2008 Zaglia Refosco dal Peduncolo Rosso - Årets scoop från Carlo Merolli ?

Häromdagen kom det ett mail med rubriken "En tankeställare" från den svenska bloggosfärens hovleverantör Carlo Merolli. Mailet talar om "ett elitärt sökande" som Carlo menar ger ett "begrænset perspektiv af vinens verden" och slår ett slag för den gamla världens "randdistrikter". Svenska bloggare får också ett erbjudande om att gratis prova en flaska av Carlos senaste scoop 2008 Zaglia Refosco dal Penduncolo Rosso Riserva från Friuli-Venezia Giulia. Tyvärr han jag beställa innan mailet kom. När det regnar manna från himlen står den fattige där med tvättad hals...


Även om jag har provat mycket vin från F-V G, däribland åtskilliga refosco i olika form så är erfarenheten av viner från denominationen Latisana betydligt mindre. Jag har provat några av Zaglias viner tidigare men där tar det nog slut. Nåväl, Carlos mail och hans stora entusiasm har verkligen satt fart på min nyfikenhet. Det hinner inte gå särskilt lång tid mellan hemkomst och uppkorkning.


När jag provar vinet pop'n'pour så slås jag av en kraftfull bärdoft men vinet känns också lite snällt och tillrättalagt. Inte alls som jag väntat mig. Jag slår upp vinet på karaff, tar en löprunda och återvänder till vinet två timmar senare. Då har det hänt saker. Doften är verkligen imponerande med intensiva bäraromer. Surkörsbär och svarta vinbär men man kan nog hallucinera fram andra arter också om man har den läggningen. Jag hittar också lakrits, violer och kryddnejlika.Smaken följer aromerna mycket precis. Massor med söta mogna bär, en frisk syra med riktigt bra bett och distinkta tanniner. Eftersmaken är en läcker triptyk på maraschino-körsbär, svartavinbär och larkrits.
Jag kan bara hålla med Carlo om att det här är ett verkligt scoop. Jag har i och för sig druckit bättre Refosco men då har priset varit det dubbla eller mer.Kostar 73.50 DKK/SEK. Ett suveränt tillfälle för den nyfikne att lära sig lite om vad vitvinsregionen Friulien kan åstadkomma i rödvinsväg.

2009 Famille Kreydenweiss Chateauneuf-du-Pape

Det är trängsel på slaktbänken just nu. Julen kom emellan och stoppade upp vinkonsumtionen. Dessutom är en Danmarkstripp nära förestående och det gäller att hinna kolla upp vilka av tidigare hugskott som det behöver fyllas på av.

Ett sådant som jag inte hunnit prova är 2006 Famille Kreydenweiss Chateauneuf-du-Pape. När jag och Jörgen i våras besökte familjen Kreydenweiss i Manduel gjorde 08:an av samma vin stort intryck. Jag passade på att köpa några flaskor hos Theis Vin när de sålde 06:an för strax över 200 DKK men har inte blivit färdig att prova förrän nu.

Vinet är gjort på köpta druvor som odlats biodynamiskt och 06:an är första årgången på marknaden. Druvorna kommer från en 2 ha stor vingård med 100 - 120-åriga grenache-stockar. Det finns en liten del, c a 5%, syrah och mourvedre i blandningen. Efter skörd transporteras druvorna c a 50 km från Chateauneuf-du-Pape till familjen Kreydenweiss anläggning i Manduel där vinet jäses och lagras på 600-litersfat.

Färgen är mörkt, tätt och purpurfärgat. Doften går lite i samma still. Det är en mörk, mäktig vägg av mosade jordgubbar och körsbärslikör som strömmar ur glaset. Bakom den mäktiga frukten finns typiska örtkryddor och mineraler tillsammans med en del fattoner

Smaken matchar inte riktigt doften fullt ut och vinet känns betydligt lättare än vad doften vittnar om. Första intrycket är kraftfullt med läcker kirsch- och jordgubbsfrukt men smaken är förvånansvärt kort. Bra syra hjälper upp och ger helheten fräschör och elasticitet. Tanninerna är lite trista och bittra och eftersmaken har inte den förväntade längden. Alkoholen slår dessutom igenom när vinet närmar sig sval rumstemperatur. Stoppningen som krävs för att ett sådant här vin ska funka saknas helt enkelt.

