Räknetrissen går i fällan

Lanseringsdag 1/3 (TSE). Högsta medel baserat på betyg i BKWine, Munskänkarna, HD, DN & GP:

VITT
94932 2009 Willi Schaefer Riesling QbA, 129 kr.
Medel 4,375 (4 betyg)
94922 2009 Dr Loosen Ürziger Würzgarten Riesling Spätlese, 199 kr.
Medel 4,375 (4 betyg)
90212 2009 Würzburger Stein Riesling Kabinett Trocken, 149 kr.
Medel 4,3 (5 betyg)
94936 2009 Forstmeister Geltz Zilliken Riesling QbA, 135 kr.
Medel 4,167 (3 betyg)
94934 2009 Forstmeister Geltz Zilliken Saarburg Rausch Riesling Spätlese,
229 kr. Medel 4,167 (3 betyg)
90218 2009 Dr Loosen Wehlener Sonnenuhr Riesling Spätlese, 199 kr.
Medel 4,1 (5 betyg)
94927 2009 Würzburger Stein Silvaner Kabinett Trocken, 149 kr.
Medel 3,9 (5 betyg)
99962 2009 Rainer Wess Riesling Reserve, 179 kr.
Medel 3,875 (4 betyg)
90219 2009 Nigl Grüner Veltliner Alte Reben, 199 kr.
Medel 3,833 (3 betyg)
92038 2009 Saint Clair Pioneer Block 10 Chardonnay, 139 kr.
Medel 3,625 (4 betyg)

RÖTT
99599 1999 Beaune Premier Cru, 155 kr.
Medel 4,5 (5 betyg)
99578 2009 Vacqueyras Le Clos, 199 kr.
Medel 4,125 (4 betyg)
92066 2008 Insoglio del Cinghiale, 169 kr.
Medel 3,875 (4 betyg)
95315 2008 Renato Ratti Nebbiolo d’Alba Ochetti, 169 kr.
Medel 3,833 (3 betyg)
99913 2008 Clos Saint Jean, 299 kr.
Medel 3,833 (3 betyg)
90061 2006 Paitin Langhe, 189 kr.
Medel 3,8 (5 betyg)
92025 2008 Antu Ninquén Syrah, 149 kr.
Medel 3,7 (5 betyg)
99542 2007 Hermitage Marquise de la Tourette, 298 kr.
Medel 3,667 (3 betyg)
99629 2007 Ojai Santa Barbara Syrah, 149 kr.
Medel 3,625 (4 betyg)
92064 2007 Valtosca, 149 kr.
Medel 3,5 (4 betyg)
94592 2008 FLD Riglos Gran Malbec, 199 kr.
Medel 3,5 (3 betyg)
99997 2007 Single Vineyard Malbec, Viña Fausto Orellana de Escobar, 249 kr. Medel 3,5 (3 betyg)
95324 2006 Barolo Luigi Pira, 299 kr.
Medel 3,5 (3 betyg)

Kommentarer:
Sydsvenskans sökmotor tycks, efter en tillfällig formtopp för någon månad sedan, ånyo ha slammat igen. Tasteline har inte publicerat några betyg på marsnyheter än.

Det blir därför lite tunt med betyg på sina ställen. Där medlet endast baserar sig på tre betyg är det BKWine, HD och Munskänkarna. En möjlighet är att Grehn i GP och Kronstam i DN försett dessa viner med lägre betyg, en annan att de inte fick plats i spalten. De medelbetyg som baserar sig på fyra eller fem recensioner är förstås mer solida.

Bland vitvinerna står torra, halvtorra och halvsöta i salig oordning.

Snålvattnet rinner till den här gången vid åsynen av unga och relativt billiga rieslingar som förfört kritikerna. Räknetrissen går - som rubriken säger - i fällan och börjar kolla vilka räkningar som kan anstå till ett annat månadsskifte. Jag försöker mana till besinning, men det är osäkert hur den kampen avlöper. Den där Beaune Premier Cru är förstås svår att motstå, det lär dock vara slagsmål om de rara flaskorna och det vete katten om jag står ut med det. Kanske kan jag då smyga till mig en Vacqueyras Le Clos från Montirius och en Paitin Langhe istället.

PS. Det är lätt att förbigå alla nya årgångar som dyker upp bland alla nylanseringar. Just denna månad kan det vara anledning att kolla upp en del gamla bekanta. Munskänkarnas nyhetsbrev listar bland annat 2009 Comtes d’Isenbourg Riesling Grand Cru som den bästa årgången sedan vinet lanserades (149 kr). 2009 Riesling Hugel för 129 är "den bästa årgången på länge". Likadant med 2009 Bourgogne Les Sétilles för 139 kr.

En trio chablis i nya årgångar får med beröm godkänt av både Munskänkarna och BKWines Jack: 2009 Chablis Domaine de la Boissonneuse, 155 kr, 2009 Chablis Vieilles Vignes Dom. Sainte Claire (J M Brocard), 169 kr, och 2009 Chablis Premier Cru Beauroy (J M Brocard), även den för 169 kr.

Några röda också: 2009 Morgon för 89 kr är minsann den bästa sedan lanseringen 1993, tycker Ulf Jansson & co i hos Munskänkarna. De hyllar även Dubeoufs 2009 Beaujolais-Villages för 79 kr i farten. Mont Tauchs 2008 Réserve de la Condamine och 2007 Château de Ségure, stadiga trotjänare, får också plustecken och goda vitsord. 2008 Tautavel Réserve från Gérard Bertrand är ett exempel på "god, ny årgång med tydlig, sydfransk accent". 2007 Le Tense Sassella smakar som en "mini-barolo" för 129 spänn och får ett plustecken för det.

Jack fyndstämplar bland de nya röda årgångarna 2008 Periquita Reserva (José Maria da Fonseca) för 79 kr och ger bland andra plus till 2007 La Grola (Allegrini), 159 kr, 2008 Ruit Hora (Caccia al Piano 1868), 129 kr, och 2008 Robert Skalli Réserve Nielluccio Syrah för 85 kr.

Den som är törstig skall alltså icke behöva gå över ån efter vin framöver.

2008 Principiano Coste Langhe Nebbiolo revisited

Vinet är klart, transparent rubinrött i glaset. Intagande doft av Aladin-askens körsbärspralin och somrig barrskog. Också lite sötaktig tobak och lakrits. Det är farligt strömlinjeformat snabbdrucket och riktigt, riktigt gott till MSÄ:s smakliga lasagne. Frukt, syra och tanniner i skön förening, lätt i framtoningen och lätt att älska. Uppfiskat ur Gerbolas bunker till det facila priset 120 DKK.

