2006 Pelissero Barbaresco Nubiola

"Sönderbloggad" är ett begrepp som dyker upp lite då och då för att beskriva ett vin som flera bloggare skrivit om under en begränsad tidsperiod. Själv tycker jag att det är kul att läsa olika bloggares åsikter om samma vin. Det ger en fetare bild när man kan lägga flera olika beskrivningar bredvid varandra. Med tanke på hur begränsad den svenska vinmarknaden faktiskt är så dricker nog bloggare oftare samma vin än vad som går att läsa i inläggen på det 20-tal vinbloggar som är igång.

Ikväll drack jag en 2005 Pelissero Barbaresco Nubiola som Italienska Viner nyligen bloggande om här och som jag själv avhandlade för ett drygt halvår sedan. Det känns som att mitt förhållande till nebbiolo håller på bli mera allvarligt. Från ett "vi få väl se vad det blir av det" till ett något mer comittat "det kanske blir vi ändå". Fast när jag tänker närmare på saken så är jag kanske ändå för ung för att binda mig redan nu och monogami är nog rätt överskattat. Åtminstone när det gäller vin. Får väl hoppas att Nebban är förlåtande om jag skulle ertappas med en eldig sydrhonsk fruktslampa. Det jag vill ha sagt är att jag börjar gilla nebbiolo på ett annat sätt än tidigare.

Kvällens vin är tjusigt rubinrött och lite livligare i färgen än som jag minns det från förra flaskan. Doften är riktigt fin, en provkarta över alla möjliga sorters röda bär. Körsbär är det mest markanta inslaget men här finns lite hallon och jordgubbar med i leken också. Lite bittermandelstoner som från krossade körsbärskärnor tittar också fram. Tjäran och en lätt rökighet kan anas och jag gissar att dessa aspekter kan bli lite mer framträdande med tiden. Fathanteringen är föredömligt diskret och ökar doftens komplexitet utan att ta över. Jag tycker att doften är som häftigast och mest rustik direkt vid upphällningen. Med lite tid i karaffen putsas kanterna bort och doften är inte längre lika omtumlande.

Med första sippen i munnen fascineras jag direkt av hur ett vin som känns såpass lätt kan ha så mycket pondus och auktoritet. Det brassar på med rätt hög intensitet men har också precision. Frisk syra och god frukt där det bara är att pricka av aromerna. Det är bra bett i tanninerna, finkorniga men rätt påtagliga.
Det känns som att vinet mått väl av det dryga halvåret i garderoben sedan förra påhälsningen. Ytterligare några år kommer säkert få det att växa ytterligare.

Jag försökte hämta lite information från Pelisseros hemsida men senaste årgången som presenterades där var 2001. Märkligt att en framåt vinmakare som Giorgio Pelissero inte har bättre koll.

2006 Saint Jean du Barroux Cuvée # 5

I transparensens namn ska jag redogöra för mitt förhållande till Philippe Gimel. Efter en positiv dansk bloggrecension sökte jag febrilt efter Gimels viner. I höstas fick jag tag på hans vita 05:a och lite senare även den röda Cuvée Oligocene. Jag träffade också Gimel på en provning hos Superbest i Charlottenlund. Vi har fortsatt att hålla kontakten och när Gimel kommer till Sverige i slutet av mars så kommer jag att vara medarrangör till en provning. När branschen inte bjuder in oss så får väl vi bjuda in branschen. Alltså, läs följande inlägg med en nypa salt och bedöm min trövärdighet utifrån ovanstående förhållanden.

Cuvée # 5 är St Jean du Barrouxs toppvin och 06:an är första årgången. . Det är en blandning på 85% Grenache och 15% syrah, skördeuttaget ligger på 15 hl/ha. Druvorna är delvis avstjälkade. 18 dagars maceration och 3 års lagring på cementtank
Vinet är också transparent. Men inte så mycket mer än en anonym vinbloggare. Purpur färgat eller rödlila skulle jag nog kalla det. Doften är till en början klockren hemmakokt blandsaft. Fruktig, inbjudande med röda och mörka bär i förgrunden. Fortsätter man nosandet och försöker penetrera blandsaften så finns det körsbärslikör, bittermandel, lakrits och en del mineraltoner i form av blöt grusväg.

Smaken är fyllig och kraftig utan att bli tung. Frukten i förgrunden såklart, mer av den goda blandsaften och alla de andra aromerna. Bra syra och massor av bestämda men mogna tanniner. Balanserat och elegant. Jag måste erkänna att jag är förvånad över hur öppet och tillgängligt vinet är redan nu. Riktigt gott och smakar det så brukar det ju kosta. I detta fallet c a 200 DKK från A Vinstouw

The Blogs They Are A-Changing

Häromdagen bloggade Frankofilen om 2005 Château le Doyenné och inlägget väckte en sällan skådad kommentarsström. Det var inte så mycket vinet i sig själv som kommenterades, även om det också fick en och annan kommentar. Nej, diskussionen handlade mer om hur vinet hittat in på den svenska marknaden och framförallt då samarbetet mellan några Stockholmsbloggare och importören Bristly.

Diskussionen berörde en del frågeställningar som jag tycker är värda att tänka lite till kring. Det startades också en del processer som jag tycker är både märkliga och intressanta. Inte minst som psykologiska företeelser.

