Räknetrissen flyger söderut

De tio vita och tretton röda bland septembernyheterna som fått bäst medelbetyg av kritikerna Jack (BK Wine), Axelsson/Jansson/Tarmet (Munskänkarna), Camilla Settlin och Ulrika Karlsson (Aftonbladet/Tasteline), Grehn (GP), Fagerström (Sydsvenskan), Dolk (SvD/Tasteline) samt Kronstam (DN).

VITA
94474 2009 Réne Muré Signature Gentil, Alsace.
92 kr, medelbetyg 4 (6 betyg).
94479 2009 Bosco del Merlo Turranio Sauvignon, Veneto.
129 kr, medelbetyg 4 (5 betyg)
94538 2009 Cloudy Bay Sauvignon Blanc, Marlborough.
199 kr, medelbetyg 4 (3 betyg)
94510 2009 Casale Vecchio Pecorino, Abruzzerna.
85 kr, medelbetyg 3,83 (6 betyg)
94171 2009 Fornas Sauvignon Blanc, Friuli-Venezia Giulia.
79 kr, medelbetyg 3,8 (5 betyg)
94420 2007 Le Busche, Marche.
119 kr, medelbetyg 3,75 (4 betyg)
94404 2009 Curious Sauvignon Blanc Traminer Riesling Viognier, South Eastern Australia.
59 kr, medelbetyg 3,66 (6 betyg)
94537 2007 Cloudy Bay Chardonnay, Marlborough.
219 kr, medelbetyg 3,6 (5 betyg)
94487 2009 Domaine des Raillères, Muscadet de Sèvre-et-Maine sur lie.
64 kr, medelbetyg 3,5 (4 betyg)
94489 2007 Stefano Antonucci Verdicchio Classico Riserva, Verdicchio dei Castelli di Jesi.
159 kr, medelbetyg 3,5 (4 betyg)

RÖDA
94430 2005 Taurasi, Kampanien.
160 kr, medelbetyg 4,2 (5 betyg)
96491 2008 Dragone Rosso, Kalabrien.
79 kr, medelbetyg 4 (5 betyg)
94478 2008 Clos la Coutale, Cahors.
119 kr, medelbetyg 4 (5 betyg)
94429 2007 Saint-Joseph Tradition, Saint-Joseph.
149 kr, medelbetyg 4 (6 betyg)
94480 2007 Pieve dei Monaci Syrah, Maremma Toscana.
113 kr, medelbetyg 3,83 (6 betyg)
94397 2008 Alto Pina, Setúbal.
59 kr, medelbetyg 3,8 (5 betyg)
96428 2007 Costers del Gravet, Montsant.
139 kr, medelbetyg 3,75 (4 betyg)
94415 2007 Montefalco Rosso, Montefalco.
119 kr, medelbetyg 3,67 (3 betyg)
94440 2007 Cedro do Noval, Duriense.
159 kr, medelbetyg 3,67 (3 betyg)
94535 2008 Cloudy Bay Pinot Noir, Marlborough.
239 kr, medelbetyg 3,67 (3 betyg)
94471 2005 Giugal Chateauneuf-du-Pape, Châteauneuf-du-Pape.
295 kr, medelbetyg 3,67 (3 betyg)
94403 2008 Tamburlaine Shiraz, McLaren Vale.
97 kr, medelbetyg 3,6 (5 betyg)
94400 2008 Alto Shiraz, Stellenbosch.
139 kr, medelbetyg 3,6 (5 betyg)

Här finns en hel del som verkar kul. Italienarna dominerar, bland andra finns här som synes en billig sauvignon från Friulien*. Från Kalabrien kommer billiga blandningen Dragone Rosso, innehållande bland annat nerello.

Det utomeuropeiska inslaget står Marlborough-producenten Cloudy Bay nästan ensamt för, med en sauvignon, en chardonnay och en pinot noir på listan. Verkar vara hyfsad kvalitet på deras lite dyrare viner.

Den där aglianicon från Taurasi borde man väl prova, och ett kärvt tjut från Cahors kanske inte är fel. Den toppande vita blandningen från Alsace - 25% sylvaner, 25% gewürztraminer, 24% pinot Blanc, 16% riesling och 10% pinot gris - faller alla kritiker på läppen men lockar kanske inte mig mest på listan.

Nå, det lutar åt en påse blandat den här gången, om andan faller på.
________________
* När jag gjorde posten påstod jag att även Bosco del Merlo är från F-V G. Jag hade grundat detta på Systembolagets uppgift, att distriktet Lison-Pramaggiore "ligger i regionen Friuli-Venezia-Giulia i nordöstra Italien, nära den slovenska gränsen". Men vid närmre efterforskning tycks distriktet ligga i Venetos nordöstra hörn, invid gränsen till F-V G.

2006 Schiopetto Collio Sauvignon

Under de snart tre år som Billigt Vin existerat så har vi inte nämnt Mario Schiopetto annat än i några bisatser. För en bloggare med ett uttalat fokus på Friulien är det ett förbiseende som för länge sedan passerat gränsen för vad som är pinsamt. Detta får rättas till vid ett senare tillfälle. Ikväll kuperas skuldkänslorna med frisk sauvignon blanc.

2006 Schiopettos Collio Sauvignon har jästs och lagrats på ståltank. Vinet är guldgult till färgen och har lite gröna reflexer. Doften bjuder på klassisk Collio Sauvignon. Den är stor, yppig och parfymerad. Här finns klassiska sauvignon blanc-markörer som krusbär och svarta vinbärsblad. Bakom dessa ett lager mogen ananas och lite mynta. En lätt pust av petroleum anas någonstans i horisonten.

Smaken är mycket frisk och korresponderar väl med aromerna. I smakpaletten dyker det även upp riktigt syrliga citronkarameller. Alkoholen ligger på stöddiga 14.5% men märks inte i smaken. Den höga syran bär smaken som hänger kvar riktigt länge.

En riktigt kraftfull sauvignon som känns mycket ung trots fyra år på nacken. Vinet är fullt njutbart nu men jag tror det vinner på ett par års ytterligare lagring. Schiopettos viner säljs av danska Gerbola Vin

2004 Palari Rosso del Soprano

Tycker du att Etna börjar kännas lite nattståndet ? Börjar vinbloggarna bli för Etna-centriska ? Är du sugen på nya nerellokickar ?

Även om du inte svarar ja på de frågorna kan det vara värt att kolla upp vinerna från Faro. Området ligger närmre Kalabrien än Etna men man odlar i stort sett samma druvor. Faro är beläget precis utanför Messina på nordöstra Sicilien. Produktionen hade i stort sett upphört när den legendariske italienske vingurun Luigi Veronelli i mitten av 80-talet övertalade arkitekten Salvatore Geraci att ta sin familjs gamla vingårdar i bruk. Efter ett några års försöksverksamhet blev 1995 den första årgången som kom på markanden. Veronelli jämförde resultatet med Romanée-Conti.

Palari förfogar över 7 hektar och producerar c a 50.000 flaskor årligen. Huvuddruvan är nerello mascalese men de två vinerna i Palaris sortiment är båda field blends som innehåller en hel uppsättning lokala druvor. Rosso di Soprano är företagets instegsmodell. Det har jästs och delvis lagrats på ståltank. En del har mognat i barriquer.

2004 Rosso del Soprano har en mörkt rubinröd färg. Doften för tankarna till såväl bourgogne som till Piemonte och såklart till Etna. Det finns uppenbara likheter med dessa men också markanta skillnader. Doften är mycket trevlig med begynnande mognadstoner, julkryddor och röda bär. Tydliga mineraltoner och en lätt pust av tjära. I munnen är vinet slankt, smidigt och saftigt. Medelfylligt, med bra, bärande syra och väl integrerade tanniner. Aromerna går igen med bärfrukt, fatkryddor och lakrits.