Tidigare avhandlat här, en post där man också kan läsa om själva bunkerbesöket.

2006 Domaine Leon Boesch Gewurztraminer Grand Cru Zinnkoeple

Vi hade besök ikväll. Ett besök som alltid delar familjen i två läger. Ena halvan gläds åt gästen medan resterande delen är mindre roade. Vi har hittat något slags konsensus kring besöken. De tolereras så länge det inte är frågan om övernattningar, de inte blir allt för frekventa och inga äldre släktingar till gästen följer med.

Själv gillar jag besöken även om gästen ifråga är väldigt kinkig när det gäller vinval. Faktum är att jag aldrig lyckats göra honom riktigt nöjd. Gamle Ole är en stor personlighet med bestämda åsikter när det gäller vin.

Ikväll försökte jag med en flaska 2006 Domaine Leon Boesch Gewurztraminer Grand Cru Zinnkoeple. Domaine Leon Boesch i Soultzmatt drivs av Gerard Boesch och sonen Matthieu. Gerard är elfte generationens vinbonde. Egendomen omfattar 13 ha vinodling varav 2.5 utgörs av grand cru-marker. Odlingen är biodynamisk och man tillämpar traditionella metoder med naturjäst och lagring på stora, gamla ekfat.

Vinet är guldgult, nästan orangt i färgen. Doften är verkligen klassisk gewurz. Intensiva aromer av lychee och andra tropiska frukter i ett lätt övermoget stadium. Här finns ett rejält lager med honung och tydliga inslag av ingefära och andra kryddor.

Smaken är också den otroligt intensiv. Tropiska frukter och honung tar munhålan i besittning. God druvighet och, tack och lov, för druvsorten bra syra som balanserar viss restsötma. Lång kraftfull och hettande eftersmak med lite bitterhet och ingefära.

Det här är en verkligen en kraftfull och mäktig gewurztraminer. Alkoholhalten ligger på 15.5 väl inpackade procent. Det skulle lätt kunna bli för mycket men det fungerar tack vare bra syra. Inget jag vill dricka några större mängder av men till en vällagrad Danbo är det inte så lätt att hitta ett mer passande sällskap.

Finns i beställningssortimentet eller hos danska Emilie vin

2004 Domaine La Soumade Rasteau Cuvée Prestige

Jörgens inlägg från igår blev en påminnelse om hur snävt perspektivet är i den svenska vinvärlden. Visst ältar jag om Friulien och gör utvikningar till Slovenien och Gerogien ibland. IV-Patrik lyfter fram okända piemontesiska appellationer. Ett och annat strö-inlägg på andra bloggar blir undantag som bekräftar regeln att perspektivet är snävt. Och handen på hjärtat, när läste, eller skrev, du ett inlägg om ett vin från Rasteau senast ?
Monopolet med ett av världens bästa sortiment har inte en enda flaska att erbjuda. Det mera blygsamma norska monopolet (skandinaviens bästa utbud ??)har sju.

För ett drygt år sedan provade jag 2004 Rasteau Cuvée Prestige från Domaine La Soumade. Ikväll, efter årets hittills längsta löprunda, kändes det som läge för ett återbesök. Jag behövde något värmande och det stod biffar av vildsvinsfärs med ugnssteka rotfrukter på menyn. Cuvée Prestige är en blandning på 80% grenache, 10% mourvedre och 10% syrah. Största delen av vinet har lagrats på cement och 20% har lagrats på använda barriquer.

Vinet har en tät, mörkt blåröd nyans. Doften är typiskt sydrhonsk och rätt rustik. Mycket tydliga animaliska toner, stall, mogna körsbär och jordgubbar. Jag hittar också lite piptobak, lakrits och mineraler. Det finns också en del alkohol men här uppfattar jag det som inbjudande, värmande och välkomnande snarare än störande. Körsbärslikör snarare än hembränt.

Smaken lever mer än väl upp till de löften som doften ger. Det här är ett rejält, hjärtligt och värmande vin. Även om det är väldigt att trevligt att dricka på egen hand så är det tillsammans med maten som det verkligen kommer till sin rätt. Vinet är drygt medelfylligt med bärfrukten i centrum. Frisk syra, rejäla men förvånansvärt finkorniga tanniner och bra, kryddig eftersmak. Skitgott helt enkelt.

2000 Montezavo Rosso Riserva (Isimbarda)

En septemberdag 2009 fick vi bekanta oss med några viner från den tämligen obekanta regionen Oltrepo Pavese, en bit söder om Milano. En del av Lombardiet, således. Det var Stefan Jensen som stod för introduktionen. Det är också från Stefans aningen oorganiserade lager på Jægersborggade som jag får med mig en av de sista flaskorna 2000 Montezavo Rosso Riserva från Isimbarda, en producent som har sina ägor i Santa Giuletta.

Isimbarda förfogar över 36 hektar, vingårdarna ligger på 200 till 350 meters höjd över havet. Enligt Wine Wise' priskurant sysslar man med "biointegrerad odling", en term som inte har synts till i den senaste tidens diskussion om ekologisk och biodynamisk odling.

Enligt Isimbardas hemsida handlar det ytterst om att måna om konsumentens hälsa. Man följer EG's direktiv No. 2078 från 1992, vilket är ett reglemente för jordbruksverksamhet med mål att minimera produktionens påverkan på miljön. Gräsbevuxna vingårdar förhindrar erosion. Angrepp från skadeinsekter bekämpas bara när det är absolut nödvändigt, och då i görligaste mån "adopting techniques of sexual disorientation" för att förhindra förökning. Exakt hur det går till framgår inte.

Det hela framstår som en seriös och genomgripande ambition att odla så skonsamt som möjligt. Filosofin är inte fundamentalistisk icke-intervention, utan verkar luta mer åt "lutte raisonée", en strävan och inställning som Magnus Ericsson skriver om i en kommentar till ett tidigare inlägg om ekoviner här på bloggen.

Montezavo verkar vara något av Isimbardas stolthet (läs om vinifikationen här). En blandning av barbera, croatina, vespolina med flera druvor.