Den första tanken som slog mig är att bloggosfären håller på att förändras och det är inte alla som gillar det. Den första svenska vinbloggen jag stötte på var Finare Vinare. Lite senare hittade jag till Nettare e Gioia och Frankofilen. Jag blev väldigt tilltalad av det jag läste. Det var ett nytt sätt att skriva om vin på. Initierat, roligt och framförallt passionerat. Läsning som stimulerade mitt vinintresse på ett helt annat sätt än vad mina tidigare informationskällor i dagspressen gjort. Dessutom fanns möjligheten att snabbt ställa frågor och faktiskt få svar via kommentarsfunktionen. Det handlade om vinamatörer som skrev för vinamatörer. Amatörer som många gånger var minst lika kunniga, och i många fall faktiskt kunnigare, än medlemmarna i Vinskribenternas förening. Jag tror inte jag var ensam om att uppfatta bloggosfären som en utmaning mot etablissemanget. Inget slutet system kanske men jag upplevde att det fanns något slags osynlig gräns som möjliggjorde att det skapades ett dom och ett vi. Att säga att det fanns en fiende är kanske att ta i men visst är vi en hel del bloggare som ägnat oss åt lite Kronstam-bashing och gnäll på importörer och framförallt monopol. Oberoende skribenter som inte behövder ta några hänsyn har lättare för att säga sanningar.

Efter en tid började det dyka upp inlägg från provningar med leverantörer och det var kanske det första tecknet på att något höll på att förändras. Några bloggare fick tillträde till sammanhang som hittills varit reserverade för branschfolk och vinskribentskåren. En kul uppmuntran, en möjlighet att göra en bättre blogg, få fler läsare och kanske ett visst mått av inflytande tyckte många och jag minns heller inte att detta väckte något ont blod.

I kommentarstråden till Frankofilens inlägg diskuterades nu huruvuda det är lämpligt för bloggare att samarbeta med importörer och annat branschfolk, att umgås privat. Finare Vinare kommer in och berättar att han/hon/de tagit konsultuppdrag. The blogs they are a-changing indeed. Alla gillar inte det. Någon kommentator menar att bloggarna har ett visst ansvar och att de undergräver sin trovärdighet. Kommentarerna får mig att fundera kring vad det egentligen är en del läsare har tolkat in i bloggarrollen. Här har vi en grupp människor som gillar vin, som har lagt ned en massa tid och energi, pengar och engagemang på att producera texter om vin för sitt eget och andras nöjes skull. Men att bloggarna skulle ha ett ansvar elller vara stöpta i något slags ädlare form, jag förstår det faktiskt inte. Tiden står inte stilla och vinbloggarna och deras villkor och sitaution förändras med den. Kan Finare Vinare, eller någon annan bloggare, få en bättre position är väl det bara kul. En helt naturlig utveckling

Diskussionen chez Frankofilen var städad men jag tyckte mig ändå känna igen tongångarna och processen. Minns när Dylan plockade upp Fendern eller när Nirvana signade för Geffen. Det blev ramaskri och de anklagades för att ha svikit idealen. Jag kan dock inte påstå att jag märkte någon negativ påverkan på deras konstnärsskap, snarare tvärtom.

En annan sak som slog mig när jag läste debatten var hur märkligt det blir att tala om transparens och öppenhet när nästan allt som skrivs på bloggarna skrivs under pseudonym. Jag tänker att en bloggs värde handlar om förtroende för det som står på bloggen. Upphovsmannen vet man väldigt lite om. Även om vi valt att gå ut med våra namn (de är våra riktiga, lita på det)som är ju även dessa ett slags pseudonymer. Jag tror inte att jag träffat mer än fem av bloggens regelbundna läsare. Att jag som bloggare redogör för hur mina relationer till en viss importör kan ju se ut som öppenhet men det finns ju inte så många möjligheter att kontrollera att det jag säger är sant.

Så, vad vill jag nu säga med detta inlägg. Jo, läs in inte in för mycket i vinbloggarnas avsikter, åtminstone inte i mina. Ta inte det som skrivs på alltför stort allvar.On du inte är inte nöjd med vad som skrivs eller utvecklingen som sker så starta en egen blogg.

Hippare Hops - Great Divide Fresh Hop

Färsk humle verkar vara grejen bland amerikanska mikrobryggerier. Eller förmodligen är det något passé eftersom jag har snappat upp det som en trend. Oavsett hur det förhåller sig med hipfaktorn så har det den senaste tiden lanserats en massa kul öl hör hopheadsen.

Jag ryggar lite för att närma mig en öl från Great Divide efter flera Hibernation Ale-traumata men förhoppningen om en schysst humlekick får mig att ändå våga språnget. Lyckan står den järve bi heter det ju och jag ångrar inte mitt vågspel.

Den ser allt lite skum ut i glaset, Fresh Hop. Lite dimmigt beslöjad i en orangegul nyans. Doften har såklart tydlig humlekaraktär men det är ingen bomb, snarare balanserad och nyanserad. Trevliga citrustoner, karamell och en angenäm kryddighet. Munkänslan är också den behaglig och balanserad. Aromerna går igen i smaken, fin kolsyra, medelfylligt och markerad men inte överdriven beska.

En bra och på alla sätt lagom öl som jag hade varit helt tillfreds med om det inte varit för prislappen på nästan 70 spänn för 65 cl. Jag tror ölen lanserades i novembersläppet. Innan dess hade den förmodligen transporterats hit med båt och nu har den alltså fått tre månaders varmlagring på en butikshylla. Jag undrar hur fresh den egentligen är Flaskan har ingen tappningsdatum men bäst-före går ut 15 mars. Jag måste också tillstå att jag är svag för Great Divides motto "Great minds drink alike". Funderar också på att ändra Billigt Vins dito till Great Minds like a drink.