2004 Rosso del Soprano är inte så spektakulärt och särpräglat som de bästa Etna-vinerna men det växer verkligen under kvällen. Inte så att det utvecklas nämvärt under kvällen utan snarare är det så att det tar lite tid att bekanta sig med vinet. Den stora poängen, som jag ser det, är den fina balansen. Det råder fullständig harmoni i glaset. Inte så att det blir tråkigt, alls inte. Bara lugnande, avslappnande och vackert.

Palari har tydligen haft svensk importör men nu finns inget av deras viner tillgängliga på den svenska markanden. Tyska Superiore har däremot flera årgångar till bra pris.

Åter i lådan

Efter att ha återvänt till den trygga lådan läste jag Niklas J:s inlägg om druvor, områden eller vinstilar som han inte kommer överens med. Den utmärkta posten fick mig såklart att fundera över om jag har några sådana. Jag tror faktiskt inte att jag har det. Det finns en massa druvor, områden och framförallt stilar som jag ogillar men jag kan inte komma på en enda av dessa som jag önskar att jag gillade.

Jag känner heller inte något trängande behov av att vidga mina vyer. Visst är det kul att upptäcka nytt, att bekanta sig med en ny druva eller ännu hellre ett nytt område. Samtidigt så innebär ju varje drucket vin att något annat blir odrucket. När jag hittar något nytt så innebär ju det minskade möjligheter att gå på djupet i de områden jag verkligen gillar.

Jag har försökt att fokusera på Friulien under ett par års tid och hunnit med att prova en hel del. Ändå känns det som om jag bara krafsat på ytan och listan på producenter jag ännu inte hunnit prova bara växer. När det gäller Piemonte och Sicilien är processen likartad men där har jag inte kommit lika långt.

Jag blir också allt mer på det klara med att jag vill dricka viner från små producenter. Det behöver inte vara ekologiskt, biodynamiskt eller naturligt vin men det ska vara genuint och ursprungstypiskt. Ofta går detta hand i hand har jag börjat märka.

Kanske kan fördjupning inom några begränsade områden också innebära en vidgning av perspektivet. En box kan ju expandera på olika sätt.

Samtidigt har jag en lista på sådant som väckt min nyfikenhet och som jag kommer att försöka närma mig vad det lider. Det finns t ex en del grekiska vita viner jag absolut vill prova. Kroatien, framförallt Istien har några spännande neo-traditionalister jag ännu så länge bara läst om. De lär göra fantastisk Malvasia. I Georgien finns några producenter som arbetar med terracottaurnor och inhemska druvor. Måste provas. Slovenien utanför Goriska Brda har massor att erbjuda. Listan skulle kunna göras längre. Mycket längre.

För att kunna stilla min nyfikenhet både inom och utanför boxen behöver jag välja bort en del. Det känns inte som någon särskilt stor uppoffring att avstå från nya världen, den iberiska halvön och hela spannet med sönderdesignade superviner.

Utanför boxen del 2

När jag nu har hamnat utanför boxen kan jag väl lika gärna hålla mig där ett tag till. En strålande sensommarkväll, bra fart på grillen, marinerad eko-gris, ett par smakrika guckor och klyftpotatis kan kanske utgöra ett passande sällskap till två udda existenser bland mina flaskor. Ett tilbudsköp som kändes kul att göra i våras men som bara blivit liggande och sedan näst sista flaskan i lådan från Modern Fluids.

2007 Nugan Estate Manuka Grove Durif har jag druckit och gillat för ett par år sedan. Det var då och jag kan bara konstatera att det hänt en del med mina smaklökar sedan dess, på gott och ont. Vinet är tätt och mörkrött, nästan svart. Doften är lika massiv den. Mycket ektoner med vanilj, kryddor. Frukten överväldigar också med fullmogna björnbär, mörka körsbär och plommon. Smaken är som väntat mycket fyllig. Det är fullt pådrag hela vägen från början till slut med massor av allt. Tack vare bra syra och stadiga tanniner håller det här 14.5-procentiga kraftpaketet balansen. Till maten funkade vinet helt perfekt. Inget jag vill dricka ofta men jag kan nog tänka mig att ha ett par flaskor på lut till nästa grillsäsong. Kostade 80 DKK hos dnaska Superbest Finns även på SB i annan årgång

Jag provade ett kraftpaket till. 2005 Altos del Cuadrado VVV kommer från spanska Jumilla. Vinet är gjort på 85 % monastrell och 15% petit verdot. Efter en koll i ett vinlexikon får jag veta att monastrell är ett annat namn för mourvedre. Vinet går i en mörkt brunröd nyans. Doften har en del animaliska toner, tydlig körsbärsfrukt, bittermandel och vissa fattoner. Smaken är drygt medelfyllig med frukt i form av surkörsbär. Syran är förvånansvärt hög och bär smaken tillsammans med den höga alkoholhalten. Rustikt, jordnära och inte dumt alls till det feta, smakrika köttet.

Enligt SB's hemsida lanseras vinet den 1/9 och ska kosta 89 kr. Enligt importören Modern Fluids hemsida kostar vinet det dubbla. Märkligt.

Nu börjar jag längta efter att komma tillbaka till mera välbekanta områden där jag kan orientera mig. Jag lovar att den närmaste månaden hålla mig till Friulien, Sicilien och Piemonte.

Att dricka utanför boxen

Jag läste för ett tag sedan en artikel, minns inte riktigt var, som uppmanade läsaren att dricka utanför boxen, att gå utanför komfortzonen och prova något nytt. Att utmana sig själv och sina smaklökar. För ett par år sedan gjorde gav jag mig ut på upptäcktsfärd rätt ofta och testade nytt. Ett stort antal ströflaskor bär vittnesbörd om de tidigare irrfärderna. Numera håller jag mig helst till områden, druvor, producenter och viner där jag känner mig hemma. Att vinet har ett sammanhang jag känner mig hemma i har fått allt större betydelse. Jag vill helst också dricka viner från producenter som har en hållning till vinmakandet som känns OK. Ska jag ge mig utanför boxen så krävs det att min nyfikenhet väcks och det sker numera oftast genom bloggläsning eller nyhetsbrev från danska importörer.

I början på sommaren fick jag ett mail från en importör, Modern Fluids, som undrade om jag ville prova några av deras viner. Jag tackade ja och i lördags hämtade jag ut en stor försändelse på posten. När paketet öppnatsstod det klart att jag skulle behöva lämna min komfortzon och dricka utanför boxen. Eller kanske snarare dricka boxen utanför.

I lådan fanns en samling viner som jag helt saknade referensram för; ett par budget-spanjorer, ett vitt från sydafrika och en australiensk shiraz-box. Nu slumpade det sig så lyckligt att det hölls gårdsfest i huset där jag bor. En gårdsfest där man grillar karré och korv, dricker fulöl och boxvin. Jag tog mina pavor, min box och gick ner för trapporna.

Det var redan uppdukat med fyra andra röda boxar så det fanns goda möjligheter att kalibrera smaken. Jag provade Umbala, Mauro Primitivo, Foot of Africa och Opal Springs. I det den konkurensen stod sig 2008 Ascender Cellars Shiraz väldigt väl. Rätt kraftigt, viss syrah-karaktär, mörk bärfrukt, kryddighet och vanilj. Vinet säljs i 1.5-liters box till samma pris som de övriga i tre-liters dunkar. Dubbelt så bra till dubbelt pris m a o. Jag måste säga att jag blev lite förvånad över hur usla de andra vinerna var.

