Vinfestival i Helsingör Del II

Att prova vin på Helsingörs vinfestival är en lite speciell upplevelse. Ljudnivån är hög, trängseln stor och tiden knapp men på något märkligt sätt så funkar det hyggligt. Visst är det mer happening än seriös provning, mer danskt hygge än allvar. Efter de inledande stoppen gav jag mig i kast med de tyngsta aktörerna.

Hos Emilie Vin inledde jag med en CdP, 2006 Chateau de la Font du Loup. Ett riktigt lyft jämfört med den relativa besvikelsen här . Ett vin som lagrats på en blandning av betong, foudres ståltank och barriquer. lHär fanns inte minsta tendens till alkoholstickighet eller syltighet. Massor av mörka bär, kryddighet och fin komplexitet. Ännu bättre var 2005 Le Chateau från samme producent. Detta vin är gjort på 100% syrah som lagrats på barrique och foudres. Imponerande kraftfullt och med massor av fin syrah-frukt. Här fanns också 2004 Domaine des Baguiers Bandol som jag uppskattade för en intressant doft av sydfrankrike; tapenade, kryddörter blandat med kött, gödselstack och en spann moreller. Riktigt bra. Det vin som jag gillade allra bäst var emellertid 2006 Domaine Mornier St Joseph Cuvée Tradition. Ännu ett rent syrah-vin med allt på rätt plats. Fantastiskt fruktig doft med hallon och annat gott blandat med lite bildäck och peppar. Smaken var frisk, medelfyllig och med bra längd. Ett riktigt kanonvin som såldes för en dansk hundring på festivalen. Jag hade gärna stannat länge hos de trevliga herrarna från Emilie Vin men det fanns så mycket annat som lockade.

Hos CH-Vin inledde jag med 2006 Domaine des Sénéchaux CdP Blanc. Första gången jag provade en vit CdP, en mycket positiv överraskning. Ett härligt aromatiskt vin med exotisk frukt och pärongodis. Fylligt och med lång god eftersmak. CH-Vin har ett spännande sortiment med Rhone- och Languedoc-viner. Jag smakade två från L'Oustal Blanc, 2004 Minervois och Minervois Maestoso. Båda intressanta men det sistnämnda det som imponerade mest med en härligt intensiv doft av kryddörter, bär som fått ligga och dra i likör och peppar. Smaken var på något märkligt sätt både intensiv och balanserad. Imponerande final med smaker i många lager och riktigt lång eftersmak. Även här fanns tillräckligt att prova för en eftermiddag.

Mest imponerad blev jag nog av MacWines viner. Jag hann inte med allt men allt jag provade var superbt. Första vinet var en vit bourgogne, 2005 Domaine Rene Monnier Meursault Les Chevaliéres. Jag har inte så många referenser när det gäller högklassig vit bourgogne men är det såhär det ska smaka så är jag såld. Fantastisk doft med exotisk frukt och vissa spår av fatlagringen. Vinet känns fett och runt men ändå friskt tack vare den fina syran. Fantastiskt god och lång eftersmak. Säkert i yngsta laget med massor av potential. Ett väldigt sensuellt vin som för en kort stund fick mig att helt glömma omgivningen och bara fångas av doft och smak.
Här fanns också en röd bourgogne 2005 Domaine Jean Fournier Gevrey-Chambertin. Doft av hallon, mörka körsbär, rök och en del animaliska toner. Mjukt, förvånansvärt lätt och delikat smak. Doften lovade nog lite mer än vad smaken gav. Jag hann också med två Rhone viner. 2006 Grand Bourjassot Gigondas CruCuvee Cecile och 2006 Grand Bourjassot Cru Goutte Noir. Det förstnämnda är gjort på 80% Grenache och 20% Syrah och lagrat på en blandning av nya och gamla ekfat. Intressant doft med sottobosco, riktigt mogna mörka bär och fin kryddighet. Smaken är förvånansvärt mjuk, medelfyllig och följer doften. Ett vin helt i min smak som bleknade fullständigt i jämförelse med Goutte Noir. Här snackar vi om en riktigt best. Doften var nästan frånstötande och mina associationer rusade iväg till olika hedniska ritualer som jag inte tänker gå närmare in på. Lite som en blandning av gödselstack och sjukrum fast gott. Eller kanske snarare intressant och trollbindande. Begynnande förruttnelse, kompost, svamp och sedan riktigt mörk frukt och dova fat. Smaken är intensiv och fyllig. Den fyller verkligen munnen och man vågar bara dricka små klunkar. Wow. Inget som passar alla och definitivt inget för den finkänslige. Jag vill dricka detta vin igen. Snart.

Vid det här laget var det ungefär en timme kvar av festivalen och ljudnivån hade stigit från hög till öronbedövande. Gesterna, både mina och övrigas, blev allt yvigare och mina anteckningar mer svårtydda och knapphändiga. Jag provade åtskilligt under sista timmen; eiswein, tyska rödviner, ett par häftiga portugiser, en fin albarino och ett tungt prioratvin men alla intrycken blandades till ett slags rosé-färgat skimmer. Emellanåt en avstickare bort till MacWines stånd för ytterligare en dos Goutte Noir. Trevligt var det och ännu trevligare blev det. Eftersnacket avhölls på Gästgivaren i strålande solsken och lite senare på båda Bishop's Arms fillialerna i Helsingborg
.