2007 Saint Cosme Côtes-du-Rhône

Här är det tidsmaskin: första sniffen av 2007 Saint Cosme Côtes-du-Rhône för mig till barndomen. Det är mormors svartvinbärssaft rakt av i doften och den mörkt röda färgen. I glaset blir det något annat - stickigt trä, blyertspennevasst i näsan. Det påminner om en del mörkbetsat brända, ganska oborstade chilenare jag mött.

Smaken hänger på där till en början. Hm, inte den trevliga upplevelse jag förväntat mig. Efter några timmar har det dessbättre hänt en del - träsmaken har bedarrat och frukten/syran har steppat upp i förgrunden - och vi är ändå ganska bra kompisar, Saint Cosme och jag, när jag sätter korken i flaskan.

Några dygn senare blir jag riktigt glad. Nu är doften alldeles bedårande. Viol, cassis, rökt medvurst, syrliga björnbär, svartpeppar och lite ensilage... ett piggt vin att snurra runt i glaset och sniffa på medan OS-sändningarna tuffar på.

I munnen är det medelfylligt. Baksidestextens löften om "köttig struktur" och hemsidans uttalande om det mer handlar om att äta vinet än att dricka det kanske inte håller hela vägen, men det behöver å andra sidan inte vara en nackdel. Och att det är "happy aromas" som skuttar ur glaset kan jag hålla med om. Efter några dagar i öppnad flaska är det fräsig syra, krispig mineralitet och en torr eftersmak som dominerar. Frukten svassar runt, smiter in och ut ur syran på ett lurigt sätt. Tanninerna stramar upp det hela utan att ta över som inledningsvis.

Hade det här vinet funnits i ett snabbköp nära mig för 8 - 9 € hade jag nog köpt upp mig på det titt som tätt. Nu måste jag gå till Bolaget och göra en beställning ur beställningssortimentet. Där kommer jag dessutom att finna att importören listat årgång 2008 som den aktuella (medan det fortfarande är årgång 2007 som är den senaste på châteauets hemsida).

Jag får väl nöja mig med de flaskor som finns kvar, och välja mina tillfällen att korka upp dem det närmsta året.

2004 Quinta de Covela Colheita Seleccionada

Har man sagt A får man säga B. Igår provades Quinta de Covelas vita och då är det väl lika bra att korka upp ett rött från samma producent. Vips så har vi ökat årets portugisiska skörd med 100%. Vi har dock inga planer på att utmana Niklas J även om hans inlägg om Lokal Silex tjänat som viss inspiration för den portugisiska helgen.

2004 Quinta de Covela Colheita Seleccionada är en blandning av inhemska touriga nacional och de internationella storheterna Cabernet Sauvignon och Merlot. Vinet har lagrats ett år på franska barriquer och har buteljerats utan filtrering. Quinta de Covela kör numera biodynamiskt och är Joly-disciplar men var inte certifierade 2004. Kvällens vi är m a o ekologiskt men inte biodynamiskt.

Färgen är rubinröd och helt transparent. Inte mycket som vittnar om att det är ett sexårigt vin i glaset. Doften är rätt speciell. Här finns en märklig blommighet som för mina tankar till pelargonier. Det fyller på med röda bär, cassis och vägdamm. Fathanteringen är föredömligt diskret. Faten anas men dominerar inte.


Munkänslan är slank. Vinet är friskt och med rejäl syra. Mjuka, finkorniga tanniner och medelång eftersmak. Frukten är fortfarande vital och de svarta vinbären känns tydligt. Här finns en viss jordighet, liten vaniljton och en angenäm kryddighet.

Ett riktigt trevligt vin som jag inte placerat i Portugal vid en blindtest. Mina enda invändning är att priset 185 DKK känns några tior för högt.

2008 Quinta de Covela Escolha Branco

Det blir inte alltid som man tänkt sig .Igår hade jag tänkt prova Roagnas omtalade 2003 Barbaresco Pajé vilket var en tanke jag inte var ensam om. Omkastningar i menyn, fisk istället för viltgryta, gjorde att jag öppnade ett vitt istället.

Quinta de Covela är en 34 hektar stor egendom i Minho. 19 ha är planterade med vinrankor och odlingen sker enligt biodynamiska principer. Druvorna är en blandning av lokala och internationella sorter.

Escolha Branco är en blandning av den inhemska Avesso samt gewurztraminer och chardonnay. Vinet har jästs och lagrats på ståltank. Det är mycket ljust gult i färgen med lite gröna reflexer. Det första doftintrycket är fruktigt, friskt och blommigt. Man hittar tropisk frukt och päron. Med lite tid i glaset ökar komplexiteten och tydliga mineraltoner träder fram.

Smaken och munkänslan förvånar mig något. Vinet är relativt fylligt och har hög viskositet. Doften förberedde mig på ett lite lättare vin. Frukten finns där men är inte lika framträdande som i doften. I munnen är det mineraler, lite sälta och syran som tar över.

Ett mycket bra och spännande vin som jag definitivt kommer att köpa igen. Vinet finns hos danska Emilie Vin och kostar 110 DKK. Jag är också mycket nyfiken på att prova Quinta de Covelas ekade Avesso/chardonnay-blandning.

v

Inlägget som försvann

Jag plockade efter en del funderande bort inlägget om Tierras de Luna. Bakgrunden till inlägget var att jag tidigare reagerat på en rad anonyma kommentarer som samtliga gällde vin importerade av Vinia. Efter en lite mailande fick jag en ursäkt och ett löfte om att kommentarerna skulle upphöra.