2009 Viña Herminia Tempranillo gick i en lätt blåröd stil. Ungdomligt och bärfruktigt med lätt kryddighet. Mycket enkelt men någorlunda rent och korrekt med kort eftersmak. OK att dricka till lätt mat men försvann föga förvånande helt till det grillade köttet.

2008 Bodegas Castaño Sinfonia Syrah är trots namnet inte ett druvrent vin utan innehåller även en del monastrell. Vinet har tydlig doft av skumgodis, björnbär, kryddor och lakrits. Smaken är pepprig med uttalad fruktighet, bra syra och hygglig längd. Om jag har förstått saken rätt kommer vinet att släppas den 1:a september.

2009 Pridelands Chenin Blanc, Sauvignon Blanc Viognier förvånande mig med sin lätthet. Jag hade väntig mig något mera kraftfullt med den druvblandningen. En märklig doft som påminde mig om godisvarianter av äpple, citrus och melon. Smaken går i samma stil och vinet var på det hela taget ingen kul upplevelse. Kanske ändå i linje med vad man har rätt att förvänta sig av ett vin för 59 kronor.

Bland grannarna var det utan tvekan Ascender Cellars-boxen som gick hem bäst. Många gillade Pridelands vita medan Viña Herminia inte föll någon i smaken. Själv längtade jag mest efter mogen nebbiolo.

2008 Cantina Termeno Gewurztraminer

"Are you a gewurztraminer scpetic?" frågar Niklas J i sitt senaste inlägg. Mitt svar på frågan blev ett utdraget "Njaaee" vilket väl egentligen bara kan förstås som ett Ja. Saken är den att jag gillar gewurztraminer, åtminstone viss gewurztraminer. För min del handlar det väldigt mycket om balansen mellan syra och sötma. Finns inte syran där så upplever jag vinet som platt och nästan kväljande, som när diverse kroppsodörer döljs med frikostiga mängder parfym. Problemet är, framförallt när det gäller Alsace, att man aldrig riktigt kan veta vad det är för typ av vin som finns i flaskan förrän man har smakat. En rad dåliga upplevelser har gjort att jag ständigt återvänder till trotjänaren Reserve Henny eller Leon Boeschs Breitenberg när jag blir sugen på gewurz.

Ett annat alternativ är att vända blickarna mot Italien. I Friulien finns ett par lyckade exempel men de allra bästa finns i Alto Adige. Det är också här druvan lär ha sitt ursprung, i byn som heter Termeno på italienska och Tramin på tyska. Här i det tvåspråkiga Alto Adige finns det en rad stora koperativ som producerar viner av absolut toppklass. Kellerei Tramin eller Cantina Termeno, välj själv, förfogar över 220 hektar vinmarker och gör nästan 1.5 miljoner flaskor årligen.

2008 Gewurtztraminer är ett av koperativets basviner. Det går i guldgult med lite gröna inslag. Doften är väldigt typisk gewurz men rätt återhållen och dämpad i jämförelse med ett Alsace-vin. Aromatiskt och parfymerat med rosor, lychee och kryddor. Här finns en läcker druvighet som frammanar upplevelsen av att bita i en mogen druva.

Smaken är fyllig och fet där alla aromerna går igen. Druvigheten förstärks av en lätt bitterhet. Här finns också den syra som jag tycker är så viktig i sammanhanget. Syran balanserar, lyfter smaken och ger ett väldigt användbart matvin. Riktigt bra.

Så visst har jag en viss skepsis när det gäller gewurztraminer men här är åtminstone ett säkert kort till. Finns att köpa hos Gerbola Vin för en dansk hundring.

2006 Tullio Zamó

Le Vigne di Zamo är en rätt stor producent med Friulanska mått mätt. Man har ett 60-tal hektar i Premariacco, Rosazzo och Buttrio, några av de bästa markerna i Colli Orientale del Friuli. Produktion ligger på en kvarts miljon flaskor om året.

2006 Tullio Zamó är gjord på 100% Pinot Bianco som jästs på ståltank och lagrats i 10 månader på en blandning av nya och gamla barriquer. Vinet går i en skimrande guldgul nyans. Vinet är mycket aromatiskt. Första sniffen ger övermogna päron, sedan ett lager med tropiska frukter, örtkryddor och vanilj. I munnen känns vinet runt och mjukt, nästan lite gräddigt. Smaken är kraftfull och fyllig med relativt frisk syra och lång eftersmak. Tyvärr känns det inte helt balanserat och de olika sensationerna spretar åt olika håll. Fruktsötman, syran och fattonerna vill inte riktigt samma sak. Utan tvekan ett mycket ambitiöst vin där det känns som att producenten tar i så det nästan spricker. Jag testar gärna Le Vigne di Zamós andra viner men passar nog när det gäller Tullio Zamó.

Danska Gerbola Vin säljer för 140 DKK.

2006 Calabretta Nerello Mascalese Nonna Concetta

I staden där vi brukar tillbringa fanns en signora Concetta. Hon drev en frukt- och grönsakshandel under 75 år. Efter pensioneringen vid dryga 90 fortsatte hon att öppna sin butik. Varje dag satt hon på en ranglig stol precis utanför dörren med en cigarett i handen och pratade med förbipasserande. Kunderna fortsatte att komma till butiken. Signora Concetta sålde inte längre någonting. Hon delade istället med sig av sin livsvisdom och bjöd barn på honungskarameller. Jag minns särskilt hennes tips för ett lång liv - Regelbundna promenader, inte tvätta sig för ofta och framförallt inte stryka sina underkläder. Signora Concetta blev 103 innan hon dog häromåret. D v s jämngammal med rankorna i vingården som producerar druvorna till Calabrettas 2006 Nerello Mascalese Nonna Concetta.

Vinet har en vacker rubinröd färg med klarhet och djup. Doften är verkligen spännande och mångfaccetterad med söta mogna jordgubbar, torkad frukt, kryddor, pomeransskal och områdestypisk mineralitet. Smaken är slank och elegant med frisk syra som balanserar sötman. Tanninerna är smärgelsduksfinkorniga men mycket påtagliga. Ett vansinningt läckert och finkornigt vin.

2006 Nerello Mascalese Nonna Concetta är inte ett vin som låter sig fångas i dessa torftiga smaknoteringar. Det här är ett vin som sätter fart på mina associationer. Jag tänker att det är ett vin som känns så genuint gammaldags och ursprungligt. Inget retrotjafs utan ett verkligt blast from the past. Som en patinerad sextiotals-Jaguar med knarrande läderklädsel och instrumentbräda i valnöt, ett sepiatonat fotografi eller en engelsk tweedkostym. Tankarna far iväg till Kinks Villages Green Persevation Society. Hade han smakat Nonna Concetta när han skrev låten är jag övertygad om att han lagt vinet till listan över sådant han såg som bevaransvärt.
Carlo Merolli säljer och ">Italienska Viner gillar.

Världens bästa vintidning om Sicilien

Sicilien, och framförallt då DOC Etna har verkligen tagit mig med storm. Från första provsmakningen i vintras, via första smakproverna på Calabrettas och Tenuta delle Terre Neres viner i våras till mötet med Frank Cornelisen på Fri Vin-mässan i juni, har min fascination växt. Jag har ännu inte smakat ett Etna-vin jag inte gillat. Från andra Sicilianska områden har jag nyligen provat Porto del Vento och Gulfi. Även dessa mycket intressanta viner.

Så kul då att tidningen Världens Viner gör ett specialnummer om Sicilien. Precis vad jag behöver. En kunnig guidning gjord av några av landets mest kända vinpersonligheter. Framsidan talar om att tidningen utsetts till världens bästa vilket ju borde borga för hög kvalité. Det står också att tidningen innehåller allt jag behöver veta på 124 sidor Sicilien. Allt detta för ynka 69 kronor.