Festligt ! Folkligt !! Fullsatt !!! - Vinfestival i Helsingör Del I

Helsingörs vinfestival kan sammanfattas i tre ord. Festligt, Folkligt och Fullsatt. Årets arrangemang var flyttat från Kronborgs vinkällare till den mera centralt belägna Helsingörs Musikteater. Det funkade bra även om jag sakande den förtätade atmosfären i de mörka källarvalven. Smakningsprogrammet var digert. Dryga tjugotalet importörer erbjöd c a 250 olika viner till avsmakningen. Tyngdpunkten låg på viner från Rhone, Piemonte och Toscana. Här fanns också mycket från södra Frankrike, en del tyska viner, Portugal och Spanien. Jag förberedde mig noggrannt, gick igenom katalogen och lade upp en strategi som åtminstone delvis följdes. Här följer ett litet axplock av det jag provade. För den som är intresserad finns hela programmet att läsa här

Jag började hos Brdr. D's Vinhandel
och 2007 Max Muller 1 Riesling Spätlese. En riktigt bra, halvtorrRheingau- riesling med allt på rätt ställe. Fin syra, riktigt god frukt och mineraltoner och bra längd. Naturligtvis för ungt men väldigt lovande. Jag provade också en almindelig riesling från samma producent som bara bleknade i jämförelse.

Det vin som på förhand gjort mig mest nyfiken var danske vinmakaren Iacob Schjerbecks Bordeaux-projekt 2001 D:Vin. Med ambitionen att åstadkomma Bordeaux mest prisvärda vin har han nu hållt på i ungefär ett decennium att producera vin på Chateau Lauduc. Jag kommer snart att återkomma till D:vin. Nu får det räcka med att konstatera att det är ett väldigt bra vin. Doften skvallrar om hög andel merlot med plommon och svarta vinbär. Stalltoner och lite vanilj. Smaken är fyllig, koncentrerad och eftersmaken lång. Riktigt gott. Det hamnade ett par flaskor i ryggsäcken.

Sista vinet hos Brdr.D blev en 2001 Gigondas från Familie Brechet. Ett vin som fyllde munnen med mörka bär och kompost . Moget, rustikt och kanske mer intressant än gott. Dracks nog lite för snart efter D:Vin.

Nästa stopp blev Handelshuset M&M . En liten importör som endast tar in viner från en producent, Jacques Tissot i Jura. Jag började med 2004 Arbois Chardonnay. Defintivt inget middle-of-the-road vin. Hög syra och mycket mineraler och ingen inställsam frukt. Minst sagt fascinerande. Ännu mer speciellt var 2002 Arbois Blanc Typé gjort på den lokala druvan Savagnin. Inte alls olikt det föregående vinet men här fanns också en oxiderad smak. Lite som en torr sherry. Mycket intressant. Jag drack också 1999 Arbois Vin Jaune som var som en intensiv variant av vin nr två. Wow.

Jag gjorde ett kort stopp hos ExcelWine för att prova 2005 Prunotto Mompertone. Vinet är en blandning av barbera och syrah. Bärig doft, björnbär och hallon. Mer av det samma i smaken med frisk syra. Kanske lite kort slut. Ett riktigt bra matvin och en spännande blandning.

Hos Amarone-specialisten MwineM var jag nyfiken på 2005 Antolini Theobroma. Vinet är gjort precis som en vanlig amarone men med den skillnaden att bara hälften av druvorna utgörs av den traditionella amarone-blandningen Corvina, Rondinella och Molinara. Resterande 50% utgörs av Cabernet Savignon. Vinet doftar fantastiskt med massor av frukt; körsbär, plommon och svarta vinbär och kakao (därav namnet ??). Smaken är mycket fyllig, rund och med bra syra. Bra struktur och helt utan någon restsötma. Riktigt bra och kul vin. Jag passade också på att smaka 2005 Antolini Recioto. Ett kryddigt, intensivt sött dessertvin som inte hade skämts för sig i sällskap med en chokladbavarese.


Det får räcka för idag. Återkommer inom kort med fortsättningen

2005 Domaine Du Vieux Lazaret Chateneuf-du-Pape

Trisse är i Lyon. Tanken var från början att vi skulle rest tillsammans men så blev det inte. Nu kryssar Trisse mellan stjärnkrogarna och jag sitter härhemma. Olika falla ödets lotter. För att åtminstone göra avunden hanterbar försökte jag trösta mig med en ett Rhone-vin.

Färgen är djupt röd med lite blått. Doften är inbjudande och bärfruktig. Min första association är jordgubbar och hallon. Sedan kommer det lite lakrits och en fin kryddighet. Munkänslan är förvånansvärt slank och vinet bjuder på en överraskande friskhet. Smaken är medelfyllig och bjuder på mer av de röda bären. Jag hade förväntat mig ett lite tuffare slut men tanninerna är mycket mjuka. Så långt är allt väl men här tar det roliga slut för min del. Etiketten talar om 14:5% alkohol och jag gissar att det är något i underkant. Mot slutet slår alkoholen igenom i en inte helt angenämbeskhet. Tillsammans med mat och några bitar ost störde det mig inte men utan tilltugg var inte vinet så kul. Det känns oprecist, lite slappt och sladdrigt.

2000 Cecchetto Raboso

Kvällens vin var sista flaskan av en låda inköpt på plats i Tezze di Piave sommaren 2003. Det är slående hur snabbt det går från att ha ett betryggande antal till alldeles för få flaskor. Särskilt när det gäller lagringskrävande viner. Det känns lit extra trist då kvällens flaska var den klart bästa. Nu när vinet står på topp är lådan tom. När det riktigt roliga börjar får man inte vara med Som Trisse brukar säga; Lätt fänget, lätt förgånget. Kanske går det att dra någon lärdom av detta, vem vet ?

