2007 Chateau des Mongettes

Kvällens påskölsprovning blev inställd. Gårdagskvällens sittning tog ut sin rätt och varken jag eller herr K kände oss upplagda för att gå i klisnch med fyra nya påsköl. Vi får väl se om det hinns med innan påsk. Om inte så är Sigtunas båda varianter ett hett tips liksom Dugges och Oppigårds. Väljer du någon av dessa så kan det inte bli fel.

Kvällen ägnades istället åt förberedelse inför morgondagens herrmiddag. För att inte vara alltför förutsägbar bestämde jag mig för att inte laga boeuf bourgignon. Istället blev det Cog au vin efter ett recpet från Julia Childs via Anders Öhman. Rätten behövde 7 dl "fylligt ungt rödvin". Det fanns en slatt med 2 dl chianti i köket som väl får anses uppfylla kravprofilen. För att fylla upp resten av grytan öppnade jag ett danskt snabbköpsvin, 2007 Chateau des Mongettes, från Costiéres de Nimes. Fem dl till grytan betyder tvåochenhalv till mig. Kan väl duga till kvällens uppvärmda gulasch.

Jag har gillat de flesta 07:or från Costieres de Nimes som jag provat. De har ofta en charmerande, lättsam fruktighet som ibland får mig att undra om de tillämpar maceration carnbonique på en del av frukten. Chateau des Mongettes görs på en blandning av 60% syrah, 20% grenache och 20% mourvèdre. Vinet går som sig bör i en ganska tät, men genomskinlig, blåröd nyans. Doften är intensivt bärig och saftlik. Blåbär, björnbär och svarta vinbär tillsammans med en näve vingummi. Här finns också typiska sydfranska kryddor. Mycket trevligt men helt utan några stora åthävor.

Smaken är lättsam och skulle inte skrämma någon B-I-B-drickare. Den unga, vårystra frukten såklart i centrum och lite lakritstoner i slutet. Emkelt och med rätt kort eftersmak. Jag måste tillstå att jag är rätt förtjust i enkla viner som smakar enkelt men korrekt. Bra vardagsvin. Varken mer eller mindre. Två för en dansk hundring på Superbest.

Påsköl-shootout del 1

Ikväll hade jag tänkt att besöka Olympia och se HIF ta emot Änglarna. Trist väder, bekvämlighet och tanken på IFK-huliganer fick mig att föredra den goa värmen på krogen framför en kylslagen ståplatsläktare. Som en uppvärmning inför matchen körde jag och Herr K en påskölsprovning. För att bevara lite av skärpan nöjde vi oss med att smaka hälften av inköpen idag. Resten dricker vi imorgon och då koras även årets påsköl.

Påsköl är en märklig företeelse. Samtidigt som påskölen lanserar många bryggerier även en våröl. Gärna en frisk och lite lättare brygd. Påskölen däremot är ofta rätt lik julölen med kraftig och lite rostad smak. Ser man till årstiden är det lite underligt. Å andra sidan skiljer sig kanske inte påskbordet så värst mycket från julmaten.


Nåväl, det är kul med säsongsöl. Vi börjar med Nils Oscars Kalaspåsköl. Den går i en mörkt mahognybrun färg. Doften ger en del humlearomer och lite rostade toner. Känns rätt anonym faktiskt. Smaken är fyllig och maltig med viss sötma. Bra beska men eftersmaken är kort och stum.

Herr K's kommentar: Inte så dum men lite menlös. Känns som den bryggta av ett engelskt jättebryggeri. Inte något extra liksom.


Vi fortsätter med Sigtuna Easter Ale som är guldgul i färgen. Frisk doft med mycket citrusfrukt i form av citron och mandarin. Jag hittar aromer av örter och earl grey. Riktigt trevligt och vårigt. Smaken är förhållandevis lätt men ändå kraftfull. Aromerna går igen och den har riktigt fin, balanserad beska.

Herr K's kommentar: Mmmm, lättdrucken. Fina aromer.



Oppigårds Easter Ale doftar mycket malt med karamell och smörkola. Även en del humlearomer. Smaken är drygt medelfyllig med lite bitter citrusfrukt och patenterad Oppigårdsbeska. God, men lever kanske inte riktigt upp till de högt ställda förväntningarna.

Herr K's kommentar: Den är fin men visst julölen bättre ?



Kvällens sista påsköl blev Pumpviken Påsköl. Den är nästan lika mörk i färgen som Kalaspåskölen. Doften är mycket kryddig med nejlika och kryddpeppar i främsta rummet. Jag associerar till sillspad, pepparkaka och lakrits. Smaken är ganska fyllig, kolsyran exemplarisk och beskan fin. Lång, kryddig eftersmak som inte vill ge med sig.

Herr K's kommentar: Jag tyckte inte riktigt om den men den blev bättre ju mer man drack av den. Den skiljer sig markant från de andra. Mer julöl än påsköl.

Vi enas utan några längre överläggningar om att Sigtuna Easter Ale är kvällens bästa. Oppigårds klar tvåa och Pumpviken trea. Kalaspåskölen kommer sist utan att vara direkt dålig. I morgon testar vi fyra nya påsköl och korar en segrare.