Vinet ger ett mycket vitalt intryck i glaset. Färgen är kompakt rödsvart med blåröda kanter. Det första som möter näsan är söt körsbärsfrukt och ekfat som sticker i näsan. Målarfärg, svamp, läder och en undervegetation av fuktig skogsmossa förebådar ett funkigt vin, mer oborstat charmigt än svalt elegant.

I munnen är det mer balanserat är man kunde gissa, även om det är mer rättframt kraftfullt än fint i kanten. De 12-18 månaders lagring på små, nya fat som hemsidan talar om tar inte överhanden. Det första vitala intrycket förstärks, här finns livliga syror och tanniner som vill ha smakrik mat att brottas med. Ett lättdrucket och lättgillat vin som följer lördagskvällens helstekta oxfilé och råstekta potatis ganska väl. Det hade fungerat ännu bättre till en viltgryta med feta tillbehör. En rätt udda eftersmak av svamp, coca-cola, målarfärg och kirsch dröjer kvar, märklig men inte obehaglig.

Den extra lilla finess som skulle höja vinet till sublima dimensioner saknas, men det är tillräckligt intressant för att jag gärna skulle vilja dricka det igen. Det kommer knappast att hända, då Montezavo i årgång 2000 är slutsåld hos Wine Wise. Kanske kommer en ny årgång, kanske inte. Under tiden finns i alla fall några andra Isimbarda-viner att testa, bland annat en rieslingen Vigna Martina som var riktigt trevlig i årgång 2007 och som enligt Stefan är ännu bättre i aktuella årgången 2009. 99 DKK kostar den.

2008 Poggiopiano Galardi Chianti

Jag tänker fortsätta med att prova vardagsviner på måndagskvällarna. Ikväll drack jag Poggiopianos instegs-Chianti senaste årgången.

2008 Galardi Chianti är helt transparent i en rubinröd nyans. Det ser med andra ord ut som sangiovese ska göra. Vinet är ekologiskt och gjort på 85% sangiovese, 10% merlot och 5% canaiolo. Doften är inte omedelbar och vidöppen utan man får liksom lirka lite med den. Det är heller ingen Chianti-karikatyr. Till en början känner jag en svag doft av rosor som får mig att associera till nebbiolo. Sedan en del svartpeppar innan körsbär och andra röda bär ger en hint om var vi befinner oss. Lite återhållsamma fattoner finns i bakgrunden.

Smaken är väl balanserad med söt fruktighet, frisk syra och beslutsamma tanniner. Först en söt sensation med rosor och körsbär, sedan ett rejält lyft med den friska syran och ett relativt långt kryddigt slut.

Det här är en enkel chianti som är precis i min smak. Ett rejält matvin som är användbart till väldigt mycket. Ikväll drack jag det till pasta med tomatsås, några skivor vildsvinskorv från Bjärhus, bröd och ost utan att jag för för en sekund önskade att jag hade haft något annat i glaset.Inte stort men good enough helt enkelt.
Vinminvin säljer för 109 kr.

Vin i kartong och must på flaska

Det brukar ju heta att man inte ska skåda given häst i mun. Samtidigt är det väl just det man förväntas göra när man får ett varuprov. I veckan anlände en låda från Kiviks Musteri med ett något förbryllande innehåll.

Åkesson lanserade förra året en Chateauneuf på tetrapak och i år blir det istället en CdR Villages som förpackas i papp då Åkesson vill att "det ska vara lätt att välja goda viner i klimatsmarta förpackningar och därmed bidra till att minska belastningen på miljön".. Det medföljande pressmeddelandet talar också om att man "Vill ge moderna männsikor en möjlighet att välja en modern förpackning utan att ge avkall på kvalitén" Vi får väl se hur det förhåller sig med den saken...

2008 Domaine du Pauline Côtes-Du-Rhône Villages Cairanne är en klassisk Rhône-blandning på syrah, mourvédre och grenache. Färgen är förvånansvärt ljust blåröd. Doften bjuder på en hel del röda bär, tydlig pepprighet och garrigue. Smaken är medelfyllig med bärfrukten i centrum. Viss kryddighet, balanserad syra och uppstramande tanniner.

Visst kan man se det här som ett rätt OK vin. Det är helt klart utan defekter och smakar inte illa. Jag dricker ett glas men mer vill jag inte ha. Det är för slätstruket och ointressant. Bättre än de få boxviner jag provat men lägger man de 99 kronorna vinet kostar på en flaska, t ex Guigals Côtes-Du-Rhône, så får man 25 cl mindre vätska men väldigt mycket mer vin för pengarna. Tanken på att välja förpackning utifrån miljöhänsyn är naturligtvis bara trams. Fixar man inte att köpa en glasflaska så är det bättre att strunta i vinet. Ännu bättre för miljön. Och hälsan.


I paketet från Åkesson fanns också två flaskor äppelmust från Kiviks Musteri. De säljs också på systembolaget. I glasflaska. Min enkla och inte alls moderna syn på saken är att det ter sig en aning inkongruent att lansera vin på kartong av miljöhänsyn och sedan sälja äppelmust på glasflaska.

Musten var hursomhelst utomordentligt god. En gjord på Cox Orange och Belle de Boskoop hade fantastiskt frisk äppeldoft, fyllig smak och frisk syra. Gravenstein-varianten något lite sötare och rundare. Båda som sagt mycket goda men inget jag skulle vilja dricka till maten. Det enda alkoholfria alternativet till vin som måltidsdryck är vatten.

2007 Foradori Myrto

Jag inledde året med att prova några viner från Trentino. Under den senaste månaden har såväl Winepunker, Finare Vinare och bloggosfärens senaste tillskott Terroiristen uppmärksammat Elisabetta Foradoris teroldego-viner. Den sistnämde i en sparsmakad men positiv recension. Ikväll kände jag för att dricka något som är så långt ifrån de senaste dagarnas båda syrafattiga sangiovese/montepulcianoblandningar man överhuvudtaget kan komma.

2007 Foradori Myrto är enligt hemsidan gjort på manzoni bianco (eller Incrocio Manzoni 6.0.13 som den också kallas) som haft en veckas skalkontakt. Läser man importören Prime Wines hemsida görs vinet på 60% sauvignon blanc och 40% incrocio manzoni och det står inte något om skalkontakt. På andra nätsidor hittar jag ytterligare förslag på druvor som ingår. Efter att ha tittat, doftat och smakat på vinet är min tolkning att Prime Wines beskrivning av årgång 2007 är helt korrekt. Jag skulle också kunna tänka mig att Elisabetta Foradori bestämt sig för ett druvrent manzoni bianco för senare årgångar. Jag återkommer i ämnet.