I förrgår dök det upp nya, och i mitt tycke märkliga, kommentarer beträffande Tierras de Luna, en av Vinias storsäljare. Jag reagerade dels på innehållet i kommentarerna och dels på kommentarerna i sig. Det hela resulterade i det inlägg som jag nu valt att ta bort.

Skälet till att jag plockade bort inlägget är att kommentarerna skrivits av en nyanställd person på Vinia. Personen ifråga kände inte till vad som tidigare utspelat sig mellan Billigt Vin och Vinia. Jag har fått nya ursäkter och trovärdiga löften om att det inträffade inte kommer att upprepas.

Under dagens mailväxlingar mellan mig och Vinia passade jag dessutom på att fråga Vinias VD Per Engström om hur det förhåller sig Tierras de Luna. Finns det olika versioner för olika marknader ?

"Jag har inga uppgifter om detta, jag kan i ärlighetens namn inte svara. Sverige köper ca 100000 flaskor och de andra länder du nämner knappt en kontainer per land. Eftersom vi tar så mycket vin till sverige kan jag tänka mig att de andra länderna också får 25%s kompositionen. Detta påverkar naturligtvis priset rejält. . Men jag kan säga att jag skulle bli mycket förvånad om det är annorlunda. Jag har aldrig diskuterat andra länders priser då vi varit nöjda med det pris vi kunnat erbjuda den svenska konsumenten."


Jag frågade också om hur det förhöll sig med de olika uppgifterna om vilken druvblandning som ingår i Tierras de Luna. Per Engström svarade:

"Den första lanseringen av tierras de luna var 2003. I denna årgång var det 90% tempranillo och resten cab merlot och syrah. Vi skickade in denna blend till blindprovningen och vann lanseringen då var det en tillfällig lansering. försäljingen gick mycket bra och jag tror att systembolaget såg detta och frågade därför ett liknande vin i det ordingarie sortimentet. Dock så frågade man efter fyra druvor. Vi skickade då 2004 med 25% mencia, 25% tempranillo 25% cabernet och 25% enligt systembolagets önskemål. 2003 och 2004 var nya franska fat 16 månader. årgång 2005 och årgång 2006 var det också samma komposition (kanske annorlunda någon procent som 2004). 2005 och 2006 låg däremot aldrig i nya franska fat utan låg i ettåriga och tvååriga fat (vet ej procenten) och så chipsade man även vinet något. Vår mål var att komma 2004 så sensoriskt lika. Hela tiden så var det samma vin men annan fat. Nu till 2007 så har de ökat andelen nya fat igen och dessutom bytt chips. Varför systembolaget skriver den blend som var i 2003 på sin hemsida kan jag inte svara för. Det är fel och vi har kommunicerat blenden som jag angivit ovan. Det märkliga är att vinnarvinet 2004 var mycket likt 2003 sensoriskt. "

Hur producenten beskriver samma vin kan ni läsa här. Sedan får väl var och en dra sina egna slutsatser

Oppigårds Amarillo Spring

Februarisläppet innehöll en spännande nyhet för humlehuvuden i allmänhet och Oppigårdsfantaster i synnerhet. Amarillo Spring går i en kopparfärgad nyans. Ur glaset strömmar det häftiga humlearomer. Det är blommigt, bärigt, örtigt och lätt citrusaktigt i förgrunden och det vegetariska backas upp av läcker karamellsötma.

Smaken är medelfyllig med viss restsötma. Örter och citrus dominerar smaken och sedan ett slut med den patenterade Oppigårdsbeskan. Riktigt, riktigt bra både med och utan mat.

Apropå öl så provade jag på en fantastisk variant från Mikkeller häromdagen. American Dream är en mycket välhumlad lager med vansinnigt läckra ört och citrustoner. I munnen lätt och friskt med bra beska och mycket måttlig alkohol. En öl som påminner om stundande vår och försommar

Munskänkarna provar Bordeaux från östra stranden

Billigt Vin och Bordeaux är en ekvation som inte går riktigt ihop, åtminstone inte ännu sålänge. När Munskänkarna bjuder in till en orientering på östra stranden ser jag det som en möjlighet att vidga mina vyer och kanske närma mig en lösning på det matematiska problemet.

Upplägget är ett apretif-vin, fyra provningsviner och ett matvin där det förstnämda och det sistnämda med god marginal ligger inom det prisspektra vi känner oss mest bekväma i.

Det första vinet serveras helt öppet. 2008 Sauvignon de Bordeaux från pålitliga Lurton är en blekgul historia. Lite gröna reflexer kan också skönjas. Doften ger lite nässlor, krusbär, sparris och svarta vinbärsblad. Precis vad man kan vänta sig. Smaken följer aromerna väl. Korrekt men ospännande och ungefär vad man har rätt att förvänta sig för 85 spänn.

Över till de fyra halvblinda. Vi får alltså veta vilka vinerna är men inte i vilket glas respektive vin finns i. Med en ingående presentation av vinerna, deras druvsammansättning, årgångar och vinifikation innan provningen är det en relativt enkel övning att pricka rätt.

Glas 1 bjuder på en påtaglig stalldoft. Det råder ingen som helst tvekan om att det stått en häst i stallet. Här finns också hallon, andra röda bär och ett örtigt inslag. Fatlagringen är tydlig liksom. Smaken är relativt lätt och mjuk, fruktig med finkorniga tanniner. Medelång eftersmak. Gott och trevligt på alla sätt och vis men inget som sätter några djupare spår hos mig. Glaset visade sig innehålla 2004 Chateau Corbin från St Emilion.

