2003 Piandorino

Genomgången av uddaflaskor fortsätter. Här en supertoskanare som jag känt en viss skepsis inför. Dels för att jag sällan går igång på de ofta lite välpolerade och "internationellt orienterade" supertoskanarna men också p g a den varma årgången.

Producenten ,Pian dell´Orino, är jag däremot rejält nyfiken på. De har sina marker i hjärtat avBrunello-land, granne med Biondi Santi, och kör strikt biodynamisk odling med spontanjäsning och utan filtrering. För mig låter deras supertoskanare som lite av en kulturkrock då de flesta biodynamikerna oftast är väldigt traditionsbundna. Pian dell' Orino odlar Sangiovese Grosso på sina sex hektar. Man producerar tre viner, en Brunello, en Rosso di Montalcino och så då den IGT-klassade Piandorino. 2003 är sista årgången som man blandat sin Sangiovese med en liten del Merlot och Cabernet Sauvignon. Fr o m årgång 2004,r, som provades här, är det 100% Sangiovese som gäller.

Vinet dricks, till en början, i trädgården en ljum vindstilla sommarkväll. Det har luftats medan jag sprang en rejäl runda. Framför mig en Aftonbladet och Reginald Hills senaste roman "Midnight Fugue" där deckarhjälten nr 1 kommisare Dalziel klämmer två flaskor Barolo till lunch och dessutom sänker merparten av damsällskapets vita. Kanske är det omgivningen och sammanhanget som påverkar mig när Piandorino får mig fullständigt på fall.

Vinet är vackert rubinrött i färgen. Det har en stor, öppen och inbjudande doft. Beståndsdelarna är väl integrerade. Först lätta stalltoner, sedan kommer körsbär, plommon, piptobak, rosor och choklad. Det här är riktigt gott att sitta och sniffa på. För en stund känner jag nästan skuld över att jag inte delar vinet med någon och kanske jag inte borde dricka ett vin av denna kaliber utomhus. Sedan återgår jag till att njuta.

Smaken är frisk och körsbärsfruktig. Först mogna bigaråer och sedan syrliga klarbär. De andra aromerna dyker också upp i smakpaletten tillsammans med lite torkad frukt och kanel. Tanninerna är är rätt stadiga och stramar upp det hela i finalen. I eftersmaken dyker det upp et svårdefinierat element som jag bara kan beskriva som ytterst sensuellt.

När det skymmer packar jag ihop och går in. Vinet smakar minst lika bra inomhus och blir ännu bättre till några skivor lufttorkad korv och en bit pecorino. En av årets stora vinupplevelser såhär långt. Det ska bli spännande att prova Pian dell' Orinos Brunello. Piandorino finns tillgänglig som privatimport genom Helsingborgs vinhus

2008 Sirch Sauvignon

Under semestern drack jag Sirchs Friulano med och blev väldigt förtjust. I kväll provade jag 2008 Sauvignon från samme producent. Precis som med friulanon har vinet inte genomgått någon malolaktisk jäsning.Det är inte ett lika spektakulärt vin men ändå väldigt bra.

Färgen går i ljust gult med en del gröna reflexer. Doften är mycket fruktig och frisk. Krusbär, mynta och svartvinbärsblad. Här finns också en del jästtoner. Smaken är också den mycket frisk med markerad syra, yppig frukt och tydliga mineraltoner. Inte en helt typisk sauvignon från friulien. Sirchs variant är lite mer återhållsam både vad gäller alkohol och aromer men med tydligare mineraltoner.

Två av Sirchs viner finns tillgängliga via privatimport genom Vinovativa . Denna sauvignon blanc finns inte i deras sortiment. Lite synd. Sirchs viner kostar c a 130 kr per flaska vid privatimport. Om de funnits i ordinarie sortiment och kostat 99 kr så hade Monte Fiorentine fått en svår konkurrent till titeln husets vita

2001 Chateau Tour Saint-André

Efter några dagar med halv- och heltaskigt uteätande och en total avsaknad av egna ambitioner i köket bestämde jag mig för att försöka bryta den negativa trenden. Jag marinerade och stekte lammfilé, rostade potatis och broccoli, kokade ihop en rödvinssås och kokte Le Puy-linser. En hygglig måltid på 45 minuter. Till maten valde jag en 2001 Chateau Tour Saint-André, ett vin som jag provade som hastigast här.