Manzoni Bianco är en spännande druva, en korsning mellan riesling och pinot bianco. Korsningen gjordes på 30-talet av professor Luigi Manzoni i Conegliano. Druvan odlas framförallt i nordöstra Veneto och östra Friulien men har nu börjat få en vidare spridning.

Vinet är ljust halmgult med en del gröna reflexer. Doften är mycket elegant och sparsmakad. Man får skärpa uppmärksamheten för att fånga nyanserna. Först förnimmer jag en lätt blommighet, försiktiga fattoner och örter, sedan lite citrusaromer innan blyga sauvignon blanc-markörer som svarta vinbärsblad och krusbär försynt tittar fram. Det känns lite ovant att uppleva dessa inslagen så skirt och lågmält.

I munnen förvånar Myrto med en ganska hög viskositet. Det har en mycket frisk och pigg syra. Citrus och mineraler dominerar smakpaletten. Mot slutet tassar sauvignon blanc-markörerna fram igen. Lång syraburen eftersmak.

Ett alldeles förtjusande vin som jag säkert kommer att återvända till framåt sommaren. Finns i beställningssortimentet för 179 kr.

2007 San Savino Rosso Piceno Superiore Picus

I måndags provade jag en rosso piceno superiore från San Filippo. Ikväll provade jag ett vin från grannproducenten San Savino.

2007 Rosso Piceno Superiore Picus. Rubinröd färg med en del blått i kanten. Picus är gjort på 60% montepulciano och 40% sangiovese. Första doftintrycket är verkligen toskanskt. Intensiv doft av körsbär och stall. I nästa våg kommer mörkare och sötare bärfrukt som backas upp av kanelkryddighet och lakrits.

Smaken är stor och kraftfull med massor av söt, mörk bärfrukt. Det finns ett inslag av körsbär även här men den mörka frukten dominerar. Jag väntar, likt en hoppfull tågresenär, på att syrorna ska träda in, ge smaken ett lyft och vinet balans men det blir inget med det. Alkoholen slår igenom i smaken och det känns rätt tungt och klumpigt. Ett glas räcker för mig och jag dricker istället ett par glas av den förtjusande Coulaine de Soleil till maten.

Vinet finns i beställningssortimentet och kostar 129 kr.

Räknetrissen på farlig mark

"Vårvinerna" på SB dimper ner i Malmö i sällskap av en köldknäpp. Påbyltad och hukande mot snålblåsten tänker jag inte särskilt mycket på sauvignon blanc, som dominerar på vitvinssidan. Inte heller på pinot noir, som är ymnigt förekommande bland rödvinerna. Kanske lite längre fram, fast då har det väl kommit både ett och två TSE samt ett gäng påskviner emellan.

Och så kan man ju nästan tro att SB börjat fuska i en närliggande bransch, när man lanserar en produkt med namnet Wild Rock Angel Dust Syra. Nej, Angels Dust Syrah ska det visst vara. Men ändå.

Räknetrissen har väntat och väntat på att Sydsvenskans sökmotor ska rossla igång - sist det begav sig funkade den faktiskt - men förgäves. Så tabellen baseras på betygen från HD, DN, Tasteline, Munskänkarna, BK Wine och GP. Vi kan konstatera låga medelbetyg, koncentrerade mot mitten. Inget som sticker ut och jag tror jag passar. Visst är det väl snart dags att rea ut decembervinerna? Jag menar, finns det några flaskor kvar har de ju redan stått och skräpat på hyllorna alldeles för länge.

VITA 92036 2009 Fernand Engel Riesling Reserve. 99 kr. Medelbetyg 3,7 (5 betyg) 92012 2009 Marigny-Neuf Sauvignon. 98 kr. Medelbetyg 3,58 (6 betyg) 99582 2009 Saint Bris Sauvignon. 100 kr. Medelbetyg 3,58 (6 betyg) 96488 2009 Loimer Lenz Riesling DAC. 79 kr. Medelbetyg 3,5 (4 betyg) 99949 2009 Loimer Riesling Kamptal DAC. 109 kr. Medelbetyg 3,5 (6 betyg) RÖDA 94941 2008 Deen De Bortoli Vat 1 Durif. 89 kr. Medelbetyg 3,5 (6 betyg) 94976 2008 Catapult Shiraz Viognier. 119 kr. Medelbetyg 3,5 (5 betyg) 99681 2008 Red Hill Estate Pinot Noir. 134 kr. Medelbetyg 3,5 (5 betyg) 94949 2008 Hunter's Pinot Noir. 140 kr. Medelbetyg 3,5 (6 betyg) 94943 2010 Coombend Moulting Lagoon Pinot Noir. 99 kr. Medelbetyg 3,42 (6 betyg)

Stor dominans för Australien på den röda sidan, bara nyazeeländska Hunter's tränger sig in på en fjärde plats. I ett släpp med många produkter i segmentet 69-99 kr är det de något dyrare som toppar.

Det har kommit en torr vit sherry också, 99843 Manzanilla Rodríguez La-Cave. En halvflaska fino för 55 kr. Medelbetyget blir 3,5, men omdömena varierar starkt. Camilla och Ulrika på Tasteline ger en stjärna. De förnimmer diskmedel, vilket de inte önskar av ett vin. "Inslag av gödsel, nötter och torkad frukt blandas med citrus och aningen gröna efterdyningar. Faktiskt ganska märkligt och inget vi är kapabla att förstå oss på". Tomaz Grehn i GP slår däremot till med fem fyrar för en "torr vit sherry från Sanlúcar de Barrameda med robust nötighet och kraftiga oxidtoner av bokna vinteräpplen".

Under den gångna söndagens intensiva sherry-master class - under ledning av Anders Öhman - provade vi en hel del fino, både från Jerez och Manzanilla. Just oxiderade var de inte, då de lagrats under jästlagret flor, vilket förhindrar sherryn att komma i kontakt med syret. Annat som karaktäriserade fino, särskilt den från Manzanilla, var en delikat blommighet och snarast motsatsen till robust framtoning. Grehn tycks på beskrivningen närmast ha provat en "nötig" amontillado, det vill säga en sherry som startat ut som fino men sedan blivit oxiderad. Däremot fanns det skarpa stick av lösningsmedel i fino-doften, från den höga halten av acetaldehyd, vilket kunde upplevas som märkligt och inte alldeles lätt att först ta till sitt hjärta. Till mat var fino-sherrysarna väldigt trevliga, inte minst till charkuterier. (Mer om sherry-dagen kommer i ett senare inlägg.)