124 sidor Sicilien lovade omslaget. Det visar sig vara ljug. Tidningen innehåller faktiskt 124 sidor men 22 av dessa är annonser. Alltså bara 102 sidor kvar. Lägg till cirka 60 sidor bildmaterial som till största delen tillhandahållits av den som texten handlar om. Drar man sedan bort sidorna som handlar om golfbanor, hotell, turistinformation och recept så blir det inte så väldigt mycket kvar. DOC Etna får en halv sida och tre producenter omnämns.

Majoriteten av texterna handlar om storproducenter som Calatrassi, Donnfugata, Planeta och Settesoli. Det är inte något direkt djuplodande utan det känns som att texterna, precis som bilderna, skulle kunnat ha tillhandahållits av producenterna.

Det är verkligen trist att skribenter och utgivare är så bekväma och ointresserade att de inte åstadkommer något bättre än detta med ett så intressant tema. Varför inte en artikel om de extremt gamla vingårdarna på Etna, varför inte ett reportage om vinproduktionen på de Lipariska öarna eller en rejäl text om passitovinerna från Pantelleria. Istället för uttjatade Gudfadern-kopplingar hade det varit intressant med en artikel om koperativet som beslagtagit maffiaägd mark och börjat producera vin.

Nej, jag kommer nog inte att köpa "Best Wine Magazine in the World" någon mer gång. Precis som att "124 sidor Sicilien" visade sig vara ljug så är påståendet om att den innehåller allt man behöver veta också ljug. Förresten, var det inte Gourmand world cookbook award som utsåg Kronstams "Vinets Magi" till världens bästa vinbok ? Undrar hur mycket det kostar att bli utnänd till världens bästa vinblogg ?

Och förresten. Bilden ovan är arrangerad. Tidningen hamnade efter fotograferingen precis där den skulle. I pappersinsamlingen tillsammans med övriga reklamblad.

Redaktionsmöte med naturliga viner

Vi har våra redaktionsmöte här på Billigt Vin. Vi brukar tycka att vi behöver diskutera framtid, planering, inriktning, nya grepp och idéer. När vi väl får till det och ses så kommer samtalen alltid att handla om något annat och vi konstaterar att vi väl får köra på som innan ett tag till. Jag blev aldrig riktigt klar över om gårdagens möte var tänkt som sommaravslutning eller höstupptakt men vi drack några goda viner vilket väl egentligen är vad det här handlar om. Gott sällskap, goda samtal och goda viner.

Jörgen hade med sig en folieinklädd flaska och den började vi med. Vinet har en vackert gnistrande guldgul färg. Doften får mig att direkt associera till fårtalg eller kanske blött ylle och rått kött. Det fyller på med äpple och honung. Jag gillar det här men det känns lite återhållet och knutet. Smaken är mycket frisk. Det är klockrena glockenspielsyror och äpple för helas slanten. Jag känner mig alltmer säker på att det är ung chenin blanc från Loire i glaset. Jag börjar också fundera på om det kan vara en 07:a från vår Fri Vin-vän Didier Chaffardon.

Och minsann. För första gången alla rätt. Det var 2007 Didier Chaffardon Anjou Blanc Jag kände initialt en viss tvekan och började fundera om sammanhanget på Fri Vin-mässan gjort att vi upplevede Chaffardons viner som mer spektakulära än de i själva verket var. Så var inte fallet. Inte alls faktiskt. Med lite luft och en viss temperaturhöjning blommar vinet ut. Det dyker inte upp så mycket nytt men det är mer, bredare och rundare. Supergott helt enkelt. Kan köpas för 135 DKK hos Petillant

Nästa vin är inte folieklätt utan kommer från karaffen där det luftats i fyra timmar. Det går i en orange/koppar/bärnstens-färgad nyans. Första sniffen bjuder på torkad frukt, aprikoser, nötighet och malolaktisk smörkola. Smaken är helt torr med bra syra. Aromerna går igen i smaken. Tanniner och mineraler ger munhålan ett mjukmassage. Gott som tusan och en riktig munrensare. Jörgen associerar till nordöstraitalien och drämmer till med ett naturligt vin från Friulien med några år på nacken. Det är så precist som man kan begära.


Det handlar om 2002 Damijan Podversic Bianco Kaplja, en blandning av Malvasia Istriana, Chardonnay och Tocai Friulano. Damijan Podversic kör biodynamiskt men är ännu inte certifier. Han jäser sina viner på öppna träfat utan tempraturkontroll, lagrar på stora ekfat i två år, använder bara naturjäst och filtrerar naturligtvis inte heller. Även de vita vinerna genomgår ett par månaders maceration. Ett åttaårigt "vitt" vin som bara är barnet i nuläget. Köpt hos DWC Vin för 100 DKK vilket känns som årets fynd.

Av bara farten öppnar vi även 2002 Damijan Podversic Rosso Prelit. Vinet är en blandning av 70% Merlot och 30% Cabernet Sauvignon. Vinifikationen görs på samma sätt som med det vita. Doften är helt fantastisk med körsbär, blåbär, tobak, kryddor och en liten touch vanilj. Körsbärstonerna är helt magnifika. Till en början lever inte smaken upp till det som doften lovar. Här finns massor av struktur och riktigt maffiga tanniner men inte så mycket frukt. Efterhand vaknar frukten till liv och smaken blommar ut allt mer. Söt frukt, lakrits och kryddor fyller ut och gör vinet till både generöst och elegant.

Trots att det blev sent och en del drucket så funkade det fint att både jobba och blogga dagen efter. Naturliga viner har onekligen sina poänger.

2002 Damijan Kaplja Bianco

Jahaja, här börjar de smäktande stråkarna lite överraskande lira ute i hallen. I köket står jag och hummar med när jag drar in doften som svirvlar upp ur glaset. Smörkola - som Ingvar och MSÄ kom överens om igår, när flaskan var nyöppnad och lite för nyutsprungen ur kylskåpet - men också helt nya, nyanserade och högst älskvärda komponenter som mint och persika. Friskt och intagande.

Smaken har också mått bra av ett dygn i uppkorkad flaska, men är sig mer lik: rund och fylligt fruktig med bra syra och rätt fräna tanniner. Och vad är det där i eftersmaken? En aningens bränd crème caramel kanske. En gammal orange rackare, helt enkelt. Igår gissade jag på skalkontakt i 15 dagar men Ingvar menar att det kan röra sig om två månader. Det är en blandning på bland annat chardonnay. Det är ett vin som kräver tid och full uppmärksamhet, men som ger den tålmodige riklig belöning. Fan vet om jag inte till och med skulle göra en bloggpost om det medan järnet är varmt...

Så var det den röda Damijan från 2002 också, även den påbörjad under gårdagskvällens redaktionsmöte. Tätt, mörkt sammetsrött/svart, lite ekstickigt men inmängd med en syrlig bärdoft. Ingvar var lite tveksam till om den lite svaga frukten kommer att göra vinet kul särskilt mycket längre. Så här ett dygn efteråt tycker jag det svänger rätt bra inte bara om syrorna och tanninerna utan även om frukten. Men kanske är det bäst just nu. Var det cabernet sauvignon med mera i den blandningen?

Sjyssta slattar du skickade med söderöver, Ingvar! En välkommen påminnelse om hur kul det är att botanisera bland vinvärldens rarare blomster. Upplockade i Köpenhamn hos Finn Klysner förra helgen.