2003 Cappellano Barolo Pie Rupestris

Den är inslagen i tunt, sensuellt genomskinligt, silkespapper, Cappellanos Barolo Pie Rupestris. Som för att mana till en stunds extra eftertanke innan man korkar upp. Det är inget vin som ska drickas lättvindigt utan öppnandet bör föregås av en stunds kontemplation. Vi talar ju om en av de stora legendarerna i Barolo. Är detta rätt tillfälle ? Kan jag ge vinet den uppmärksamhet det förtjänar ?Efter en intensiv helg fylld av sydfranska viner (och evenemanget ni kan läsa om här och här) och övriga familjen på påskferie så känns det faktiskt som precis rätt tillfälle. Kanske brer jag på förmycket. Det handlar ju trots allt bara om en 03:a som reats ut av Carlo Merolli för en dansk tvåhundring. Ett snabbmognande vin som en del sagt inte riktigt ska leva upp till Cappellanos normala standard

Redan vid upphällningen talar allt för den klassiskt traditionella nebbioloupplevelse som förknippas med Teobaldo Cappellano. Vinet går i transparent tegelrött. Jag häller upp i en bougognekupa och tar in doften som ger allt det jag hoppats på. Här finns de klassiska nebbiolomarkörerna rosor, tjära och en söt frukt som påminner om hemkokt jordgubbsylt som glömts bort ett par år längst in i jordkällaren. När jag fortsätter sniffandet så fortsätter det att dyka upp aromer som vittnar om ett moget vin. Här finns svamp, läder, torkade blommor, fikon och lite målarfärg.

I munnen känns vinet varmt och mjukt med den söta frukten i förgrunden. Efter en liten stund intar tanninerna munhålan med ett stadigt grepp och det stramar till ordentligt i kinderna. Eftersmaken är elegant och med bra längd.

För ett par veckor sedan stod en 2003 Cappellano Barolo Pie Rupestris i två 2005 Barbaresco Nubiola på den inofficiella nordskånska nebbiolobörsen. Efter dagens smakprov förändras kursen till 2 för fem och ett par Conterno Langhe Nebbiolo under bordet.

Italienska viner har också provat och gillat

Brooklyn East India Pale Ale vs. Sierra Nevada Torpedo Extra IPA

Den dygnet-runt öppna speceriaffären på hörnet Church Street och Chambers Street i Tribeca har ett bra utbud av öl. Antingen finns här en intresserad inköpare, eller så har de amerikanska småbryggerier Billigt Vin lärt sig uppskatta genom åren blivit välförtjänt etablerade. Här finns flera IPA's att börja prova sig igenom.

Brooklyn East India Pale Ale har hemmamatchen och öppnar starkt med en öppen och charmerande citrus- och aprikosoffensiv. Backlinjen formerar sig med en välstrukturerad humlebeska som inte släpper igenom många kontringar. Det ser ut att bli en tuff match för Sierra Nevada Torpedo Extra IPA. Länge står matchen och väger, men till slut är det ändå Sierra Nevadas större rutin och mer kompromisslösa attack som fäller avgörandet. Hela laguppställningen, från den finstämda lite sötaktiga citrusfrukten till ångvältsbeskan är med i anfallet och trycker tillbaka allt motstånd.

Även om Sierra Nevada till slut vinner en arbetsseger, vinner Brooklyn min starka sympati för sin pigga, lekfulla spelstil. Den stora vinnaren är förstås jag, som kan fortsätta botanisera bland speceriaffärens utbud. 24-7, om jag skulle vilja det.

2007 Poderi del Paradiso Chianti Colli Senesi

Vardagsviner är ju ett lämpligt tema en torsdagskväll. Italienska Viner roade sig med en Valpolicella. Vi öpnnar en chianti till kvällens spaghetti med köttfärssås.

När jag i höstas provade 2007 Chianti Colli Senesi från Poderi del Paradiso så blev jag barnsligt förtjust. Med charmerande körsbärfrukt som en catchy poprefräng, riktigt bra syror och rejält bett i tanninerna träffade vinet bull's eye vad gäller mina smakpreferenser.

I kväll är resultatet inte riktigt lika bra. Doften känns något mer återhållsam. Fortfarande riktigt fin med svarta körsbär, plommon och mandelmassa men nu dominerar den inte som vid förra smakprovet. Inslaget av tobak och kryddor är mera framträdande.

Även i smaken har frukten tacklat av lite grann. Vinet ger inte samma kick av skräckblandad förtjusning när primärfruktigheten stångas med syror och tanniner. Tanninerna och syran tar överhanden och frukten förmår inte att fullt ut balansera upp. Lite mindre intensitet, lite glesare frukt

Till maten gör vinet sitt jobb mer än väl och det är fortfarande njutbart att sippa på för den som pallar tuffa tanniner. Jag är ändå lite förundrad över vinets utveckling. Handlar det om att vinet är i en lite vresig fas ?, eller, kan det vara en mindre lyckad flaska ? Min gissning är att det levererats en ny batch som inte håller riktigt samma klass som den förra. Vinet sålde sslut i höstas och nu är det åter i lager hos A Vinstouw. Oavsett vilket så är vinet ett riktigt fynd för 59 DKK.

2004 Château de Lancyre Pic Saint-Loup Vieilles Vignes

Sanningens minut. Har det frusit i källaren? En ockulärbesiktning – i en källare som nu håller cirka 5 plusgrader – ger inga indikationer på att innehållet i flaskorna har nått fryspunkten. Inga sprängda buteljer, inga skruvkorkar som buktar ut och inga naturkorkar som trängt ur sina halsar. Men det måste ju till en avsmakning för att avgöra saken.

När jag drar korken ur en 2004 Château de Lancyre Pic Saint-Loup Vieilles Vignes luktar det strumpa som omslutit svettig fot och sedan glömts kvar i tvättkorgen ett tag. Inte den mysigaste första bekantskap med ett vin jag varit med om

När det kommer i glaset är färgen djupt rödsvart, i kanterna något genomskinlig. Jag har aldrig riktigt hajat det där med att viner doftar järn, köttsaft och slakteri, men nu gör jag det när strumpdoften väl har klingat av. Särskilt smaken leder inledningsvis till en något ankommen bit fläskkarré, som jag för ett tag sedan funderade en god stund på om jag skulle slänga eller tillaga. Som jag minns det chansade jag och ingen blev matförgiftad.