I glas två fanns det vin jag på förhand bestämt mig för att ogilla. Mina föresatser till trots faller jag direkt för doftens charm och komplexitet. Fataromerna är påtagliga med kaffe och choklad men tillsamman med en charmig frukt, animaliska toner, blyerts och en förförisk blommighet kämpar de ner mitt motstånd. Smaken följer aromerna väl. Vinet har bra struktur med mjuka, välintegrerade tanniner. Lång, god eftersmak. 2002 Chateau Destieux var utan tvekan provningens bästa vin

Vin nummer tre har också en inbjudande doft som nästan är lite nya världen-aktig. Tydlig maffig plommonfrukt, god kryddighet och torkad frukt. Här finns också en lätt lakrits/violparfym som är mycket tilltalande. Smaken övertygar inte på samma sätt. Elegant och sirlig men inte med den kraft doften antydde. Relativt kort slut. 2003 Chateau La Grave a Pomerol kändes inte som provningens dyraste vin

Sista vinet visade upp tydliga mognadstoner med en rödbrun tegelfärg. Doften ger en del frukt med vinbär och plommon. Här finns lite mynta och tobak. Smaken är rätt lätt, mjuk och enkel. Förvånansvärt kort slut. 1998 Chateau Plince var det av de fyra vinerna jag uppskattade minst

Matvinet glömde jag att säga något om och Christian Moueix är verkligen lättglömt. Doften gav plommon och fatvanilj. Smaken medelfyllig och fruktig med inslag av plommon, hallon och örter. Ett vin utan några större fel men anonymt och ointressant. Intressant dock att prova ett enklare vin som jämförelse. Här fanns inget av den precision och struktur som kännetecknade de dyrare vinerna.
Sammanfattningsvis en provning med fyra viner jag gärna skulle dricka alla dagar i veckan. Det är också fyra viner i prisintervallet 274 till 499 kronor som jag inte skulle drömma om att köpa. Det finns för mycket kul från Piemonte, Rhône, Slovenien, Friulien (för att nämna de områden jag oftast riktar mina blickar mot. Det finns ju såklart en massa andra också) och varför inte Sicilien som ger mycket mer upplevelse för en mindre peng.

AMEP hos Italienska Viner

Billigt Vin Asar Mä Egna Pavor till Skånes hjärtland. Italienska Viner bjuder på ett mycket bra bord att sitta och prova runt. Jag börjar uppskatta att testa blint, det är spännande och lärorikt. P & L bjuder redan inledningsvis på en vit luring som försmak. Ett rent, friskt och smakrikt vin som inte är alldeles lätt att placera. Jag drar till med Collio, men Esping prickar rätt med Toscana. Han har även druvan på tungan - inte verdicchio utan den där andra - och P avslöjar till slut att det verkligen är en vernaccia från San Gimignano.

2004 Montenidoli Tradizionale är en trevlig bekantskap, som med några år på nacken visar god vigör. Kommer så småningom att göra comeback till ostarna.

Men innan dess är det mycket som ska hinnas med. Första vinet ut är transparent i glaset och doftar mycket inbjudande av jordgubbar och lingondricka. En närapå blommig bukett av dofter. Associationerna går till Bourgogne och det är svårt att tänka utanför den boxen, även om den överraskande strävheten i smaken kanske borde ha styrt gissningarna i en annan riktning. Men jag hade ändå aldrig hamnat här:
2008 Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso, alltså ett vin från Etnas sluttningar. Ungt och trevligt kärvt: ett uttalat matvin som senare skulle visa sig passa utmärkt till lammgrytan i gräddig kantarellsås. Druvan är den inte alldeles vanliga nerello. Enligt uppgift är vinifikationen hos Terre Nere "enkel, klassisk och burgundisk i sin teknik", så associationen till Bourgogne och pinot noir kanske inte var helt åt skogen.


I nästa glas kommer det också ett transparent vin, klart rött med någon liten dragning åt brunt i kanterna. Först är det ganska svårbestämt i doften, på något sätt undanglidande och murrigt. Men efter tio minuter börjar det hända saker - aromerna blommar ut och tråder en sublim, förförisk dans i näsan. Ett riktigt sniffarvin! Där har vi de söta jordgubbarna och en hel del fattoner. I munnen, är vi överens om, ger det här vinet begreppet "slank munkänsla" ett ansikte. Efter vin #1 upplever man inte direkt några tanniner, men de finns där väl integrerade med frukten och syran. Här hamnar vi då till slut i pinot noir-land, och inte i vilket hörn som helst. Det här är nämligen
2006 La Pousse d'Or Volnay 1er Cru Clos des 60 Ouvres.

Inte varje dag man dricker ett sådant vin. Rättare sagt, det har aldrig hänt mig tidigare. Den senaste tidens upplyftande av Bourgognes viner till den finkulturella sfären och många bloggares nyårslöften om att gräva djupare i den burgundiska myllan framstår plötsligt i ett förklarat ljus. Den som har källaren fylld av sådant här tjut är - inbillar jag mig - en någorlunda lycklig människa.

Med glas #3 hamnar vi i en helt annan bollpark. En mörk, tät dryck som smäller på med mycket av allt. Här är det inte sublimt alls utan sötfruktigt och eldigt. Ett vin som armbågar sig fram och tar plats i näsa och mun. Mycket mörk frukt i munnen och en pepprig avslutning. Runt bordet går gissningarna inte otippat mot ett varmt odlingsområde - ett grenache-baserat vin från södra Rhône, varför inte i årgång 2007? Andra har gått i samma riktning, men sanningen är att det handlar om

2004 Château Lamarge Grande Réserve från Costières de Nîmes.

Vi är överraskade över att det har såpass många år på nacken. Det är ännu ungt och har livet framför sig. De 14,5 procenten alkohol gör sig idag starkt påminda och gör vinet lite övertungt. Kanske har det hunnit lugna ner sig om ett par tre år. SB's hemsida anger det som ett rent syrah-vin, men vi får väl anta att här finns lite grenache med i spelet.