2006 Castello di Arcano Tazzelenghe

Visst är det häftigt med alla obskyra lokala druvor som Italien har att erbjuda. Allra bäst gillar jag dem när de sluppit en alltför fancy källarbehandling och får sällskap av rätt slags mat. Bonnaviner och bonnamat helt enkelt.

Tazzelenghe betyder tungskärare, något som skivar tungan. Druvan har fått namnet p g a den höga syran och de kraftiga tanninerna. Inga viner man sitter och slösippar. Men till en tallrik fett, salt och rökt blir det inte så mycket bättre.

Jag provar 2006 Castello di Arcano Tazzelenghe. Vinet är ett varuprov från Winewise. Vinet går i en lite matt brunröd färg som vagt påminner om mina utslitna och oputsade Chelseaboots. Doften bjuder på blöt grillkol, lite animaliska toner och jord. Frukten är rätt nedtonad men i bakgrunden finns ett uns lingon och svarta vinbär.

Smaken är rätt enkel och tunn tills lingonsyrligheten kickar in och lyfter allt ett snäpp. Tanninerna är rätt finkorniga och bearbetar munhålan med ettans sandpapper. Inte så mycket att orda om. Ett rätt enkelt vardagsvin, varken mer eller mindre.

Lite senare provar jag i skarpt läge. Nypotatis, riktigt syrliga isterband, dijonsenap och en rejäl bit Fazers Pörtebröd. Vinet kliver ur den obekväma provningskostymen, slänger på sig overrallen och börjar jobba. Jobbet görs klanderfritt. Hade jag druckit vin oftare än vad jag gör skulle jag gärna haft en låda av Castello di Arcanas tazzelenghe. Kostar 75 DKK men är nästintill slutsålt.

Friulanska budgetvarianter

I lördags besökte vi Carlo Merolli i hans lagershop i Holte. Vi pratade Piemonte, Sicilien och Toskana. Jag passade på att påpeka det relativt magra utbudet av viner från Friuli-Venezia Giulia. Utöver budgetvinerna från Villa Martina finns det ingenting i Carlos sortiment. Han höll med mig om att sortimentet är lite tunt men skickade med mig ett par flaskor av Villa Martinas viner att testa.

2008 Villa Martina Collio Friulano är ljust halmgult i färgen. Doften är rätt druvtypisk med sympatisk blommighet, ett stråk mandel, lite gul frukt, mineraler och nystyckat fläsk. Smaken är rätt enkel men ren och korrekt. Förvånansvärt frisk syra, rund och behaglig smak.

2007 Villa Martina Collio Sauvignon går i en något djupare gul nyans med lite gröna inslag. Doften är riktigt trevlig med tydlig krusbärsdoft, tomatblad, svart vinbär, fläder och mineraler. Smaken följer aromerna väl. Bra syra ger ett friskt, balanserat och rent vin.

Två mycket trevliga vardagsviner som måste betraktas som fynd för 65 DKK. Vinerna fick skölja ner en rejäl bit charkdominerad smörgåstårta och båda gjorde jobbet med beröm godkänt. Jag tyckte att sauvignonen var det klart roligaste vinet. Det utklassar systembolagets friulanska stolpskott och har bra mycket mer personlighet än Stoneleighs standardsauvignon.

A Hard Day's night

Efter att under en hel dag ha spottat ut en rad förträffliga viner känns det bra att få följa sin instinkt och faktiskt svälja. Samtidigt känner jag en viss bävan när Patrik med ett leende som antyder minst en räv bakom vardera öra talar om att vi ska prova vinerna blint. Men jag har ju redan bekänt färg hos Italienska viner när jag missat att pricka in viner jag själv plockat med mig och placerat amarone i flera olika världsdelar samtidigt.

I glas nummer ett finns ett transparent men djuprött vin. Doften är rejält parfymerad och sötsyrlig. Här finns hallon, lingon och tranbär. Väldigt intressant och påminner inte riktigt om något annat. Smaken är också den intressant. Här finns samma sötsyrlighet som i doften. Initialt är bärsötman påtaglig och sedan kommer syran och lyfter smaken. Associationerna far iväg till svunna tiders hallon-igloo. Mot slutet dyker det upp oväntat kraftiga tanniner. Med utgångspunkt från i vems hem jag befinner mig i drar jag till med dolcetto.


Rätt svar är 2009 Maque Perricone från Porta del Vento. Jag hade det på tungan men att det här skulle vara en Perricone föresvävade mig aldrig. Måste vara en väldigt atypisk perricone. Nej, sanningen är att Patrik med en elegant kroppsfint värdig en Garrincha i högform skickade mig huvudstupa till Piemonte när vi i själva verket befann oss på Sicilien. Porta del Ventos vita viner har ju tydligen provocerat en del vinbloggare. Den som blir provocerad av detta vin borde söka hjälp för det är verkligen rart, ämabelt och en njutning att dricka.

När Mature-kuporna plockas fram till nästa vin börjar jag ana vad som vankas. När de dessutom fylls med en transparent rödbrunorange vätska så krävs det bara en lätt sniff för att säga mogen nebbiolo. Så mycket mer säger jag inte även om Patrik gärna vill veta producent, årgång och vingård vilket är överkurs för mig. Vinet är hursomhelst en njutning att dricka. Doften är rejält mogen och mycket elegant. Jag har aldrig känt tjärdoften så tydlig som här. Någon gång under kvällen är det nästan Islay-stuk på den. Det tittar även förbi rosor och picanell tuggtobak och det är bara så härligt att sniffa på. Smaken är det heller inget fel på. Mogen men fortfarande vital med bra syror, finkorniga men distinkta tanniner och bra längd. Supergott.



Det handlar om 1998 Aurelio Settimo Barolo Settimo. Ytterligare en för mig okänd producent att lägga på minnet alltså.

Det sista blinda doftar sump och skogsbär. Eftersom det första inte var från Piemonte håller vi väl oss kvar där. Första klunken ger mer av den trevliga frukten, pigga syror men inga tanniner. -Vi är inte i Italien säger Patrik. Inte i Frankrike heller tänker jag och drar till med tysk spätburgunder.


Vilket ju såklart visar sig vara helt fel. Vi har just smakat 2007 Caruntum från firman Muhr-van der Niepoort. Inte dumt alls fakVtiskt.


Vi fortsätter med ett par öppna viner, Rosa Boscos 2007 Sauvignon och Villa de Puppis 2008 Refosco Cate. Jag fokuserade då på att trycka i mig så mycket Vitello Tonnato och saltimbocca som möjligt istället för att föra anteckningar. De vinerna var också klart drickbara. Stort tack till Patrik och Linda för storslagen gästfrihet.

Blott Danmark danska vinhandlare har

Igår gjorde Itailenska Viner och Billigt Vin gemensam sak och åkte över sundet för en vinsafari. Vi besökte "the usual suspects": Carlo Merolli, Winewise och två av de mera välsorterade Superbestbutikerna. Vi han också med att göra två nya bekantskaper som vi med en sannolikhet som gränsar till visshet kommer att träffa igen.

Vi knappar in LI Brandes Allé på GPS:en. När apparaten talar om att vi nått vår destination ser vi inget som ens vagt påminner om en vinhandel. Vi snokar runt i kvarteret, frågar och irrar vidare. Tillslut visar det sig att GPS:en hade helt rätt och att vår uppmärksamhet brustit. Gerbola Vins Vinbunker är inte ett bildligt hål-i-väggen. Den är ett hål-i-marken. Bokstavligen. Man tar sig ner för en betongtrappa, tar sig hukande igenom en skyddsrumssdörr och möts av mögeldoft, levande ljus, vinlådor från golv till tak och en morgontrött Magnus Gerbola.