Även Château de Lancyre visar sig vara en chansning som går hem. Efter någon timme i glaset är det en riktigt mångfacetterad doftbukett som slår upp, med lagerblad, vitpeppar och en pigg syrlig frukt. Den köttiga doften känns nu mer nyttig än tidigare. MSÄ drar en sniff och tycker det luktar svamp, närmare bestämt mögelsvamp, men det tycker jag är att ta i.

Tanninerna är fortfarande på hugget, men låter frukten – som inte är enbart syrlig utan även har ett mörkare stråk - spela en catchy och tydlig melodi rätt långt bak i mixen. Först tänkte jag svänga mig med en musikreferens till Dinosaur Jr’s snällare låtar, men vid närmre eftertanke ligger nog Buffalo Tom närmre. I eftersmaken – och särskilt i en liten rap som bubblar upp – finns det en småvresig beskhet men framför allt smultron och jordgubbar.

Ni kan ha gissat vid det här laget att det här är en cuvée på syrah, grenache och mourvèdre. Tro det eller ej, men det gjorde jag också innan jag kollade baksidestexten. Coteaux du Languedoc är distriktet. Vinet kom på tillfälligt besök i maj 2007 och kostade då en jämn hundralapp. Jag är ganska säker på att jag inte provat det tidigare, utan förpassade ett par flaskor direkt till källaren. Ett bra beslut, tror jag. Nu önskar jag att jag hade ett dussin pavor att beta av de närmsta två åren. Det har jag inte, så klart.

Som test av eventuella frostskador var det här kanske inte bästa valet: ett vin jag inte har några tidigare referenser till, en producent och ett distrikt jag inte känner till och fortfarande vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mig av ett vin som är några år gammalt. Men syrah/grenache-blandningen har jag börjat få lite koll på, och här visar den sig från sin bästa sida. Inget tyder på skador och jag kan andas ut. Håller sig källaren frostfri den här skånska vintern lär den göra det alla skånska vintrar framöver.

PS. En koll med den som importerade Château de Lancyre då det begav sig våren 2007 ger vid handen, att det i dagsläget inte finns planer på att ta hit senare årgångar.

2007 Saint Jean du Barroux The Danish Cuvée (SJB 4)

Jörgen diskuterar transparens i sitt senaste inlägg. Det kanske är på sin plats att göra något slags klargörande när det gäller mitt förhållande till vinerna från Saint Jean du Barroux. Det har ju blivit ett antal flaskor sedan första inlägget i höstas. Alla flaskor som provats är betalda av mig. Möjligtvis är någon flaska köpt til tilbudspris. Nu på fredag den 26/3 ordnar jag en provning med Philippe Gimel på Bjärhus gårdsbutik i Klippan. När nu branschen inte bjuder in oss (eller bara erbjuder märkliga blanddrycker) så får väl vi bjuda in branschen.

Som en liten uppladdning inför fredagens övningar provade jag en 07:a från Saint Jean du Barroux, SJB#4, även kallad the Danish Cuvée. I en skamlös flört med den danska markanden har Philippe Gimel prytt etiketten med Dannebrogen placerad på toppen av Mont Ventoux. Doften från 2007 SJB #4 är nästan lika skamlöst flörtande som etiketten. Här finns massor av söt frukt; körsbär i likör, björnbär och vildhallon. Här finns tydliga mineraltoner, piptobak, grillat kött och svarta oliver. I munnen känns inte vinet riktigt som den bomb jag förväntade mig. Visst är det kraftfullt men munkänslan är ändå rätt slank och jag upplever vinet på något märkligt sätt som lite "kyligt". Aromerna går igen med körsbären i spetsen. Tanninerna ligger väl inpackade och allt klingar ut i en lång eftersmak med piptobak och lakrits. En 07:a från södra Rhòne som precis prickar mina smakpreferenser


Två av vinerna från Saint Jean du Barroux finns nu tillgängliga på den svenska markanden. Inte via systembolaget dock. Importören Vinminvin är Danmarksbaserade levererar med hemtransport. SJB 4 kostar 149 kr plus transportkostnad
Tidigare inlägg om Saint Jean du Barroux hittar du här, här, här, här och här

2008 Palmadina Sauvignon

Att Friulien är Italiens främsta vitvinsdistrikt är väl knappast ett kontroversiellt påstående. Möjligen kan väl någon Alto Adige-tillskyndare anses ha visst fog för sin sak. Tittar man på antalet tre bicchiere-utmärkleser på senare år så är det rätt jämt mellan de båda områdena. Dock med en liten, men tydlig, fördel för Friulien.

Tittar man i systembolagets ordinarie sortiment är finns det däremot inte mycket som talar om att Friulien skulle ha något särskilt att komma med. Här finns totalt fem viner, som alla är av tillfällig karaktär, och de är inte särskilt väl valda.

Collio, som är en av de två främsta DOC-zonerna, har med två viner. Båda producerade av Silvio Jermann som på senare tid verkar ha ägnat mer engagemang åt marknadsföring än vinmakande. De två Jermann-vinerna kostar 360 kr./styck och finns i några få butiker. Ett observandum när det gäller dessa båda viner är att de finns i senare årgång i beställningssortimentet. Sedan finns det två viner från de mindre välrennomerade Grave del Friuli och Insonzo del Friuli. Det andra högstatusområdet Colli Orientale del Friuli har ett vin i det ordinarie utbudet. Det är Fantin Nodar Friulano som vi provade här. Ett hyggligt 99-kronorsvin men inte så mycket mer.

Man kan alltså konstatera att utbudet är rätt illa valt. Vill lära sig något om Friuliens storhet som vindistrikt så inte är det bland systemets hyllor man ska leta. Man kan också genom att bara korka upp och prova en flaska faktiskt täcka in 20% av det totala Friulien-utbudet. Inte dåligt arbetat sådär en vanlig lördagskväll. Femtedelen som jag gav mig på ikväll släpptes som tillfällig nyhet i höstas utan att dra särskilt mycket uppmärksamhet till sig. De flesta omdömena var faktiskt rätt njugga.