I glas #4 kommer vinet Esping redan rapporterat om här. De torkade russin som är det första som når näsan skulle ha lett oss på rätt spår, men sedan kom det en massa annat emellan, bland annat en markerad syra som kollrade bort oss. Jag får vara nöjd med att jag klämde att det var provningens äldsta vin, även om det ännu framstår som ungdomligt och säkert skulle utvecklas i en spännande riktning det kommande decenniet. Alltså:

2001 Tenute Galtarossa Amarone della Valpolicella.

Som ett mellanspel innan maten serverar P ännu ett rött vin, där Espings och mina gissningar spretar åt alla möjliga håll. Jag nappar på den intensiva syran och körsbärsfrukten och drar till med att det är en dolcetto. Sedan är vi plötsligt i Rhône-dalen igen och snurrar kring Crozes-Hermitage eller St Joseph. Men det är förstås inte en siffra rätt.

2005 Cecchetto Raboso del Piave. Jaha, där ser man. Vinets värld är stor, och rymmer många överraskande associationer och sammankopplingar. Facit blir sällan exakt det man trodde, i alla fall efter en hård provning där jag som vanligt glömt att spotta.

Till ostarna plockar Esping fram ytterligare en flaska. I glaset får vi en mörkt gul, inte helt klar dryck. Ett ofiltrerat vin, i en stil som vi bekantade oss ingående med under resan till Slovenien och Goriška Brda för snart ett år sedan. Ett vitt vin packat med massor av smak av bokna äpplen där en kärnfull syra och tanniner från macerationen möter upp - ett vin att umgås med länge och väl, helst till ostar och charkuterier som här. Här hade jag i stort sett lagt ner gissandet och övergått till ett ohämmat frossande, men hade jag kunnat få fram ett ljud mellan tuggorna hade det förstås låtit som: ribolla. P skriver träffande om vinet i sin rapport från övningarna.

2005 Simčič Teodor Belo. Längtan till gränstrakterna mellan Goriška Brda och Collio gör sig med ens starkt påmind.

Innan det är dags att bryta upp hinner vi också med mango, fläderglass och ett litet litet glas läcker Moscato d'Asti. Oöverträffat till glassen och en skön avrundning på en mycket givande och lärorik eftermiddag, som vi tackar P & L innerligt för!

2008 Ca' du Giaj Moscato d'Asti.

Äntligen Amarone

Blindprovningar är inte lätt. Lördagen tillbringades i Göingeskogarnas Italienska enklav. Italienska Viner stod som värd för en MEP och de fyra deltagarna hade plockat med sig varsin valfri och anonym flaska. Givetvis med några extra ess i rockärmarna att spela ut vid behov.

Jag tror och hoppas att andra kan redogöra bättre för vad som utspelade sig. Även om detta var en städad tillställning så tappade jag fokus redan i inledningen och fokuserade mer på att njuta av vin, sällskap och utsökt mat (P o L jag vill har recept på både kycklinglevermoussen och grytan)än att plåta etiketter och föra anteckningar. Jag hoppas att övriga deltagare har bättre simultankapacitet än jag. Jag hoppas också på viss diskretion vad beträffar en del av mina felgissningar.

Jag räddade med mig en flaska hem, det vin som kanske överraskade mig mest under provningen. Amarone har blivit lite styvmoderligt behandlat i bloggosfären. Själv drack jag gladeligen Amarone så ofta som tillfälle bjöds ungefär fram tills dess att vi startade bloggen. Sedan dess har jag inte öppnat en enda flaska. Därför kändes det extra kul att Patrik öppnade en mogen variant som definitivt hjälpte till att återuppväcka mitt intresse.

2001 Tenuta Galtarossa Amarone della Valpolicella har antagit en transparent mörkt tegelröd nyans. Ur glaset kommer en eldig och kraftfull doft. Här finns körsbär, choklad, torkade fikon, russin och tobak. Med facit i hand naturligtvis lätt att placera men jag han ta mig jorden runt med mellanlandningar i Kalifornien, Australien och Södra Rhône innan jag gav upp.
Smaken var mycket fyllig där alla komponenterna integrerats väl. Körsbär i choklad till en början och russin/fikon i finalen. Ett sort och kraftfullt vin i med bra syra som skapar balans. Perfekt meditationsvin och försvinnade gott till en bit Allerums XO.

2006 Attems Cicinis

Det har inte blivit så mycket friulanskt på sistone, varken i glaset eller på bloggen. Det beror framförallt på att det börjar bli tomt i förråden. Det börjar bli dags att göra en raid i beställningssortimentet. I det ordinarie sortimentet är Italiens främsta vitvinsdistrikt nämligen sorgligt underrepresenterat.

I kväll lagade vi jota en friulansk specialitet gjord på bönor, potatis, surkål och fläsk. Det givna vinvalet hade varit en Tocai eller en Ribolla men någon sådan fanns inte att tillgå. Istället vände jag blickarna, och korkskruven, mot ett vin som jag inte alls kom överens om för ett drygt år sedan, 2006 Attems Cicinis.

Vinet kommer från Collio och har odlats alldeles intill Gorizia. Det är gjort på en blandning av 60% Sauvignon Blanc, 20% Pinot Blanc och 20% Tocai Friulano. Vinet har jästs på ny ek och lagrats ett år på barriquer av fransk och amerikansk ek. Hälften av faten är nya, hälften har användts en gång tidigare. Hälften av musten har haft en tids skalkontakt och hälften av vinet har genomgått malolaktisk jäsning.