 Ett mer än passabelt vin men inget jag känner något behov att att fylla på lagret med. I samma stil, fast bättre,  och för mindre pengar, finns Philippe Gimels L'Argile och La Pierre Noir. I betydligt angenämare prisklass hittar man Marc Kreydenweiss Costieres de Nimes-produktion

2005 Masi Toar

Här har vi ett vin som av någon anledning har fått lämna världens bästa vinsortiment. Jag tror faktiskt att 2005 var sista årgången av Masis Toar som sålts via monopolet. Enligt Philipson&Söderbergs hemsida är vinet numera förpassat till beställningssortimentet. Som aktuell årgång anges fortfarande 2005. Man kan väl gissa att vinet inte sålt särskilt väl trots ett positivt omdöme på Billigt Vin för knappa två år sedan.

Nåväl, jag gillade vinet när jag provade det för första gången och jag har gillat det så där en gång i halvåret sedan dess. Kvällens vin var det sista i lådan. Det har inte förändrats nämnvärt i färgen sedan första provningen. Vinet har fortfarande en intensivt rubinröd färg. Doften känns däremot mer sammanhållen. Fin frukt med körsbär och plommon som har ett lite vilt och otyglat stråk. I bakgrunden finns lite kryddor, viol och lakritstoner.

Smaken är ganska fyllig men inte alls tung. Frukten är mycket vital och smaken speglar aromerna väl. Mycket frisk syra och en lätt bitterhet som påminner om surkörsbär och slån. Tanninerna har rundats av men gör sig fortfarande påminda.

Inget märkvärdigt vin och definitivt inget som jag kommer att handla lådor av för att lagra. Likväl är det ett vin som jag uppskattat. Ikväll excellerade det till hemkörd lasagne som gjorts helt utan genvägar.

2007 Sylvain Loichet Pernand-Vergelesses "Les Belles Filles"

Bourgogne i allmänhet och vit sådan i synnerhet är kraftigt underrepresenterad på Billigt Vin. Sylvain Loichet är däremot kraftigt överrepresenterad. Åtminstone för att vara bourgogneproducent. Nu är det inte så att jag aktivt sökt upp hans viner. Det är snarare så att de råkat komma i min väg då de importeras till Danmark av Emilie Vin. Tidigare har jag provat två av Sylvain Loichets röda viner tidigare men av någon anledning har det vita blivit liggande. När jag igår kväll befann mig i ett zombie-aktigt post-julshopping-tillstånd och behövde något som kunde tänkas passa till ett inspelat avsnitt av Inspector Frost föll valet på 2007 Pernand-Vergelesses "Les Belles    Filles"

Vinet är ljust guldgult i färgen. Första glaset slinker ner utan att göra särskilt mycket väsen av sig men när jag häller upp det andra börjar det hända saker. Den trevliga men rätt enkla äppel/citrus-blandningen växer allt mer i glaset med luft och lite stigande temperatur. Plötsligt  blir Inspector Frosts eskapader mindre intressant och fokus hamnar allt mer på det som finns i glaset. Toner av rostade hasselnötter och kritiga mineraler blir mer framträdande och frukten blir rikare och får mer pondus. Lite mer exotiska varianter tittar fram Fattonerna anas i form av lätta stråk kokos och vanilj  I bakgrunden skymtar något  som skulle kunna utvecklas till petroleumdoft. Helheten är intressant och subtil snarare än påträngande.

Smakmässigt levererar vinet kanske inte riktigt så mycket som doften lovar. Munkänslan är ganska fet och rund.  Fin tropisk frukt, lite honungssötma, äpple och frisk syra. Bra eftersmak med goda nötighet.

På det hela taget ett riktigt gott vin som fick mig att stänga TV:n och plocka fram en bit gruyère och lite valnötter. Kostar 135 DKK

2005 Domaine le Sang de Cailloux Cuvée Doucinello

Hmm, det är inte alla inlägg på Billigt Vin som jag har lust att läsa om. När jag provade 2005 Domaine le Sang de Cailloux Cuvée Doucinello för första gången tog nog entusiasmen och lusten att hitta träffande metaforer överhanden. Att prova om vinet var en betydligt angenämare upplevelse.

Det har nu gått dryga tre år sedan jag senast bloggade om 2005 Domaine le Sang de Cailloux Cuvée Doucinello och senaste smakprovet ligger ungefär ett år tillbaka i tiden. Att det hänt en del sedan sist står klart redan vid en okulär besiktning. Vinet är fortfarande mörkt och tätt men istället för blått har kanterna nu börjat anta en mera brunröd nyans.