2008 Palmadina Sauvignon står alltså som ensam representant för DOC Isonzo del Friuli. Det platta området har länge stått i skggan av de kuperade Collio och Colli Orientale del Friuli. På senare år har Isonzo dock gjort en uppryckning och här finns flera mycket namnkunniga producenter. Palmadina är inte en av dessa.

Vinet har en rätt ljust gul färg med lite gröna reflexer. Doften är till en början rätt aromatisk och det är lätt att känna sig hemma bland svarta vinbärsblad, tropisk frukt och citrustoner. Rätt snart dyker det dock upp lite märkliga artificiella fruktaromer som får mig att associera till krusbärsläsk och päronsoda. Inte så värst kul.

Smaken går lite i samma stil. Först en rätt trevlig, om än enkel, fruktighet och sedan tar det konstgjorda överhanden. Syran är rätt låg och vinet känns platt och odynamiskt. Man kan väl säga att får vad man betalar för och knappt det. Palmadina lär inte öka intresset för Friulien.

Äntligen ett varuprov - Fresita!

På senare tid har det diskuterats en del om att de stora bloggarna börjat få varuprover från importörer - underförstått i utbyte mot att de ska skriva om vinerna - och hur oberoende och opåverkade av denna kärleksbombning skribenterna egentligen är. Transparensen för läsaren har också varit på tapeten, det vill säga att det inte alltid är tydligt om bloggaren inhandlat vinet för sina surt förvärvade slantar eller fått det av någon, i vars intresse det ligger att det skrivs om vinet ifråga.

Jag har mest varit avundsjuk för att Billigt Vin inte har sett röken av några varuprover, förutom en gång då Esping lyckades lura med sig en flaska hem från en butiksrunda i Helsingör. Men nu har det hänt! Med expressbud kom det en flaska Fresita, som lanseras av importören Philipson Söderberg. Det är, enligt mailet Billigt Vin fick av PR-ansvariga Carolin Låftman, "ett mousserande vin smaksatt med riktiga jordgubbar". Det har tydligen redan gjort succé i Sydamerika, Australien och Norge. "Jordgubbarna", skriver Caroline, "är från Patagonien (världens ände). Och 100 % naturligt betyder inget tillsatt socker, inga kemikalier och ingen konstig bismak. /.../ Fresita är perfekt till grill-, pool-, för- och efterfesten. Picknicken, bröllopet, studenten och ja, ni fattar. Saker man går och längtar efter helt enkelt". Själva vinet är från chile och består till största delen av muskat.

Glad över att ha blivit utvald att testa denna nya, tydligen mycket användbara produkt anordnar jag genast en liten fokusgrupp bestående av MSÄ, Å. som är på besök och mig själv.

Först betraktar vi förpackningen. Den är festlig och passar nog särskilt till för- och efterfesten, gissar vi. Baksidan bjuder på en liten historia om hur upptäcktsresanden Amédée Frézier snubblade över en unik jordgubbsfrukt när han genomfor Patagonien på 1700-talet, blev entusiastisk och levererade några plantor till det franska hovet. Det blev succé, och tydligen är vår nutida älskade jordgubbe frukten av ett förädlingsarbete som startade efter Fréziers insats.

Vidare får vi en noggrann instruktion om hur flaskan ska öppnas: 1) Chill well 2) Do not shake 3) Point bottle away from self and others 4) Remove hood 5) Twist cork out slowly by hand 6) Never use a cork remover.

Den här sortens tydliga instruktioner är bra, särskilt att man ska vända buteljen från självet. Inget navelskådande här, det är en social dryck det handlar om! I Carolines utskick står det att flaskan bör vändas försiktigt innan servering för att få en jämn spridning av det goda fruktköttet, men det står det tyvärr inget om på själva flaskan så det missar vi. Nu gör inte det så mycket, express-budet har nog skött om den saken. Inget fruktkött finns i alla fall kvar i botten på flaskan när den är tom.

I glasen är drycken rosaröd och lätt grumlig, påminner lite om jordgubbssaft faktiskt. Det mousserande momentet är modest. Å. gillar färgen, men påpekar att ingredienserna ju inte precis är närodlade. Däremot saknar hon i stort sett luktsinne, vilket ju är lite olyckligt vid deltagande i just en sådan här fokusgrupp (fast senare under kvällen lyckas hon identifiera körsbärsdoft i ett nebbiolo-vin från Valtellina). Sanningen att säga doftar inte Fresita särskilt mycket, i alla fall inte jordgubbar. Om man hoppas att det ska påminna om den pigga friskheten hos en fragolino (som görs på druvan fragola och doftar starkt av jordgubbar utan att alltså innehålla sådana) blir man besviken. Trots att vi nu fått veta att här inte finns några kemiska tillsatser doftar vinet artificiellt, som läsk med en massa e-ämnen i ungefär.

Läsk är också något man associerar till när man smakar. Dock inte jordgubbs utan blodapelsin. Överraskande nog finns det en liten bitterhet, och Å. tycker efter hand det blir allt strävare mot gommen. MSÄ tycker vinet har en splittrad smak som spretar åt alla håll och längtar efter en god moscato d'asti istället. Billig, färdigblandad drinkmix är ett annat omdöme, inte heller det med positiva förtecken. "Semesterpartykänsla" är MSÄ:s ordassociation - det kan vara positivt, men behöver inte vara det om det lockar fram bilder av flockar av ungdomar som raglar omkring på gator och torg och skrålar. Det mest positiva omdömet är att Fresita inte är så sött som man kunde vänta sig.

När jag vill sammanfatta produkten med epitetet "onödig" invänder MSÄ att det säkert kommer finnas en efterfrågan på vinet till sommarens grillfester och ungdomspartyn, så i den meningen kan man inte kalla det onödigt. Å. tycker att det kanske skulle passa i bålen, eventuellt utspätt med vodka eller Bon Gusto - den där 96-procentiga spriten man kan köpa på snabbköp i Italien och som gör allt från Nocino till 40-årskalas lite roligare. Med frukter infrysta i iskuber skulle det kunna bli en snygg bål.