Vinet är halmgult och har hög viskositet. Doften är idag betydligt mer tilltalande än sist det begav sig. Eken dominerar fortfarande men är idag betydligt mer integrerad. Ny ryms blommor, fin örtighet och våta stenar bland vaniljen. Här finns också bra mineraltoner i form av våta stenar, citrus och (över)mogna gula plommon. Min känsla är att frukten tuggat i sig en del av eken och rapat förnöjsamt.

Det här är definitivt ingen blygt frökenvin. Munkänslan är fet och vinet är fylligt. Precis som doften är smaken nu mer harmonisk och sammansmält. Vanilj, gula frukter, kanderade citronskal och i finalen tydliga mineraler. Någonstans i mitten utkämpas ett slag mellan frukt och ek där frukten, däst efter ekfrossan, får ge sig. Syran träder in som en räddare mot slutet. När vinet svalts undan så stannar det kvar en kletig sötaktig eftersmak som påminner om piggelin. En märklig och något omtumlande upplevelse

Vinet har onekligen vunnit på lagring och det är inte utan kvalitéer. Det funkar dock inte alls till den friulanska jotan men är riktigt bra till en bit mogen Altesse. Inte särskilt ursprungstypiskt utan snarast som en kalifornisk tolkning av ett Alsace-vin. Det finns friulanska och slovenska viner på samma tema, t ex Bressans Carat eller Simcic Teodor Belo, som fixar balansen och inte tappar det ursprungstypiska.

2005 Château Courac Laudun & några andra kompisar

I källaren finns en ganska disparat samling flaskor. Här, skulle kanske en vän av ordning tänka, huserar en förvirrad person. Men det har ändå, utan att det funnits någon medveten strategi, bildats ett slags grund i det hela. När det gäller rött består denna av viner från södra Frankrike, ofta upplockade ur det tillfälliga sortimentet och ibland fyndade på bolagsrean. Inköpspriset har i snitt legat en liten bit under hundralappen.

Ikväll är det 2005 Château Courac Laudun, som påminner mig om varför jag jagar runt som en vettvilling och släpar hem kassar med flaskor. Som så ofta på senare år ett tips från bloggosfären. Bland många andra gillade Finare Vinare det för ett och ett halvt år sedan.

Något år efter första mötet korkar jag upp igen och häller i karaffen. Den mörka, varma färgen har börjat dra åt det brunröda hållet, även om de blåröda reflexerna dröjer kvar. Mycket sötaktig frukt i doften, järn och peppar. Efter några timmars luftning är vinet fenomenalt gott att dricka till entrecôte och en sallad på avocado, mache-blad, groddar och blodapelsin. Också smaken är varm och fyllig. Det finns en balanserande, småkärv strävhet som nu är väl integrerad med frukten och syran. Det är elegant och läskande, komplext utan att slå på stora trumman - ett vin som gör ett strålande jobb som matvin. En gräddig potatisgratäng hade funkat som tillbehör. Ännu bättre än vad jag minns från tidigare och jag hoppas det finns några exemplar kvar i källaren.

Andra plock på senaste tiden inkluderar 2006 Château Laquirou Champs Rouge från La Clape i Languedoc och 2007 Château Saint-Bénézet Cuvée Prestige från Costières de Nîmes. Det förra inhandlades på rea under hösten 2008 och det senare var tillfälligt på besök på bolaget sommaren 2009. Båda är på fint humör nuförtiden, i synnerhet Champs Rouge som jag gärna skulle vilja följa i senare årgångar om möjligheten funnes. En anledning till spretigheten i källaren är ju att mycket av det som väcker intresse bara finns tillgängligt på den svenska marknaden i en specifik årgång och under en kort period.

Drinking Wine Spo-Dee O-Dee

Att vin och alkohol i allmänhet, i måttliga doser givetvis, kan förhöja upplevelsen av musik är väl ingen nyhet. Jag har funderat mycket på hur det är med det omvända förhållandet. Kan musik förhöja upplevelsen av vin ?
Forskaren Adrian North vid Heriot Watt University i Edinburgh hävdar att det musik påverkar smaken hos vin. I en artikel i The Telegraph menar North att han funnit evidens för att Jimi Hendrix version av Dylans "All along the watchtower" får chilensk Cabernet att smaka bättre liksom att Otis Reddings "Sitting On The Dock Of The Bay" påverkar Merlot-viner positivt.
Mitt numera rätt slumrande skivsamlande kan uppdelas i perioder med olika fokus. Ett sådant fokus var bisarra skivor där jag samlade på mig Star Trek-skådisar som deklamerade Dylan, sjungande hundar, bakgrundsmusik till hemmagjordasuper-8-filmer, Mae Wests Beatles-tolkningar och en massa annat. Något direkt vinrelaterat har jag dock aldrig lyckats hitta, det verkar inte vara någon som spelat in "Music to enhance your burgundy experience". Jag har beer drinking songs, cocktails a go go, Vodka on the rocks och Giggles for guzzlers men inget med det uttalade syftet att förhöja upplevelsen av vin. Med tanke den extrema uppfinningsrikedom som rådde när det gällde att marknadsföra plattor på 60-talet borde någon kommit på idén kan man tycka.

Så vad lyssnar ni helst på när ni dricker vin ? Eller föredrar ni tystnad ? Finns det musik som förhöjer upplevelsen av ett vin eller ska man se vin i relation till musik som endast ett hjälpmedel för att överleva schlagerfestival och Idol ?