Jag har bloggat om Raboso vid ett par tidigare tillfällen men aldrig om Cecchettos variant. De tidigare flaskorna i lådan gick åt inan bloggen startades. Raboso är Piave DOCs enda egna rödvinsdruva. En sent mognande druva som ofta skördas in i november.

Vinet är rostrött till färgen och helt genomskinligt. Det har ändrat sig en del sedan jag drack det senast. Doften är klockren nebbiolo. Jag hittar violer, lite nypon, tobak och mörka bär samt det som italienarna kallar sottobosco. Härligt. Vinet har en tydligt markerad syra, fortfarande bra frukt med tydliga drag av vildhallon och mörka körsbär. Lång, fin eftersmak med en viss kryddighet. Ett ypperligt matvin med drag av både Nebbiolo från norra Piemonte och Valtellina och bra Pinot Noir. Det är verkligen synd att ingen Raboso har hittat till Systembolaget.

2006 Sutor Burja

Den slovenska vinfestivalen i Helsingör blev ett sådant där tillfälle som kom att göra en skillnad för mig. Då och där påbörjades en förändring av hur jag upplever och uppfattar vin. Jag förstod kanske inte direkt vilken fundamental förändring som påbörjades men jag påminns ofta om Primož Rojacs ord; "Har man druckit dessa naturliga viner vill man inte ha något annat. There is no turning back". Riktigt så illa ställt är det kanske inte men det är viner som de från Rojac, Simcic, Movia, Bressan, Trinchero, Zidarich, Paolo Bea och Castello di Lispida som får mig att gå igång på riktigt. Udda, mycket personliga viner, gjorda med stor hantverksskicklighet, kreativitet och respekt för tradtion och miljö. Viner som smakar som the Bands "Music From Big Pink". Viner som står i kontakt med något genuint och ursprungligt och samtidigt är evigt moderna. Vinmakarna kallas ibland för icke-intervenerande vilket jag kanske tycker är en lite missvisande benämning. Man intervenerar för att ge frukt, land och årgång sitt optimala uttryck, inte för att likrikta eller framhäva vinmakarens personlighet. Istället för att tala om non-interventionist winemaking skulle jag vilja använda benämningen non-intrusive.

Sutor från Vipavska Dolina i västra Slovenien är en annan vinmakare med likartad filosofi. Jag träffade Primož Lavrenčič, delägare och vinmakare hos Sutor, på den slovenska vinfestivalen i Helsingör. En intensiv och engagerad man med konstnärssjäl men också med ett gediget hantverkskunnande. Ett av vinerna vo provade då var 2005 Burja. I kväll öppnade jag en flaska av 06:an.

2006 Burja är en cuvée som består av lika delar malvasia, rebula och riesling italico. En del av vinet har haft långvarig skalkontakt. Det har lagrats ett drygt år på foudres av slovensk ek. Färgen är en ljus nyans av guldgult med lite gröna inslag. Till en början är vinet knutet och det bjuds inte på några större doftmässiga sensationer. En svag blommighet och lite vingummi är allt och jag börjar nästan misstänka en defekt. Jag lämnar vinet i glaset en knapp timme. När jag återvänder har det hänt saker. Nu är doften stor och mycket aromatisk. Blommigheten har växt och vingummina har blivit till Reine Claude-plommon, Golden Deliscious och vita nektariner. Här finns också nätta vaniljtoner och mineraler. En väldoft som påminner om den gångna helgens marmeladkok.

Smaken och stor och stöddig för ett vitt vin. Burja är ett fylligt vin med en lite oljig och fet munkänsla. Smaken ligger helt i linje med aromerna med tilläg av lite citrus och ett lite beskt, skalbittert bett mot slutet. Lång, lite sträv och frisk eftersmak.

2006 Burja är ett fantastiskt vin med en stor personlighet. Egentligen inte särskilt udda. Den som gillar t ex Jermanns Vinnae känner sig säkert hemma här också. Burja är i och för sig ett betydligt bättre vin men här finns paraleller. Gott redan nu men säkert ännu bättre om några år

Grappa di Nobile di Montepulciano

K firade nyligen nya triumfer i drinkblandning. Ett spontanbesök resulterade i att vi serverades utsökta strawberry daiquiris på löpande band. Min själs älskade fick göra en expedition ut i den mamöitiska, dolska skymningen för att få tag på fler frusna jordgubbar för att stilla vårt begär efter mer. Under den allt mer animerade stämning som uppstod lyckades någon beställa hämtmat från den indiska restaurangen på hörnan. Plötsligt framstod fördelarna med att bo i stan tydligare än på länge (detta timade innan de senaste bombdåden inträffat) - sådana här infall låter sig icke göras ute i obygden.

Till maten drack vi prosecco, en på pappret våldsam crossover som passerade utan större svårigheter. Måhända är det med prosecco som med cava, som ju påstås funka till allt. Eller att hungern och törsten är bästa kryddan.

Nå, till själva saken: efter maten och till kaffet serverade K en alldeles utmärkt grappa från Colle di Val d'Elsa i närheten av Sienna, destillerad på druvor av sangiovese, canaiolo och vernaccia. Så mild och fylllig, så oljigt behaglig! Jag har inget emot en rå, finkelosande grappa då och då, men detta var i sanning något större och märkvärdigare. L hade införskaffat exemplaret på sin senaste tripp till Florens, ett ypperligt val bland alla de sorter som säkerligen stod till buds. Producenten uppges vara Distelleria A&G, som jag inte kan finna någon riktigt bra hemsida till. Destilleriet Alboni - som ska finnas i Colle Val d'Elsa - säger sig vara förknippat med Destilleria A&G, men listar inte denna grappa di nobile bland sina produkter. Kanske bör man åka dit och undersöka saken?