2007 San Filippo Rosso Piceno Superiore Katharsis

Måndagskvällar känns väl lämpade för att utforska vardagsviner från områden som inte fått så mycket exponering på Billigt Vin. Jag konsulterar den egenhändigt komponerade blandlådan från Vinminvin och hittar en Rosso Piceno sydöstra Marche. Området var länge helt okänt och inte särskilt mycket såldes utanför Italiens gränser. Under det senaste decenniet har det skett en satsning på kvalitet bland många odlare. Även om det görs en del dyrare viner här så är området kanske mest känt för att producera viner med ett bra förhållande mellan pris och kvalitet

San Filippo är en ny producent. Så sent som 2003 gjorde man första årgången. Man har totalt 48 ha och odlar vin på 28 av dessa. All odling är ekologisk. Katharsis är San Filippos mellanvin. Kostar 7 - 8 euro i butik i Italien. Vinet är gjort på en blandning av 50% sangiovese och 50% montepulciano. Det har lagrats ett år på obehandlad ek.

Vinet har en rätt tät mörkröd färg. Doften är verkligen bussig och inbjudande. Den manar omgående fram bilder av frejdiga familjekalas med hög stämmning, uppsluppna diskussioner och massor av god mat. Frukten är i centrum med fullmogna körsbär i skön förening med annan bärfrukt och plommon. En aning tobak och en lätt touch av vanilj. Inga djupsinnigheter här inte men väldigt trevligt.

Smaken går på i samma charmerande, nästan inställsamma still. Körsbärsfrukten är verkligen läcker i alla sin sötfruktiga prakt. Mot slutet dyker det upp en lätt bitter ton av aprikoskärna. Syran hade gärna fått vara lite högre och någonstans här tar smaken slut på ett lite snopet sätt. Skenbart stor men inte ihållande. Vinet lever knappast upp till sitt namn men bjuder ändå på rätt trevligt sällskap. Jag vill minnas att vinet kostade strax under hundralappen. Jag vet inte exakt för vinet verkar ha försvunnit ur Vinminvins sortiment. Kanske inte så mycket att sörja för det finns massor av fullgoda ersättare från Aurora, San Savino och Velenosi

Pheasant's Tears Winery - Tillbaka till framtiden

Den något osannolika provningen av georgiska viner på pensionat Enehall i Båstad hängde på en skör tråd. Snökaos i Stockholm, inställda flyg, och hala landningsbanor ställde till det. Provningsledarna Erik Andermo och Jakob Mörndal från Georgian Wine Legacy anlände betydligt senare än planerat men det måste anses som en bedrift att de överhuvudtaget lyckades komma fram. Förseningen gjorde att vi fick en snabbversion av deras och Pheasant's Tears historia.

Georgien har en lång vinhistoria som sträcker sig åtskilliga tusen år tillbaka i tiden. Det råder väl något slags konsensus om att det var i trakterna runt Kaukasus som allting en gång började. Tittar man på områdets mer moderna vinhistoria så försåg Georgien Sovjetunionen med vin under långa perioder. Handeln fortsatte även efter unionens sammanbrott och upplösning. 2006 förbjöd Ryssland dock importen av Georgiskt vin med hänvisning till den höga halten av kemikalier i vinet.

Denna kris och potentiella katastrof ledde till nytänkande och utveckling för den georgiska vinindustrin. Man sökte nya marknader, satsade på kvalitet istället för kvantitet och tog in både kompetens och kapital från utlandet. Många började också göra mer internationella viner. Pheasant's Tears valde en helt annan väg. Man satsade på att odla inhemska druvsorter och vinifiera enligt traditionella metoder.

Traditionen att jäsa och lagra vin på qvevri, stora urnor av terracotta som grävs ned i marken, är många tusen år gammal. Den har aldrig helt dött ut men har mest använts för vin till det egna hushållet och lokal konsumtion. Hantverket för att göra qvevris är nästan helt utdött och alla Pheasant's Tears qvevri är sådana man köpt begagnade.

Pheasant's Tears startade, söm jag nämnde i mitt förra inlägg, 2006. Första årgången på markanden var 2007 och det året gjorde man bara saperavi. Den och rkatsitelli gör man nu c a 10.000 flaskor vardera av. Man producerar ytterligare fem viner på inhemska druvor i betydligt lägre antal. Totalt har man 10 ha vinmarker. Skördeuttaget ligger i genomsnitt på 40 hl/ha.

Vinifikationen är så lite intervenerande man kan tänka sig. Efter det att druvorna skördats och pressats så lägger man allt i den nedgrävda qvevrin. De mognaste stjälkarna får följa med. Vinet får sedan macerera mellan tre veckor och sex månader beroende på druvsort och typ av qvevri. Den fortsatta lagringen sker också på qvevri och man använder varken stål, cement eller ek. Innan buteljeringen tilsätter man en liten mängd svavel.



Provningen inleddes med 2009 Mtsvane. Vi får veta att mtsvane betyder grön på georgiska. Det finns dock inget grönt över detta vinet. Det går i gnistrande guldgult. Doften är yppig och elegant. Sherrytoner blandas med citrus, äpple och päron. Idag finns ett tydligt inslag av mango, en frisk tallbarrspust och honung. Smaken följer aromerna mycket precist. Frisk syra, rejält med finkorniga tanniner och lång eftersmak. När jag kom hem efter provningen drack jag det sista från en flaska Mtsvane som stått öppen i kylskåpet i tio dagar. Lite av frukten har gett sig men vinet var fortfarande väldigt bra.



2009 Rkatsitelli har den något otacksamma uppgiften att följa Mtsvane. Druvan är den mest odlade vita i Georgien. Vinet har en lite ljusare färg. När jag provade vinerna förra gången uppfattade jag detta vinet som " en storlek större". Den bilden förändrades när jag provade om vinerna under de efterföljande dagarna. I övrigt upplever jag vinet precis som sist. Mycket fin doft med plommon, aprikos, nötighet och honung. Lite rengöringsmedel, rått fläsk och kryddor.
Smaken är mycket ren med plommon, citrus och vit persika i fronten. Friskt med bra syra, tydliga tanniner och en viss bitterhet.