Efter ett par glas är man sötklibbig runt munnen och strävt torr i halsen , en märklig kombination. Nej, Fresita kommer inte att bli ett standardinslag på våra grill- och efterfester framöver. Men vi ser fram emot fler varuprover att testa i konsumentupplysningens namn.

OBS! Reklambild

2004 Les Béates Rouge

Det var ett tag sedan ett vin överraskade mig positivt. Den senaste tiden har jag druckit rätt många mediokra viner. Visst har det blivit flera riktigt bra flaskor men få har överraskat. Jag snackar inte om att bli fullständigt golvad av någon okänd, potentiell 100-poängare. Sådana pretantioner har jag inte. Nej, jag tänker på vin som väcker min entusiasm, som får mig att vilja veta mer om en druva, ett område eller en producent och som väcker lusten att ta ett glas till.

När det gäller 2004 Les Béates så är det inte druvorna som överraskar. Vinet görs på en blandning av ungefär lika delar grenache, syrah och cabernet sauvignon. Producenten Domaine Les Béates marker ligger i Coteaux d'Aix-en-Provence. Den nuvarande ägaren Bernard Terrat tog över egendomen 1996, då i ett samarbete med Rhône-producenten Chapoutier. Sedan 2002 är familjen Terrat ensamma ägare till de 53 ha vingårdar. Odlingen är sedan några tillbaka biodynamisk.

Les Béates är Domaine Les Béates mellanklass-vin. Druvorna skördas för hand. Skördeuttaget ligger på 25 hl/ha. Druvorna vinifieras separat och lagras 12 - 15 månader, delvis på ett till två år gamla barriquer.

Vinet är helt transparent i en mörkröd nyans med stort djup. Doften är rätt speciell. Det första doftintrycket är sötfruktigt. Här finns björnbär, blåbär och hallon. Charmigt men lite opersonligt och enkelt tänker jag först men Les Béates har fler kort att spela ut. Här finns också sötlakrits, piptobak, torkad frukt och tydliga mineraltoner. Jättetrevligt att sniffa på.

Trevligheten fortsätter. Men det är en genuint trevlig trevlighet, inte den menlösa varianten. Smaken är medelfyllig med en charmerande ton av söta bär. Bra syra, mjuka tanniner och god eftersmak med sötlakrits.

Det här smakprovet lovar gott och jag ska snarast möjligt prova Domaine Les Béates andra viner. Detta köpte jag hos danska Emilie Vin för en lite under dansk hundring vilket verkar vara ett riktigt bra pris. Vid direktköp kostar vinet 14 euro.

De Bästa Boxarna ???

Häromdagen hade en internetsurfare hittat till Billigt Vin genom att söka på "De bästa boxarna 2010". Det kan ju tyckas rätt naturligt att de sökorden leder surfaren till vår blogg och inlägget "Bästa Boxen Mer Än Prisvärt Superfynd" Men tänk lite till. Är det inte lite märkligt att sökordet "boxarna" i första hand leder till träffar om lådvin och inte pugilister. Första träffen om boxning kom först som nummer nio. Det verkar som om sökmotorn "förstår" att det är påsförpackat vin och inte boxare som efterfrågas. Så långt har det alltså gått.

Jag fortsatte att följa länkar och hittade då en liten filmsnutt som jag inte vill undanhålla läsarna. Även bland de bästa boxarna finns det tydligen ringvrak med begynnande Dementia Pugilistica. Elle kanske man ska tolka det som att de bästa boxarna skördar sina offer.

Bötet Barley Wine

Bloggandet har gått lite grann på tomgång en tid. Det börjar sina i förråden med intressanta viner att skriva om. Friulien och spännande viner under 200-kronorsstrecket är inte Systembolagets starkaste grenar. För att försöka bryta stämningsläget gjorde jag en genomgång av Friulien-vinerna i beställningssortimentet. Det är sannerligen ingen upplyftande läsning, många intressanta viner har försvunnit, men några potentiella godbitar finns det. De är nu beställda. Ska bli spännande att se vad som slutligen dyker upp.

Nyheter från Nynäshamns Ångbryggeri kan vara en annan stämningshöjare. Bötet Barley Wine släpptes den 1:a mars. Här har vi en riktigt kraftig pjäs på dryga nio procent alkohol. Klokt nog lanseras den på praktisk 25-cl flaska. Bötet jäser i tolv dagar, nästan dubbelt så länge som en vanlig ale och lagras sju månader på ståltank innan buteljering.

Vid upphällningen bildas ett centimetertjockt brunvitt skum som sjunker ihop rätt snabbt. Färgen går i brunrött. Doften får mig att tänka att Nynäshamn missat i plaeringskalendern och antingen släppt Bötet ett halvår för tidigt eller försent. Det doftar verkligen jul. Den första associationen är farinsocker. Sedan fyller det på med julkryddor, torkade fikon och russin. Lite citrus-toner vill också vara med och så då några skivor kavring. Det blir inte så mycket juligare.

Trots den låga kolsyran ger Bötet en mjukt kittlande munkänsla. Smaken är söt, kraftig och fyllig. Farinen och russinsötman går igen. Beskan är rejält inpackad i allt godis men finns där. Ett

riktigt bra barley wine men lite off känns det allt att dricka det nu. Kan vara en god idé att köpa några flaskor nu och lagra till nästa jul. Eller varför inte nästnästa

Mohawk Rye Ipa

Just nu känns det som att ölkunderna har det lite bättre förspänt än vinkunderna när det gäller systembolagets nyhetslanseringar. Det beror så klart på att det finns en riktigt bra inhemsk produktion men monopolet lyckas även få hem en hel del godbitar från utlandet.