Över huvud taget när jag ofta en längtan till Italien, kanske särskilt påträngande just sådana här grappa-stunder. Ett minne: en ungdomlig tågluffning, stationen i Padova. Tid för en espresso vid en rostfri disk mitt i vimlet. En äldre man på pallen bredvid, som på sitt för mig obegripliga tungomål undrade om jag kände till caffè corretto. När jag - mest troligt - såg ut som en trött fågelholk i fejset beställde mannen resolut in ett litet glas grappa åt oss var och hällde i kaffet. En glädjefylld talgdank gick upp för mig: dom dricker kaffejög även i Italien! Om detta samspråkade vi - jag på omväxlande svenska och engelska, farbrorn på sitt vis - tills det var dags att stiga på tåget.

2004 Bressan Carat

Vi håller oss kvar i Friuli och det känns väldigt bra. Inte någon som helst uppoffring. Gårdagens vin från Moschioni letar sig nog in på årets tio-i-topp-lista och kvällens från Bressan hamnar nog också där. Bressan är en liten familjeägd vingård i Collio-distriktet. Vinmakaren Fulvio Bressan är utbildad i Bordeaux men återvände till fädernegården för att bli den tionde generationen Bressan som odlar vin i Collio. Fokus ligger på lokala druvor som Pignolo, Schioppettino och Verduzzo men man odlar även en del Pinot Noir, Cabernet Sauvignon och Merlot. Bressan gör viner lämpade för lång lagring och man har som policy att inte släppa ut dem på marknaden förrän de är färdiga för konsumtion. Deras Pignolo t ex lanserades förra hösten i årgång 1998.

Kvällens vin 2004 Carat är en vit cuvee med en stor andel av druvan som tidigare hette Tocai Friulano och en mindre andel Malvasia och Ribolla Gialla. Vinet har haft förhållandevis lång skalkontakt, har vilat på jästfällningen i ett år och lagrats på en blandning barriquer och stora ekfat. Varje druva vinifieras separat men blandas och lagras på ståltank några månader innan buteljering.

Om jag varit en bättre fotograf hade ni kunnat se på bilden hur vackert guld/halmgult vinet är. Doften låter ju sig dessvärre inte förmedlas lika enkelt. Vinet är mycket aromatiskt. Först kommer en allmän blommighet sedan en frisk fruktighet med klockren doft av gula plommon. Sniffar man vidare finns det nog lite päron och aprikoser också. Det som gör doften riktigt intressant är en svagt men ändå märkbart petrokemiskt inslag.Smaken är också imponerande. Ett fylligt, friskt och stort vitt vin. Återigen gula plommon där man till och med känner skalbeskan. Jag förnimmer också lite mandel och citrus. Mot slutet märks mineralerna och det diffust petrokemiska igen. Ett fantastiskt vin som jag önskar jag hade ytterligare några flaskor av att öppna om så där 2 - 4 år. Vinet finns att köpa hos danska Winewise

2005 Moschioni Rosso

Under sommarsemestern i Italien letade jag runt efter viner från producenten Moschioni. Han är en av Friulis topproducenter med fler "tre superstelle" i Veronellis guide och ett mycket stort anseende. Moschioni gör, ovanligt nog för att vara i Friuli, enbart röda viner om man bortser från en liten kvantitet av det exklusiva dessertvinet Piccolit. Druvsorterna är uteslutande lokala storheter som Pignolo, Refosco dal Penduncolo Rosso och Schioppettino och priserna är genomgående i linje med anseendet. Jag satsade mina slantar, c a 15 euro, på en flaska av detta, Moschionis billigaste vin. Det öppnades och dracks på inköpsdagen. Jag blev gruvligt besviken. Hade jag befunnit mig i Sverige så hade det inte varit några problem. Tillbaka med flaskan till systembolaget. Nu blev jag lite mer osäker. Tänk om vinet skulle vara så här. Lite lätt frizzante påminde det om en enkel Lambrusco. Jag bestämde mig för att ringa till Moschioni och fråga om vinet skulle vara pärlande eller om det handlade om en defekt.

Jag är glad att jag ringde. Dels för att samtalet gav mig tillräckligt underlag för att jag skulle kunna returnera flaskan men ännu mer för samtalet i sig själv. Jag fick snabbt svar, ett korthugget "pronto"från vad som verkade vara en kvinna i övre medelåldern. Jodå, frågan om det var hos Azienda Agricola Mascioni besvarades med ett korthugget "si". Därefter fick jag veta att de minsann inte producerade några pärlande viner. De tänkte definitivt inte göra det heller. Om jag ville veta något mer så var Davide ute på fälten men skulle komma hem under eftermiddagen. Då var jag välkommen att ringa igen. Jag föreställer mig att det var mamma Maschioni jag hade haft på tråden. Jag returnerade min flaska till enoteket och fick en ny med mig hem utan tjafs. Den flaskan drack jag i kväll.

Jag vet egentligen väldigt lite om 2005 Moschioni Rosso. På nätet finns ingen information och producenten har ingen hemsida. Det jag vet är att gården ligger i närheten av Cividale del Friuli, inte så långt ifrån Udine. I området där Schioppettino-druvan har sitt ursprung. Jag vet inte vilka druvor men misstänker att en rätt stor del utgörs av just Schioppettino, kanske från unga stockar som ratats för Maschionis druvrena variant a 500 kr/flaskan.

