat
                                                         2006 Verduzzo
                                                         2006 Pinot Nero
                                                         2006 Schioppettino
                                                         2003 Ego
                                                         2000 Pignol

Anmälan direkt till Lagmark på telefon 042 - 14 88 30

2009 Vigna Lenuzza Schioppettino

Vigna Lenuzza är en för mig helt ny producent och de verkar inte ha gjort några större avtryck i vinvärlden. Jag gissar att de är en typ av producent som Italien är fullt av. Familjeföretag som gör rimligt prissatta vardagsviner för framför allt inhemsk och lokal konsumtion. Viner gjorda för att funka till mat snarare än vinprovningar.
Vigna Lenuzza har sitt högkvarter strax utanför själva byn Prepotto. Firman startade 1957 och man har 4.5 ha. Årsproduktionen ligger på 30.000 flaskor. På senare år har man börjat höja ambitionerna. Man tillämpar lutte raisonnée och satsar allt mer på lokala druvsorter.
Stilmässigt ligger deras 2009 Schioppettino någonstans mitt i mellan de två föregående.  Doften av skogsbär och marascha-körsbär börjar kännas igen och den är inget jag tröttnar på i första taget. Här kompletteras den av violer. En del paprika och peppar. Smaken är medelfyllig. Bra balans mellan den lite söta bärfrukten och frisk syra. Mjuka tanniner och god, lätt bitter eftersmak. Ett rakt igenom ursympatiskt vin som man gärna tar ett litet glas extra av.

Fri Vin 2012

Nu verkar alla detaljer ha fallit på plats. Det som det närts förhoppningar om blir faktiskt av. Fri Vin 2012 går av stapeln lördagen den 9/6 kl. 11 - 19 i Österbrohuset på Århusgade 103, Köpenhamn. Här finns svårslagna möjligheter att möta spännande producenter, prova viner unika viner och skaffa dig en¨egen uppfattning om vad allt hallabaloo kring naturviner egentligen handlar om. Här nedan följer en lista på deltagande producenter.


David Léclapart (Champagne)
Emmanuel Giboulot (Bourgogne)
Bertrand Gautherot (Vouette et Sorbée, Champagne)
Olivier Collin (Ulysse Collin, Champagne)
Pascal & Evelyne Clairet (Domaine de la Tournelle, Jura)
Noëlla Morantin (Touraine)
Claudio Fenocchio (Giacomo Fenocchio, Barolo)
Benjamin Zidarich (Friuli)
Sylvie Augereau (Loire)
Hélène & Christophe Comte (Domaine des Vigneaux, Ardèche)
Loïc Roure (Domaine du Possible, Roussillon)
Philippe Wies (La Petite Baigneuse, Maury)
Julie Balagny (Beaujolais)
Guy Breton (Beaujolais)
Matthieu Dumarcher (Rhône)
Alice & Olivier De Moor (Chablis)
Olivier Cousin (Loire)
Jean David (Rhône)
Bruno Rochard (Domaine de Mirebeau, Anjou)
Alexandre Chartogne (Champagne)
Renaud Boyer (Bourgogne)
Isabelle & Bruno Perraud (Beaujolais)
Athenaïs de Beru (Château de Beru, Chablis)
Raimond de Villeneuve (Château Roquefort, Languedoc)
Philippe Tessier (Cherverny)
Béatrice & Michel Augé (Les Maisons Brûlées, Cher)
Théophile Milan (Domaine Henri Milan, Provence)
Françoise & Philippe Gourdon (Château Tour Grise, Saumur)
Anthony Tortul (La Sorga, Roussillon)
Sonia Torretta & Stefano Belotti (Cascina degli Ulivi, Piemonte)
Jurate & Sébastian Riffault (Sancerre)
Vincent Laval (Champagne)
Jean Montanet (Domaine de la Cadette, Vézelay)
Julien Guillot (Clos de Vignes du Mayne, Mâcon)
Alexandre Jouveaux (Mâcon)
Thomas Pico (Domaine Pattes Loup, Chablis)
François Grinand (La Vigne du Perron, Bugey)
Agnès & René Mosse (Anjou)
Giovanna (Az Ag Pacina, Chianti)
Sophie & Richard Leroy (Anjou)
Toby Bainbridge (Anjou)
Guillaume Reynouard (Manoir de la Tête Rouge, Saumur)
François David (Château de Passavant, Anjou)
Marc Tempé (Alsace)
Giampiero Bea (Paolo Bea, Montefalco)
Patrick Meyer (Alsace)
Giovanna Morganti (Le Boncie, Chianti)
Ezio Trinchero (Piemonte)
Le Piane (Piemonte)
Matteo Catania (Gulfi, Sicilien)
Fulvio Bressan (Bressan, Friuli)
Primoz Lavrenčič (Burja Estate, Slovenien)
Alessandra (Monte dall'Ora, Veneto)
Susanna Grassi (I Fabbri, Chianti)
Valerija Simčič (Slovenien)
Isabella Perego fra (Ar.Pe.Pe, Lombardiet)
Fanny Sabre