Ikväll provade jag Mowhawk Rye Ipa som är ett samarbete mellan importören/distributören Wicked Wine och Gamla Slottskällans bryggeri. Denna ale är brygd med en del rågmalt som ska ger lite extra fyllighet och rondör.

Färgen är mörkt kopparröd och lätt grumlad. Det händer rätt mycket doftmässigt. I första rummet finns humlearomerna i form av citrus, tallbarr och örter. Man stöter på en tydlig brödighet och sedan kryddor och bränt socker. Doften känns harmonisk och balanserad.

Smaken är fyllig med fin kolsyra. De flesta av aromerna går igen. Precis som doften är smaken balanserad och harmonisk. Det finns en liten brödig sötma som möter upp och tar hand om beskan som inte känns riktigt påtagligt förrän efter man svalt och eftersmaken klingar ut med skön beska och lakrits. De 7.5% alkohol märks mest i fylligheten och smakrikedomen.

Jag gillar verkligen Mohawk Rye Ipa. Det är en smakrik, stor och fyllig ale med pondus som inte behöver skrika för att bli tagen på allvar. I vår kommer även Mohawk Extra Ipa och Mohawk Summer Ipa att lanseras. Det ser jag fram emot.

Hermitage för en hundring - 2001 Hermitage Les Échalas

Det här skulle kunna bli ett inlägg om när snålheten bedrar visheten. Eller kanske ett inlägg på temat "när något verkar vara för bra för att vara sant...". Varför inte låta sig påminnas om att det inte finns några gratisluncher. Inte så många billiga heller för den delen. Åtminstone inte om man vill att de ska vara välsmakande.

I Danmark har livsmedelskedjorna speciella nischprodukter för en rätt stor kategori vinkunder. Kunder som vet tillräckligt mycket om vin för att känna igen välrenommerade områden men som inte har så mycket koll att de ser haken med att få ihop ekvationen hög status lågt pris. Ett par exempel är Righettis lågpris-Amarone som brukar säljas till 79DKK och Barolo San Martino som man kan hitta för ungefär samma pengar. Det låter som fynd men när det gäller dessa båda viner får man sannerligen vad man betalar för.

När jag strax före jul sprang på 2001 Hermitage Les Schalas från negociantfirman Ogier flinade jag rått mot den flirtande prislappen på Kvicklys vinavdelning. Hermitage för en hundring ? Nedsatt från 299 DKK ? Been there, done that tänkte jag och gick vidare. Givetvis gick det inte så enkelt. Vid nästa Danmarks besök kunde jag konstatera att Hermitage-flaskorna rivits bort från hyllorna och butikens enda kvarvarande flaska, som hamnat fel bland Ogiers mera ordinära flaskor, plockades ner i varukorgen.

Jag har dragit mig lite för att öppna flaskan. Inte så att jag väntat på det rätta tillfället för en Hermitage. Det har nog snarast handlat om att jag behövde känna mig tillräckligt stark för att konfronteras med min egen dumhet.

Vinet går i en transparent blåröd nyans. Doften är syrlig och frisk. Röda bär, peppar och lakrits. I munnen känns vinet slankt och relativt lätt. Hög syra, mycket röda bär, lite lakritstoner och ett kort, vasst slut med en lätt bitterhet. Inte odrickbart men heller inte särskilt kul.

Ytterligare ett vin att lägga till listan av Danska skojarviner. Helt OK att dricka men det levererar inte ens i nivå med tilbuds-priset. Hade jag pröjsat nästan 300 danska hade jag känt mig rhonad.

2006 Emrich-Schönleber Monzinger Frühlingsplätzchen Riesling Spätlese

Solen tittar tillfälligt fram i Malmö och allt blir så mycket roligare. MSÄ beger sig till Möllans ost med instruktion att hitta något som passar till halvtorr riesling och gewürztraminer. Hon återvänder med en bit cabrales (grönmögelost från norra Spanien), caciottona (italiensk getost) och en kittost från Alsace. Ja, och så en marmelad på äpplen och valnötter samt en läcker korv med karljohanssvamp försås. Och surdegsbröd från Vendels. Sen är det bara att hugga in.

2006 Emrich-Schönleber Monzinger Frühlingsplätzchen Riesling Spätlese har inte bara ett namn långt som en följetong. Hade jag varit litterär till min läggning hade jag också kunnat skriva en liten novell om dess gyllene lyster i glaset, dess doft, dess smak, dess lekfulla livlighet. Nu får jag nöja mig med att konstatera att vinet har den absolut rätta doften av smarrig halvtorr riesling: fet och högoktanig, ananassöt och syrlig om vartannat. Smaken går i samma stil, med en markerad syra som gör att sötman inte tar överhanden. Ett vin i bra balans, som skiner ikapp med solen. Särskilt till getosten passar det utmärkt. En krämigare, lite fränare fransk blåmögelost hade kanske varit en lite bättre följeslagare men den spanska rackaren är inte heller fel. MSÄ, annars skeptisk till halvtorra varianter, nickar gillande. Alkoholhalten på 9,5 % är behaglig så här mitt på dagen.

Vår gäst G, visar det sig, har släkt in der nahe von Nahe (om man nu kan säga så). Han menar att det är ett lite bortglömt område i skuggan av de mer välkända distrikten, vilket gör att vinerna därifrån fortfarande ligger i ett bra prisläge. Emrich-Schönleber är absolut en producent att lägga på minnet.

Till kittosten prövar vi ett annat vin från 2006, nämligen Lunare Gewürztraminer från Alto Adige-kooperativet Cantina Terlan. Till osten var vinet helt OK, men jag håller med Ingvar om att det inte lever upp till vad man kunde förvänta sig. Jag kan uppskatta den lätt grumligt pissgula färgen och den sötblommiga doften. Påminner om en del av de citrusfruktiga brottar-ales vi ibland gått igång på här på bloggen. Här finns också något som förebådar en sjysst syra. Tyvärr finns den inte kvar när man smakar. Här är det sötma och bränd eldighet för hela slanten. Alkoholprocenten rakar iväg till 14,5 % och det märks. Det bränner i halsen, det är inte angenämt efter en första munfull. Tung i huvudet blir man också.