Vinet importerades av Helsingborgs Vinhus ( slutsålt) och kommer från Lalalande de Pomerol. Det är gjort på 55% Cabernet Franc, 35 % Merlot och 25% Cabernet Sauvignon och har lagrats ett år på fat som användts en eller två gånger tidigare.

Vinet har en tät mörkröd färg som har börjat övergå i en brunare nyans. Doften innehåller svarta vinbär, plommon och hallon tillsammans med en lätt kryddighet. Rätt trevlig doft men inget jag riktigt går ingång på. Smaken är medelfyllig, med viss sötma, lite låg syra och finkorniga tanniner. Ikväll gör vinet inte alls samma positiva intryck som sist. Absolut inte dåligt men lite platt och ospännande. Framförallt saknar jag syran Till maten funkar vinet sådär och jag börjar längta efter syrah.

Nej, jag lyckas alltför sällan i mina försök att närma mig Bordeaux och är i behov av en snabbkurs

Lagerrensning med Trisse

Lagerrensningen fortsätter. Denna gång med benäget bistånd från Trisse vars gedigna insatser under kvällen gjorde att rensningen blev mer omfattande än vad som var tänkt. Våra ambitioner om att få något arbete gjort under kvällen ersattes av en glupsk nyfikenhet på nya erfarenheter.


Medan vi väntar på att maten ska bli färdig så öppnar vi, efter en rejäl attack av korkskruvsångest, 2003 Kaplja från den friulanske producenten Damijan Podversic, en Gravner-discipel och hardcore naturvin-producent. Kaplja är Damijans stora vin, en blandning på Tocai, Malvasia och Chardonnay. Det har haft lång skalkontakt och lång lagring på ekfat. Färgen är märklig. Det har en nyans mellan koppar och orange med en alldeles speciell lyster. Det har också något slags trolskt belöjad hazyness som förbereder oss för en speciell upplevelse. Doften är till en början inte mycket att skriva hem om. Alkohol och kola, möjligen lite nagellacksborttagningsmedel. Efter en tid på karaffen börjar det hända saker. Det dyker upp våta stenar och snäckskal, persika och hyacinter. Smaken är fyllig, djup och knastertorr med vital frukt och väldigt bra längd. Mot slutet känns en viss bitterhet och rätt sträva tanniner. Ett mycket spännande vin och förhoppningsvis början på en lång bekantskap.

Till maten öppnade vi 2001 D:vin, en flaska jag länge sneglat på men som det aldrig kännts riktigt rätt att öppna. D:vin är resultatet av dansken Jakob Schjerbecks ambition att producera det mest prisvärda vinet i Bordeaux. Han har tillgång till 1.7 ha på Chateau Lauduc och gör sedan 1997 c a 7.000 flaskor per år. Om han lyckas i sin ambition kan jag inte uttala mig om men visst smakar D:vin alldeles utmärkt. Det är gjort på 80% Merlot och 20% Cabernet Sauvignon. Doften ger plommon, mogna jordgubbar och cederträ. Här finns också lite stalltoner och tobak. Smaken är fyllig och kraftfull och mer generös än vad jag väntat mig. Jag hittar paprika, jordgubbar, cederträ, tobak och vanilj. Otroligt läckert vin som nog inte är särskilt ursprungstypiskt. Det hamnar nog mittimellan nya och gamla världen stilmässigt.