Kvällens första röda är en raritet. 2009 är första årgången av druvan Shavkapito som buteljerats sedan ryska revolutionen. Mörkt röd färg med viss transparens. Mycket intensiv doft där första intrycket är hallonremmar. Smörkola och bärfrukt. Det finns också ett tydligt inslag av körsbär och tobak. Smaken är medelfyllig och följer aromerna väl. Finkorniga tanniner och viss bitterhet. Ett mycket trevligt vin som jag gärna skulle följa under ett par dagar. 2009 Shavkapito gav intrycket av att ha ytterligare en växel att lägga in.

2008 Saperavi har en extremt tät och mörk färg. Längst ut i kanten anas något blårött. Doften är tung och funkig. Här blandas ångor från häststallet med rökta charprodukter och slånbär. Färsk tobak med svarta vinbär och björnbär med smörkola. Överallt svävar den där lite blommiga "naturvinsdoften" och lån från någon obskyr italiensk digestivo.

Smaken överraskar med en relativ lätthet. Bärfrukten i centrum med tydliga inslag av tobak. Bra syra, rejäla tanniner och viss bitterhet. Ett personligt och mycket spännande vin som jag skulle placera någonstans mellan norra Rhone och Cahors.

Sista vinet är också det allra första som gjordes av Pheasant's Tears, 2007 Saperavi. Här har färgens intensitet tonats ned något och kanten har börjat anta en tegelfärgad nyans. Det mesta från 08:an går att känna igen men kanterna har rundats av och det här blir mångas favorit.

Jag funderade mycket innan provningen över hur ett gäng såpass udda viner skulle tas emot av en grupp munskänkar utan någon större erfarenhet av naturviner. Jag hade nog väntat mig en större skepticism och måste erkänna att den stora öppenheten förvånade mig. Det gjordes ingen omröstning om bästa vin men när jag tittade mig omkring efter provningen såg jag att många lämnat en del av de vita vinerna kvar i glasen. Däremot var glasen med de röda vinerna nogrannt tömda. Många uttalade att de röda var lättdruckna vilket kanske inte är det adjektiv jag i första hand skulle välja för att beskriva saperavi.

För min del var det de vita, eller oranga, som gjorde det största intrycket. Här har vi två helt unika viner där 2009 Mtsvane prickar bulls eye vad gäller mina smakpreferenser. De röda är något mindre särpräglade men absolut värda att provas. Min rekommendation för den som vill prova Pheasant's Tears viner är att köpa lådan "Limited Selection". Där ingår vinerna vi provade plus en extra flaska 2009 Rkatsitelli. Lådan kostar 936 kr och jag har svårt att föreställa mig något mer prisvärt. Limited Selection-lådan är enda chansen att få prova Shavkapito och Mtsvane. De andra vinerna går även att beställa enstaka flaskor av.
Jag är oerhört imponerad av vad man lyckats åstadkomma på så kort tid. Det känns också oerhört spännande att vara med från början. Med tanke på hur snabbt Pheasant's Tears har arbetat så kan jag inte tänka mig annat än att vi bara har sett början på en mycket dynamisk process.

Ekoviner, ständigt dessa ekoviner...

I stort sett alla inlägg jag skrivit som varit vin-relaterade men inte handlat om något specifikt vin har nästan uteslutande handlat om gnäll och klagande. Jag önskar att jag var bättre på att fånga upp positiva tendenser i vinvärlden men de fastnar inte på samma sätt som det negativa. Naturligtvis är det återigen naturekobioköret som får igång mig.

Övriga familjen har förbjudit mig att läsa Kronstam på söndagsmorgonen så det gör jag inte längre. Nu råkade jag via den alltid lika positive och vänlige Alf Tumble på Dricks ändå utsättas för Kronstams skriverier. Istället för att ta ut det på familjen blir det en bloggpost.

I sin text lyckas Kronstam förklara att vi är många som gillar eko-viner och att de hör framtiden till. Eko-vinerna har varit dåliga, blivit bättre ja till och med "fullgoda" men nu åter blivit sämre. Försämringen beror på att odlarna svavlar för lite. Tack för den klockrena analysen säger jag.

Alf Tumbles text handlar om olika typer av ekoviner och diverse subgenrer. Någon läsare hade bett Alf att skriva om ekoviner och han gjorde en förtjänstfull genomgång av olika sätt att benämna, certifiera och klassificera ekoviner. Den texten är inte alls dålig men tillsammans med Kronstams krönika sätter den fart på mina funderingar. Jag började fundera kring hur otillräcklig och urvattnad beteckningen ekologisk är i både vin och matsammanhang.

Trots att jag i stort sett bara skriver om viner som kan betecknas som ekologiska så tycker jag inte att beteckningen har något större egenvärde. Jag misstror också de flesta certifieringar. Etiketter är lika lätta att klistra på som de är att plocka av. Det är ju förvisso så att en etikett, eller en certifiering kan tydliggöra något men den kan också dölja något eller flytta fokus. Tanken att välja ett vin som skeppats hit med tankbåt för att sedan tappas på klimatsmart papplåda känns lika lockande som att äta Dennis grillkorv. Om det är ekologiskt eller inte spelar liksom ingen roll. För mig är det en närmast löjeväckande tanke att dricka ekologiska viner av hänsyn till miljön. Då är det väl långt bättre att låta bli att dricka vin. Om det är något Kronstams tabell visar så är det väl just detta. Ett vin kan vara prisvärt, fyndstämplat, ekologiskt, rättvisemärkt, förmodligen även producerat av en vinmakare som tänkt på genusperspektivet och ändå suga hårt. Vill man visa sin solidaritet eller sin omsorg om omvärlden är det bättre att göra det på ett sätt som faktiskt gynnar det man vill värna om. Vill man dricka bra vin så bör man skaffa sig kunskap om odlaren och hans, eller hennes, arbetsmetoder.

Mitt intresse för ekologiska viner handlar mest om att jag ser ekologisk produktiom som EN grundförutsättning för att göra bra vin. Småskalighet, hantverksmässig produktion och respekt för traditioner är andra grundläggande förutsättningar för att göra vin som faller mig i smaken. Vinframställning som ger mångfald snarare än enfald.