Att bara ha Lunare att sniffa på för att sedan hälla ut det är lite att ta i. Den person jag numera helst vänder mig till på Hansakompagniet (inte E) har tidigare lovat ta tillbaka resterande flaskor. Han tyckte inte heller Lunare var någon höjdare och menade att livet är för kort för att dricka tråkigt vin. Undrar var han kan ha fått det ifrån?

PS. Solen var bara på en väldigt kort visit. Nu regnar det.

2005 Chateau Le Doyenné

Här är alltså vinet som Bristly valde ut med hjälp av en bloggarpanel, en metod som skapade lite diskussion hos Frankofilen häromveckan. Jag tycker nog mest att det var ett smart drag av Bristly, både ur marknadsföringssynpunkt och som ett slags kvalitetskontroll. Jag var för feg (klentrogen ?) för att beställa en låda men fick mina flaskor idag.

2005 Chateau La Doyenné är en merlotdominerad bordeaux-blandning. Vinet är mörkt blårött och väldigt tätt. Doften bjuder på massor av härlig söt och mogen frukt där plommon och körsbär hamnar i förgrunden. Lite svarta vinbär anas också. De rostade fattonerna är rätt framträdande men inte på ett störande sätt. Jag måste erkänna att jag blir väldigt förtjust. Doften har massor med charm.

Smaken gör mig definitivt inte besviken. Löftena från doften infrias till fullo. Frukten är charmig till tusen och liksom omöjlig att värja sig mot. Bra tanniner, ok syra och ett tuffare slut med lite bitterhet och sälta stramar upp. Det hade kunnat bli lite för mycket feelgood och inställsamhet men Chateay Le Doyenné hamnar definitivt på rätt sida gränsen.

Med mina bristfälliga erfarenhet av Bordeaux hade jag säkert placerat vinet i ett något varmare område än Bordeaux. Kanske i Toskana ? Det är också lätt att förstå att ett sådant här vin blir utvalt i en stor blindprovning. Det är ett utåtriktat charmtrolls rätta element. Jag måste också erkänna att vinet öveträffade mina förväntningar med råge. Kul. Även Vinbiten har smakat och gillat

2007 Benjamin de Vieux Chateau Gaubert

För några dagar sedan gjorde Svenssonsmakaren mig uppmärksam på att det fanns ett vin ifrån Vieux Chateau Gaubert tillgängligt på systembolaget. Jag provade 03:an i höstas och blev mycket förtjust och när nu 07:an finns lätt tillgänglig på måndagslämplig halvflaska och det dessutom står fiskgratäng på menyn så finns det ingen större anledning att vila på hanen.

2007 Benjamin de Vieux Chateau Gaubert är en blandning på 60% semillion och 40% Sauvignon Blanc som lagrats på fat, 20% av dessa uppges vara nya. Färgen går i ljusgult med lite gröna stick. Doften domineras av aromen från rostade fat. Vidare kommer det nässlor, krusbär, gröna äpplen och citrus. Jag skulle nog ha gissat på en högra andel Sauvignon Blanc, omvända proportioner jämfört med de angivna.

Smaken ger frisk, lite vass, syra, omogna äpplen och citrus parat med fattonerna. Eftersmaken börjar med behaglig, lätt bitter grapefrukt som slår över i en plåtighet som inte är så värtst kul. Helt OK till måndagsfisken men knappast värt de 79 spännen som halvflaskan betingar.

Inlägget som försvann (Slight return)

Som en liten fördjupning av eller fortsättning på Inlägget som försvann kan du följa denna länken.

2006 Allegrini La Grola

La Grola är ett av de där vinerna som alltid står där på systembolagets hylla och som jag nästan alltid går förbi. Jag vill minnas att jag druckit det ett par gånger utan att det lämnat några djupare spår. Ibland är det precis ett sådant vin man behöver, ett vin som stryker medhårs och inte bråkar.

2006 La Grola har en mörk, nästan ogenomtränglig bläckig purpur färg. Doften ger en rejäl dos svarta, mogna körsbär och en del söt plommonfrukt. Gottegrisen får mjölkchoklad och man kan också hitta lite matjord. Fatlagringen är rätt framträdande. Gott och trevligt men det blir nästan lite väl mycket mys i TV-soffan över helheten.

Smaken fortsätter i samma stil. Massor av söta körsbär och mjölkchoklad. Här finns också en god kryddighet som jag inte känner i doften. Vinet balanseras av rätt strama tanniner och bra syra. God kärnbitterhet i slutet.

Ett rätt ok fredagsvin när orken, ambitionerna och uppmärksamheten inte är på topp. Svårt att inte tycka om men ännu svårare att älska.

2007 Thomas Hardy Ale

Häromkvällen fick en 2007 Thomas Hardy Ale avsluta ett rätt tung sittning på Bishop's Arms där flera alkoholstinna amerikanska dubbel-ipor avverkades. Den visade sig vara precis rätt sätt att sätt punkt på kvällen. Inget kan liksom följa, eller toppa, en Thomas Hardy.

Vid upphällningen bildas ett lätt skum som försvinner nästan omgående. Färgen går i en lätt grumlig mörk mahognybrun ton. Jag vill bestämt minnas att jag druckit avsevärt mörkare varianter tidigare. Doften kan bara beskrivas som magnifik. Det första som når näsan är sviskon och andra torkade frukter, sedan mörk sirap, malt, lakrits och en mörk fruktighet. En association som dyker upp mitt huvud är en blandning av madeira, portvin och stout. Märkligt nog funkar blandningen.