Två nyinköpta flaskor av senare årgång dämpade korkskruvsångesten och gjorde det rätt lätt att öppna 2000 Gelsaia. Ett vin gjort på 100% Raboso av Piave-producenten Cecchetto. Gelsaia är hans toppvin gjort på sent skördade druvor från de äldsta stockarna. 25% av frukten torkas i 35 dagar innan det vinifieras. Vinet lagras ett år på en bladning av små och stora fat. Vinet är mörkrött, tätt och kompakt i färgen. Doften är magnifik. Körsbärsmarmelad, mörk choklad och plommon är de första intrycken. Därefter kommer det engelsk piptobak och en näve fjolårslöv. Smaken är djup och fyllig. Den följer aromerna väl. Alkoholen ligger på 14% och ger värme. Trots en viss sötma så känns vinet inte klumpigt. Stort ja, men inte klumpigt.

Vi fortsatte med en chilensk sauvignon blanc, 2005 Casa Marin Cipreses Vineyard. Vinet har fått några år i Trisses källare. Det har inte den druvtypiska ljusa färgen med lite gröna stick utan bjuder på en halmgul nyans. Det allra första doftintrycket får mig att associera till rabarberris, sedan kommer den mest klockrena krusbärsdoft jag känt följt av paprika och svartvinbärsblad. Smaken är medelfyllig med den mycket friska syran inakt. Långt slut där fruktigheten breder ut sig. Mycket gott men kanske lite väl intensivt och påträngande i stilen.

Därefter följde en 2007 Saint Joseph Blanc från en av områdets mindre domäner, Domaine Monier. Vi har blivit barnsligt förtjusta i Moniers röda viner som provats både här och där. Detta vin är gjort på 100% Marsanne. Färgen är djupt guldgul. Doften är mycket inbjudande och älskvärd med gula plommon, persikor, honung och mynta. Smaken är fyllig, kryddig och bastant med en lite oljig munkänsla. Ett personligt och spännande vin

Vi avslutar med 2005 Riesling Steinbreiten Suss som Trisse rapporterat om här . Det finns inte mycket att tillägga mer än att det enda oanständiga jag kan hitta i doften är att den är oanständigt god samt att det fortfarande finns några rabatterade pavor kvar.

Lagerrensning

Jag har samlat på mig väl många uddaflaskor. Vinare som jag inte riktigt vet varför jag köpt, som jag inte kännt mig tillräckligt sugen på för att öppna. Sedan finns det några varianter av sista-flaskan-i-lådan, viner som jag gillat tillräckligt mycket för att köpa en låda av men som inte känns så fullt så kul längre. Det finns också ett par flaskor som sparats till något speciellt tillfälle som aldrig infunnit sig. Flaskor som förmodligen börjar närma sig utgången av bäst-före-datumet. Situationen är nu sådan att det bara finns en sak att göra, att metodiskt poppa korkarna och beta av buteljerna.


Jag börjar med ett portugisiskt impulsköp, 2001 Império, gjort i Danmark(ja alltså vinet är gjort i Portugal, impulsköpet i Danmark). Jag korkar upp och dekanterar innan kvällens löprunda så vinet får en styv timme på karaffen.

Vinet har en rätt tät, mörkröd färg som drar lite åt det bruna hållet. Doften hade vid en blindprovning fått mig att placera vinet i sydfrankrike. En tät doft där aromerna går in i varandra. Gödselstack, kryddor och mörka bär. Inget finlir utan rustikt och jordnära. Smaken är också den minst sagt rustik men ändå överraskande. Om doften talade om en viss mognad så känns smaken väldigt ung. Syran är frisk och vinet är rejält strävt. Här finns inslag av peppar, svarta vinbär och något slags kryddörter. Bra längd och intressant eftersmak.

Vinet dracks till en rätt fet, ugnsstekt fläskkarré kryddad med rosmarin, skysås och potatismos, en nära nog perfekt kombination.

Vad söker ni?

Ser man till vilka inlägg i Billigt Vins historia som fått många träffar via sökmotorer ligger ett mycket tidigt sådant, om Selvarossa Salice Salentino, bra till. Tydligen ett vin som många är intresserade att veta mer om (kostar 69 spänn och kvalar ju åtminstone in i kategorin billigt vin). Måhända blir den informationstörstande besviken, när han eller hon upptäcker att posten handlar mer om en akademisk skandal - då en eller annan doktorand kräkte ner en disputationsfest - än om själva vinet.