Vinet är vacker och klart rubinrött, helt utan några blå reflexer. Det lämnar rejäla gardiner på glaskanten. Doften är minst sagt intensiv. En tydlig bärdoft men svårt att skilja ut enskilda bär, tänk blandsaft av yppersta klass. Bakom bärfrukten, på behörigt avstånd, finns något mer , något som inte ingår i min vokabulär men ta mitt ord på att det handlar om väldoft. Smaken följer doften med nästan ruggig precision. Vinet är medelfylligt och mycket friskt med slank munkänsla. Aromerna kompletteras med tydliga mineraltoner och ett lätt stråk av mandel. Jag gissar att vinet utsatts för en försiktig fatlagring.Tanninerna och den friska syran stramar upp och visar att det handlar om ett seriöst vin som inte bara stryker medhårs. Det dyker också upp ord som fokuserat, exakt och rent. Ett superbt matvin som matchade kvällens Spezzatino di Vitello med Polenta helt perfekt. Mina positiva intryck har säkert på inget sätt förminskats av min kontakt med Mamma Moschioni. Här handlar det om hantverk och kontakt med verkligheten hela vägen.

Isterband

I fredags, innan syrah-provningen, förde arbetet mig till Smålands allra mörkaste delar. Jag bestämde mig för att förena nytta med nöje och försöka hitta riktiga isterband. Vanliga fabrikstillverkade varianter finns ju att tillgå i så gott som varje kyldisk men dessa har väldigt lite med den äkta varan att göra.

Under hela min uppväxt åkte vi till Småland för att hälsa på släktingar. Varje gång åts isterband, rödbetor och skalpotatis. Isterbanden fanns i två varianter, en lämpad för kokning och en för stekning. I samband med Smålandsbesöken stannade vi alltid till hos Sandbergs Chark i Liatorp och köpte med oss en rejäl dos av båda sorterna. Sandbergs slog igen sin butik för ett tiotal år sedan och ingen har tagit vid. Receptet på isterbanden såldes till IKEA för en spottstyver och kanske har Sandbergs isterband spritts över världen. Åtminstone något som kallas för Sandbergs isterband för självklart så har IKEAS kopior väldigt lite med orginalet att göra.

Själva poängen med isterband är den milda syrligheten som förstärks av rökningen och lätt sälta i kombination med rätt hög fetthalt. Korngrynen ger en lite grövre struktur till korven. Industriella isterband syras på artificiell väg medan den genuina, hantverksmässigt framställda varianten får sin syrlighet genom att korvarna får "hänga på tork". Då tillåts mjölksyrebakterierna föröka sig tills dess att de får den rätta syrligheten. När isterbanden syras på detta sättet blir syran mildare och rundare. Jag uppfattar de industriella som mycket skarpare och fränare i smaken.

Isterbanden jag köpte tillverkades hos en liten producent i Åseda och var av det rätta virket. Jag köpte två varianter, rökta och torkade. De rökta med lite mer markerad smak och de torkade mera delikata men båda varianterna förödande goda. Om de var lika goda som Sandbergs vet jag inte. Åseda-banden har inte lagrats bland minnen från uppsluppna släktsammankomster men det kändes att de var på riktigt och det räcker långt. De åts med skalpotatis och sallad på rödbetor, kapris, senap och vinegrette.

Vad dricker man då till isterband. ?Traditionen bjuder mjölk eller möjligtvis lageröl. Jag tror att en Refosco från Friulien (eller en slovensk Refosk) skulle funkat ypperligt men jag var inte sugen på vin efter fredagens utsvävningar utan valde istället Oppigårds Late Summer Ale och Hercules Douple IPA från Great Divide. LSA:n var helt perfekt och Double IPA:n OK.

Jag har tyvärr glömt namnet på Isterbandstillverkaren i Åseda men där lär nog inte finnas så många. Finns det någon som tips på andra bra isterbandsproducenter tar jag tacksamt emot dessa.

Brideshead revisited

Det sägs att det ska komma en filmatisering av Brideshead Revisited - eller En förlorad värld som verket heter på svenska. En stor del av den gångna förkylningshelgen ägnades åt att sträckse den gamla engelska tv-versionen från 1981. Laurence Olivier som åldrande patriark, Jeremy Irons som Charles Ryder och John Gielgud som dennes pappa. Anthony Andrews som fick en Golden Globe för sin gestaltning av den alltmer plågade rikemanssonen Sebastian Flyte.

Ganska tidigt i serien - när Charles och Sebastian huserar i ensamt majestät på det gamla kråkslottet Brideshead - finns en scen där de tubbar den gamle trotjänaren Wilcox att visa dem vinkällaren. Wilcox är bekymrad: sedan gamle lorden dragit iväg till Venedig, där han lever med en ny kvinna, finns det ingen som vill ta ansvar för att fylla på med nya årgångar i hyllorna. Än finns det kvar gamla dammiga buteljer men lagret sinar. Liksom allt annat i familjen Flyte befinner sig vinkällaren i ett stadie av förfall, om tio år kommer här att vara tomt om det ska hålla på så här. Man lever på sina reserver men som om allt var som förr. Överklassen tycks inte göra annat än sitta till bords i aftonklänning och smoking, och alltid finns det ett gäng tjänsteandar som smyger omkring och skänker upp.