2007 Soleil de Coulaine Chinon

Jag har börjat dricka vin allt oftare. När vi startade bloggen för dryga tre år sedan så drack jag ett par flaskor till helgen. Undan för undan har det blivit färre dagar och måltider utan vin. Med det har följt ett ökat behov av variation. Det har känts allt mera viktigt att hitta viner som funkar till enkel vardagsmat. Där finns det naturligtvis massor att hämta i de områden jag vanligtvis rör mig i men det är också kul att vidga sina vyer. Jag gav mig ett nyårslöfte att prova fler röda viner från bejoulais och loire. Det lilla jag provat tidigare har gett mersmak och en idé om att det finns mycket att hämta i dessa distrikt. Åtminstone om man gillar lätta, matorienterade och okonstlade viner. Ikväll stekte jag fläskkotletter. De stekte länge i ugn med lite vitlök och rosmarin. Till det en enkel potatiskaka. Jag plockade fram senaste lådan från Vinminvin och hittade en flaska med gris på etiketten. Cabernet Franc från Chinon kan nog funka till fläsket. Och det gjorde det.

2007 Chinon Coulaine de Soleil går i en ljust klarröd färg. Doften gör mig till en början lätt konfunderad. Är det hallon eller svarta vinbär det doftar ? Svaret är naturligtvis både och. Det finns även en hel del animaliska toner, en lätt rökighet, kryddor och jord i doften.

Smaken är relativt lätt med den goda bärfrukten i centrum. Kryddigheten och de animaliska inslagen finns där. Mycket frisk syra och en aning blodapelsin/grape i slutet.

Vinet är perfekt till maten. Jag provar det även till en mild men rätt smakrik grevé och det är också bra kombination. Inga konstigheter alls men här finns precis allt jag söker i ett vardagsvin. Rejält och redigt hantverk, rena och okomplicerade smaker. Kostar 110 kronor hos Vinminvin.

2008 Domaine Joubert Brouilly Vielles Vignes

Jag har skrivit om min motvilja mot att poängbedöma vin tidigare och var nästan på väg att göra det igen. Jag kom dock på bättre tankar. Det var kvällens vin, en enkel beaujolais med 11% alkohol som nästan fick igång mig. Ett sånt vin lär väl knappast meritera sig för några högre poängsummor. Ändå så upplevde jag ett slags perfektion.

Marcel Joubert är fjärde generationens vinodlare. Man har sammanlagt 11 ha belägna på sluttningar i Fleuri och Brouilly. Odlingen är helt ekologisk, man använder bara naturlig jäst, ingen filtrering och inget svavel.

Jag har väldigt lite erfarenhet av beaujolais. Jag har provat viner från ett par kvalitetsproducenter i munskänksammanhang och dessutom ett antal flaskor av Georges Duboeufs Morgon. I höstas fick jag möjligheten att prova några riktigt bra naturliga beaujolaiser som väckte min nyfikenhet på området.

2008 Domaine Joubert Brouilly Vielles Vignes går i en helt transparent klarröd färg. Härlig ren jordgubbsdoft, halm och mineraler i doften. Det finns också en antydan till brett som inte stör på något sätt utan snarare tillför karaktär. Det känns rustikt och mycket jordnära.

Smaken är lätt och bjuder även den på rustik elegans. Jordgubbsfrukten charmar och mineraltonerna snackar allvar. Tanninerna finns där, lättfotade som en ballerina men tydligt närvarande. Syrorna är behagligt uppfriskande. Ett vin som verkligen excellerar i balans och elegans. Det här är ljuvligt att dricka. Lekfullt och charmerande men samtidigt ett alldeles ypperligt matvin. I kväll fick vinet ackompanjera en smörstekt rödspätta med champinjoner.

Vinminvin säljer för 129 kr. Varför inte lägga till ett par flaskor av Marcel Jouberts viner vid nästa Saint Jean du Barroux-beställning. Bor man i Singapore går vinet att beställa från Wines2U

Kompisar från förr

De sista exemplaren av några gamla rea-inköp från tiden före bloggen.

Grauburgundern har en blommig och parfymerad doft. MSÄ tycker den river i halsen, och visst finns det en ganska skarp och besk eftersmak. Förmodligen har den passerat sina bästa dagar för några år sedan. Ändå helt drickbar med mer sötfruktighet och markerad syra än vad jag kan minnas sedan tidigare. Då har vinet vistats någonstans på skalan sublimt - menlöst, med en lutning åt den sublima polen. Nu rör det sig mer på skalan charmigt - inställsamt och hamnar väldigt nära mitten.

Men det är weissburgundern som är intressant. Korken har möglat lite under metallhöljet och när den åker ur halsen kommer det en unken och jäst pust ur flaskhalsen. Jag förbereder mig på att jag måste hälla ut alltihop i vasken. När jag smakar är vinet lätt spritsigt, men de jästa dunsterna förflyktigas snart. Istället smyger det fram oljiga och oxiderade aromer, det kunde nästan varit en halvgammal riesling i glaset. Det hela verkar ganska snarlikt senast jag öppnade en flaska Salwey, fast mer av allt. Fett, fruktigt och lätt fascinerande.

Vi dricker till en röra på rökt torsk. Weissburgunderns fortfarande vitala frukt och syror matchar sältan i den rökta fisken på ett utmärkt sätt. En blåmögelost som sällskap hade nog också fungerat. En kul påminnelse om poängen med att glömma bort sina viner i källaren några år och sedan ta upp bekantskapen igen. Mycket kan ha hänt både med vinet och den egna smaken under tiden. Just nu är det inte den här typen av vitt vin jag tror att jag gillar - desto roligare att bli glatt överraskad av det.

2009 Mas Louise

Det är lätt att bli fartblind, tappa ödmjukheten och perspektivet. Nu har jag inte lunchat med Gaia Gaja och druckit nebbiolo i mångtusenkronorsklassen. Min fartblindhet inträder redan vid betydligt lägre hastigheter. Den senaste veckan har jag varje dag druckit förträffliga och ytterst personliga viner från bl a Bressan, Seant Jean du Barroux och Phesant's Tears. Så ikväll få det bli friday evening coming down med ett varuprov från Arvid Nordquist.

2009 Mas Louise är en Côtes-du-Rhône på 65% grenache och 35% syrah från Domaine Duseigneur. Företaget drivs av familjen Duseigneur, en av Frankrikes pionjärer vad gäller ekologisk odling. Idag är produktioen biodynamisk och man tillhör topproducenterna i Lirac. Mas Louise är deras enklaste vin gjort på köpta druvor. Det är heller inte biodynamiskt certifierat men väl ekologiskt.