Andra specifika viner som lockar är La Bastide Blanche Bandol Rouge för 129 kronor och Olivier Leflaives Les Sétilles, av allt att döma populära produkter i mellanprisklassen.

Att både Esping och jag diskuterat vilket vin som passar till tacos har starkt gynnat besöksstatistiken. Och många letar tydligen fortfarande efter numera nedlagda vin- och spritbutiken Simon Unna i Helsingör (eller saknar den och läser Espings nekrolog över stället som ett slags sorgbearbetning)

På senare tid har posten om penicillin och alkohol - föranledd av min oro för om en antibiotikakur tillfälligt skulle tvinga mig till avhållsamhet - seglat upp som en träffmagnet. Många delar uppenbarligen mina farhågor, och förhoppningsvis har man här fått svar genom att läsa kommentarerna från läkekunniga vinbloggare (där det framgår att det går bra att käka Kåvepenin och hinka rödtjut parallellt).

En hel del verkar undra över effekterna av att blanda medikamenter som Panodil, Ipren eller Treo med alkohol, och de blir nog inte klokare av att läsa Billigt Vins bidrag till folkhälsoupplysningen. Inte heller den som sökt på "stesolid och alkohol" lär ha fått någon klarhet i sina undringar, men utan att vara någon expert på ämnet kan jag nog med fog säga: ta det försiktigt med det där! Om vederbörande efter intag av denna kombination vände sig till Billigt Vin istället för till sjukvårdsrådgivningen, blir rådet att ringa 1177 i fortsättningen.

Till slut en säsongsbetonad sökning: "när mognar klarbär?" Det beror nog på var i vårt långa land man befinner sig, och på hur sommaren gestaltar sig. Här i södern är de nu på väg att bli övermogna för den här gången, men ännu någon vecka kan man njuta av en syrlig, kärnfrisk körsbärsfruktighet direkt från grenen - smaksensationer vi annars bara kan läsa om i lyriska blogginlägg om italienska rödviner.

Min semester är inne på upploppet men istället för att lägga på en spurt innan målgång försöker jag nu få sista dagen att vara så länge som möjligt. Merparten av ledigheten tillbringades med familjen i Italien med både bad och bergsturer, lågt tempo, deckare och en hel del jazz men inte så mycket minnesvärda viner. Mitt semesterdrickande har varit på ungefär samma ambitionsnivå. Ett par producentbesök blev det dock, ett lätt förvirrat möte med en italiensk MW och vid några tilfällen vin som fick mig att plocka fram blocket.

Först ut en 2006 Piave Sante Merlot från Cecchetto. Piave är ett distrikt som ligger lite nordost om Venedig. Såväl område som producent är mest kända för den lokala druvan Raboso. Denna vingårdsbetecknade Merlot har fått en hel del utmärkelser i Italien och har flera gånger tilldelats två glas av Gambero Rosso. Vinet har en intensiv och tät rubinröd färg. Doften ger till en början plommonb och körsbär, tobak och kryddor. Smaken följer aromerna väl, vinet är balanserat med viss strävhet och lång, god eftersmak. Ett rätt kraftfullt men ändå elegant vin.

2005 var på många håll ett katastrofalt år för röda viner i Friuli. En del producenter valde att köra på som vanligt medan andra, t ex Bressan, inte gjorde några viner alls. Ytterst kvalitetsmedvetne Davide Moschioni valde en medelväg. De skapade en ny blandning där druvorna som normalt blir till deras tre toppviner Pignolo, Schioppettino och Rosso Celtico (merlot och cabernet sauvignon) ingick. 2005 Rosso Bisest säljs nu till ungefär halva priset av vad toppvinerna normalt kostar. Ett rätt sympatiskt sätt att hantera en problematisk situation. Resultatet är dessutom helt oproblematiskt. Bisest är ett vin med djupt mörkröd färg. Doften är intensiv och mycket frisk. Jag hittar svarta körsbär, skogsbär och plommon tillsammans med en lätt pepprighet. Smaken är också den mycket intensiv med frukten i högsätet. Bra syra, viss strävhet och en eftersmak som hänger kvar länge. Jag önskar att jag hade några flaskor till...