Jag hittade Gerbola genom en googling på "Schiopetto dansk importör"De har ett litet sortiment med sju Piemontesiska vinhus, två från Friuli-Venezia Giulia och ett från Alto Adige. Jag handlade lite Schiopetto och ett par ströflaskor innan vi hastade vidare.

Nästa stopp är DWC Vin, en importör som haft en visst mystiskt skimmer över sig under de senaste månaderna. Hemsidan listar en rad tyska och italienska producenter av absolut toppklass. Friulien representeras av åtta olika producenter. Miani är en av dem vilket säger något om vilken nivå vi rör oss på. Hemsidan ger inga prisuppgifter eller talar om vad som finns. Vad som däremot finns är en presentation av verksamheten som väcker mitt intresse.

"Målet og ønsket for os er at formidle vinhåndværk på topniveau samt omvendt vore topproducenters ønske om en faglig kompetent repræsentant i Danmark. Et meget tæt samarbejde med vore vinhuse er et 'must' for os og oftest med et meget nært venskab til følge.

Vi søger således at sælge vin og vinviden, at give vore kunder en forståelse af vore vine. Vi giver råd og vejledning om brug, adfærd og lagring. Vi søger ikke efter 'guide-vine' o.l., men søger efter de bedste vinhuse, der arbejder ufortrødent på at fremelske den bedst tænkelige vin uafhængig af vinmoder og vinluner.

Vi søger efter produkter, der har et eget og egentligt liv i flasken, og som holder til mere end impulsdrikkeri mv. Vort sortiment rummer opimod 500 forskellige vine fra henholdsvis Tyskland og Italien samt fra 2007 nu også Slovenien."

Jag misslyckas med att nå kontakt via mail men får tillslut tag på Finn Klysner på telefon. Han berättar att det inte finns någon färdig prislista men att vi är välkomna att titta förbi och prova några bra viner. Om vi vill handla går det också bra.

Vi tillbringar ett par timmar i DWC's trivsamma lokaler en halvtrappa upp i ett gårdshus på Österbro. Det är överbelamrat med viner, vinböcker och kokböcker. Stället andas no-nonsense och det gör Finn Klysner också. Han är en färgstark person som är lika generös med sina åsikter om sakerna tillstånd i vinvärlden som han är med vinerna vi provar.

Vi får möjlighet att prova viner från fyra producenter jag tidigare bara läst om. Det blir en mousserande rosé från Meroi, en sauvignon från Ronco del Gnemiz, en vit cuvée från Le due Terre och till sist det enda röda, Croattas Merlot. Samtliga mycket bra och intressanta viner. DWC vin har ett unikt sortiment från mycket nogrant utvalda producenter. Många viner finns dessutom i flera årgångar. Det här kommer att bli en stående programpunkt vid framtida KÖpenhamnsbesök. Vinintresset leder en onekligen till en del intressanta möten och platser...

2007 Collavini Broy Bianco

Kvällens middag bjöd på en riktigt trevlig överraskning. En viltfångad, politiskt inkorrekt, Skäldervikslax. Mycket milt rökt serverades den med hemkörd hollandaise, sockerärtor och potatis. Jag korkade upp en 2007 Broy Bianco från Collavini, ett av alltför få friulanska viner på systembolaget.

Broy Bianco i aktuell årgång fick de eftertraktade tre glasen av Gambero Rosso. Det är en blandning på 40% Chardonnay, 40 % Tocai Friulano och 20% Sauvignon Blanc som genom gått en lätt torkning innan jäsningen. Enligt producentens hemsida har druvorna tappat mellan 15 och 20% av vätskeinnehållet. Enligt samma hemsida har vinet jäst och lagrats på ståltank. Fan tro't.

Vinet har en djupt guldgul färg. Det första som slår mig när jag sticker näsan i glaset är ek. Inte överväldigande. Egentligen inte heller störande. Men väldigt tydligt närvarande. Vinet är starkt aromatiskt med massor av slipprigt, slampig frukt. Mycket mogen tropisk frukt där bananer och ananas är mest framträdande tillsammans med en del honungssötma.

Smaken följer doften väldigt precis. Vinet är fylligt och fett med tropisk frukt i flera lager. Mittsmaken ger en del sötma och lite bitterhet. Någonstans slår alkoholen igenom. Ganska bra syra som tillsammans med alkoholen ger en lång eftersmak av sötsyrlig fruktpastill.

Vinet funkar rätt hyfsat till maten. På egen hand är det rätt kul att dricka ett glas men det blir snabbt för mycket. I min bok ger 2007 Broy Bianco inga tre glas. Kul att prova men jag lär nog inte handla mer. Systembolagets pris ligger precis i nivå med vad man får betala i Italien.

Lunch hos Rosa Bosco

Efter att ha avslutat besöket hos Dorigo gick jag tvärs över den grusbelagda gårdsplanen för fortsatt provning. Jag gissar att avståndet var ungefär 25 meter men de få stegen tog mig till en helt annan värld och en helt annan upplevelse. Hos Dorigo handlade det om professionalitet, om att vara i rollen och göra sitt jobb väldigt bra. Hos Rosa Bosco rörde sig allt i en annan domän.

När jag steg in i huset dånade en cellokonsert av Bach ur högtalarna på en väl tilltagen musikanläggning. Rosa Bosco tog emot och visade mig runt i huset. Vi hamnade nästan direkt i ett kök som var byggt för matlagning. - Här ska vi laga mat nästa gång vi du kommer förklarade Rosa. Nu ska vi ge oss iväg till vinkällaren där vi också kommer att äta lunch. Allt är förberett.

Ok, det kanske är dags att ge lite bakgrund. Jag hörde först talas om Rosa Bosco genom Fred Plotkins fantastiska bok om Friuli-Venezia Giulias mat- och vinkultur "La Terra Fortunata". Plotkin lyfte också fram Rosa Bosco som "top of the line" tillsammans med Miani när det gäller friulanska viner. Problemet var att det inte gick att hitta särskilt mycket information på nätet och jag lyckades inte hitta några viner.

Rosa Bosco var tidigare gift med Girolamo Dorigo och var med och byggde upp firman under tre decennier. Efter separationen fortsatte maken driva firman tillsammans med parets båda barn. Rosa Bosco stod utan medel för att göra vin. Ingen källare, inga vingårdar. 1998 drog hon i gång sin egen rörelse med köpta druvor och inhyrd i Mario Schiopettos vinkällare. Till en början producerade Rosa Bosco två viner, en merlot och en sauvignon blanc. Idag gör hon ytterligare två och den totala produktionen uppgår till drygt 10.000 flaskor.

Vi tar oss in i Rosas solblekta och slitna VW Polo för att ta oss den dryga milen till Maimaco där vinkällaren ligger inrymd i den ståtliga Villa de Puppi. Sedan några år tillbaka samarbetar Rosa Bosco med familjen de Puppi. Jag får en guidad tur genom vinkällare och trädgård medan lunchen görs i ordning. Det visar sig snabbt att detta inte skulle bli någon vanlig provning utan en middag där Rosa Boscos viner serverades till maten. I sitt rätta element skulle man kunna säga.



Vi tar antipaston stående i biblioteket. Till ett dignande fat med allehanda charketurier med bl a en fantastisk San Daniele och sublim osso collo dricker vi Rosa Bosco Blanc de blanc.Vinet är gjort på 100% chardonnay har jästs och lagrats på använda ekfat. Doften är brödig med riktigt fin fatkaraktär. Generös tropisk frukt och lite gröna äpple. Smaken är helt torr med kraftfull frukt, god nötighet och tydliga mineraltoner. Supergott och perfekt till charketurierna.