Den som vill läsa om2010-års Fri Vin kan läsa Patriks och Jörgens betraktelser. Mer information kan man få hos frivin@petillant.dk

Biljetter kan köpas på nätet http://gladvin.dk/fri-vin-2012-154/ eller vid entrén. Priset ligger på 150 DKK och här känns väl begrepp som "mer än prisvärt" mer än välmotiverade.

2009 Bodigoi Schioppettino di Prepotto

Bodigoi är en helt ny producent för mig.t Information som finns att hämta på nätet är rätt knapphändig. Det jag vet är att man förfogar över 9 ha och producerar c a 25.000 flaskor per år. Prismässigt ligger man i den billigare änden av skalan. Schioppettino di Prepotto är deras toppvin och den kostar 8 euro hos producenten vid köp av minst sex flaskor.

2009 Bodigoi Schioppettino di Prepotto går i en dämpat mörkröd färg. Doften kan bäst beskrivas som träig i både bokstavlig och bildlig mening. Ekfaten dominerar och frukten känns dämpad. Däremot är kryddtonerna mycket framträdande. Här finns lagerblad, grönpeppar och nejlika. Lite grön paprika och försynta svarta vinbär. I munnen uppför sig vinet lite som en lätt Cabernet Franc. Det är medelfylligt, har frisk syra och här känns frukten tydligare än i doften. Hallon och framförallt svarta vinbär. I avslutningen tar eken över och ger en inte helt angenäm bitterhet.

Jag gissar att Bodigois schioppettino vuxit på grusdominerade vingårdar och tänker vidare att den här stilen inte tilltalar mig lika mycket som det föregående vinet. Fathanteringen känns dessutom lite klumpig och det här är knappast ett vin jag kommer att handla mer av

2009 Casella Schioppettino

Första flaskan ut i genomgången av de sex kvarvarande flakorna Schioppettino di Prepotto är Casellas tolkning. Häromåret provade jag producentens allra första årgång  som var 2006. Egendomen drivs av Lino Casella som är utbildad enolog och har arbetat hos en lång rad andra producenter i Colli Orientale del Friuli sedan 80-talet. 2006 fick han möjlighet att köpa 3.5 ha med gamla vinrankor och startade eget. Idag producerar Casella 18.000 flaskor fördelat på 10 olika buteljeringar. Casellas schioppetino jäses på betongtank. Merparten av vinet lagras på barrique i 12 månader, en mindre del på ståltank. Jag har ingen uppgift om andelen nya fat.

Redan vid upphällningen väcks mina förhoppningar på en riktigt schysst upplevelse. Vinet är helt transparent och går i en gnistrande rubinröd nyans. Doften gör inget för att minska förväntningarna. Tvärt om. Här finns ren, frisk frukt med skogsbär och svarta vinbär i första rummet och körsbär lite mer i bakgrunden. Lite återhållsamma kryddtoner och en lätt touch av vanilj. Smaken är knappt medelfyllig och munkänslan relativt slank. I första vågen kommer söta skogsbär, sedan frisk syra. Tanninerna är lätta och mjuka. I finalen dyker det klockrena marascha-körsbär.