Giordano Sirch är en friulansk producent som lyckats med konststycket att hitta en svensk importör. Det är Vinovativa som har två av Sirchs viner, Friulano och Pinot Grigio, tillgänliga för privatimport. Jag provade två av deras viner. 2008 Friulano är ett väldigt bra vin och ett av de bästa Tocai Friulano-viner jag druckit. Vinet är mycket ljust gult till färgen. Doften är frisk med de druvtypiska aromerna av plommon, krusbär, nötter och blommor. Men det finns mer än väntat. För det första är aromerna ovanligt intensiva, det är ett rejält tryck i doften. Här finns också mycket tydliga mineraltoner som gör vinet än mer intressant. Första sippen är minst sagt omtumlande. Jag var inte beredd på den friska syran som förmodligen kommer sig av att vinet inte genomgått någon malolaktisk jäsning. Vinet har den den där typiska feta oljiga konsistensen som blir än mer intressant av den höga syran och de friska citrustonerna. När sedan plommonfrukten och den druvtypiska beskan dyker upp så har jag fått ett nytt favoritvin. Otroligt användbart till både, fisk, skaldjur och charketurier.Vinovativa säljer vinet i 12 pack för c a 130 kr/flaska vilket är ungefär en tia mer än vad jag betalde hos en italiensk vinhandlare. Årgång 2007 fick tre glas av Gambero Rosso och utsågs dessutom till mest prisvärda vin.

Till sist en liten kuroisitet. Jag har aldrig druckit något kanadensiskt vin och mest hört talas om att man producerar högklassigt eiswein. Till lunch blev jag en dag bjuden på kanadensisk syrah, 2007 Coyote Bowl Syrah från Church&State Wines en egendom belägen strax söder om Vancouver. . Jag var rejält syrah-abstinent och gick igång direkt på doften. Den var nästan som en grotesk karikatyr av syrah från Norra Rhone. Allt fanns i drivor. Tjära, peppar, skogsbär, svarta vinbär, peppar och bacon. Tyvärr så var det en rejäl skopa vanilj över hela härligheten. Smaken gick på i samma stil. Vinet var hettande, fylligt och mycket smakrikt. Mer svarta vinbär än i doften. Ett märkligt glapp i smaken där det blev helt tomt innan det kom en eftersmak som var klockren svartavinbärs-Vick. För tungt, obalanserat, för alkoholstarkt (etiketten sa 14.5 %, jag säger minst 15.5) men ändå intressant.

2008 Renato Ratti Colombè revisited

Hoppsan! En sådan trevlig överraskning den här gången, denna Dolcetto d'Alba, utan inledande förbehåll som sist. Fortfarande purungt, och ack så uppfriskande sytrligt efter en hård dags arbete och ett livgivande dopp i viken. Mognar i takt med klarbären bakom huset, har en liten fatton och en gnutta strävhet som bråkar med den saftiga fruktigheten. Funkar bra att dricka till de sista kvällssysslorna och medan grillen puttrar igång. Och till en bit gris i skymningen.

Temperaturloggen II

Sedan förra noteringen (21:a juni) steg temperaturen i källaren snabbt under värmeböljan, från cirka 13 grader till runt 17,5, bara på någon vecka. En tydlig indikation på att utetemperaturen påverkar mer än vad jag trott, även om rader av dagar kring 30-strecket inte tillhör vanligheterna. För tillfället - med lite mer varierad väderlek - visar termometern 15 grader i källaren. Det går alltså upp och ner.