Vi flyttar in i matsalen för pastan. Den serveras till en tomatsås med massor av kryddörter och små mozzarellor. Vinet är 2009 Ribolla Gialla, det enda vinet gjort på en lokal druvsort. Det har lagrats på en blandning av använda barriquer och ståltank. Det är ett mycket aromatiskt vin med blommiga toner, citrus och försiktig fatvanilj. Smaken är mjuk och rund med balanserade syror, fin frukt och minraler. Mycket välgjort vin men jag föredrar min ribolla oekad.

Nästa rätt som bärs in är en osedvanligt läcker marinerad rostbiff och sallad. Vi dricker 2007 Sauvignon Blanc. Musten har haft en kort skalkontakt innan pressningen. Vinet har jästs och lagrats 10 månader på 80% nya barriquer och 20% som använts en gång. Doften är vansinnigt elegant. Den känns dyr och exklusiv. Frukten och fataromerna går in i och ut ur varandra. Rosa Bosco må ha spelat Bach på stereon men detta doftar Mozart. Smaken går i precis samma lustfyllda stil. Tropisk frukt, rmogna persikor, ananas och vanilj. Eftersmaken hänger kvar länge.

Till en anrättning med olika ostar skurna i kuber, olivolja, valnötter och spröd rosmarin provar vi Rossobosco, 100% Merlot som barriquelagrats i 24 månader, i två årgångar, 2006 och 2007. 07:an har nyligen tappats på flaska och är ännu inte på markanden. 06:an bjuder på en kryddig doft med jordgubbar, plommon och körsbär i centrum. Mycket elegant och nu börjar husstilen kännas igen. Det här är inbjudande, lustfyllt och väldigt kul viner att prova. Trots all elegans så finns det också en tilltalande lekfullhet. Smaken är mjuk och fyllig med läcker frukt, choklad och kryddor. Mjuka silkiga tanniner och lång eftersmak. 07:an är faktiskt ännu bättre med mer intensitet i smaken, en turbovariant.

Vi blir sittande vid bordet länge. Det kommer en enorm skål med hemmagjord glass och det blir kaffe. Vi språkar om allt möjligt och min italienska blir allt bättre efterhand som eftermiddagen går. Den planerade turen till vingården i Rosazzo ställs in och jag återvänder med jämna mellanrum till flaskan med sauvignon blanc.

En fantastisk eftermiddag med fantastiska viner i en stil som skiljer sig från vad jag vanligtvis uppskattar. Här finns ett inslag av artisteri, av lekfullhet och längtan som faktiskt gör en skillnad. Jag uppfattar Rosa Bosco som mer av en motsvarighet till en teaters konstnärlige ledare än någon roll man vanligtvis stöter på hos en vinproducent.

Ett stort tack till Rosa Bosco, familjen de Puppi (vars viner också provades och som ska få ett eget inlägg) och Fred Plotkin som hjälpte till med kontakten.

På besök hos Dorigo

Jag har bestämt möte med Alessandra Dorigo på stationen i Udine vid halvtiotiden på förmiddagen och anländer precis i tid. Jag hinner precis börja titta mig omkring utanför stationen när en vit VW Beetle med en mörklockig kvinna bakom ratten svänger in på parkeringen. Hon stiger ur, går utan någonsomhelst tvekan fram till mig och undrar om jag är Mr Johansson. Vi sätter oss i bilen och Alessandra frågar om jag är intresserad av att se vingårdarna eller om vi ska åka direkt till vineriet. Självklart vill jag se var druvorna växt och vi besöker familjen Dorigos båda odlingsplatser Ronc di Jura och Montsclapade. Jag måste erkänn att jag inte riktigt vet vad det är jag ska titta efter när jag strövar runt bland rankorna. Det spelar heller inte så stor roll för mig. Det är väldigt vackra omgivningar, inte helt olika Bjärehalvön och det känns bra att ha fått känna på jorden.



Dorigo är en av de mest premierade producenterna i Friulien med mer än 20 tre bicchiere-utmärkelser och massor av solar, blå och röda stjärnor, druvklasar och andra mer eller mindre fantasifulla symboler i de olika italienska guiderna. Produktionen är relativt stor med Friulanska mått mätt, man gör c a 250.000 flaskor om året. Efter några svåra år i början av 2000-talet bestämde man sig för att satsa på nytt och invigde nyligen en helt ny anläggning. Friulien är ju relativt nytt som kvalitetsområde och Dorigo har inte flera generationers vinmakande att falla tillbala på. Girolamo Dorigo och hans dåvarande hustru Rosa drog igång verksamheten 1966. Båda arbetade då som revisorer men hade ett brinnande intresse för vin. De arbetade till en början kvar i deras gamla profession parralellt med vinproduktionen. De gjorde studieresor till bordeaux och bourgogne för att lära och började undan för undan förstå att det fanns ypperliga möjligheter att producera högklassiga viner på deras marker. De franska druvsorterna har funnits i Buttrio sedan lång tid tillbaka och så även hos Dorigo. Idag odlar man merlot, cabernet sauvignon, cabernet franc, sauvignon blanc och chardonnay Samtidigt var man en av de första som insåg värdet av att satsa på de lokala sorterna. Girolamo Dorigo var den förste som odlade pignolo i större skala. Idag är just pignolo ett av Dorigos mest premierade viner.
Samtidigt som man satsade mycket på de lokala druvsorterna så ändrade man på mycket annat. Man använde tidigt franska barriquer och planterade vingårdarna mycket tätt med upp till 10.000 plantor per hektar.


När vi kommer fram till vineriet visas jag runt i lokalerna. En ny byggnad har lagts till den ursprungliga. Det är mer funktionellt än flashigt. Det är också svårt att föreställa sig hur de klarade sig i de gamla små lokalerna. Alessandra förklarar att renovering och tillbyggnad tärt på företagets kapital och att man ännu inte har haft råd att satsa på utsmyckningar. - Det får komma sen säger hon. Nu måste vi fokusera på att göra och sälja vin. Är det något som Alessandra förmedlar så är det just en sådan no-nonsense, väldigt jordnära hållning. Jag få som hastigast hälsa på Girolamo Dorigo, som vid 76-års ålder fortfarande leder företaget, och Alessio Dorigo som är vinmakare och en efterfrågad konsult. Girolamo berättar att han minsann läst Millenium-triologin och håller tummarna för att ryktena om en fjärde bok ska vara sanna.


Provningsrummet är väl det flashigaste man har att visa upp och där slår vi oss ner för att en genomgång av Dorigos produktion. Man gör totalt 17 olika viner fördelade på fyra olika linjer. Vi bestämmer oss för att skippa de mousserande och de söta vinerna för att istället fokusera på bordsvinerna. Vi börjar med de som kallas för Color line. De enklaste vinerna med ingen eller kort fatlagring som i butik kostar mellan 11 och 15 euro.

Provningen börjar med 2008 Ribolla Gialla. Det har jästs och lagrats på stål och har inte genomgått någon malolaktisk jäsning. Doften domineras av blommighet, en del päron, citrus och tropisk frukt. Mycket tilltalande och inbjudande. Smaken är ung, frisk och fruktig. Bra syra och lite mineraltoner i avslutningen. Enkelt och okomplicerat men väldigt gott.

Vi fortsätter med 2008 Sauvignon. Odlingsätt och vinifikation som hos ribollan Doften är inte lika omedelbart charmerande som den hos Ribollan. Här finns en del svarta vinbärsblad och tropisk frukt men här är mineralerna mera framträdande. Det finns ett tydligt inslag av örter som salvia och mynta och faktiskt lite grönt te. Smaken är rak, ren och fruktig utan några som helst krusiduller. Förvånansvärt lång eftersmak med tydliga mineraltoner. En väldigt typisk friulansk sauvignon.