Thomas Hardy Ale saknar nästan helt kolsyra. I munnen känns det tjockt och trögflytande, lite som sviskonavkok. Smaken mycket fyllig och mastig. Sötma och syra i bra balans och en lätt beska. Massor av torkad frukt, söt maltighet och karamell i smaken. Mycket lång eftersmak. En komplex och udda ale med 12% alkohol som borde intressera den äventyrligt lagde vinpimplaren

Thomas Hardy Ale är verkligen ett intressant unikum. Tyvärr är 07:an slutsåld men ibland dyker det upp äldre årgångar på SB. Man kan också hitta mogna varianter på ebay och liknande sajter. När jag googlade runt så hittade jag den trista nyheten att årgång 2008 är den sista som producerats. Ägaren till receptet söker ny bryggare. Kanske något för Dugges att nappa på ?

Räknetrissen tagen på sängen

Hoppsan - nu finns det nya viner på Bolaget igen! Jag visste ju att det skulle hända, men det kom ändå väldigt plötsligt. Ett "exklusivt släpp", vilket innebär ett gäng röda och vita i små upplagor med priser som börjar på 119 kronor. Medelpriset för de vita är 217 kronor, för de röda 283. Motsvarande medianpris är 199 på den vita sidan och 279 för den röda. Läser man vinspalterna - exempelvis Grehn i GP och Kronstam i DN, vars krönika visserligen har den lite vilseledande rubriken Fullträff för portugisisk box - med vidhäftande betygstabeller får man lätt svindel. Särskilt Kronstam strör fynd-plus över sin tabell. Här finns gott om tysk och österrikisk riesling och château-nöffare att ruinera sig på, med andra ord.

Jag blir ganska matt av detta nya lanserings-system, som tycks innebära fler viner än tidigare att hålla reda på. Om Bolagets strategi är att desorientera konsumenten är man på god väg att lyckas. Och det här får bli sista gången jag upprepar följande likt en skiva som hakat upp sig, men så här är det: tomrummet mellan de billiga vinerna i stor volym och de exklusiva i vissa utvalda butiker gapar allt större för varje släpp.

Om jag blev tagen på sängen, så har de kritiker som Räknetrissen plägar skrutinera varit på hugget och har slitit med att smaka och bedöma godbitarna. Det verkar alltså som om Bolaget även framöver kommer anordna sortimentsprovningar också vid dessa mellansläpp. Allt som allt upplagt för tjurrusning till butikerna alltså.

Eller inte? Det är inte helt enkelt att begripa var någonstans de viner man är ute efter finns. Ok, bor man nära någon av de tre specialbutikerna ska allt finnas på plats - men annars är det lite oklart. Vissa av vinerna finns bara i vinkällarbutikerna, vissa i speciellt utvalda butiker. Första dagen är det försten till de hyllor där vinerna står som gäller. Från och med dag två ska man kunna beställa hem vilket av dem man önskar till sin hemmabutik - om det finns kvar vill säga. En rudimentär slagning så här på kvällskvisten ger en fingervisning om att de flesta vinerna finns kvar. En kvalificerad gissning är att den stora hetsen uppstår i morron i småbutiker runt om i landet.

Det allra dyraste vinet, Clos des Papes för 560 riksdaler, får väl anses som släppets kronjuvel. Av kritikerna är det bara Kronstam som betygsätter det, han ger förstås en femma. I skrivande stund, måndag kväll 1/3, finns inte den varan i lager i någon systembutik. Det kan ändå finnas en möjlighet att imorron gå till sin lokala butik och få personalen att hämta hem den, förutsatt att det finns några kvar på varudepån i Örebro.

Kanske slutar det med en utmattning av den vinintresserade allmänhetens förmåga och intresse att hålla jämna steg med flödet. De som kan och orkar kommer i allt större utsträckning att hitta sina viner via andra forum: nätet, direktkontakter med odlare, vinklubbar och så vidare. Men för den som tyar kommer här en elva-i-topp (fem vita, sex röda). Stommen utgörs som vanligt av BK Wines (Jack), Munskänkarnas (Ulf Janson) och Tastelines (Ulrika & Camilla) genomgångar. Kronstam och Grehn fungerar som ett slags bångstyriga yttrar, som genom att vara selektiva och ganska oberäkneliga i sina omdömen kan påverka listan i oväntade riktningar. Fagerström är med på ett hörn, men antingen har sökfunktionen på Sydsvenskans hemsida helt geggat igen eller så har jag ännu inte lyckats begripa den.

VITA
95942 2008 Königsbacher Ölberg Riesling Trocken. 189 kronor. Medelbetyg: 4,25.

95999 2008 Domäne Wachau Grüner Veltliner Smaragd Pichlpoint. 179 kronor. Medelbetyg: 4.

95934 2008 Gimmeldinger Biengarten Riesling trocken. 189 kronor. Medelbetyg 4.

95963 2008 Rüdesheimer Berg Kaisersteinfels Alte Reben Riesling. 299 kronor. Medelbetyg: 4.

95960 2008 Rüdesheimer Berg Schlossberg Alte Reben Riesling. 299 kronor. Medelbetyg: 3,8.

RÖDA
95989 2007 Santa Duc Les Quatre Terres. 119 kronor. Medelbetyg: 4.

95990 2006 Gigondas Prestige des Hautes Garrigues. 299 kronor. Medelbetyg: 4.

95072 2007 Chateau de Saint Cosme. 199 kronor. Medelbetyg: 4.

97729 2007 Geol. 179 kronor. Medelbetyg: 3,8.

95998 2007 Zisola Doppiozeta. 249 kronor. Medelbetyg: 3,75.

95975 2006 Mora Negra. 159 kronor. Medelbetyg: 3,75.

Sådär. Lycka till nu och glöm inte spara lite pengar till bröd och annat tilltugg.