Doftmässigt har vinet också sansat sig en del. Komponenterna är desamma men doften är nu betydligt mera sammansmält och den nästan liköraktiga körsbärsfrukten har rätat in sig i ledet. Nu domineras doften av läder och stalltoner medan frukten bildar fond tillsammans med provencalska örtkryddor,järn, blod och blöta stenar.

Smaken är djup och fyllig utan att kännas det minsta tung. Smakerna korresponderar perfekt med doftintrycken men jag upplever frukten och örtkryddorna som mera framträdande. De söta körsbären balanseras bra av syran. Finkorniga tanniner och lätt bitterhet i avslutningen.

2005 Domaine le Sang de Cailloux Cuvée Doucinello är i nuläget riktigt trevligt att dricka. Bra till mat och funkar även fint på egen hand. Om jag gillar det bättre nu än vid första försöket är jag däremot inte helt säker på nu. Nu känns vinet mera harmoinskt och som att alla bitarna fallit på plats. Den ungdomliga och burdusa charmen funkade dock föredömligt bra ihop med vinets rustika framtoning.

2006 Cascina Cucco Barolo Ceratti vs 2003 Schiavenza Barolo Prapó

När man är många runt bordet är matvalet för mig rätt givet. Jag älskar långkokt kött. Särskilt om det har fått dväljas många timmar i rött vin. Vinvalet är precis lika lätt. Nebbiolo ska det vara. Sedan Carlo Merollis entré i mitt medvetande har det dessutom blivit möjligt att bjuda med lite klass. I helgen som var gjorde ett tiotal personer tabberas på mina 2006 Cascina Cucco Barolo Ceratti. Lagret av 2003 Schiavenza Barolo Prapó blev åderlåtet, om än inte lika hårt.

2006 Barolo Ceratti går i en lite mörkare tegelbrun färg. Doften är precis så direkt och charmerande som jag minns den från i somras. Massor av bedårande röda bär som vildhallon och körsbär tillsammans med en lätt touch av målarfärg och mynta. Här finns lite tillbakadragna nebbiolomarkörer som rosor och tjära. Går man lite mer på djupet finns det ett lager med kryddor och andra fataromer. En supertrevlig sniff med andra ord som det är lätt att förlora sig i. Smaken går i precis samma stil. Ett förhållandevis lätt och elegant anslag med riktigt fin nebbiolofrukt där sötman balanseras perfekt av syrorna. Bestämda tanniner och bra längd.

2003 Barolo Prapó etablerar inte samma omedelbara kontakt med lustcentrat. Färgen vittnar om ett riktigt moget vin i orangebrun nyans. Doften sänder samma signaler med torkad frukt, läder och balsamvinäger. Frukten har smält in i helheten men man kan ana hallon och körsbär.

Med lite tid i glaset börjar det träder fram aromer från nytjärad träbåt. Inte samma direkta likeability som i det föregående utan mer distingerat.

Smaken står i god överensstämmelse med aromerna. Sötma från den torkade frukten, frisk syra och finkornigt men kraftfullt taninpaket. Kraftfullt är nästan ett understatement. Jag upplever tanniner i häftigaste laget och gästerna ser ut som avdankade Stonesmedlemmar efter att ha provat.

Jag gillar båda vinerna skarpt trots deras stora olikheter. Jag har uppskattat tidigare flaskor av Prapón betydligt mer. Denna flaskan var fortfarandefullt njutbar men jag tror inte på att lagra någon längre tid. Cerattin är vådligt god i nuläget och håller säkert länge till. Konklusionen blir att dricka upp Prapón och handla mer Ceratti 06or.

Cerattin är ombloggad här, här, här och här

Prapón här, här och här

Vinforum fyller 25

Förra hösten tillbringade jag några dagar i Oslo. Jag arbetade på dagarna och kollade in Oslos naturvinsscen på kvällarna. Eller rättare sagt. Jag hängde på Café Bacchus och provade mig igenom deras vinlista. En av kvällarna gjorde Fredrik Kolderup från naturvinsimportören Non Dos mig sällskap. Ett givet samtalsämne var naturligtvis skillnader mellan den svenska och norska vinmarknaden. Fredrik menade att en förklaring till den stora mångfalden och det förhållandevis välfungerade norska monopolet stod att finna i den norska vinjournalistiken i allmänhet och tidningen Vinforum i synnerhet. Naturligtvis blev jag nyfiken och tog ut en prenumeration.