Vi går vidare till de röda. 2008 Cabernet Franc är egentligen inte alls Cabernet Franc. Alessandra berättar att 90% av den Cabertnet Franc som odlas i Friulien i själva verket är Carmenere. Jag har hört precis samma sak gäller i delar av Veneto. Vinet doftar hursomhelst Cabernet Franc med röda bär, grön paprika och gräs. I bakgrunden finns en viss kryddighet. Smaken går i samma spår med bra syra och fin kryddighet.

Dorigos 2007 Schioppettino imponerar inte fullt så mycket. Doften är mycket druvtypisk med mörka bär och peppar. I bakgrunden finns lite inslag av grön paprika, lakrits och vanilj. Smaken är förvånansvärt snäll och mjuk. Vinet känns tillrättalagt och lite utslätat. Inga uppenbara fel men jag har provat många mycket roligare exempel på vad som går att åstadkomma med druvan.

Betydligt mer intressant är 2007 Refosco. Doften är kraftfull med massor av tät björnbärsfrukt och skogshallon. Det fyller på med peppar och andra kryddor. Smaken är kraftfull och fyllig med intensiv smak av skogsbär, kryddor och läder. Mycket fin syra och lång eftersmak.

Vi diskuterar vinerna i Colorline en stund. Alessandra menar att dessa sällan uppmärksammas av kritiker och vinguider och tycker att för mycket fokus hamnar på prestigevinerna.-Det handlar om olika viner för olika tillfällen. Jag tycker inte att man ska jämföra dessa vinerna med våra toppviner. I vissa sammanhang funkar enklare viner bättre säger Aleesandra och fortsätter: Cabernet Franc och kanske framförallt Refoscon är gjorda för den enkla lokala husmanskosten, La Cucina Povera, fattigmansmat. Här i Friulien har man tvingats ta till vara allt och nästan aldrig haft råd att äta nötkött. Det är mest fläsk och ganska fet mat som kräver ett vin som rensar munnen.


Med detta sagt ger vi oss i kast med de röda toppvinerna. Först ut är 2006 Rosso Montsclapade. En bordeauxblandning gjord på 40% Cabernet Sauvignon, 50% Merlot och 10% Cabernet Franc. Vinet har lagrats två år på en blandning av nya och ett-åriga barriquer. Flasklagring ytterligare ett halvår innan det släpps på marknaden. Fataromerna är mycket framträdande och ger vanlij, kokos och kaffe. Riktigt häftig frukt med svarta vinbärr, björnbär och hallon. Vinet är mycket kraftfullt, stramt och strukturerat. Härlig frukt, läckra tanniner och mycket lång eftersmak.

Det vin jag var allra mest nyfiken på var 2006 Tazzelenghe.Ytterligare en inhemsk druva. Namnet betyder "tungskärare" på dialekt och det är den höga syran och tuffa tanninerna som åsyftas. Ofta är Tazzelenghe "an aquired taste" och jag var väldigt nyfiken på vad Dorigo kunde tänkas åstadkomma med druvan. Man skördar så sent som möjligt, lagrar vinet två år på barrique och jag gissar att man tillämpar en del andra tekniker i källaren för att tämja den. Vinet har en tät djupt mörkröd färg. Doften får mig att associera till ett bra Rhône-vin med peppar, lätt rökighet, charketurier, lakrits, tjära och massor av bär. I munne är vinet en tuffing men faktiskt inte brutalt. Snarare är det ett slags burdus elegans som råder. Inbjudande frukt, rund och fyllig smak men rejäl syra och kraftfulla men balanserade och integrerade tanniner. Riktigt, riktigt häftigt. Dorigo rekommenderar minst fem års flasklagring innan konsumtion och jag vill verkligen testa ett moget exemplar

Till sist så kom då en 2006 Pignolo på bordet. Pignolo är kanske Friuliens mest spännande röda druva och Dorigo är den som har mest erfarenhet av denna erkänt svårodlade druva. Till en början känns doften väldigt knuten och det är mest fatlagringen som gör sig påmind i form av vanilj, tobak och kryddor. Med lite tid i glaset så kommer det fram en märklig blandning av fläder, hallon och slånbär. Vinet är mycket fyllig och elegant. Frukten är nu mer framträdande men fattonerna är också tydliga. Pigg syra och så då en vägg av finkorniga tanniner. Riktigt spännande att prova nu men tokungt. -Detta behöver minst fem år till menar Alessandra och jag säger inte emot.

För den som är intresserad av att prova Dorigos viner har Spendrup några i deras restaurangsortiment. Det finns också en dansk importör, Youandwine, som har ett bra utbud.

Nyheter augusti 2010

Idag är det ett sådant där exklusivt släpp, där ett gäng viner i små upplagor går att få tag på i vissa utvalda butiker. Räknetrissen skummar nätet utan att hitta så värst många genomgångar av sortimentet. Faktiskt bara BK Wines Jack, som med sedvanlig plikttrogenhet provat sig genom hela klabbet. Så där kan man kika om man vill.

När jag var inne och kollade på Bolagets hemsida var det några franska viner som lockade mest, inte minst för att de är lösliga i pris: 94365 2007 Côtes-du-Rhône-Villages Mas de Boislauzon för 151 kronor, 94465 2006 Cuvée Sextant för 169 samt 94364 2007 La Devèze som kostar 199. Jag gissar att Mas de Boislauzon kommer att gå åt, men Jack är inte särskilt imponerad: "ung lakrits-grenache, syltig och alkoholvass". Ändå 14,5 poäng och prisvärt i betyg.

Desto mer gillar Jack Cuvée Sextant, från Celliers d'Orfée i Corbières. "Stor mogen doft med fikon och fat, komplex, katrinplommon, läder, fat koncentrerad med vaniljfat, lång 8-20år". För den tålmodige, alltså, om man ska tro Jack som fyndstämplar och ger 16 poäng. La Devèze gillar han däremot inte något vidare: "plastig, utvecklad med fikon och lakrits, kräv 3-5år". Ej prisvärt och 14,5 poäng.

Tja, det finns alltid något man kan tjacka upp sig på. Men jag tror jag passar den här gången. Just nu är det lättare rea-rödtjut som drar. Gamay-gamängen Fleurie Clos de Moriers för 84 spänn satt fint till en kvällsomelett i J's trädgård för ett tag sedan (serverad sval). Neiss Spätburgunder Trocken Vogelsang är helt ok för 103 riksdaler, också den gör sig bäst sval direkt från den nu 16-gradiga källaren. Några andra pinot noir ur rea-backen är på ingång: Pedroncelli Russian River och Les Chemins de Bassac.

Någon gång, intalar jag mig, ska jag sluta vaja omkring som ett rö för vinden och koncentrera mig lite. Det har inte hänt än.

TILLÄGG: Oops!! Ibland ser man inte Châteauneufdupappsen för bara Rhôneviner. HD's vinskribent Magnus Ericson - vars blogg Billigt Vin listar i högermarginalen - har gjort en genomgång av nyheterna. Han gillar Mas de Boislauzon och La Devèze skarpt, men tycker allra bäst om 2007 Château La Nerthe från Châteauneuf-du-Pape. Jack ger 16 poäng och därmed ej prisvärt med tanke på det höga priset, 319 kronor. Vill man testa själv finns det i skrivande stund gott om flaskor kvar. Det gäller alla ovan nämnda nyheter. Imorgon - om jag är rätt underrättad - får alla beställa hem från de utvalda butikerna, och då kan det förstås kvickt ändra sig. Eller så har den mättnad på alla dessa tillfälliga nyheter, vilken kan förmärkas i kommentarstråden nedan, spritt sig hos fler av landets vinintresserade.