2004 Domaine la Soumade Rasteau Cuvee Prestige

För en tid sedan provade jag Domaine la Soumades billigaste vin, ett VdP på Merlot och blev glatt överraskad. Ikväll klättrade jag upp några pinnhål på prisskalan och drack ett av domänets Cotes du Rhône Villages-klassificerade viner.

Vinet är purpurfärgat och tätt, nästan ogenomskinligt. Doften är stor och kraftig på känt sydrhônskt manér. Generös dosering av mörka bär och örtkryddor med ett kostall i bakgrunden. När vinet fått en stund i glaset upptäcker jag järn och tjära.

Smaken är precis som väntat stor, kraftig och fyllig. Det känns att vinet har några år på nacken. Smakerna har smält samman och är väl integrerade. Syran balanserar fruktsötman bra och tanninerna avrundade men mycket påtagliga. En sympatisk och rustik grenache/syrah/mourvèdre-blandning från en by vars viner sällan återfinns på SB. I dagsläget hittar man ett vin, ett sött dessertvin i rea-sortimentet. I Danmark säljs Domaine la Soumade Cuvée Prestige på Superbest för 130DKK.

Dugges Fusion

Några dagars arbete i Göteborg medförde två lediga kvällar i lilla London. Min ursprungliga plan var att besöka några bra restauranger, vinbarer och pubar. Efter ett glas vin på Björns Bar bestämde jag mig för att skippa vinet.

Vinet på Björns Bar var det inget fel på alls. Jag drack en utmärkt 2003 Chapoutier Cornas. Tyvärr serverades den i ett för litet glas. Tar man 135 spänn för ett glas och utger sig för att vara en vinbar borde man kunna servera vinet i adekvata glas.

Nåväl, jag begav mig till 3 Små Rum och där blev jag sittande i en och en halv kväll. Jag drack flera bra öl och det var särskilt en som stack ut.

Dugges Fusion klassas av bryggaren som en Multikulti Pale Ale där ingredienter, kompetens och inspiration hämtats från USA, Nya Zeeland, Tyskland, Belgien och Iran !!! Resultatet är en riktigt storslagen Ale. Det bildas ett halvhögt skum vid upphällningen. Färgen är disigt gulorange. Doften är magnifik. Här finns den patenterade Dugges-humlingen med örtighet, citrus och tropisk frukt. Det som verkligen lyfter doften hos Fusion och sänder mig är en svårfångad blommighet som liksom går in och ut ur fokus.

Smaken är medelfyllig och lättare än vad jag väntat mig.Dugges Fusion känns trots modiga 8% inte det minsta spritig. Här råder perfekt balans mellan frukt, kryddighet, beska och värmande alkohol. Imponerande.

Imponerande var också det övriga utbudet på 3 små rum. Ett dussin välvalda öl på fat och ett oändligt antal flaskor. Allt serverat med omsorg och gränslös kompetens bakom disken. Var hittar man en vinbar på den nivån ?

2007 Lunare Gewurztraminer

När jag närmar mig ett italienskt rödvin gör jag oftast det med vissa förväntningar. Jag har hunnit skaffa mig en del erfarenhet, kunskap och preferenser. Det är ju också bland de röda som traditionen finns, det är här vi hittar de tunga namnen och världsklass vinernaNär det gäller vita viner så är det annorlunda. Även om jag provat en del så möter jag för det mesta vita italienare med ett mera öppet sinne. Jag undrar också om vinmakarna känner det så, att de är friare, kan ta ut svängarna lite mer, att lite mer är tillåtet.

Jag skulle vilja jämföra med hur jag närmar mig musik. Att öppna ett italienskt rödvin med lite klass kan påminna om att komma hem med en ny platta av Dylan. Det ska vara bra, jag har ett rätt bra hum om hur det kommer att låta och jag har någon sorts referensram. Vittvin är mera som att få ett blandband (gör någon bland-CD's ? eller har Spotify ersatt. Kanske något för ett framtida inlägg Bästa vinmusiken ?) från en polare med bra och bred musiksmak. Man vet inte riktigt vad som ska komma men det finns positiva förväntningar och det ska bli kul att lyssna.

Faktum är att några av de riktigt stora kickarna under de senaste åren har jag fått från italienska vitviner. Utöver alla fantastiska vita från Friulien minns jag särskilt Quartz,Yrnm och L'Ora Nosiola Alla har de den stora personligheten gemensam. De liknar heller inte några klassiska förebilder utan är strålande viner i sig själva.

2006 Lunare Gewurztraminer från superkoperativet Cantina Terlan är ett av de fömodade fynden från mellandagsrean. Vinet är guldgult och reflekterar ljuset vackert. Doften är verkligen klockren gewurztraminer. Här har man inte tagit sig några friheter som med sauvignon blanc-vinet Quarz utan jobbar med klassiska Alsace-aromer. Doften är mycket intensivt kryddig mer tydligt inslag av ingefära. Här finns alla de typiska gewurtz-dragen med lychee, rosor, honung och druvighet.

Munkänslan är fet och oljig. Den druviga sötman är påtaglig. Här finns rejält med honung, tropisk frukt och intensiv kryddighet. Smaken är mycket fyllig, intensiv och slutet hettar till med ingefära och lite bitterhet. Det är verkligen ett mäktigt och välgjort vin men det prickar inte riktigt mina smakpreferenser. Alkoholen känns lite förmycket och syran är något för låg för att jag ska vara helt nöjd. Vinet känns något tungt och klumpigt. Det är också mera klassiskt Alsace i stilen än typisk Alto Adige-gewurtz.