Wilcox är en butler som välkomnar intresse för det goda i livet och låter en av sina underlydande släpa upp "bottles from every bin" till de unga herrarna. Sedan sitter dessa i lusthuset och läser om hur man provar vin: man för kristallglaset intill en ljuslåga för att varsamt värma upp det. Man fyller det till en tredjedel med till exempel Chateau Lafitte från 1899 (detta utspelar sig på tjugotalet). Sedan: "Swirl the wine gently around the glass." Pojkarna sitter där allvarliga i sina smokingar. I nästa klipp har de provat en hel del olika viner och har uppenbara svårigheter att hålla reda på om det är "claret" eller "burgundy" i glaset. Kolla själv hur det slutar. Påminner en del om vissa extravaganzor som företagits i den seriösa vinprovningens namn. I Charles och Sebastians fall kombineras ett intresse för vinets kvaliteter och inre hemligheter med en önskan att bli redlös, vilket naturligtvis är en skillnad. Och förstås går det åt helvete: Sebastian blir alkis och Charles blir en alltmer distanserad Tintin-figur som vandrar omkring som en blank spegel för allt som sker i den mer och mer sönderfallande adelsfamiljen. En sedelärande historia.

syrahflumm

I fredags var jag på syrah/shiraz-provning i munskänkarnas regi. Sex tunga vinare och Mikael Mölstad som föredragshållare. Mölstad, mannen bakom En Värld Av Vin och ett av de tunga namnen i den svenska vinbranschen. hade mycket att säga. Om sig själv och om sina olika projekt men var relativt fåordig när det gällde vinerna. Synd, för jag tror att Mölstad hade kunnat vara intressant att lyssna på.Nu handlade det i och för sig om viner som talade för sig själv men jag är rätt trött på föredragshållare vars favoritämne är just föredragshållaren. Nog om detta och över till vinerna.

Sex viner provades halvblint, d v s deltagarna visste vilka vinerna var men inte i vilken ordning de serverades. Ett rätt kul och lärorikt sätt att prova vin på. Jag har alltid extremt svårt att hinna med, är ovan att prova på detta sättet och känner mig alltid lite stressad. När vinerna dessutom är ett par klasser bättre än vad jag är van vid blir det en slags sensorisk överbelastning som bidrar till förvirringen. Gränserna suddas ut och det blir nästan omöjligt att skilja det ena från det andra.Förhoppningsvis ger övning färdighet

Vinerna som provades var
2005 Hermitage Marquise de la Tourette
2003 Côte-Rôtie Brune et Blonde
2003 Qupé Alisos Vineyard Syrah
2001 Stellenzicht Syrah
2004 St Hallett Old Block Shiraz
2004 Rust en Vrede Shiraz

Deltagarna fick till uppgift att identifiera de båda fransoserna. Det ena franska gick väldigt lätt att hitta, Guigals 2003 Cote-Rotie Brune et Blonde. Redan vid den första sniffen stack vinet ut som en sårig tumme. Rätt bokstavligt faktiskt. Åtminstone fanns det kött, blod och inälvor i doften. Inte så tilltalande men fascinerande. Hur kan något gjort av frukt dofta så köttigt ? Efter en tid i glaset blev dofterna mer inbjudande. Rökt kött, piptobak, körsbär. Riktigt gott och vinet fick mig att tappa intresset för de övriga. Varför sitta sniffa på det näst bästa ? Nej, bättre då att smaka på detta. Fruktmättat, fylligt och ett riktigt lång slut. Såhär ska syrah tydligen smaka. Jag är helt såld och associationerna rusar runt i blåbärssnåren för att i nästa stund ta sig upp i körsbärsträden innan de långsamt försvinner i ett litet pepprigt rökmoln. Wow.

Efter den rundan har jag inte så mycket att säga om de övriga vinerna, bara lite korta stödord. St Hallet Old Block Shiraz fick mig att tänka på blåbärspaj och vaniljsås. Mer kraft än finess och inte alls i min smak.

Hermitagen var förvånansvärt snäll och nedtonad och försvann lite i mängden. Föregående vins raka motsats. Jag gillade den fina bärfrukten, hallon och körsbär men fann lite väl mycket ek. Trots den invändningen skulle jag gärna prova vinet igen i ett annat sammanhang. Jag placerade vinet i Sydafrika

Nästa vin, 2003 Qupé Alisos Vineyard Shiraz, skickade mig helt fel. Jag tippade att detta vin var Hermitagen. Betydligt stramare än de amerikanska syrah-viner jag provat tidigare. Kraftfullt, riktigt fin bärfrukt och sansad fatbehandling. För mig var det provningens näst bästa vin och jag gissade att detta var Hermitage-vinet

2004 Rust en Vrede Shiraz var också en positiv överraskning med fin kryddighet och rökighet som signum.

Här någonstans tog anteckningarna slut, maten kom in och med den kvällens matvin 2007 Porcupine Ridge Syrah. En populär sydafrikan som Kronstam enligt Mölstad beskrivit som "överdesignad". Just precis då, i ett mycket snabbt övergående ögonblick av absolut klarhet och insikt, förstod jag vad Kronstam menat med sitt omdöme. I detta vinet fanns precis allt på rätt ställe och det fick mig att längta efter lite kaos och oordning.

Två septembernyheter

Det är förkylt. Elände. Whiskyn - som är ämnad just för sådana här krislägen - har blivit kvar på landet. Dubbelelände. Under rådande omständigheter blir vinprovandet mer svajigt än vanligt, men vad gör man inte för att försöka hålla koll på vad som händer?

A bjöd på middag: förrättsmacka med chèvre och honung, ugnsstekt kyckling med rostade potatisar, paprikor, zucchinis, lökar. Mycket gott. Jag hade läst på i vinspalterna och bestämt mig för två tillfälliga nyheter som Thomaz Grehn i GP givit fem fyrar och även Kronstam i DN gillar. Det ena en chenin blanc från Stellenbosch, 2007 Fort Simon Chenin Blanc (nr 96333), det andra en pinot noir från Southern Highlands, Australien: 2006 Cuttaway Hill Estate Pinot Noir (nr 97690).