Det här är skitgott. Ett välgjort okomplicerat vin gjort för att drickas till mat som går alldeles utmärkt att dricka på egen hand. Jag anar att det här är ett exempel på schioppettino odlad på lerjord och att det är precis så jag vill att schioppettino från Prepotto ska smaka. Kostar c a 15 euro i detaljistledet.

Schioppettino di Prepotto

När jag höll på att packa mina flaskor till den gångna helgens extravaganta skånska vinbloggarkonklav så fick jag ett par kommentarer från min bättre hälft.

-Ni är bortskämda

-Ni visar ingen respekt för varken vinerna ni ska prova eller deras producenter.

Jag protesterade naturligtvis men tvingades åtminstone tyst för mig själv medge att det låg något i hustruns kommentarer. Konklaven var bland det roligaste jag har gjort på länge, åtminstone i vinsammanhang men samtidigt så tappade jag fokus på ett relativt tidigt stadium och det var inte alla viner som fick den uppmärksamhet de förtjänande. Åtminstone inte av mig.

Min egen Schioppettino di Prepotto-flight gick mig spårlöst förbi. Inte för att vinerna var ointressanta -  jag har provat merparten i tidigare årgångar och vet att det är klassviner i en stil jag gillar -  utan det handlade mest om överbelastade sinnen och utmattade smaklökar.

För att i någon mån kompensera det jag missade och faktiskt ge vinerna den uppmärksamhet och den respekt  de förtjänar tänker jag ägna mig åt att dricka upp resterna av det blandade 12-pack Schioppettino di Prepotto jag beställt. Six down six more to go. En flaska åt gången. Jag börjar med en kort presentation.

Prepotto är en by med drygt 800 innevånare som ligger ett par mil öster om Udine och gränsar till Slovenien. Kommunen utgör en del av Colli Orientale del Friuli (COF) men har sedan 2008 rätten att använda beteckningen Scioppettino di Prepotto på etiketterna.  Druvan härstammar från Prepotto och har en lång historia. En gång i tiden hade den mycket hög status men var i princip utrotad efter vinlusens härjningar och de båda världskrigens förödelse i områdets vingårdar. Det skedde i princip ingen nyplantering alls fram till 70-talet och då återstod bara några hundra rankor.

Det stora pionjärarbetet gjordes av Paolo Rapuzzi som gick rakt emot rådande trender när han under tidigt 70-tal nyplanterade enbart inhemska druvor på sina ägor. Framförallt satsade han på schioppettino och fick lokala politker att förstå hur viktigt det var för Preopotto att rädda druvan. Genom lobbyarbete så blev schioppettino upptagen i DOC-rullorna för COF. Cialla fick status som sottozona till COF 1995 för flera inhemska druvor, däribland schioppettino. Efterhand har druvan börjat odlas i ett lite vidare område men fortfarande finns den mig veterligen inte utanför Friuli-Venezia Giulia (om man inte räknar Randall Grahms halva hektar i Californien...)

Producenetrna i byn bildade 2002 Associazione di Produttori Schioppettino di Prepotto för kvalitetskontroll, utvecklingsarbete och marknadsföring. Det finns ett regelverk som man måste följa för att få sätta APSP's logga på flaskan. Skördeuttaget är maximalt 49 hl/ha och max 1.55 kg/vinranka. Minsta tillåtna alkoholhalt är 12%. Vidare föreskriver man minst ett års lagring på träfat. Rekommendationen från APSP är att använda begagnade barriquer men även botti är tillåtet.

Vidare har APSP utvärderat olika årgångar och funnit att schioppettino oftast presterar ett jämnare resultat än de importerade druvorna. Även svagare årgångar ger bra viner. Man har också studerat hur jordmånen påverkar arom och smak hos schioppettino. Druvor som växt på grusiga jordar ger mer peppriga och kryddiga viner medan de som växt på den röda lerjorden får mer intensiv körsbärs- och svartvinbärsfrukt.

I Prepotto finns idag c a 25 ha schioppettino, i hela Friulien c a 80 med DOC status.  APSP har ett trettiotal medlemmar. Det handlar alltså oftast om mycket små produktioner där varje producent gör några tusen flaskor per år. Jag gissar att produktionen kommer att öka rejält de kommande åren och tycker att det ska bli mycket spännande att följa utvecklingarbetet som pågår.