Nu har jag med stor behållning läst Vinforum i ett drygt år. Mycket utifrån att man tar vin på största allvar. På så stort allvar att man kan ha distans till det man skriver om. Frånvaron av trams är total. Istället för flams och trams får läsaren ta del av tankegångar och reflektioner kopplade till vin som lyfter allt en nivå eller två. Även om Parkers drickfönster kan leda till kortvariga existentiella funderingar ibland så håller några av artiklarna i Vinforum en kvar i sådana tankegångar. Läs till exempel Per Maelengs källarbetraktelse "Kjeller til besvaer".

Om det nu finns någon redaktionell vinsmak hos Vinforum så är den djupt rotad i det traditionellt europeiska. Bordeaux, bourgogne, barolo och brunello är stadiga fundament. Det är tydligt att man gillar lagringsdugliga och matvänliga viner. Samtidigt finns det en stor öppenhet för vad som händer i vinvärlden. Jag tänker då inte på kaffesmakande sydafrikaner eller nya världen-flörtande spanjorer. Däremot har man närmat sig "naturvinsrörelsen" med öppenhet och försiktigt intresse - men inte utan reservationer - i artikeln "Perspektiver på naturvinsbevegelsen". Ett förhållningssätt som jag tycker är mer utvecklande än såväl distanslöst hyllande som kvasivetenskapliga invändningar. Ett förhållningssätt som får mig som läsare att tänka själv.

Ett återkommande inslag på vinforums sidor är omfattande restaurangrecensioner. Här tycker jag att man emellanåt blir lite väl skitnödiga. Särskilt när det gäller konsten att kombinera mat och vin. Det är så fokuserat att jag upplever att man helt missar poängen med att äta och dricka. I en debatt rörande standarden på danska sommelierer ger man stort utrymme till ett svar från allas vår Carlo Merolli som för fram synpunkten att kombinera mat och vin inte handlar om "rocket science". Återigen bereds jag som läsare möjlighet att reflektera över vilket förhållningssätt som passar mig bäst.

Trots många verkligen läsvärda artiklar så bestämde jag mig för att inte förnya min prenumeration när inbetalningskortet damp ned i brevlådan för ett par veckor sedan. Fem nummer kostar trots allt 540 NOK vilket gör någonstans runt 120 - 130 kr/nummer. Läsvärt, javisst men kanske inte prisvärt. När Vinforums jubileumsnummer - 25 år som vintidning - dök upp några dagar senare började jag tänka om. Plötsligt fick texterna jag läst en kontext som vittnade om en närmast heroisk insats av Ola Dybvik och Arne Ronold. Hur man genom enträget arbete faktiskt påverkat, eller starkt bidragit till att skapa, den norska vinscenen. Hur man genom ett kritiskt men konstruktivt förhållningssätt kunnat bidra till att få ett fungerande monopol, hur man bidragit till att en seriös vinskribentkår kunnat växa fram. Jag kan lova att det inte varit en tur i mild väderlek och medvind. Efter att ha läst jubileumsnumret från pärm till pärm känns det rätt självklart att vilja bidra till att institutionen Vinforum kan fortsätta existera.

I en text i jubileumsnumret berättar Ola Dybvik om hur Vinforum drev en rättssak mot norska staten om att en facktidsskrift inte fick ta in annonser om det som tidningen handlade om, d v s alkohol. Vinforum förlorade saken och fick dessutom betala över två miljoner norska kronor för att täcka statens rättegångskostnader. Ett hårt slag för tidningen som också väcker en del funderingar hos mig. Kanske kan man se det som kunde ha inneburit ett dråpslag som något av en välsignelse. Kanske är det med vintidningar som med vinrankor. Man får bäst resultat när betingelserna är på gränsen för vad tidningen eller vinrankan tål. Eller åtminstone det intressantaste resultaten.

Räknetrissen på prärien

Nå, kanske inte riktigt på prärien. Men Malmö har ändå sin egen stäpp, mitt i stan. Här håller Räknetrissen gärna till och förlorar sig bland industriruiner och andra lämningar. Du kan läsa mer om detta här.