Enda sättet att få klarhet i vad dessa svängningar betyder för vinerna är förstås att korka upp dem och testa. När det var som varmast blev kvällarna på uteplatsen långa, grillen glödde och vännerna i trakten tittade förbi efter en dag på stranden. Bland annat gick sista flaskan av 2007 Palliser Estate Sauvignon blanc åt, ett vin som gjorde den mörka Malmö-vintern lite skojigare. Ävenså upphittades en 2004 Ross Shiraz från Barossa Valley, ett reavin som kom i flitigt bruk sommaren -08.

SB'n var sig lik från tidigare, med en hint av något jäst murket som jag kände igen från andra exemplar under våren. En skör balans mellan att vara defekt och intressant - innan har beslutet gått åt båda hållen - men där jag denna sista gång bestämde mig för att det var mer åt det drickbara hållet. Shirazen lämnade inga remarkabla spår efter sig, antagligen kom den på bordet när timmen var sen och koncentrationen upplöst i dimma. Men den hade inte förstörts av året i källaren.

Sött

Mest som referens till den senaste tidens favorit Prunotto prövade vi också 2007 Terra dei Celti Moscato d'Asti, en billig bagatell inhandlad på Irma förra sommaren. Innehållet var lika gulligt sött som etiketten, varken mer eller mindre så jämfört med ett tidigare smakprov. Och i jämförelsen är det helt klart att Prunotton, med sin lilla trevliga syra, är att föredra. Skönt, eftersom det är den som har bunkrats upp (och som nu även med stor förnöjelse prövats till en bit Saint Agur).

Men vad som gjort mig mest glad av källartesterna är utan tvekan 2004 Monti Garbi Ripasso. Ett år till i källaren har inte alls bekommit vinet illa - tvärtom. En alldeles förträfflig kombination av fruktighet och fatkontakt, i min smak mycket bättre än 2003:an som är vresigare och liksom mörkare - kanske ska jag pröva med att dra upp resterande flaska av den årgången till en gryta till hösten.

Den näst sista flaskan av årgång 2004 dracks första semesterdagen efter en tur till Backarna, där de vilt växande morell- och bigarråträden är översållade av frukt. Och det kan förstås vara inbillning, men jag tyckte det var precis samma smak av de söta morellerna som återkom i vinet. Hursomhelst passade vinets saftiga sötfruktighet som en handske för tillfället. Antagligen är dess bästa tid precis just nu. Och källaren får godkänt för sin förvaring av det.

Gott

2008 Renato Ratti Colombè

Dolcetto skulle lätt kunna bli en vurm och Renato Rattis Colombè i junisläppet verkar ha förutsättningar att ge mitt intresse en ny skjuts.

Doften är åt det blyga hållet, sommarens röda bärsafter med en dragning åt crème de cassis. Första smakprovet bjuder på en helt överraskande och överväldigande syrlighet: det här vinet tycks knappt ha hunnit ner i flaskan än. Oborstat framfusigt, vresigt och surt som klarbär man inte kan tåla sig att vänta på tills de är riktigt mogna.

När det gäller klarbär brukar inte den första surchocken avskräcka mig från att fortsätta stoppa i mig - syrligheten är uppfriskande i sommarvärmen och bakom den finns en liten gäckande sötma som jag gärna letar efter i bär efter bär. Just så är det också med Colombè, här finns något lockande som gör att jag inte kan avfärda vinet.

Jag tar en liten smak de närmaste dagarna och det blir bara bättre, återigen som klarbären om man ger sig till tåls och låter dem mogna. Då blir syrligheten mer avslipad, frukten framträder mer nyanserat.

Jodå, vurmen för dolcetto håller i sig och att lägga på en dryg selma för Colombè i förhållande till 2008 Dolcetto d'Alba Vigna la Costa är en klok investering. Men allra mest grämer det mig att jag inte blev färdig att hamstra några fler av 2007 Conterno Fantino Dolcetto d'Alba Bricco Bastia, som jag lyckades få en försmak för här, innan den sögs från hyllorna. Istället får jag väl lägga undan några Colombè för att undersöka om det mognar lika saftigt behagligt som klarbären brukar göra.