Jag hade höga förväntningar på Fort Simon, men den här kvällen fick det mig inte på fall. Försumbar doft - vilket i och för sig kan ha att göra med att min näsa är igenproppad - och tämligen ointressant smak. Välgjort, definitivt, men inte hänförande eller värst spännande enligt mitt förmenande. Jag måste ha missat det fina i kråksången, om det finns där. Kanske får jag ge det en andra chans någon gång. Min Själs Älskade, som höll sig till det under hela middagen, bad återkommande om påfyllning - och hon är inte den som dricker vad för skit som helst.

Att mitt luktsinne och mina smaklökar inte var helt utslagna visade sig när pinot noiren kom i glaset till kycklingen. En bärig doft av cassis är det första som slår upp ur flaskhalsen, sedan kommer det lite kryddor i undertexten. När jag snurrar vinet i glaset kommer det fram fattoner och en friskare bärighet. Smaken är varm och härlig, en myckenhet röda saftiga bär. Vinet balanserar på den rätta sidan gränsen mot syltigt och svulstigt, snarare är det finlemmat och finessrikt. Skojigt att dricka, mycket tillgängligt och innehållsrikt. Ej att förglömma färgen, som är gnistrande rubinröd när glaset hålls upp mot ljuset och svagt rödbrun, nästan genomskinlig i kanterna när glaset lutas. Faktiskt hade jag och MSÄ tjuvstartat med ett exemplar redan kvällen före, till ugnsrostad fläskfilé med rotselleripuré, med samma positiva resultat. Då var jag om möjligt ännu mer tilltäppt.

På sluttampen av kvällen kom det fram en flaska 2004 Cappello di Prete (nr 2727), en negroamaro från Salento. Säkert inget fel på den prästahatten, men efter pinot noiren upplevde jag den för grovt tillyxad med sin jordiga och svettiga läderframtoning. A - som varit på ridtur tidigare under dagen - tyckte sig förflyttad tillbaka till stallet. Det här var förstås fel sammanhang för att det skulle komma till sin rätt, tillsammans med en mustig köttfärssås skulle det kunna vara en annan femma. Vinet produceras av Candido, en kär gammal leverantör av rödtjut som också gör klassikern Salice Salentino.

2006 Casella Schioppetino

I kväll fick jag en stor påse med nyupptagen potatis, en gammal, rödskalig sort. Menyn ändrades i en hast. Ingen pasta med köttfärssås ikväll Potatisen rostades i ugn med generösa mängder olivolja och rosmarin samtidigt som vi gjorde biffar av köttfärsen. Vinvalet blev oförändrat och medan maten färdigställdes öppnades en flaska Schioppettino från firman Casella i Prepotto i närheten av Udine. Området hetter Colli Orientale del Friuli.

Innan jag går närmre in på själva vinet så ska jag försöka reda ut en potentiellt missförstånd. Schioppettino är en druva som bara odlas i ett litet område och Prepotto är det som anses allra bäst lämpat för druvan. Schiopetto är en av Friulis främsta vinodlare. Han håller till i Collio och odlar inte Schioppettino. OK?

Schioppettino ger ett vackert, genomskinligt blårött vin. Doften är härligt fruktig med bärighet som drar mot björnbär, hallon och jordgubbar. Men här finns mera. Vi stannar kvar i bärskogen men får söka lite i undervegetationen för att hitta mossa och multna löv. Någonstans förnimmer jag ett litet lätt inslag av vanilj. Smaken är förvånansvärt fyllig . Den följer doften rätt väl men aromerna sekonderas av lite lakrits och körsbär. Här finns en del sötma som balanseras frisk syra. Slutet är mjukt, vänligt och rent. Casellas schioppettino är snäppet vassare än de båda som provades här. Priset ligger på strax under 10 euro.

Friulien är fyllt av spännande lokala druvsorter som efter att ha varit nästan utrotade kommit tillbaka starkt under det senaste decenniet tack vare hängivna odlare med stark förankring i den lokala traditionen.

För den som undrar var potatisen helt fantastisk. Resten av knölarna ska kokas, en del för att ätas med smör och salt, en del till sill.

Trink edel Wein Auf kühlem Stein...

...står det på några ärvda, vinranksornamenterade små krus. Nu ingår de i sommarhus-kittet och används mest till mjölken till kaffet, men jag föreställer mig gärna att de ursprungligen kommer från en Heurige utanför Wien (se Clas Thors Wien - drömmarnas stad) eller en liten hytta uppe i Alperna. Dit man kommer under en vandring i bergen, svettig och törstig, och beställer in ett krus med svalt vin innan plattan med charkuterier och ostar dyker upp. De här karafferna är små, rymmer kanske två små glas. Jag har tänkt mig att "kühlem Stein" betyder att vinet hämtats upp ur en sval stenkällare, men förmodligen syftar det på krusets kylda stengods. Säkert skulle vinet vara grüner veltliner, och även om det står "edel" på kruset skulle det vara ganska enkelt men mycket välkommet i strupen.

En afton den gångna helgen tog vi en promenad över backarna - där vi fann ett hav av björnbärssnår som vi inte uppmärksammat tidigare, snåren översållade med omogna bär - och vidare ner mot havet. Det var en klar, vindstilla och färgskimrande skymning, varmt för årstiden. I huset väntade en kall Gobelsburger.

Jag vet att jag ondgjort mig över att Systembolagets tidigare satsning på att tillhandahålla billig, god grüner veltliner har ebbat ut så gott som fullständigt (det finns tre i ordinarie sortimentet under hundralappen och ingen i spannet 100 - 150 kr). Å andra sidan: varför gå över ån efter vatten? Just i den stunden, medan jag smakade på det friska vinet och funderade på vad vi skulle kunna fixa att äta, var det svårt att tänka sig något mer passande än just Gobelsburg att dricka. Vi söker ofta efter nya upplevelser och glömmer bort det som vi vet att vi gillar och som alltid bör finnas till hands.