Närmsta Systembolag är Värnhem, men det är stängt tills vidare på grund av vattenskador. Så det får bli Hansacompagniet - nästan lika nära, två kilometer - om man behöver fylla på under olika friluftsaktiviteter. Kanske är det inte här man drar korken ur den där Sito Moresco för 289 bagare - eller så är det just det man borde göra. Hur som helst, på Hansa och i vissa andra butiker finns det kvar ett litet lager av de exklusiva decembernyheterna, vilka Räknetrissen sent omsider lämnat in en rapport om.

90486 2005 Trimbach Riesling Cuvée Frédéric Émile. 344 kr. Medel 3,8 (5 betyg)
95031 2010 Leth Scheiben Grüner Veltliner. 159 kr. Medel 3,5 (4 betyg)
90504 2005 Trimbach Pinot Gris Réserve Personnelle. 234 kr. Medel 3,5 (4 betyg)
95042 2010 Groebe Kirchspiel Riesling Grosses Gewächs. 259 kr. Medel 3,5 (4 betyg). Få flaskor kvar.
90507 2008 Cloudy Bay Chardonnay. 219 kr. Medel 3,4 (5 betyg)

90490 2009 Montefalco Rosso. 119 kr. Medel 4,17 (6 betyg)
90506 2009 Sito Moresco. 289 kr. Medel 3,8 (5 betyg)
90508 2008 Fèlsina Berardenga Chianti Classico. 149 kr. Medel 3,6 (5 betyg)
90487 2009 Châteauneuf-du-Pape Tradition. 249 kr. Medel 3,6 (5 betyg)
90519 2008 Castello di Brolio Chianti Classico. 329 kr. Medel 3,6 (5 betyg)
90521 2008 Quinta de Chocapalha Cabernet Sauvignon. 139 kr. Medel 3,5 (6 betyg)
90068 2003 Gran Clos. 149 kr. Medel 3,5 (4 betyg)
99013 2008 Hermitage Marquise de la Tourette. 269 kr. Medel 3,5 (4 betyg). Få flaskor kvar.
90384 2006 Barolo Azelia. 315 kr. Medel 3,5 (4 betyg)
90505 2007 Barolo Marcenasco. 343 kr. Medel 3,5 (4 betyg)
90511 2006 Barolo Dagromis. 425 kr. Medel 3,5 (4 betyg)

Omdöme från Munskänken, BKWine, DN, GP, HD och Tasteline.

Montefalco Rosso, det billigaste röda vinet i listan och därtill det med högst medelbetyg, har visat sig vara en trevlig bekantskap i det begynnande vinterklimatet. Med bra luftning och lite tålamod blir det här vinet från Arnaldo Caprai riktigt välsvarvat. Bra frukt (körsbär, torkad frukt), sjysst syra, kryddigt, matvänliga tanniner. Ungt, kan nog vara på sin topp om två-tre år - prognosen för att frukten ska hålla sig vital är relativt god.

2006 Candido Salice Salentino La Carta

I min lokala Munskänksförening har vi vinlotterier. Jag brukar vinna ungefär vartannat år vinna en flaska av föregående provnings matvin. Denna gången plockade jag hem en flaska 2006 La Carta medan min bordsgranne vann en något mer åtråvärd pava 2007 Aurora Barricadiero.

Jag minns inte när jag provade ett sextioniokronorsvin senast. Lite kul att se vad man kan få för vin för de pengarna idag.

Vinet har en mörkt tegelbrun färg. Doften är riktigt sympatisk och talar direkt om sitt syditalienska ursprung. Här finns generöst med torkad frukt, kryddor, tobak och läder. På något märkligt sätt får jag både botti- och barrique-vibbar på en och samma gång. Fattonerna är mycket framträdande men inte direkt störande. Hemsidan talar om botti-lagring men min känsla är att det inte är hela sanningen.

I smakbilden är den torkade frukten i centrum. En publik dos sötma som hjälpigt stagas upp av syrorna som gärna hade fått vara snäppet högre. Tanninerna är närvarande men gör inte mycket väsen av sig. Kryddig och lite bitter avslutning.

På det hela taget är La Carta en mycket positiv överraskning. Det är såklart väldigt mycket mainstream men ändå med en hel del karaktär. Jag saknar balans mellan sötma och syra vilket gör att jag blir nöjd fortare än vanligt. Mycket vin för en relativt liten peng är det hursomhelst.