Vinet har en mörk, blåröd färg. Det ser m a o ut precis som ett ungt Rhône-vin ska se ut. Doften känns också väldigt välbekant. En trevlig blandning av mörka bär, plommon, pepprig kryddighet och lite lakrits. Charmigt, enkelt och kravlöst.

Smaken är relativt fyllig. Vinet har bra balans mellan frukt, syra och tanniner. Smakerna från doften går igen. I slutet känns smaken något klen och alkoholen känns rätt tydligt.

Det här är ett enkelt vin som smakar som ett enkelt vin ska smaka. Inga konstigheter, utan ett okomplicerat matvin som trivs väl tillsammans med kvällens lammsmäcka med ugnstekta rotfrukter. Det vore onekligen kul att prova Domaine Duseignurs toppviner.

Skalkontakt av tredje graden - Pheasant's Tears Winery

Om du läser orden ekologisk odling, inhemska druvor, oranga viner och lagring på urnor av terracotta på Billigt Vin så klandrar jag dig inte om du tänker Friulien eller Slovenien och Gravner, Vodopivec, Movia eller Kante. Men det stämmer faktiskt inte. Inte denna gången. Nu ska vi istället söka deras rötterna. Allt började nämligen inte på 90-talet i Friulien. Traditionen att göra vin på underjordiska terracottaurnor stammar från Georgien där man hållit på i ett antal tusen år. Åttatusen säger de själva

Pheasant's Tears är en ny producent som hållit på sedan 2007. Ett möte mellan en amerikansk konstnär, John Wurdeman och den georgiske vinmakaren i åttonde generationen Gela Patalishvili resulterade i detta gemensamma projekt. Målet var att göra viner enligt uråldriga traditioner på lokala druvsorter.

Jag hörde talas om Pheasant's Tears för ett par veckorsedan via Story Telling Wines nyhetsbrev. Beskrivningen av vinerna väckte min nyfikenhet. Story Telling Wines säljer nämligen Radikon, Gravner och Vodopivecs viner. När de gjorde jämförelsen med mina friulanska favoriter och dessutom hänvisade till att Jancis Robinson gett ett par av Pheasant's Tears viner mycket höga betyg (17/20) började jag surfa runt för att hitta någon näthandlare på närmre håll som skulle kunna stilla min nyfikenhet.

Jag hann besöka Pheasant's Tears hemsida ett antal gånger innan jag började läsa deras historia ordentligt. Jag gjorde det med stigande förvåning. Bland personerna involverade i företaget fanns nämligen tre svenskar. En snabb googling på Erik Andermo ledde mig till Georgian Wine Legacy. Och jodå, vinerna fanns i beställningssortimentet.. Andra gången på ett par veckor jag råkar ut för samma sak. Förra gången var det Foradoris viner jag irrade runt i cyberrymden efter

Jag etablerade kontakt med Erik Andermo på GWL via mail. Han berättade till min förvåning att man haft väldigt lite koll på hela naturvinsrörelsen, de italienska terracottaexperimenten eller ens begreppet oranga viner. Man ville göra viner enligt gammal georgisk tradition och råkade träffa mitt-i-prick på en internationell trend. Första gången man träffade, eller ens hörde talas om, likasinnade västeuropeer var på förra årets Prowein-mässa ! Intressant hur man kan komma till samma punkt på så olika vägar.

Häromdagen anlände ett paket med två varuprover. Jag slet upp paketet direkt och plockade fram korkskruven. Sällan har min nyfikenhet varit så stor som denna gång. Åtminstone inte när det gäller vin.


Av 2009 Mtsvane producerades 1.200 flaskor. Färgen är lite ljusare än väntat och jag skulle inte beskriva den som bärnstensfärgad eller orange. Snarare som guldgul. Spännande doft med lite oxidativa inslag som påminner lite om sherry. Jag hittar citrus som blandar sig med äpple och päron. Tydliga mineraltoner och en viss rökighet.

Smaken följer aromerna väl. Det har rätt hög viskositet, mycket frisk syra och är absolut bentorrt. Det finns en lätt mineralisk sälta. Vinet har lång ren eftersmak och viss strävhet. Ett härligt aptitretande och munrensande vin med stor personlighet. Visst påminner det till viss del om andra macererade viner på gröna druvor, framförallt vad gäller struktur men det ger ändå en helt egen och unik upplevelse.



2009 Rkatsiteli gjorde man 10.000 flaskor av. Påminner mycket om det föregående vinet i färgen men en anings aning ljusare. Doften är en storlek större och mer komplex med gula plommon, aprikos, nötter och honung. Lägg till en kapsyl ekologiskt rengöringsmedel utblandat i en spann vatten uthälld på ett stengolv och du har en bild av hur jag upfattar doften.

I munnen känns det också lite mera kraftfullt. Frisk, stram syra och helt torrt. Smak av vita persikor och plommon med lite bitterhet. Rätt sträva tanniner. Återigen ett vin som träffar precis mitt i prick på mina smakpreferenser. Välbekant men också något nytt.

Jag provar om vinerna efter övernattning i kylskåp i öppnade flaskor. Mitt intryck är att båda vinerna vunnit på behandlingen. Mtsvane mer än Rkatsiteli och vinner jämförelsen mellan de två med en noslängd. De har öppnat upp mer och aromerna har blivit tydligare. Jag tror att dessa viner skulle tåla åtskilliga år på rygg och utvecklas väl. Jag dricker dem till mat och de fungerar suveränt bra till såväl soppa på jordärtskockor som till salame, lufttorkad skinka och en bit comté.

Jag uppfattar att smaken, precis som färgen, är något mindre intensiv än hos italienarna och slovenerna. Tanninerna känns också något mindre framträdande än hos exempelvis Gravner. Jag lägger absolut ingen värdering i detta påpekande utan konstaterar bara en skillnad i stil.

Är du det minsta äventyrligt lagd och sugen på en spännande vinupplevelse så rekommenderar jag verkligen desa båda viner. Suktar du efter Gravner eller Radikon så är detta en alldeles utmärkt ersättning. Till ungefär en tredjedel av priset.

2009 Mtsvane går bara att beställa som en del av lådan Limited selection. 2009 Rkatsiteli ingår också i paketet men kan även köpas flaskvis. För den som bor i södra Sverige besöker GWL's Henrik Callerstrand Båstads Munskänarna och presenterar ett antal av Pheasant's Tears viner. Jag räknar redan dagarna.