Den här gången tyckte jag att tonerna av melon och godis var lite mer markanta i förhållande till peppar/citrus-stinget. Den börjar ju närma sig året nu, 2007:an. Men det är fortfarande ett torrt, rent klingande vin som gjort för den törstige vandraren.

Prissänkningar

Jag hade börjat tro att Bolagets policy att rea ut tillfälliga nyheter hade upphört. Därav ett litet glädjeskutt i hjärttrakten när jag rutinmässigt gick in på hemsidan och kollade den röda prislistan vid månadsskiftet. Här fanns plötsligt långa rader av extrapriser. Den ystra muskeln lugnade sig dock strax, när jag upptäckte att så gott som alla erbjudandena trots rabatt ligger långt över min budget. Det rör sig måhända om billigare viner, men ingalunda om billigt vin. Dessutom oftast i försvinnande små volymer, undanstoppade i någon av systemets specialbutiker. Men det ska i och för sig inte hindra - man kan gå in i vilken butik som helst och be dem ta hem det man önskar. Ibland säger sig den man pratar med inte känna till att det går att göra så (om vinet är slut i varudepån), men det gör det alltså. Personalen ska ringa runt till de butiker där vinet ska finnas och - om sagda butik släpper till - beställa hem önskad mängd buteljer. Sedan kan det ta en vecka eller så innan de anländer.

Nåväl. För den som snabbt vill spendera månadspengen finns här säkert viner som är både mycket goda och - numera - mycket prisvärda. Flera renommerade producenters dyrare linjer är representerade. Som vanligt kikar jag först på den vita listan och särskilt efter österrikiska grejer. Här finns två rieslingar från Tegernseerhof (Wachau): 2004 Creation och 2006 Steinertal, varav i alla fall Steinertal numera ligger nära producentens eget utpris om jag inte missminner mig från koll på deras hemsida. Här finns också en riesling, 2004 Heiligenstein riesling, från Kamptal och en dito från Kremstal: Salomon Undhof Kögl Riesling Reserve 2005. Skulle säkert inte vara smärtsamt att hälla i sig, men priset (båda går loss på 175 riksdaler) avskräcker fråpn impulsköp. Mest sugen vid en hastig titt blir jag ändå på Winkel Jesuitengarten Riesling 2005 från Rheingau, ett vin som enligt Systemets rekommendationer "bör lagras". Med tanke på hur sparsam man är med detta omdöme borde detta vin ha potential att ligga minst tio år på korken. Ett slags pensionsförsäkring, alltså.

Fel av mig: mest sugen blir jag alla gånger på Serra Fiorese Verdicchio dei Castelli di Jesi 2003, som jag inte sett i listan tidigare. Hur kan jag ha missat det? Nu finns det bara 4 (högst osäkra) flaskor kvar i Örnsköldsvik. Förbannat.

På den röda sidan är det franska Mont Tauch Marselan 2004 för 299 (tidigare 399) hit och italienska Sagrantino di Montefalco 25 Anni 2003 för 499 (tidigare 695) dit. Vid det laget svindlar det för ögonen på mig, jag ser som i drömsyner Systembolagets skrockande provare smida en lanseringspolitik som inte är för vanliga dödliga vinpimplare. Och funderar på om jag ska ringa Örnsköldsvik och höra efter om de där 4 flaskorna verdicchio finns i verkligheten.

Tillägg:
Minsann! De 4 flaskorna Serra Fiorese fanns kvar där i Ö-vik, precis som hemsidan angav. Den vänliga person jag fick prata med gick ut i butiken, letade reda på dem och ställde undan dem. Sedan fick jag ringa till mitt lokala bolag och be dem göra en formell beställning. Så nu kan jag se fram emot att fylla på lagret av verdicchio från Castelli di Jesi.

Late Summer Ale revisited

Min tidigare, något avvaktande njugghet mot Oppigårds Late Summer Ale har nu förbytts till förbehållslös uppskattning.

Den gångna helgen bjöd på strålande sensommarväder: soligt och lagom varmt för lättklädda promenader i det fortfarande grönskande landskapet. Dessvärre grönskade det också i singeln som täcker största delen av tomten. Söndagen ägnades därför åt ett intensivt skyfflande, rotande och krattande för att få bort allt gräs som frösått sig och växt sig frodigt under den senaste tidens regnande. Tänk på vilodagen så att du helgar den - med hårt arbete denna dag. Ryggen värkte och svetten lackade som under värsta högsommarvärmen.

En sådan lisa då att ta en paus, äta lite snabbt hoprörd pasta med soltorkade tomater och läska sig med en ale. Nu fungerade LSA utmärkt som törstsläckare, med sin no-nonsense beska. Och visst finns där en småsyrlig fruktighet som får livsandarna att återvända. Faktiskt perfekt komponerad för just den här årstiden, lite mörkare i tonen och med en rostad klang av sommarens långsamt vissnande växter. Om den här drycken funnits till hands de vindstilla, ljumma sensommarkvällar i min ungdom då halmen skulle bärgas hade inget kunnat vara mer passande.

Jag måste vara på humör - eller rejält törstig, alltså - för att verkligen uppskatta en ale efter förtjänst. Här gjorde jag det så grundligt att jag genast måste korka upp en butelj till, att avnjuta i den soliga bersån. Mitt enda bekymmer därefter var, att det blev förbannat svårt att återuppta slitet med ogräset igen.