Tillägg efter avslutad måltid: Jag drack vinet till hemkörd lasagne och här kom det inte riktigt till sin rätt. Efter att ha avslutat måltiden med en rejäl bit chokladdoppasd mandelmassa upptäckte jag att det fanns ett halvy glas av vinet kvar. När jag drack sista klunkarna med allt det söta kvar i munnen smakade det mogen Barolo.

2008 Eugenio Rosi Poiema

Under den senaste månaden har jag provat två av Eugenio Rosis viner och fått en ny favorit-producent att lägga till den ständigt växande listan. För att läsa om dessa, och dessutom få lite bakgrundsinformation om producenten, klicka här och här.

Kvällens vin är 2008 Poiema, en druvren marzemino och det vin jag varit mest nyfiken på. Marzemino är en lite anonym druva som odlas på många håll i norra italien. Den trivs allra bäst i Trentino och det är nästan bara här man gör druvren marzemino. Eugenio Rosi tillämpar en speciell teknik för sin marzemino där vinet får genomgå en andra jäsning genom att tillsätta en del torkade druvor. Vinet lagras sedan på en blandning av barriquer och 500-litersfat av körsbärsträd och kastanj.

Vinet har en tät, mörkt blåröd färg. Doften domineras av riktigt pigg och saftig bärfrukt. Det är alla upptänkliga frutti di bosco som passerar revy. Vildhallon, björnbär, surkörsbär och blåbär. Det finns också ett påtagligt inslag av järn. Med lite tid i glaset kommer det ett tydligt inslag av svarta vinbär tillsammans med lakrits och viol. Diskreta men sköna naturvins-vibbar gör bilden komplett.

Smaken levererar precis allt det som doften lovat. Det här är ett saftigt, friskt och riktigt drickvänligt vin. Den fina bärfrukten spelar huvudrollen även här. Lite tydligare inslag av svarta vinbär. Superba och mycket precisa syror, silkeslena tanniner och bra längd på smaken.

Mmm. riktigt bra och jag kan tänka mig ett flertal personer som skulle gå igång på det här eller något annat av Eugenio Rosis viner. Cibi&Vini säljer

Julkaka

Vi värnar om miljön och satsar på återanvändning. Här följer ett recept på julakaka i repris. Recpetet är trots exakta måttangivelser mer att se något att hänga upp sina improvisationer kring.

Det är viktigt att smeten har rätt proportioner men nötter och torkad frukt kan man lävla efter lust och läggning. I årets variant har jag plockat bort hälften av russinen och lagt till fikon. Ingen mandel kom med utan istället blev det ett kilo blandade val- och pekan-nötter. Jag minskade något på sockret och rev i 200 gr mandelmassa. Konjaken substituerades mot Famous Grouse.

Så, prova på och gör din variant. Det är lite jobb med att hacka och blanda men du belönas med en fantastisk doft i köket och ett oslagbort gott inslag till gottebordet. Perfekt till portvin och alkoholstark julöl med sötma.

280 g vetemjöl (ska siktas)

1 ½ tsk kanel

1 tsk kryddnejlikor (ska stötas i mortel till ett fint pulver))

1 tsk muskotnöt (rives till ett fint pulver)

1 tsk mald kryddpeppar

3/4 tsk salt

454 gr russin

454 gr gula russin

227 gr kanderat cederfrukt (suckat?)

454 gr kanderat apelsinskal

113 gr citronskal

100 gr kanderade körsbär

100 gr kanderad ananas

225 gr rumsvarmt smör

200gr socker

6 ägg

3 cl pressad citron

12.5 cl pressad apelsinsaft

227 gr grovhackad mandel

konjak efter smak

Blanda mjöl och kryddor, rör i all frukt. Rör smör och socker mjukt och smidigt. Blanda i ett ägg i taget. Blanda de båda blandningarna. I med juicerna och konjaken. Smöra en rymlig form, eller två. Klä dem med bakplåtspapper och smöra även detta. Häll i smeten och grädda 2 - 4 timmar beroende på formens storlek, i 120 - 135 graders värme.. När kakorna är färdiga tag ur dem ur formarna men låt dem svalna i pappret. Häll sedan lite konjak över och slå in kakorna i nytt bakplåtspapper. Förvara dem i lufttät burk. Vänta minst en vecka, gärna tre innan du smakar. Den som är begiven på konjak kan öppna paketen ibland och hälla över ytterligare någon dosis.